Promenaden \u00f6ver sj\u00f6n Ljustern var behaglig trots vinden och kylan. Eftermiddagssolen v\u00e4rmde d\u00e4r han gick upp mot S\u00e4ter. De fina st\u00f6vlarna h\u00f6ll f\u00f6tterna torra men han f\u00f6rbannade sig sj\u00e4lv f\u00f6r att gl\u00f6mma handskarna vid vilan tidigare. V\u00e4gvalet \u00f6ver isen var att f\u00f6redra f\u00f6re landsv\u00e4gens sn\u00f6 inne i skogen som var b\u00e4ttre f\u00f6r h\u00e4stdragna sl\u00e4dar. F\u00f6r trots att sn\u00f6n hade fallit hela dagen s\u00e5 hade vinden borstat sj\u00f6isen ren. Promenaden gick som \u00f6ver ett parkettgolv p\u00e5 ett herres\u00e4te. Gamla fotsp\u00e5r isen satta tidigare vid blidare v\u00e4der avsl\u00f6jade att isen skulle h\u00e5lla och med tanke p\u00e5 den sista tidens minusgrader, s\u00e5 fanns ingen anledning till oro att g\u00e5 igenom. Det var onsdag den fjortonde december. Inte s\u00e5 att Carl Erik B\u00e4ckstr\u00f6m gick och t\u00e4nkte p\u00e5 datum och dagar. Dagarna kom och gick och nu hade han vandrat runt Bergslagen i ett halvtannat \u00e5r snart.
<\/p>\n\n\n\n
S\u00e4ter hade inte s\u00e5 mycket att erbjuda men n\u00e5got litet att \u00e4ta torde finnas att k\u00f6pa. Staden var liten men vaksam. Folk s\u00e5g p\u00e5 fr\u00e4mlingar med samma misst\u00e4nksamhet som man s\u00e5g p\u00e5 vargsp\u00e5r n\u00e4ra byn. Carl Erik hade g\u00e5tt l\u00e4nge, \u00e4tit d\u00e5ligt, sovit s\u00e4mre och knytet var tungt p\u00e5 hans rygg efter en l\u00e5ng dags vandring. Inne i S\u00e4ter m\u00f6ttes han av en stor karl som tycktes ha siktet st\u00e4llt p\u00e5 honom redan innan han kunde avl\u00e4sa hans ansiktsdrag. M\u00e4rket i m\u00f6ssan och de f\u00f6rgyllda knapparna i rocken bl\u00e4nkte och avsl\u00f6jade vilken roll mannen hade. Nu var det inte l\u00e4ngre l\u00f6nt att springa utan snarast b\u00e4ttre att f\u00f6rs\u00f6ka f\u00f6rleda. N\u00e4r stadsfiskal Johansson n\u00e5dde fram till honom lade han handen p\u00e5 bes\u00f6karens axel och fr\u00e5gade efter respass, hade han inget att visa. P\u00e5 tillfr\u00e5gan om vem som ankommit S\u00e4ter, svarade han:<\/p>\n\n\n\n
Stadsfiskalen fattade dock misstankar och n\u00e4r han str\u00e4ckte sig fram och grep tag i rockslaget kom ytterligare m\u00e4n till stadsfiskalens hj\u00e4lp, som om de v\u00e4ntat p\u00e5 honom. Greppen om Carl Erik h\u00e5rdnade och tr\u00f6ttheten efter vandringen tog \u00f6verhanden. Strax befann han sig inomhus i h\u00e4ktet inf\u00f6r m\u00e4n han aldrig tr\u00e4ffat f\u00f6rr. Den 18 december beslutades att han skulle avf\u00f6ras fr\u00e5n S\u00e4ter till l\u00e4nsh\u00e4ktet i Falun. Transporten skulle ske i gryningen. Sn\u00f6n gnistrade h\u00e5rt, som krossat glas. Den fyrtiofem \u00e5rige f\u00e5ngvaktm\u00e4staren Erik Hjelte gick bredvid honom, stadig, van vid m\u00e4n som denna olycksf\u00e5gel. Med honom som vakt f\u00f6ljde \u00e4ven handelsbetj\u00e4nten Anders Frans Godelius, som av magistraten ombetts bist\u00e5. Han var