Peter hade suttit i v\u00e5nda i snart tre veckor, n\u00e4r f\u00e5nggevaldigerns nyckel vreds om i l\u00e5set p\u00e5 celld\u00f6rren. De har b\u00f6rjat k\u00e4nna varann. Pettersson hette han och var fr\u00e5n \u00d6rebro. K\u00e4llarvalvet i Noras h\u00e4kte var f\u00f6rutom sitt m\u00f6rker ocks\u00e5 av s\u00e5dan kyla inbiten att det antagligen bara var bekv\u00e4mt under sommarens varmaste dagar. Nu var det februari, anno 1853.<\/p>\n\n\n\n
Sn\u00f6n l\u00e5g h\u00e5rt packad p\u00e5 landsv\u00e4gen in mot Lindesberg, gr\u00e5 av sl\u00e4dmedar och st\u00f6vlar. Det var \u00e4nnu vintermorgon n\u00e4r folket b\u00f6rjade samlas utanf\u00f6r tingshuset, trots att solen redan st\u00e5tt en stund \u00f6ver grantopparna. R\u00f6ken fr\u00e5n skorstenarna l\u00e5g l\u00e5gt i den kalla luften, och h\u00e4starna frustade ot\u00e5ligt d\u00e4r de stod bundna vid sin plats. Tingshuset sj\u00e4lv var en stram byggnad, timrad och \u00e5ldrad, med ett inre som bar sp\u00e5r av otaliga r\u00e4tteg\u00e5ngar, edsavl\u00e4ggelser och domar. Golvplankorna var blankslitna av \u00e5r av steg, och i r\u00e4ttssalen vilade en tung lukt av tr\u00e4, v\u00e5t yllekl\u00e4dnad och kall tobak.<\/p>\n\n\n\n
H\u00e4radsr\u00e4tten f\u00f6r Lindes och Ramsbergs bergslagers h\u00e4rad hade denna dag sammankallats till urtima ting. Det var inte en vanlig tingsdag; m\u00e5let som nu \u00e5terupptogs hade redan v\u00e4ckt uppm\u00e4rksamhet d\u00e5 den p\u00e5b\u00f6rjats f\u00f6r snart tre veckor sedan. Jan Peter Persson \u00c5lund fr\u00e5n L\u00f6nnfallet, satt h\u00e4ktad och f\u00f6rdes nu \u00e5ter in i salen f\u00f6r fortsatt rannsakning ang\u00e5ende andra resan inbrottsst\u00f6ld.<\/p>\n\n\n\n
Han var blek efter vinterns veckor i h\u00e4ktet, kl\u00e4dd i enkel rock, m\u00f6ssan i den ena av de med f\u00e4ngsel l\u00e5sta h\u00e4nderna. Stegen korta med den begr\u00e4nsning bojorna runt anklarna utgjorde. Blicken var vaksam, stundtals trotsig. N\u00e4r han st\u00e4lldes inf\u00f6r r\u00e4tten stod kronol\u00e4nsman Wictorin redan p\u00e5 sin plats, rakryggad, med handlingarna prydligt ordnade framf\u00f6r sig. Vid sidan av honom satt m\u00e5ls\u00e4gandena: Jan Jansson i Gr\u00e4nshyttan, tyst och sammanbiten, samt hustrun Stina Ersdotter fr\u00e5n Reboda, en kvinna vars h\u00e4nder vittnade om arbete och vars blick bar b\u00e5de oro och beslutsamhet. R\u00e4tten konstaterade att m\u00e5let, j\u00e4mlikt h\u00e4radsn\u00e4mndens beslut fr\u00e5n den f\u00f6rsta i m\u00e5naden, nu f\u00f6retogs till fortsatt handl\u00e4ggning. Stina Ersdotter kallades att tala.<\/p>\n\n\n\n
Hon reste sig l\u00e5ngsamt, kn\u00e4ppte h\u00e4nderna framf\u00f6r f\u00f6rkl\u00e4det och s\u00e5g f\u00f6rst ner, sedan upp mot r\u00e4tten. Hennes r\u00f6st var l\u00e5g men tydlig n\u00e4r hon ber\u00e4ttade hur hon under h\u00f6b\u00e4rgningstiden sistlidna \u00e5r varit borta fr\u00e5n sin bostad i ungef\u00e4r en och en halv timme. D\u00f6rren hade hon l\u00e5st noggrant och nyckeln haft med sig. \u00c4nd\u00e5, n\u00e4r hon \u00e5terkommit, hade l\u00e5set varit uppbrutet \u2013 s\u00e5som med falsk nyckel \u2013 och den v\u00e4ggklocka som h\u00e4ngt d\u00e4r s\u00e5 l\u00e4nge hon kunde minnas var borta.<\/p>\n\n\n\n
