Tingshuset i Nora var l\u00e5gt och brett, byggt f\u00f6r \u00e4ndam\u00e5let snarare \u00e4n f\u00f6r prydnad. V\u00e4ggarna bar m\u00e4rken av \u00e5rtionden av vinterkyla och sot. I salen l\u00e5g doften av v\u00e5ta ytterkl\u00e4der, gammalt tr\u00e4 och bl\u00e4ck. Lagen sj\u00e4lv vilade i p\u00e4rmar med n\u00f6tta ryggar, framlagda p\u00e5 domarbordet som om de vore b\u00e5de sk\u00f6ld och sv\u00e4rd.<\/p>\n\n\n\n
Det var hit Jan Peter Persson \u00c5lund f\u00f6rdes denna marsdag \u00e5r 1853, \u00e5terigen h\u00e4mtad fr\u00e5n kronoh\u00e4ktet. Han gick mellan gewaldigern Pettersson och en karl han aldrig tr\u00e4ffat, utan att strida emot. Hans h\u00e5llning rak men ansiktet sp\u00e4nt. Erfarenheten av rannsakning m\u00e4rktes. Han var v\u00e4l bekant med r\u00e4ttsproceduren, visste var blicken skulle vila och n\u00e4r den borde s\u00e4nkas. Vid bordet satt domhavanden, flankerad av n\u00e4mndem\u00e4n fr\u00e5n h\u00e4radet, m\u00e4n med grova h\u00e4nder och ansikten h\u00e4rdade av arbete i skog och berg. De bar inte peruker eller \u00e4mbetsdr\u00e4kt av rang utan deras auktoritet l\u00e5g snarare i deras plats och i tystnaden som f\u00f6ljde n\u00e4r de satte sig. L\u00e4nsman Wid\u00e9n, som denna dag f\u00f6rde kronans talan s\u00e5som allm\u00e4n \u00e5klagare, stod stramt med handlingar i handen. Hans r\u00f6st var van att b\u00e4ra \u00f6ver \u00f6ppna f\u00e4lt och genom bullrande folksamlingar, och \u00e4ven h\u00e4r i salen f\u00f6ll orden tydligt. M\u00e5ls\u00e4garen, mj\u00f6lnaren Per Ekstr\u00f6m fr\u00e5n Skrikarhyttan, stod n\u00e5got vid sidan. Han var kl\u00e4dd i sitt b\u00e4sta men inte \u00f6verd\u00e5digt, och bar sig med den f\u00f6rsiktighet som tillkommer en man som vet att han gjort r\u00e4tt men \u00e4nd\u00e5 m\u00e5ste bevisa det inf\u00f6r andra. R\u00e4tten l\u00e4t handlingarna uppl\u00e4sas. De gamla formuleringarna fyllde rummet med ett spr\u00e5k som var b\u00e5de avl\u00e4gset och obevekligt. Det g\u00e4llde nu betyget \u2013 ett papper som skulle intyga tre \u00e5rs trogen tj\u00e4nst och gott leverne \u2013 och huruvida detta papper varit \u00e4kta eller falskt. Att han skrivit det sj\u00e4lv var knappast n\u00e5got han skulle tillst\u00e5 och det var upp till R\u00e4tten att bevisa detta. De handlingar de kunde j\u00e4mf\u00f6ra med var s\u00e5 olika de kunde vara. Inte trodde v\u00e4l n\u00e5gon att man skulle f\u00f6rfalska ett pr\u00e4stbevis eller ett intyg med sin egen handstil?<\/p>\n\n\n\n
Ekstr\u00f6m redogjorde sakligt f\u00f6r hur \u00c5lund kommit till honom i januari, hur betyget lagts fram, hur anst\u00e4llningen kommit till st\u00e5nd. Han ber\u00e4ttade om anteckningen p\u00e5 baksidan, om l\u00f6nen som avtalats. Allt hade skett \u00f6ppet, i f\u00f6rtroende. N\u00e4r fr\u00e5gan om p\u00e4lsen kom upp, drogs en svag r\u00f6relse genom tingssalen. Det var en vardaglig sak, ett l\u00e5n inf\u00f6r en resa, och likv\u00e4l hade det blivit en del av r\u00e4ttens papper. \u00c5lund medgav mottagandet, f\u00f6rnekade sveket. Han talade lugnt, utan att h\u00f6ja r\u00f6sten, som en man som vet att varje ord v\u00e4gs.<\/p>\n\n\n\n