j\u00e4mn\u00e5rig med f\u00e5ngen, eller kanske n\u00e5got \u00e5r \u00e4ldre. Carl Erik gick emellan dem lugnt b\u00e4rande p\u00e5 sin boja som kedjats till ett ben. Stegen togs lugnt. N\u00e4r de n\u00e5dde den v\u00e4ntande vagnen mellan husen utanf\u00f6r cellf\u00e4ngelset, slog han. Det var inget vilt raseri, snarare ett snabbt, ber\u00e4knande utfall. Fotbojans kula slungade han ut och tr\u00e4ffade Hjelte i br\u00f6stet, handen slet efter nycklarna. Godelius f\u00f6rs\u00f6kte ingripa men slogs till retr\u00e4tt. Igen med fotbojan. I ansiktet. Tv\u00e5 g\u00e5nger och den inf\u00f6r v\u00e5ldet \u00f6verraskade handelsbetj\u00e4nten gick ner p\u00e5 kn\u00e4 med blodet rusande ur n\u00e4san. I ett \u00f6gonblick var Carl Erik fri \u2013 med bojan lyft i sina h\u00e4nder f\u00f6rs\u00f6kte han springa nedf\u00f6r v\u00e4gen med s\u00e5 l\u00e5nga steg som kedjan runt f\u00f6tterna till\u00e4t. Men fort var han \u00f6vermannad. V\u00e5ldet han erbjudit Hjelte och Godenius fick han nu beredvilligt tillbaka fr\u00e5n de m\u00e4n som nu h\u00f6ll honom mot marken. Ordentligt. Slagen tystnade. Handbojorna drogs \u00e5t h\u00e5rdare \u00e4n f\u00f6rr. Denna g\u00e5ng sade ingen n\u00e5got.<\/p>\n\n\n\n N\u00e4r han nu \u00e5ter f\u00f6rdes genom vinterlandskapet ner mot Smedjebacken i Norrb\u00e4rke socken hade helgerna passerat och januari n\u00e5tt sin fulla mognad. Han s\u00e5g byarna passera som skuggor. H\u00e4r hade han tiggt. D\u00e4r hade han sovit i lada. D\u00e4r hade han stulit mat. \u00d6verallt hade han varit n\u00e5gon annan. Silverskedarna l\u00e5g nu i beslag. Handlingarna \u00e5ter hos sin r\u00e4ttm\u00e4tige \u00e4gare. Kvar fanns endast han sj\u00e4lv, Johan Petter \u00c5lund, utan pass, utan skydd. Sn\u00f6n fortsatte falla, som om ingenting hade h\u00e4nt.<\/p>\n\n\n\n Den artonde januari 1855 och Smedjebacken som v\u00e4ntat s\u00e5 l\u00e4nge p\u00e5 sin f\u00f6r\u00f6vare. \u00c4ntligen var han kommen och rannsakningen kunde b\u00f6rja. V\u00e4gen till tingshuset var upptrampad av sl\u00e4dar och st\u00f6vlar, och sn\u00f6n kring knutarna hade tornat upp sig av vindarna som slitit runt husen under f\u00f6reg\u00e5ende natt. Redan f\u00f6re middagstimmen hade n\u00e4mndem\u00e4nnen infunnit sig, m\u00e4n fr\u00e5n bygden, vars ansikten bar samma f\u00e4rg som landskapet: blekt, f\u00e5rat, utan \u00f6verfl\u00f6diga uttryck. H\u00e4radsh\u00f6vdingen \u00f6ppnade tinget med l\u00e5g, j\u00e4mn r\u00f6st. Det urtima tinget var sammankallat f\u00f6r ett m\u00e5l som dragit sp\u00e5r genom flera h\u00e4rader och socknar. Protokoll lades fram, sigill kn\u00e4ppte svagt n\u00e4r de br\u00f6ts, och skrivelsen fr\u00e5n Kungliga Befallningshavande i l\u00e4net uppl\u00e4stes l\u00e5ngsamt, s\u00e5som seden kr\u00e4vde. Namnet Johan Petter \u00c5lund \u00e5terkom g\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng i handlingarna. N\u00e4r han nu f\u00f6rdes in i r\u00e4ttssalen bar han fortfarande delar av