Klockan hade aldrig \u00e5terfunnits.<\/p>\n\n\n\n
\u00c5lund skakade p\u00e5 huvudet n\u00e4r han fick tillf\u00e4lle att yttra sig. Han f\u00f6rnekade tillgreppet, som han gjort f\u00f6rut, och hans r\u00f6st bar samma fasta ton som tidigare: han visste intet om n\u00e5gon klocka, intet om n\u00e5got inbrott i Reboda.<\/p>\n\n\n\n
Kronol\u00e4nsman Wictorin beg\u00e4rde d\u00e5 ordet och \u00e5beropade skriftlig bevisning, vilken uppl\u00e4stes i r\u00e4ttens n\u00e4rvaro. Efter detta anh\u00f6ll han om vittnesf\u00f6rh\u00f6r med de n\u00e4rvarande: Per Jansson i Gr\u00e4nshyttan, Lovisa Jansdotter i Mossgruvetorp samt Stina Ersdotter. N\u00e4r Lovisa Jansdotter kallades fram, reste sig \u00c5lund genast. Han anf\u00f6rde j\u00e4v! Med viss hetta uppgav han att Lovisa av honom tillhandlat sig v\u00e4v, vilken han vid ett tillf\u00e4lle under sommaren stulit hos Jan Jansson i Finnfallet \u2013 ett tillgrepp som, enligt honom, \u00e4nnu ej blivit f\u00f6rem\u00e5l f\u00f6r rannsakning. Till st\u00f6d f\u00f6r detta \u00e5beropade han skr\u00e4ddaren Jan Ersson vid Tappen som vittne. Men skr\u00e4ddaren var inte tillst\u00e4des denna dag. Och Lovisa Jansdotter, kl\u00e4dd i m\u00f6rk kjol och med schal t\u00e4tt kring axlarna, f\u00f6rnekade best\u00e4mt hela anklagelsen. Hon s\u00e5g r\u00e4tten rakt i \u00f6gonen n\u00e4r hon sade att hon varken k\u00f6pt stulen v\u00e4v eller haft vetskap om n\u00e5got s\u00e5dant. D\u00e5 inget annat j\u00e4v kunde anf\u00f6ras eller utr\u00f6nas, beslutade r\u00e4tten att vittnesf\u00f6rh\u00f6ret skulle fortg\u00e5, dock med f\u00f6rbeh\u00e5ll att \u00c5lund vid n\u00e4sta r\u00e4tteg\u00e5ngstillf\u00e4lle skulle f\u00e5 styrka sin anm\u00e4rkning. Vittnena, oj\u00e4vade, kallades att avl\u00e4gga sanningseden och varnades noga f\u00f6r edens missbruk.<\/p>\n\n\n\n
De h\u00f6rdes d\u00e4refter var och en f\u00f6r sig.<\/p>\n\n\n\n
Per Jansson tr\u00e4dde fram f\u00f6rst. Han ber\u00e4ttade hur Jan Jansson Skrot, efter det inbrott som skett hos honom, visat vittnet byr\u00e5n varur penningarna stulits. L\u00e5set hade varit fr\u00e5nslaget, och Per Jansson hade f\u00f6rm\u00e4rkt att v\u00e5ld m\u00e5ste ha anv\u00e4nts \u2013 ett vasst j\u00e4rn, insatt i nyckelh\u00e5let. M\u00e4rkena i l\u00e5sj\u00e4rnet var tydliga, och Jan Jansson hade uppgivit att dessa uppkommit vid inbrottet.<\/p>\n\n\n\n
Lovisa Jansdotter ber\u00e4ttade d\u00e4refter sin iakttagelse. Morgonen efter st\u00f6lden hade hon sett l\u00e5set till byr\u00e5klaffen, \u00e4ven det fr\u00e5nslaget, med synliga m\u00e4rken efter ett litet j\u00e4rnverktyg. \u00c4ven hon hade f\u00e5tt h\u00f6ra av Jan Jansson att v\u00e5ldet f\u00f6r\u00f6vats av tjuven.<\/p>\n\n\n\n