I maj var v\u00e5ren kommen och den sista rannsakningsdagen skulle p\u00e5b\u00f6rjas. Ljuset f\u00f6ll klarare in genom f\u00f6nstren, men i r\u00e4ttssalen var luften densamma. Vittnena var nu fler, ber\u00e4ttelserna upprepades, granskades. En v\u00e4stficka hade inneh\u00e5llit en sedel, men den hade inte varit denna. En son hade den l\u00e4st h\u00f6gt, men modern mindes inte orden. \u00c5lund stod fast vid sin utsaga. Han hade inte haft det betyg som nu l\u00e5g p\u00e5 bordet. Han hade inte brukat det. Som ett sista f\u00f6rs\u00f6k av trots, yrkade om \u00e4rekr\u00e4nkning gentemot Ekstr\u00f6m, men m\u00f6ttes utan gensvar. N\u00e4r r\u00e4tten slutligen \u00f6verlade var salen tyst. Ingen r\u00f6rde sig. Alla visste att utfallet inte skulle vara entydigt. Domslutet f\u00f6ll utan \u00e5th\u00e4vor. F\u00f6rfalskningen var inte styrkt. Bevisningen r\u00e4ckte inte. \u00c5lund kunde inte f\u00e4llas f\u00f6r detta. Men r\u00e4ttens arbete stannade inte d\u00e4r. Genom eget erk\u00e4nnande stod han ansvarig f\u00f6r h\u00e4leri, men detta kunde inte pr\u00f6vas h\u00e4r. Lagen pekade vidare bortom denna sal i ett annat l\u00e4n, en l\u00e5ng resa bort till Norrb\u00e4rke. \u00c5lund f\u00f6rdes \u00e5ter till h\u00e4ktet d\u00e4r gewaldigern Pettersson l\u00e5ste celld\u00f6rren bakom hans rygg och kikade in p\u00e5 sin f\u00e5nge genom luckan;<\/p>\n\n\n\n -jag vet vad du h\u00e5ller p\u00e5 med, men det kommer inte du inte lyckas med, \u00c5lund. Imorgon f\u00e5r du j\u00e4rn p\u00e5 h\u00e4nder och f\u00f6tter och du kommer inte kunna ta dig loss.<\/em> Flinande st\u00e4ngde han luckan med en sm\u00e4ll.<\/p>\n\n\n\n Resan mot \u00d6rebro tog st\u00f6rre delen av dagen i anspr\u00e5k. V\u00e4gen l\u00e5g tung under hjulen, och landskapet drog f\u00f6rbi i samma takt som tankarna: l\u00e5ngsamt, utan br\u00e5dska, men utan \u00e5terv\u00e4ndo. Pettersson sade inget och som \u00f6rebroare v\u00e4ntade han p\u00e5 att f\u00e5 komma hem. \u00c5lund satt mest med blicken f\u00e4st vid golvet p\u00e5 vagnen men sneglade upp emellan\u00e5t, r\u00e4knade milstenar, tr\u00e4d, g\u00e4rdesg\u00e5rdar. N\u00e4r de n\u00e5dde \u00d6rebro var eftermiddagens solmogna sken redan kommen. Staden l\u00e5g d\u00e4mpad, och i f\u00e4ngelsets inre sl\u00f6ts \u00e4nnu en d\u00f6rr bakom honom. Cellen var mindre \u00e4n den f\u00f6rra, luften fuktigare. Han lade sig p\u00e5 britsen utan att kl\u00e4 av sig och l\u00e5g vaken tills m\u00f6rkret blev fullst\u00e4ndigt. N\u00e5gra dagar d\u00e4refter v\u00e4cktes han i gryningen. Denna g\u00e5ng v\u00e4ntade vattenv\u00e4gen. Vid kajen just \u00f6ster om