det gods som f\u00f6rts hit som bevis: randst\u00f6vlarna som burit honom \u00f6ver Ljustern, den gr\u00e5 kl\u00e4desrocken, den rutiga yllev\u00e4st som n\u00e4mnts i handlingarna. Hans ansikte var magert, blicken l\u00e5g, men han h\u00f6ll sig rak. Han hade st\u00e5tt inf\u00f6r domstolar f\u00f6rr. H\u00e4radsh\u00f6vdingen l\u00e4t de tidigare utslagen uppl\u00e4sas. Denna f\u00f6rsta r\u00e4tteg\u00e5ngsdag f\u00f6redrog fr\u00e4mst det tv\u00e5 \u00e5r gamla inbrottet mot Petter Persson vilken avhandlades f\u00f6rst. Till n\u00e4sta tillf\u00e4lle skulle vittnen i \u00e4rendet om ansvar f\u00f6r inbrottsst\u00f6ld beg\u00e5nget endast n\u00e5gon m\u00e5nad tidigare, hos Per Herman Mattsson f\u00f6redras. -jag vill bek\u00e4nna ett brott.<\/em> Jag har stulit klockor i \u00d6rebro i samband med branden d\u00e4r. \u00c5klagaren suckade och viskade till sig sj\u00e4lv tillr\u00e4ckligt h\u00f6gt f\u00f6r r\u00e4tten att h\u00f6ra utan att egentligen v\u00e4nta sig ett svar; – \u00e4r det dags igen att f\u00f6rs\u00f6ka f\u00e5 till en ny r\u00e4tteg\u00e5ng, \u00c5lund\u2026?<\/em><\/p>\n\n\n\n Den trettonde mars 1855 l\u00e5g Smedjebacken stilla under t\u00f6v\u00e4der. Sn\u00f6n hade \u00e4nnu ej b\u00f6rjat ge vika men h\u00e5rdnat som en skare under v\u00e5rsolen som b\u00f6rjat visa sig. V\u00e4gen upp till tingshuset bar sp\u00e5r av sl\u00e4dmedar som nu l\u00e5g halvfyllda med vatten. Det var v\u00e5r i luften, men \u00e4nnu utan l\u00f6fte. M\u00e5let som var anh\u00e4ngigt den i januari p\u00e5b\u00f6rjade rannsakan skulle nu fullf\u00f6ljas. H\u00e4radsh\u00f6vdingen tog plats. N\u00e4mndem\u00e4nnen satt redan d\u00e4r, allvarsamma, med h\u00e4nderna vilande p\u00e5 kn\u00e4na. Kronol\u00e4nsmannen Theodor Haak stod \u00e5nyo beredd som allm\u00e4n \u00e5klagare. Av m\u00e5ls\u00e4garna hade Per Herman Mattsson inst\u00e4llt sig. Petter Persson fr\u00e5n Ibbarbo var fr\u00e5nvarande denna dag, men d\u00e5 var hans sak ocks\u00e5 redan fullt utredd. Till sist f\u00f6rdes Johan Petter \u00c5lund in. Han s\u00e5g \u00e4ldre ut \u00e4n vid senaste tinget. Inte i \u00e5r r\u00e4knat, men i h\u00e5llning. Den gr\u00e5 rocken h\u00e4ngde l\u00f6sare \u00f6ver axlarna och f\u00f6rsamlingen f\u00f6rstod nog att kosten i cellf\u00e4ngelset knappast var \u00f6verfl\u00f6dig. Blicken var avvaktande, som hos en man som letar utv\u00e4gar som inte kunde identifieras. Det senaste protokollet uppl\u00e4stes f\u00f6r justering. \u00c5lund stod stilla medan hans egna ord \u00e5tergavs: erk\u00e4nnandena, redog\u00f6relsen fr\u00e5n inbrottet i Ibbarbo, namnen p\u00e5 de platser d\u00e4r han s\u00e5lt, l\u00e4mnat och tappat bort gods och persedlar. N\u00e4r uppl\u00e4sningen var slut tillfr\u00e5gades parterna. Ingen inv\u00e4nde. Protokollet godk\u00e4ndes. D\u00e4refter f\u00f6redrogs de skrivelser som inkommit efter januarisammantr\u00e4det. Fr\u00e5n magistraten i \u00d6rebro. De g\u00e4llde st\u00f6lderna \u00c5lund sj\u00e4lv erk\u00e4nt i samband med branden i \u00d6rebro. Saker som \u00e4nnu inte pr\u00f6vats men som nu l\u00e5g i dagen, dokumenterade, inf\u00f6rlivade. Igen beg\u00e4rde \u00c5lund ordet som om en nyhet skulle utlysas:<\/p>\n\n\n\n -Jag har beg\u00e5tt inbrottsst\u00f6ld vid Bagg\u00e5 bruk i Skinnskatteberg..