Slutligen h\u00f6rdes Stina Ersdotter p\u00e5 nytt, nu i egenskap av vittne. Hon ber\u00e4ttade hur \u00c5lund en dag under h\u00f6b\u00e4rgningstiden kommit till henne och bett att f\u00e5 k\u00f6pa mj\u00f6lk. Hon hade svarat att om han inte kunde f\u00e5 mj\u00f6lk annorst\u00e4des, borde han g\u00e5 till m\u00e5ls\u00e4ganden Stina Ersdotter \u2013 och d\u00e5 hade \u00c5lund genast fr\u00e5gat om hennes man var hemma.<\/p>\n\n\n\n
Samma dag hade klockan blivit bortstulen.<\/p>\n\n\n\n
N\u00e4r vittnesber\u00e4ttelserna uppl\u00e4stes vidh\u00f6lls de i sin helhet. \u00c5lund stod tyst under uppl\u00e4sningen, h\u00e4nderna knutna, blicken h\u00e5rd. N\u00e4r han \u00e5ter fick ordet f\u00f6rnekade han vittnenas utsagor, utan att till\u00e4gga n\u00e5got nytt. Det blev stilla i salen. Endast ljudet av en hostning och knarrande b\u00e4nkar h\u00f6rdes. Kronol\u00e4nsman Wictorin beg\u00e4rde d\u00e4refter uppskov, f\u00f6r att vid n\u00e4sta tillf\u00e4lle f\u00e5 h\u00f6ra Jan Jansson i Finnfallet samt skr\u00e4ddaren Jan Ersson vid Tappen. R\u00e4tten fann anh\u00e5llan sk\u00e4lig. Rannsakningen uppsk\u00f6ts till den 12 mars klockan 10 f\u00f6rmiddagen. \u00c5lund skulle dessf\u00f6rinnan \u00e5terf\u00f6rpassas till h\u00e4ktet och d\u00e5 \u00e5nyo inst\u00e4llas i n\u00e4rvaro av m\u00e5ls\u00e4gandena och \u00e5klagaren. \u00c5klagaren \u00e5lades att till dess inkalla de n\u00e4mnda vittnena.<\/p>\n\n\n\n
N\u00e4r klubban f\u00f6ll var det som om luften l\u00e4ttade n\u00e5got. Folket reste sig l\u00e5ngsamt. \u00c5lund f\u00f6rdes bort av vakten, kedjorna klirrade dovt mot stengolvet. Utanf\u00f6r l\u00e5g vinterdagen kvar, of\u00f6r\u00e4ndrad, medan r\u00e4ttens maskineri fortsatte sitt l\u00e5ngsamma, ob\u00f6nh\u00f6rliga arbete.<\/p>\n\n\n\n
Den 12:e mars var r\u00e4tten \u00e5tersamlad.Den l\u00e5nga v\u00e4ntan som Peter \u00c5lund i v\u00e5nda v\u00e4ntat p\u00e5 domen var nu slut. Tingshuset stod of\u00f6r\u00e4ndrat, men st\u00e4mningen i salen var en annan denna dag. F\u00e4rre hade infunnit sig. M\u00e5let hade dragit ut p\u00e5 tiden, och mycket var redan sagt. Det som \u00e5terstod var klarl\u00e4ggande \u2013 och avg\u00f6rande. Jan Peter Persson \u00c5lund f\u00f6rdes in fr\u00e5n Nora kronoh\u00e4kte. Han hade magrat ytterligare, och blicken var nu mer sluten \u00e4n trotsig. Han tog plats d\u00e4r han anvisades och s\u00e5g sig inte omkring. Kedjorna togs av, men han stod kvar som om de \u00e4nnu vilade kring honom.<\/p>\n\n\n\n
N\u00e4rvarande var allm\u00e4nna \u00e5klagaren, kronol\u00e4nsman F. M. Wictorin. Av m\u00e5ls\u00e4gandena hade endast Stina Lisa Ersdotter fr\u00e5n Reboda inst\u00e4llt sig. Hon satte sig tyst, med h\u00e4nderna h\u00e5rt kn\u00e4ppta i kn\u00e4t, och f\u00f6ljde vad som sades utan att yttra sig mer \u00e4n n\u00f6dv\u00e4ndigt. R\u00e4tten konstaterade att rannsakningen, j\u00e4mlikt beslutet den 19 februari, nu f\u00f6retogs till ytterligare handl\u00e4ggning. Kronol\u00e4nsman Wictorin tog till orda. Han tillk\u00e4nnagav att Jan Jansson i Finnfallet, som vid f\u00f6rra tillf\u00e4llet omn\u00e4mnts i samband med p\u00e5st\u00e5dd st\u00f6ld av v\u00e4v, nu f\u00f6rklarat att n\u00e5gon s\u00e5dan st\u00f6ld ej \u00e4gt rum. Uppgiften hade pr\u00f6vats, och n\u00e5gon grund f\u00f6r anklagelsen kunde ej styrkas.<\/p>\n\n\n\n