f\u00e4ngelset l\u00e5g b\u00e5tar f\u00f6rt\u00f6jda. Pr\u00e5mar gled fram i l\u00e5ngsam rad, lastade med j\u00e4rn, spannm\u00e5l, timmer. Det var handelns puls, likgiltig inf\u00f6r dem som skulle resa mot sin vilja utan att h\u00f6ra dit. \u00c5lund placerades tillsammans med andra f\u00e5ngar. De sade inget till varandra. Kedjorna skrapade mot durken n\u00e4r b\u00e5ten satte sig i r\u00f6relse. Vattnet slog mjukt mot skrovet under resan \u00f6ver Hj\u00e4lmaren. Vid kanalen mot M\u00e4laren \u00f6ppnade sig kanalens slussar och sl\u00f6t sig som tunga andetag. Han s\u00e5g hur v\u00e4rlden gled f\u00f6rbi, inte snabbare \u00e4n han kunde f\u00f6lja den med blicken, men tillr\u00e4ckligt f\u00f6r att ge en k\u00e4nsla av f\u00f6rskjutning, som om marken sj\u00e4lv r\u00f6rde sig undan.<\/p>\n\n\n\n Bort fr\u00e5n j\u00e4rnet.\u2028<\/p>\n\n\n\n Bort ur tiden, mot friheten. En majdag anno 1853… <\/p>\n\n\n\n <\/p>\n\n\n\n <\/p>\n\n\n
\u2014 Jag har aldrig l\u00e4mnat det betyget,<\/em> sade han, och h\u00f6ll fast vid detta. <\/p>\n\n\n\n
Vittnen kallades in, var f\u00f6r sig. De svor eden, med handen p\u00e5 bibeln, varnade f\u00f6r edens missbruk. I deras r\u00f6ster fanns ingen fiendskap, bara os\u00e4kerhet. Stina Cajsa Andersdotter ber\u00e4ttade hur hon h\u00f6rt samtalen, hur hon st\u00e5tt i ett angr\u00e4nsande rum och h\u00f6rt hur betyget diskuterats, hur orden om tre \u00e5rs tj\u00e4nst uttalats. Hon hade inte sett pappret, men hon mindes st\u00e4mningen, den tillf\u00f6rsikt som fyllt rummet d\u00e5. Andra vittnen mindes en annan sedel, enklare till sin form, visad under julhelgen. N\u00e5gon mindes hur den b\u00f6rjat med \u00c5lunds namn, hur raderna varit f\u00e4rre, skriften gr\u00f6vre. Ingen kunde sv\u00e4ra p\u00e5 att det varit samma handling. N\u00e4r en handskriven nota lades fram f\u00f6r j\u00e4mf\u00f6relse lutade sig n\u00e4mndem\u00e4nnen fram. De s\u00e5g p\u00e5 bokst\u00e4vernas form, p\u00e5 avst\u00e5ndet mellan orden. Likheten var inte tillr\u00e4cklig. Det var f\u00f6r mycket os\u00e4kerhet. Under denna del av f\u00f6rhandlingarna erk\u00e4nde pl\u00f6tsligt \u00c5lund att han k\u00f6pt kl\u00e4despersedlar med vetskap om att de varit stulna. Orden f\u00f6ll tungt i salen. Det var ett erk\u00e4nnande som inte g\u00e4llde detta m\u00e5l, men som likv\u00e4l lade sin skugga \u00f6ver mannen som stod d\u00e4r. R\u00e4tten noterade. Lagen kunde inte bortse fr\u00e5n ett s\u00e5dant medgivande och det fanns nu anledning att vidarebefordra m\u00e5let till n\u00e4sta ting.<\/p>\n\n\n\n
Dagen efter den sista rannsakningen l\u00e5g f\u00e4ngelset stilla i morgonens gr\u00e5 ljus. Stenmurarna bar nattens kyla, och i g\u00e5ngen h\u00f6rdes stegen tydligare \u00e4n annars. N\u00e4r celld\u00f6rren \u00f6ppnades stod gewaldigern Pettersson d\u00e4r i s\u00e4llskap med n\u00e5gra andra, med bojorna redo i handen.