<\/em> <\/p>\n\n\n\n Haak tittade upp och suckade igen. -Vi ska st\u00e4lla vederb\u00f6rlig fr\u00e5ga till Skinnskatteberg och om denna fr\u00e5ga f\u00e5r b\u00e4ring ska du ska f\u00e5 din tid vid denna r\u00e4tt i sinom tid. Men f\u00f6rst ska vi g\u00f6ra klart om ditt ansvar i v\u00e5r socken.<\/em> \u00c5lund lyssnade. Han verkade inte l\u00e4ngre vilja skilja mellan det som kunde p\u00e5verkas och det som redan var f\u00f6rlorat. Det viktiga var att nya resor skulle ske. Den svaga punkten i den kedja som innebar att lagf\u00f6ra brottslingar var forslandet av den \u00e5talade dem emellan. \u00c5klagare Theodor Haak st\u00e4llde sig upp. Kan \u00c5lund bekr\u00e4fta sitt tidigare erk\u00e4nnande och redovisa vad som f\u00f6retett vid Lernbo? \u00c5lund b\u00f6rjade ber\u00e4tta..<\/p>\n\n\n\n Nu l\u00e5g knytets inneh\u00e5ll p\u00e5 bordet. Han sade det utan anspr\u00e5k, n\u00e4stan som en upplysning i marginalen. Han beg\u00e4rde att dessa pengar skulle \u00e5terl\u00e4mnas till honom. H\u00e4radsh\u00f6vdingen antecknade. Ingen svarade honom d\u00e5. \u00c5lund f\u00f6rdes \u00e5ter ut ur salen. M\u00e5ls\u00e4gande och \u00e5h\u00f6rare fick l\u00e4mna. D\u00f6rrarna st\u00e4ngdes. N\u00e4mnden \u00f6verlade. N\u00e4r de \u00e5ter kallades in stod h\u00e4radsh\u00f6vdingen redan upp. Men d\u00e4rmed var saken \u00e4nnu inte avslutad.
\u2013 Carl Erik B\u00e4ckstr\u00f6m<\/em>! Kanske en aning f\u00f6r snabbt? Namnet l\u00e5g redo. Han hade burit det f\u00f6rr. Han fortsatte i en lugnare ton f\u00f6r att urskuldra sig; -Men mitt pass ligger gl\u00f6mt hos min bror i Bondhyttan. D\u00e4r st\u00e5r om min anst\u00e4llning i Stora Skedvi\u2026<\/em><\/p>\n\n\n\n
Vid visitationen f\u00f6ll silverskedarna i dagen. Bl\u00e4nket drog genast blickar till sig. N\u00e4r papperen vecklades upp och namnet Per Herman Mattsson l\u00e4stes h\u00f6gt, f\u00f6rstod Carl Erik att hans vandring var \u00f6ver \u2013 \u00e5tminstone f\u00f6r nu. Han skulle f\u00f6ras till l\u00e4nets cellf\u00e4ngelse i Falun redan dagen efter. D\u00f6rren slog igen bakom honom med ett ljud som han hunnit l\u00e4ra sig genom livet. Cellen var som alla andra. Trots att det nattsvarta utrymmet inte avsl\u00f6jade dess beskaffenhet, s\u00e5 var temperaturen ov\u00e4ntad. Detta var inget kallt h\u00e4kte i en k\u00e4llare utan h\u00e4r hade utrymmet lyckats stj\u00e4la v\u00e4rme fr\u00e5n resten av huset. Carl Erik str\u00f6k f\u00f6rsiktigt fingrarna mot v\u00e4ggen vid britsen och k\u00e4nde hur stenv\u00e4ggen bar sp\u00e5r av andra m\u00e4ns v\u00e4ntan: rispor, m\u00e4rken, ord som n\u00e5gon en g\u00e5ng ristat men som nu bara var \u00e4rr.