Det vittne som \u00c5lund tidigare \u00e5beropat, Johan Ersson vid Tappen, hade denna dag inst\u00e4llt sig. En l\u00e5ng man med v\u00e4derbitet ansikte, m\u00e4rkt av resan till tingsst\u00e4llet. P\u00e5 r\u00e4ttens fr\u00e5ga f\u00f6rklarade han att han inte hade sig n\u00e5got bekant vare sig om n\u00e5gon st\u00f6ld av v\u00e4v fr\u00e5n Jan Jansson i Finnfallet eller om n\u00e5gon f\u00f6rs\u00e4ljning av s\u00e5dan v\u00e4v fr\u00e5n \u00c5lunds sida. \u00c5lund stod tyst medan vittnet talade. N\u00e4r han tillfr\u00e5gades yttrade han kort att han till alla delar \u00e5terkallade det j\u00e4v han vid f\u00f6reg\u00e5ende r\u00e4tteg\u00e5ngstillf\u00e4lle anf\u00f6rt mot Lovisa Jansdotter. Hans r\u00f6st var l\u00e5g, utan sk\u00e4rpa, som om kampen i den fr\u00e5gan var f\u00f6rlorad.<\/p>\n\n\n\n
D\u00e4refter tr\u00e4dde extra transportgevaldigern Pettersson fram. Han ber\u00e4ttade att han hade sig bekant hur \u00c5lund, i syfte att erh\u00e5lla tj\u00e4nst hos mj\u00f6lnaren P. E. Ekstr\u00f6m vid Skrikarhyttan i Nora socken, skulle ha avl\u00e4mnat en falsk orlovssedel. \u00c5lund f\u00f6rnekade detta, lika best\u00e4mt som han f\u00f6rnekat annat, och r\u00e4tten antecknade uppgiften utan att denna dag g\u00e5 vidare i saken.<\/p>\n\n\n\n
Johan Ersson vid Tappen anh\u00f6ll d\u00e4refter om ers\u00e4ttning f\u00f6r sin inst\u00e4llelse. Han bodde n\u00e4ra fyra mil fr\u00e5n tingsst\u00e4llet, och resan hade varit b\u00e5de l\u00e5ng och kostsam. Beg\u00e4ran noterades. Ett utdrag ur f\u00f6rteckningen \u00f6ver f\u00e5ngar i Nora kronoh\u00e4kte f\u00f6rest\u00e4lldes r\u00e4tten. D\u00e4r framgick att Jan Peter Persson \u00c5lund, fr\u00e5n L\u00f6nnfallet, enligt Nya Kopparbergs h\u00e4radsr\u00e4tts utslag den 27 augusti 1850, d\u00f6mts f\u00f6r f\u00f6rsta resan st\u00f6ld med inbrott till tjugo\u00e5tta dagars f\u00e4ngelse vid vatten och br\u00f6d samt uppenbar kyrkoplikt. Denna g\u00e5ng skulle straffet bli en dom f\u00f6r andra resan st\u00f6ld med inbrott. Nu var det fara f\u00f6r f\u00e4stningsstraff \u00f6ver l\u00e5ng tid.<\/p>\n\n\n\n
Det var ett faktum som vilade tungt i salen.<\/p>\n\n\n\n
Vidare tillk\u00e4nnagav kronol\u00e4nsman Wictorin att l\u00e4nsmannen i Ervalla socken skriftligen anm\u00e4lt att ingen person med namnet R\u00f6dsk\u00e4gg var k\u00e4nd i orten, och att inget s\u00e5dant v\u00e5ldsd\u00e5d, som \u00c5lund tidigare f\u00f6r l\u00e4nsmannen Floding p\u00e5st\u00e5tt sig ha beg\u00e5tt, kunnat styrkas. \u00d6verl\u00e4ggning f\u00f6retogs. Det var stilla i r\u00e4ttssalen under tiden. Stina Lisa Ersdotter s\u00e5g ner i golvet. Johan Ersson stod avvaktande vid v\u00e4ggen. \u00c5lund sj\u00e4lv stod med h\u00e4nderna kn\u00e4ppta bakom ryggen och blickade rakt fram, som om han redan visste vad som skulle komma.<\/p>\n\n\n\n