Medan de ok\u00e4nda karlarna utan namn h\u00f6ll sina h\u00e4nder p\u00e5 \u00c5lunds axlar som f\u00f6r att d\u00e4mpa hans vilja till motst\u00e5nd, s\u00e5 f\u00e4ste Pettersson fotj\u00e4rnen och l\u00e5ste dem v\u00e4l. Med ett litet ryck f\u00f6rs\u00e4krade han sig om att det s\u00e5 skett. Jan Peter Persson \u00c5lund str\u00e4ckte fram handlederna utan inv\u00e4ndning. J\u00e4rnet sl\u00f6t sig kring dem med ett dovt ljud, bekant vid det h\u00e4r laget. Det var inte tyngden som var v\u00e4rst, utan den st\u00e4ndiga p\u00e5minnelsen om att varje r\u00f6relse nu m\u00e4ttes och r\u00e4knades. Peter f\u00f6rdes ut genom porten och upp p\u00e5 vagnen. Stegen lite hoppande p\u00e5 grund av bojorna som begr\u00e4nsade stegen.
<\/p>\n\n\n\n
<\/p>\n\n\n\n
I V\u00e4ster\u00e5s v\u00e4ntade \u00e4nnu en natt bakom l\u00e5s och reglar. F\u00e4ngelset var st\u00f6rre, vakterna h\u00e5rdare. Han sov oroligt, dr\u00f6mde fragmentariskt om v\u00e4gar som delade sig och aldrig m\u00f6ttes igen. Dagen efter som vanligt. Ok\u00e4nda m\u00e4n i k\u00e4nda roller. En ny resa f\u00f6restod. Denna g\u00e5ng skulle han dock inte beh\u00f6va fotj\u00e4rnen och kunde g\u00e5 med lite l\u00e4ttare steg mot den vagn som skulle f\u00f6ra honom till Norrb\u00e4rke. F\u00e5ngtransporten k\u00e4ndes igen, b\u00e4nk i mitten. Fj\u00e4dringen oj\u00e4mn. L\u00e4ngst fram satt tv\u00e5 m\u00e4n. Den ena en kusk. Den andra en vakt. Vakten bredvid honom lutade sig strax bak\u00e5t, h\u00e4nderna vilande i kn\u00e4n, \u00f6gonlock st\u00e4ngda, insomnande snart till av den rytmiska r\u00f6relsen som vagnen sk\u00e4nkte. Hjulens ljud mot v\u00e4gen skapade ett regelbundet knirrande, d\u00e4r st\u00f6tar uppstod av potth\u00e5l och oj\u00e4mnheter. En kort snegling mot gewaldigern som fortfarande vilade tungt i sin plats. Handj\u00e4rnen var f\u00f6rankrade med kedja i golvet. Om han bara kunde g\u00f6ra sig fri fr\u00e5n dem, s\u00e5… Sm\u00e4rtan kom genast n\u00e4r han vred, men han gav inte efter. Han fortsatte, l\u00e5ngsamt, under tystnad, tills huden br\u00e4nde och musklerna skakade. Till sist gav j\u00e4rnet med sig, inte helt, men tillr\u00e4ckligt. Hans h\u00e4nder var fria! <\/p>\n\n\n\n
Han dr\u00f6jde inte. Kedjan som bundit honom i golvet var samtidigt l\u00f6sgjord och Peter s\u00e4nkte l\u00e5ngsamt och tyst ned handj\u00e4rnen med kedjan mot golvet. I ett \u00f6gonblick som v\u00e4gen tog en svag kr\u00f6k kastade han sig av. Tr\u00e4ffen mot marken slog luften ur honom, men han var genast p\u00e5 benen. Han sprang. V\u00e4gen l\u00e5g bakom honom. Skogen tog vid, t\u00e4t av ungbj\u00f6rk och sly. Grenar rev hans kl\u00e4der, marken gav vika under f\u00f6tterna, men han fortsatte. Hj\u00e4rtat slog h\u00e5rt, andningen br\u00e4nde av ovanan att r\u00f6ra sig, men varje steg bar honom l\u00e4ngre bort.
Bort fr\u00e5n v\u00e4gen.\u2028<\/p>\n\n\n\n
\n\n\n\n