Han lade sig ner p\u00e5 britsen och stirrade i taket. Namnet B\u00e4ckstr\u00f6m h\u00f6ll inte l\u00e4ngre. Det hade aldrig h\u00e5llit l\u00e4nge. Men dagen efter, n\u00e4r nya f\u00f6rh\u00f6r skulle komma, skulle han inte s\u00e4ga mer \u00e4n n\u00f6dv\u00e4ndigt. Att han vandrat. Att han saknat arbete. Att han haft otur, men nu f\u00e5tt anst\u00e4llning i Stora Skedvi. Men s\u00e5 snart han hamnar i Falun skulle man b\u00f6rja l\u00e4gga samman stycken till en helhet. Lagfartshandlingarna hade identifierats. Inbrottet i Lernbo var tidigare k\u00e4nt och k\u00e4nslan av att vandrat rakt in i en f\u00e4lla undkom honom inte. Allt pekade mot Norrb\u00e4rke socken.
<\/p>\n\n\n\n
Han f\u00f6rdes in i l\u00e4nsh\u00e4ktet igen, inf\u00f6r ett nytt f\u00f6rh\u00f6r, brast han.
\u2013 Jag heter inte B\u00e4ckstr\u00f6m<\/em>, sade han l\u00e5gt. Namnet kom som en bek\u00e4nnelse, lika mycket till sig sj\u00e4lv som till dem som skrev. \u2013 Jag \u00e4r Jan Petter \u00c5lund.<\/em><\/p>\n\n\n\n
Han erk\u00e4nde det olovliga tillgreppet i Norrb\u00e4rke socken f\u00f6reg\u00e5ende \u00e5r. Erk\u00e4nde vandringen, hungern, st\u00f6lden och det alldeles nyss f\u00f6reg\u00e5ende v\u00e5ldet l\u00e5g kvar som ett m\u00f6rkt till\u00e4gg, ett brott som \u00e4nnu kr\u00e4vde sin rannsakning. Faluns landskansli skulle sedermera datera skrivelsen den 13 januari 1855 liksom allt skulle ske i ordning. F\u00f6rst rannsakning vid r\u00e5dstuver\u00e4tten i S\u00e4ter r\u00f6rande v\u00e5ldet. D\u00e4refter avf\u00f6rande till Smedjebacken, d\u00e4r domhavande redan hade en utsatt tid: den 18 januari klockan tre p\u00e5 eftermiddagen. \u00c5lund h\u00f6rde besluten utan att reagera. Transporter var han van vid. V\u00e4gar. D\u00f6rrar. Tidpunkter. Men denna g\u00e5ng fanns ingen flykt kvar. Endast v\u00e4gen mellan platser d\u00e4r hans namn \u2013 nu hans r\u00e4tta \u2013 skulle l\u00e4sas upp, skrivas ned, arkiveras. Nu skulle tiden bidas i Falu cellf\u00e4ngelse i v\u00e4ntan p\u00e5 rannsakningarna. V\u00e5ldet mot tj\u00e4nstem\u00e4nnen \u00f6verlades raskt i S\u00e4ters r\u00e5dhusr\u00e4tt och tillf\u00f6rdes som belastning till hans nu begynnande digra lista av brott men det var inget han f\u00e4ste n\u00e5got avseende p\u00e5. Ej heller v\u00e5ldet som han var bekant med. B\u00e5de det han gett som tagit.<\/p>\n\n\n\nDen f\u00f6rsta rannsakningsdagen
<\/h3>\n\n\n\n
Lindes och Ramsbergs h\u00e4radsr\u00e4tter. Nora och Hjulsj\u00f6 bergslags h\u00e4radsr\u00e4tt. Protokoll daterade mars och maj 1853. Inbrottsst\u00f6ld, andra resan. Ett knyte med kl\u00e4despersedlar fr\u00e5n Petter Persson i Ibbarbo. Ett angivet f\u00f6rfalskningsbrott som ej kunnat styrkas i Nora. \u00c5lund, rymd under transport, \u00e5ter antr\u00e4ffad. Nyligen straffad f\u00f6r rymningsf\u00f6rs\u00f6k och misshandel i S\u00e4ter. Orden f\u00f6ll som slag med tr\u00e4klubba. F\u00f6r var g\u00e5ng hans namn n\u00e4mndes ryckte n\u00e5gon i n\u00e4mnden till, som om de mindes honom, eller n\u00e5gon lik honom. <\/p>\n\n\n\n
