V\u00e5ren hade slagit sig till ro p\u00e5 h\u00f6jden. Rish\u00f6jdberget l\u00e5g \u00f6ppet mot solen, marken \u00e4nnu str\u00e4v av fjol\u00e5rsgr\u00e4s och sten, men luften var mild och bar l\u00f6fte om arbete. Bj\u00f6rkarna hade just f\u00e5tt sin f\u00f6rsta, skira gr\u00f6nska, och fr\u00e5n gruvf\u00e4lten l\u00e4ngre bort h\u00f6rdes d\u00e5 och d\u00e5 dova slag, som p\u00e5minde om att v\u00e4rlden utanf\u00f6r torpet var i r\u00f6relse.
<\/p>\n\n\n\n
Erik Tunander satt p\u00e5 trappan till torpet med ryggen mot v\u00e4ggen. Han hade satt sig d\u00e4r som han ofta gjorde, f\u00f6r att vila benen en stund innan n\u00e4sta syssla tog vid. Han h\u00f6ll h\u00e4nderna kn\u00e4ppta \u00f6ver kn\u00e4na och s\u00e5g p\u00e5 sina s\u00f6ner som kom \u00f6ver tunet i rask g\u00e5ng, pratande h\u00f6gt och ivrigt, som om orden tr\u00e4ngdes f\u00f6r att f\u00f6rst f\u00e5 komma fram. Erik var f\u00f6dd i Vintermossen i Ljusnarsberg \u00e5r 1805 och hade burit sitt livs m\u00f6da med samma stillsamma envishet som de flesta m\u00e4n i Bergslagen. Som nybliven femtio\u00e5ring, var han torpare och gruvdr\u00e4ng, far till sex barn och van vid att v\u00e4ga varje handling mot f\u00f6ljderna. Bredvid honom, i d\u00f6rr\u00f6ppningen, stod Catharina, hans hustru, f\u00f6dd \u00e5ret efter honom i J\u00e4rnbo\u00e5s. Dotter till Per, som l\u00e4rt henne tidigt att hush\u00e5ll och \u00f6verlevnad inte alltid f\u00f6ljde de v\u00e4gar pr\u00e4sten talade om fr\u00e5n predikstolen. Den \u00e4ldste sonen, som bar sin fars namn, hade l\u00e4mnat hemmet drygt tio \u00e5r tidigare, f\u00f6r att s\u00f6ka arbete i Stockholm. Efter en tid hade han till sist hamnat i Botkyrka och enligt de brev han skickat hem, s\u00e5 hade han och hans fru hittat ett torp p\u00e5 Lindhovs \u00e4gor som hette Hagen.
<\/p>\n\n\n\n
Tunanders barn som \u00e4nnu bodde hemma var mellan fem och nitton \u00e5r gamla, och av dem var det de \u00e4ldsta br\u00f6derna Per Gustaf och Carl Fredrik som nu kom g\u00e5ende. Nitton och sexton \u00e5r gamla, redan med ett steg som vittnade om vuxenlivets lockelser och faror. De stannade f\u00f6rst p\u00e5 tunet, fortsatte tala i mun p\u00e5 varandra, tills Erik lyfte blicken och sade \u00e5t dem att ta det lugnt och komma n\u00e4rmare. D\u00e5 skyndade de fram, andf\u00e5dda mer av iver \u00e4n av g\u00e5ng. De hade h\u00f6rt nyheten vid gruvf\u00e4ltet. Den hade spritt sig snabbt, fr\u00e5n mun till mun, \u00f6ver hela socknen. Peter \u00c5lund var d\u00f6md till f\u00e4stning. Eller Jan, som de ibland kallat honom, men nu sade alla Peter. Han hade f\u00e4llts vid tinget i Skinnskatteberg. F\u00f6r st\u00f6lderna, alla tillsammans, hade han f\u00e5tt tv\u00e5 \u00e5r. N\u00e5gon sade att \u00f6verfallet p\u00e5 f\u00e5ngvaktm\u00e4staren ocks\u00e5 v\u00e4gts in, att det varit den sista rannsakningen, den som bundit samman brotten fr\u00e5n flera socknar till ett och samma \u00f6de.