N\u00e4r r\u00e4tten \u00e5tertog sina platser avkunnades utslaget.<\/p>\n\n\n\n
H\u00e4radsr\u00e4tten fann att Jan Peter Persson \u00c5lund, mot sitt nekande, icke kunde anses f\u00f6rvunnen att ha olovligen tillgripit den klocka som under sistlidna sommaren bortkommit fr\u00e5n Anders Anderssons bostad i Reboda. I den delen l\u00e4mnades \u00e5talet utan bifall. Men d\u00e4r stannade det inte. I \u00f6vrigt befanns \u00c5lund \u2013 vilken tidigare underg\u00e5tt bestraffning f\u00f6r f\u00f6rsta resan inbrottsst\u00f6ld \u2013 p\u00e5 grund av egen bek\u00e4nnelse samt genom de h\u00f6rda vittnena Per Janssons och Lovisa Jansdotters ber\u00e4ttelser, skyldig till att \u00e5nyo hava olovligen tillgripit varor och penningar fr\u00e5n Jan Andersson i Vasselhyttan till ett sammanlagt v\u00e4rde av tre riksdaler tjugo\u00e5tta skilling, vilket ej \u00e5terst\u00e4llts, samt till att hava beg\u00e5tt inbrottsst\u00f6ld fr\u00e5n Jan Jansson i Gr\u00e4ngshyttan till ett v\u00e4rde av tjugo riksdaler banco, varav allt \u00e5terbekommits utom en riksdaler fyrtio skilling mynt.<\/p>\n\n\n\n
Med \u00e5beropande av tionde kapitlet, tjugof\u00f6rsta paragrafen i R\u00e4tteg\u00e5ngsinstruktionen f\u00f6rklarades Jan Peter Persson \u00c5lund skyldig till ansvar och ers\u00e4ttning f\u00f6r andra resan st\u00f6ld beg\u00e5ngna genom inbrott. Han \u00e5lades d\u00e4rut\u00f6ver att gottg\u00f6ra Johan Ersson vid Tappen f\u00f6r inst\u00e4llelsebesv\u00e4r med fyra riksdaler trettiotv\u00e5 skilling. D\u00e5 \u00c5lund dessutom angivits f\u00f6r f\u00f6rfalskningsbrott i Nora h\u00e4rad, f\u00f6rklarade r\u00e4tten att han i den delen skulle till vederb\u00f6rlig domstol h\u00e4nvisas f\u00f6r rannsakning. Det ankom p\u00e5 den r\u00e4tt d\u00e4r \u00c5lund sist lagf\u00f6rdes att best\u00e4mma det samlade ansvar vartill han genom sina f\u00f6rbrytelser gjort sig skyldig.<\/p>\n\n\n\n
Till dess skulle han \u00e5terf\u00f6rpassas till Nora kronoh\u00e4kte.<\/p>\n\n\n\n
N\u00e4r orden f\u00f6ll var det som om n\u00e5got slocknade i \u00c5lund. Han sade ingenting. Ingen protest, ingen b\u00f6n. Endast en kort, n\u00e4stan om\u00e4rklig utandning, som om han l\u00e4nge burit domen inom sig. Gevaldiger Pettersson tr\u00e4dde fram. Kedjorna sattes \u00e5ter p\u00e5. Stina Lisa Ersdotter reste sig l\u00e5ngsamt. Hon hade f\u00e5tt h\u00f6ra att klockan inte kunde bindas vid honom, men domen i \u00f6vrigt stod fast. Hennes ansikte bar varken l\u00e4ttnad eller vrede \u2013 bara tr\u00f6tthet. N\u00e4r \u00c5lund f\u00f6rdes ut ur salen l\u00e5g v\u00e5rvattnet i r\u00e4nnilar l\u00e4ngs tingshusets grund. En vinter hade brutits, men f\u00f6r honom l\u00e5g \u00e4nnu m\u00e5nga kalla dagar framf\u00f6r…<\/p>\n\n\n\n