Peter anm\u00e4lde om att f\u00e5 ordet:<\/p>\n\n\n\nDen andra rannsakningsdagen<\/h3>\n\n\n\n
<\/p>\n\n\n\n
Natten i Lernbo<\/h3>\n\n\n\n
Natten till den tionde december hade han n\u00e5tt Lernbo som l\u00e5g tyst d\u00e4r utanf\u00f6r Smedjebacken, s\u00e5som byar g\u00f6r n\u00e4r s\u00f6ndagen nalkas och folk g\u00e5tt till vila natten inf\u00f6r gudstj\u00e4nsten. \u00c5lund hade g\u00e5tt v\u00e4gen f\u00f6rut. Han mindes huset. Minns var han sovit den d\u00e4r g\u00e5ngen, tidigare p\u00e5 h\u00f6sten, d\u00e5 han varit p\u00e5 v\u00e4g fr\u00e5n K\u00f6ping mot Grang\u00e4rde och f\u00e5tt nattlogi hos just Per Herman Mattsson som den \u00e4rliga g\u00e4st han utgivit sig vara. Han hade sett hur rummet var ordnat, var kistan stod, var kl\u00e4derna h\u00e4ngde. Det var inte girighet som f\u00f6rt honom tillbaka, utan visshet. D\u00e4r fanns v\u00e4rdefullt byte att h\u00e4mta i Lernbo. Han n\u00e4rmade sig g\u00e5rden tyst. Med vana h\u00e4nder skruvade han loss f\u00f6nsterluckorna l\u00e5ngsamt f\u00f6rsiktigt och lade dem \u00e5t sidan. F\u00f6nstret var inte kittat. H\u00e4r var glasrutan passad med noggrannhet och inslagna spikar hade b\u00f6jts just innan de helt n\u00e5tt igenom tr\u00e4et h\u00f6ll rutorna p\u00e5 plats. Med sin kniv r\u00e4tade han f\u00f6rsiktigt p\u00e5 spikarna, en efter en. Sedan med knivsudden vickade han ut rutan f\u00f6rsiktigt som om tr\u00e4et sj\u00e4lv inte l\u00e4ngre orkade h\u00e5lla emot tills det gav upp med ett suckande ljud. \u00c5lund l\u00e4t rutan falla mjukt mot hans br\u00f6st och st\u00e4llde ner den i sn\u00f6n under f\u00f6nstret medan han angrep innerrutan p\u00e5 samma vis i det dubbelglasade f\u00f6nstret.
Inne i rummet stod tiden stilla. I kammaren bredvid l\u00e5g familjen och sov tungt. S\u00e5 l\u00e4nge han r\u00f6rde sig f\u00f6rsiktigt, s\u00e5 skulle det g\u00e5 v\u00e4l. Han tog det han kunde b\u00e4ra. Silvret f\u00f6rst: fickuret med h\u00e5rsnodden och nyckeln. Skedarna, kalla mot handen. Kl\u00e4derna, lager efter lager: rocken, byxorna, v\u00e4sten. Schalarna, hopvikta och nedpackade. B\u00f6ckerna. Sm\u00e5 nya psalmb\u00f6cker. Vikta papper i en mapp. Han tog handlingarna utan att l\u00e4sa dem. N\u00e4r han gick d\u00e4rifr\u00e5n bar han mer \u00e4n han borde, det blev f\u00f6r tungt. En del l\u00e4mnade han redan i skogen vid v\u00e4gen, d\u00e4r timret l\u00e5g uppk\u00f6rt i v\u00e4ntan p\u00e5 vidare f\u00e4rd. Ett lakan. F\u00f6rkl\u00e4den. S\u00e5dant som f\u00f6ljt med av gl\u00e4dje n\u00e4r man hittar persedlar men som inte skulle kunna oms\u00e4ttas i n\u00e5got st\u00f6rre v\u00e4rde. Han gick vidare. De nya randst\u00f6vlarna som tidigare tillh\u00f6rt Mattsson bar honom genom frost och slask och hans gamla stod kvar vid timmerupplaget han passerat. Den gr\u00e5 rocken h\u00f6ll vinden ute. De bl\u00e5 byxorna var \u00e4nnu hela. I fickan bar han en krage och ett svart silkeshalskl\u00e4de. Andra saker bytte han bort. Psalmb\u00f6ckerna. Schalarna \u2013 en svartrosig, en gr\u00f6nrosig, en r\u00f6drosig. Han mindes