Per Gustaf talade snabbast. Carl Fredrik fyllde i. Orden rann \u00f6ver varandra. De ber\u00e4ttade om inbrotten i Linde och i Norrb\u00e4rke, hur \u00c5lund smugit sig in vid Bagg\u00e5 bruk, d\u00e4r norr om Skinnskatteberg, om natten, hur han tagit sig till smedjan och funnit den stora kopparformen. S\u00e5 tung hade den varit att han inte f\u00f6rm\u00e5tt b\u00e4ra den. Till slut hade han gett upp, rullat ner den i str\u00f6mmen nedanf\u00f6r bruket och fortsatt sin vandring, som om \u00e4ven misslyckandet var en del av f\u00e4rden. De yngre barnen hade samlats runt trappan. De satt tysta nu, med stora \u00f6gon. De visste vem Peter var. Han hade varit d\u00e4r flera g\u00e5nger, suttit vid bordet med de vuxna, talat l\u00e5gt medan barnen l\u00e5tsats leka men lyssnat med hela kroppen. Det hade handlat om inbrott, om byten, om nattliga v\u00e4gar. Om s\u00e5dant som pr\u00e4sten kallade synd och som Gud, sades det, inte kunde f\u00f6rl\u00e5ta utan bot.<\/p>\n\n\n\n
\u2013 Han kommer till helvetet, om han inte b\u00e4ttrar sig, hade n\u00e5gon sagt en g\u00e5ng.<\/p>\n\n\n\n
Nu var det f\u00e4stningen de talade om. L\u00e5ngholmen i Stockholm. Tv\u00e5 \u00e5r. Ett ord som bar mer tyngd \u00e4n pojkarna f\u00f6rst f\u00f6rstod. De hade aldrig k\u00e4nt n\u00e5gon som suttit d\u00e4r. Men de hade h\u00f6rt ber\u00e4ttelserna. Om hur m\u00e4nniskor kom tillbaka kn\u00e4ckta, tysta, som om n\u00e5got blivit kvar bakom murarna. Solen sken \u00f6ver Rish\u00f6jdberget denna dag. Den lyste p\u00e5 barnens ansikten, p\u00e5 trappans slitna plankor, p\u00e5 Catharinas h\u00e4nder som vilade i f\u00f6rkl\u00e4det. Erik Tunander s\u00e5g p\u00e5 dem alla och k\u00e4nde hur tankarna drog \u00e5t olika h\u00e5ll. Han hoppades att de sm\u00e5 inte skulle ta f\u00f6r djupt intryck av sina \u00e4ldre br\u00f6der. Per Gustaf och Carl Fredrik hade redan l\u00e5nga fingrar. Det visste han. De hade dragit hem saker som inte alltid haft ett tydligt ursprung, och ibland hade det varit l\u00e4ttare att se \u00e5t ett annat h\u00e5ll \u00e4n att st\u00e4lla fr\u00e5gor som kunde kosta mer \u00e4n de gav. Samtidigt hade det hj\u00e4lpt familjen. Kl\u00e4der, redskap, byten. I ett liv d\u00e4r varje dag var en f\u00f6rhandling med fattigdomen fanns det handlingar man l\u00e4rde sig att kalla f\u00f6r n\u00f6dv\u00e4ndiga.<\/p>\n\n\n\n
Erik reste sig l\u00e5ngsamt fr\u00e5n trappan. Han sade inget mer just d\u00e5. Men i hans blick fanns en stilla oro, som solen inte f\u00f6rm\u00e5dde jaga bort\u2026<\/p>\n\n\n\n
Resan fr\u00e5n Skinnskatteberg hade varit l\u00e5ng och s\u00f6nderstyckad, s\u00e5dan som alla transporter av f\u00e5ngar var. Med j\u00e4rn om handlederna och rep kring livet hade Peter \u00c5lund f\u00f6rts fr\u00e5n l\u00e4nsh\u00e4kte till l\u00e4nsh\u00e4kte, stundom till fots, stundom p\u00e5 k\u00e4rra, alltid under vaksamma \u00f6gon. De fyrtio sp\u00f6slagen hade han redan f\u00e5tt uth\u00e4rda redan i Skinnskatteberg. Ryggen bar \u00e4nnu m\u00e4rkena, huden stram och \u00f6m, men det var inte sm\u00e4rtan som gnagde l\u00e4ngst. Det var vissheten om vad som v\u00e4ntade.<\/p>\n\n\n\n
N\u00e4r Stockholm till sist \u00f6ppnade sig, gr\u00e5 och vid, med vatten \u00e5t alla h\u00e5ll, var det som att staden sj\u00e4lv h\u00f6ll andan. L\u00e5ngholmen l\u00e5g d\u00e4r i str\u00f6mmen, l\u00e5g och tung, med murar som reste sig utan prydnad eller l\u00f6fte. Dit f\u00f6rdes han, tillsammans med andra, \u00f6ver vattnet, medan \u00e5ror slog taktfast och ingen talade mer \u00e4n n\u00f6dv\u00e4ndigt. Vid intagningen fr\u00e5ntogs han sitt namn. Han blev ett nummer, en anteckning i liggaren. Kl\u00e4derna han burit \u2013 slitna, men \u00e4nnu hans \u2013 byttes mot f\u00e5ngdr\u00e4kt. H\u00e5ret klipptes. Det var den nittonde maj 1855 och Peter var tjugotv\u00e5 \u00e5r gammal. Nu rannsakades, v\u00e4gdes, synades han, som om han vore ett stycke redskap snarare \u00e4n m\u00e4nniska. En skrivare l\u00e4ste h\u00f6gt ur handlingarna: andra resans inbrottsst\u00f6ld, v\u00e5ld mot f\u00e5ngvaktare, l\u00f6sdriveri. Domen stod fast. Tv\u00e5 \u00e5r p\u00e5 f\u00e4stning. Peter suckade inombords n\u00e4r han ins\u00e5g att han skulle stanna h\u00e4r i \u00e5tta \u00e5rstider. Vakterna var m\u00e5nga, men det var deras chef som satte tonen. Frans August Tellander var en kraftig man med kall blick och r\u00f6st som aldrig h\u00f6jdes, just d\u00e4rf\u00f6r fruktad. Han talade om ordning, om reform, om att f\u00e4ngelset inte l\u00e4ngre bara var en bestraffning utan en m\u00f6jlighet till b\u00e4ttring. Men hans hand vilade tungt p\u00e5 k\u00e4ppen och den som br\u00f6t mot reglementet fick snabbt erfara att reform inte betydde mildhet. <\/p>\n\n\n\n
Peter f\u00f6rdes in i sin cell. Den var tr\u00e5ng, men h\u00f6gt i tak. M\u00f6blerad endast med en brits, tv\u00e4ttst\u00e4ll och en pottstol. Varje man hade sin plats, sitt nummer, sitt utrymme. Luften var tung av fukt, svett och gammalt tr\u00e4. Om natten h\u00f6rdes avl\u00e4gsna hostningar, suckar, ibland d\u00e4mpade gr\u00e5tljud. Men ingen f\u00f6rs\u00f6kte ta kontakt. Tystnaden var en del av ordningen och br\u00f6ts den, s\u00e5 kom Tellanders vakter.