inte l\u00e4ngre till vem. Bara att det skett till alla de ansiktsl\u00f6sa som han m\u00f6tt, fullt medvetna om sakernas olagliga ursprung, men \u00e4nd\u00e5 ville g\u00f6ra en bra aff\u00e4r, d\u00e4r n\u00e5gonstans mellan Lernbo och S\u00e4ter. De vita handskarna f\u00f6rsvann tidigt till ett gott pris. Garvskinnshandskarna tappade han p\u00e5 sj\u00f6n Ljustern p\u00e5 v\u00e4g in till S\u00e4ter. Han visste inte var. N\u00e4r han greps bar han fortfarande mycket av det stulna p\u00e5 kroppen eller i s\u00e4cken som han hade \u00f6ver axeln. Det var s\u00e5 han alltid gjort. Han f\u00f6rstod nu att l\u00e4nsmannen i S\u00e4ter tillsammans med den handr\u00e4ckning som grep honom, hade v\u00e4ntat. Ett bud hade s\u00e4nts. N\u00e5gon hade gjort inbrott och enligt sp\u00e5ren begett sig mot S\u00e4ter. N\u00e5gon hade hunnit runt landsv\u00e4gen \u00e4nd\u00e5\u2026
<\/p>\n\n\n\n
Det var hans samling. Allt som \u00e4nnu f\u00f6ljt honom. Silverfickuret. Skedarna. N\u00e4sdukarna, en med spets. Ett gammalt halskl\u00e4de. L\u00f6skragarna. Skorna. Schalen av flera f\u00e4rger. Nyckeln, vars l\u00e5s han inte l\u00e4ngre mindes. Pengarna l\u00e5g bredvid p\u00e5 ett fat. \u00c5tta riksdaler och fjorton skilling. De hade bytts till honom, tj\u00e4nats, stulits, sparats. De var nu lika stumma som allt annat. N\u00e4r Mattsson k\u00e4nde igen sina saker var det som om knytet f\u00f6rlorade sin mening. Det var inte l\u00e4ngre hans, bara ett bevis. R\u00e4tten r\u00e4knade. Plagg f\u00f6r plagg. V\u00e4rde f\u00f6r v\u00e4rde. Riksdaler och skilling f\u00f6ll som droppar i en tom tunna. Det som en g\u00e5ng varit vardag \u2013 fracken, skjortorna, v\u00e4starna \u2013 blev nu siffror. \u00c5lund godk\u00e4nde v\u00e4rdena. Han protesterade inte. Han visste att summan inte var det viktiga. Det viktiga var att allt nu var namngivet, infogat, avslutat. N\u00e4r Per Herman Mattsson tillade den r\u00f6drutiga ylleschalen med fransar och p\u00e4rlbandet, tvekade \u00c5lund. Inte av skuld, utan av minnesbrist.<\/p>\n\n\n\n
\u2013 Jag vet inte,<\/em> sade han. Det kan vara s\u00e5. Men n\u00e4r vittnena talade, n\u00e4r Maria Jansdotter n\u00e4mnde p\u00e4rlbandet, erk\u00e4nde han \u00e4ven detta. Fyra skilling banco. \u00c4ven det skulle med. Knytet sl\u00f6ts igen. Protokollet v\u00e4xte. Domen skulle f\u00f6lja. Sedan tog han sj\u00e4lv till orda<\/p>\n\n\n\n
\u2013 Av de penningar jag hade vid h\u00e4ktningen, sade han, var en riksdaler tjugoett skilling sex runstycken f\u00f6rtj\u00e4nta genom arbete.<\/em> <\/p>\n\n\n\n
<\/p>\n\n\n\n
Domen avkunnades l\u00e5ngsamt, i en f\u00f6ljd som inte gick att hejda. \u00c5lund var, genom egen frivillig bek\u00e4nnelse, lagligen \u00f6verbevisad om att ha beg\u00e5tt inbrottsst\u00f6ld vid tv\u00e5 tillf\u00e4llen. F\u00f6rsta g\u00e5ngen natten mellan den f\u00f6rsta och andra december 1852 hos Petter Persson i Ibbarbo. Andra g\u00e5ngen natten till den tionde december 1854 hos Per Herman Mattsson i Lernbo. Godsets sammanr\u00e4knade v\u00e4rde: etthundrafem riksdaler banco. Han hade redan tidigare underg\u00e5tt bestraffning f\u00f6r f\u00f6rsta resan inbrottsst\u00f6ld. Detta var andra resan och H\u00e4radsr\u00e4tten fann honom d\u00e4rf\u00f6r skyldig till ansvar enligt 40 kapitlet, tredje och sj\u00e4tte paragraferna, samt enligt de kungliga f\u00f6rordningarna av 1773 och 1807. Han \u00e5lades att ers\u00e4tta m\u00e5ls\u00e4garna f\u00f6r det gods som ej \u00e5terfunnits, enligt de fastst\u00e4llda v\u00e4rdena. Orden var formella. Inget i dem bar sp\u00e5r av tvekan.<\/p>\n\n\n\n
St\u00f6lderna i \u00d6rebro hade bekr\u00e4ftats av befallningshavande i \u00d6rebro, p\u00e5 den fr\u00e5ga som r\u00e4tten st\u00e4llt efter rannsakningsdagens erk\u00e4nnande i januari. I samband med en brand i \u00d6rebro i mars 1854 hade bost\u00e4der t\u00f6mts och l\u00e4mnats till elden medan de boende st\u00e5tt och sett husen f\u00f6rt\u00e4ras mellan Svart\u00e5n och s\u00f6der f\u00f6rbi Stortorget mot V\u00e5ghustorget. De persedlar och \u00e4godelar som hunnit r\u00e4ddas, hade burits till kyrkog\u00e5rden som vaktades av stadsbetj\u00e4nter tillsammans med dess \u00e4gare som just sett sina hus brinna ner. Men bost\u00e4derna som elden skonade, stod tomma med sitt inneh\u00e5ll och dit hittade \u00c5lund in tillsammans med en f\u00e4rgarges\u00e4ll fr\u00e5n Kr\u00e4cklinge som hette Eriksson. Han ber\u00e4ttade om fickur han tagit d\u00e4r, sj\u00f6skumspipan med silverbeslag och lite annat. \u00c5lund som sj\u00e4lv uppgivit ytterligare brott under dagens rannsakning ville utveckla hur han g\u00e5tt tillv\u00e4ga, men r\u00e4tten avbr\u00f6t honom. Magistraten anmodades att st\u00e4lla fr\u00e5gan till Skinnskatteberg om huruvida detta brott skett enligt \u00c5lunds erk\u00e4nnande samt att om detta burit b\u00e4ring skulle f\u00f6revisas till denna domstol. D\u00e4r skulle alla brott sammanst\u00e4llas f\u00f6r en gemensam dom. Det var en ordning som gav utrymme f\u00f6r fler resor och Peter \u00c5lund hade inget att inv\u00e4nda.<\/p>\n\n\n\n
R\u00e4tten gick vidare. Men f\u00f6r \u00c5lund var allt redan avgjort. Han stod stilla medan domen l\u00e4stes f\u00e4rdigt. Han sade inget. Bad inte om n\u00e5d. Fr\u00e5gade inte om straffets art. Hans tankar var redan p\u00e5 en annan plats. N\u00e4r han f\u00f6rdes bort denna g\u00e5ng s\u00e5g han sig inte omkring. Tingshuset, n\u00e4mndem\u00e4nnen, h\u00e4radsh\u00f6vdingen \u2013 allt detta hade han sett f\u00f6rr, i andra socknar, under andra \u00e5r. Men denna g\u00e5ng var avslutad. Nu skulle den forts\u00e4tta i handling. Ute rann sm\u00e4ltvattnet l\u00e4ngs v\u00e4gkanten. V\u00e5rvintern drog genom bygden. M\u00f6rkret f\u00f6ll. Ingen f\u00f6ljde honom med blicken n\u00e4r han f\u00f6rdes mot l\u00e4nsf\u00e4ngelset. I b\u00f6ckerna stod hans namn fast. Johan Petter \u00c5lund. Andra resan st\u00f6ld. Nu p\u00e5 v\u00e4g till Falu cellf\u00e4ngelse men sedan Skinnskatteberg med f\u00e5ngtransport. Vad som h\u00e4nde h\u00e4rn\u00e4st skulle st\u00e5 i de stj\u00e4rnor som lyste hans v\u00e4g…<\/p>\n\n\n