Dagarna b\u00f6rjade tidigt. Vid signal steg de upp och st\u00e4llde upp. Arbetskommenderingen var h\u00e5rd men regelbunden. V\u00e4gen till b\u00e4ttring var att brottslingen skulle brytas ner av arbete och p\u00e5 s\u00e5 vis kunna \u00e5teranpassas till samh\u00e4llet. Peter sattes f\u00f6rst till stenarbete, sedan till enklare hantverk \u2013 rep, spik, sortering. Arbetet var monotont, h\u00e4nderna v\u00e4rkte. Den som inte h\u00f6ll sig sysselsatt fick smaka vakternas k\u00e4ppar. M\u00e5ltiderna var knappa. Br\u00f6d, gr\u00f6t, soppa. Allt uppm\u00e4tt. Allt \u00f6vervakat. Vakterna gick mellan raderna, st\u00f6vlar mot sten, blickar som r\u00e4knade varje r\u00f6relse. Straff utdelades f\u00f6r minsta f\u00f6rseelse: en blick f\u00f6r l\u00e4nge, ett ord f\u00f6r h\u00f6gt, en tvekan i ledet. Att tala med n\u00e5gon innebar ett slag av k\u00e4ppen. Kravet p\u00e5 tystnad l\u00e4rdes fort.
<\/p>\n\n\n\n
F\u00e4ngelset bar sp\u00e5r av den nya tiden. Ensamhetsid\u00e9erna talades det om, om bot genom eftertanke, om att sj\u00e4len skulle formas genom ordning och tystnad. M\u00e4n med straff f\u00f6r inbrottsst\u00f6ld och liknande tillsammans, arbetade dagtid under tystnad och satt i enskild cell under natten. De som satt inne f\u00f6r mord, i regel p\u00e5 livstid, eller i v\u00e4ntan p\u00e5 avr\u00e4ttning, hade egna isoleringsceller. Dygnet runt, \u00e5ret runt. V\u00e4gen till b\u00e4ttring f\u00f6r dem, var att nedbrytning genom tystnad. Det kallades reform, men muren stod kvar som f\u00f6rr.
Om kv\u00e4llarna, n\u00e4r arbetet var slut och ljuset f\u00f6ll snett genom det h\u00f6ga f\u00f6nstret, brukade Peter sitta p\u00e5 sin brits och r\u00e4kna dagarna. Han ristade sm\u00e5 m\u00e4rken i tr\u00e4et, ett f\u00f6r varje vecka. Tv\u00e5 \u00e5r var l\u00e5ng tid, men tiden gick \u00e4nd\u00e5, steg f\u00f6r steg, som vandringen \u00f6ver isen han en g\u00e5ng gjort, n\u00e4r de grep honom i S\u00e4ter. Han t\u00e4nkte p\u00e5 skogarna, p\u00e5 v\u00e4garna, p\u00e5 n\u00e4tterna d\u00e5 han g\u00e5tt fri. P\u00e5 hur han sagt att l\u00f6nearbete inte var hans val. H\u00e4r fanns inget val. H\u00e4r fanns bara lydnad. Och \u00e4nd\u00e5, n\u00e5gonstans djupt inom honom, fanns v\u00e4ntan. Inte hopp, kanske, men en riktning. Friheten l\u00e5g bortom murarna, bortom vattnet, bortom varje slag och varje dag av slit. Den var avl\u00e4gsen, men den fanns. S\u00e5 arbetade han. S\u00e5 sov han. S\u00e5 r\u00e4knade han. Och tiden, som inte tog h\u00e4nsyn till vare sig dom eller vilja, fortsatte att g\u00e5\u2026<\/p>\n\n\n