Transporten gick l\u00e5ngsamt. H\u00f6sten hade hunnit djupna n\u00e4r de f\u00f6rde honom \u00f6sterut, bort fr\u00e5n Bergslagens gr\u00e5 h\u00f6jder och de domar som redan fallit \u00f6ver hans huvud. J\u00e4rnen skavde mot handlederna vid varje steg han tog upp och ned fr\u00e5n en vagn eller en b\u00e5t och varje natt i fr\u00e4mmande arrest bar samma lukt av fukt, halm och gammal andedr\u00e4kt. \u00c5lund var inte l\u00e4ngre den hotande farliga brottslingen. Den bleka uppsynen och den kraftiga hostan tycktes tagit kraften ur honom.<\/p>\n\n\n\n
Han var d\u00f6md. Det l\u00e5g nu \u00f6ver honom som ett fastslaget faktum. Icke l\u00e4ngre som en hotande m\u00f6jlighet. Gevaldigern Pettersson hade \u00f6verlevt kniv\u00f6verfallet p\u00e5 t\u00e5get men det hade knappast gjort n\u00e5gon skillnad om han d\u00f6tt. Domen fr\u00e5n \u00d6rebro \u00f6ver mordf\u00f6rs\u00f6ket var avklarad, liksom den i Nora f\u00f6r mordet var. Rannsakningen om Tunander var avslutad, orden skrivna, vittnen h\u00f6rda, och d\u00f6dsstraffet stod d\u00e4r som ett orubbligt slut. Men \u00e4nnu \u00e5terstod n\u00e5got och det var detta som h\u00f6ll honom uppr\u00e4tt \u00e4ven om hostan f\u00f6rs\u00f6kte f\u00e4lla honom med j\u00e4mna mellanrum. Detta gav hans tankar riktning: Svartl\u00f6sa. Det tredje mordet p\u00e5 Lindhofs \u00e4gor. N\u00e4r han sk\u00f6t handelsresanden i br\u00f6stkorgen. Han satt nu p\u00e5 vagnen den sista biten mot Fittja med blicken s\u00e4nkt men sinnet i r\u00f6relse. Om han skulle d\u00f6, skulle det ske efter att allt blivit sagt. Dessutom sagt p\u00e5 hans villkor.<\/p>\n\n\n\n
Tingssalen i Fittja var mindre \u00e4n de han vant sig vid, men tr\u00e4ngre, tyngre. Luften stod stilla d\u00e4r inne, och b\u00e4nkarna fylldes av folk som rest fr\u00e5n kringliggande socknar, lockade av ryktet om m\u00f6rdaren fr\u00e5n Bergslagen. N\u00e4r \u00c5lund f\u00f6rdes in stod redan n\u00e4mnden samlad. H\u00e4radsh\u00f6vdingen satt rakryggad, med papperen ordnade framf\u00f6r sig. Namnen l\u00e4stes upp. Larsson i Rasshamra, Andersson i Tysslinge, Lundin i Ekelund, etc. Som om sj\u00e4lva ordningen i deras uppradning kunde v\u00e4ga upp det kaos som l\u00e5g i m\u00e5let. \u00c5lund h\u00f6rde knappt. Hans blick drogs i st\u00e4llet till den andre. Carl Eric Carlsson. De hade redan f\u00f6rt in honom. Carlsson stod blek, med h\u00e4nderna h\u00e5rt knutna framf\u00f6r sig, och s\u00e5g inte \u00e5t \u00c5lunds h\u00e5ll. Det fanns n\u00e5got i hans h\u00e5llning. En stelhet, en anstr\u00e4ngd stillhet som \u00c5lund genast lade m\u00e4rke till. Han mindes honom fr\u00e5n L\u00e5ngholmen, fr\u00e5n de korta samtalen, fr\u00e5n igenk\u00e4nnandet i sk\u00e4nkrummet vid Stora Nygatan inne i Stockholm. Och nu stod de h\u00e4r, b\u00e5da tv\u00e5. Inf\u00f6r r\u00e4tta f\u00f6r samma g\u00e4rning bara f\u00f6r att \u00c5lund hade en otj\u00e4nst att sk\u00e4nka.<\/p>\n\n\n\n
\u00c5klagaren steg fram och redogjorde f\u00f6r saken. Protokoll uppl\u00e4stes. Domar r\u00e4knades upp. \u00c5lunds namn f\u00f6ll g\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng i salen, bundet till st\u00f6lder, v\u00e5ld, blod. Hans tidigare liv rullades upp inf\u00f6r dessa m\u00e4n, som om det vore ett stycke tyg man m\u00e4tte ut inf\u00f6r en slutlig avsk\u00e4rning. N\u00e4r Carlsson f\u00f6rdes ut, f\u00f6r att \u00c5lund ensam skulle h\u00f6ras, lade sig en tyngd \u00f6ver rummet. H\u00e4radsh\u00f6vdingen lutade sig fram och bad om sanningen. En fullst\u00e4ndig och sanningsenlig bek\u00e4nnelse. \u00c5lund, hostade kraftigt och spottade blod i sin n\u00e4sduk men lyfte blicken och b\u00f6rjade.<\/p>\n\n\n\n
Han talade lugnt f\u00f6rst. Om resan fr\u00e5n Arboga. Om \u00e5ngfartyget, v\u00e4rml\u00e4nningarna, krogen p\u00e5 Riddarholmen. Han beskrev Silversk\u00e5pet, spriten, hur kv\u00e4llen dragit ut och hur han f\u00f6ljt en av m\u00e4nnen. Han som hette Henrik, kallad H\u00e4st\u00e5s, bort genom gr\u00e4nderna. Orden f\u00f6ll j\u00e4mnt. Han ber\u00e4ttade om avtr\u00e4deshuset i Riddarhusgr\u00e4nden, hur Henrik stupat av rus och somnat, och hur han sj\u00e4lv, utan tvekan, stuckit handen i mannens ficka och tagit vad d\u00e4r fanns: tv\u00e5 ur, penningar, en kniv. Ingen r\u00f6relse i salen. Han fortsatte. Stora Nygatan. Igenk\u00e4nnandet fr\u00e5n L\u00e5ngholmens f\u00e4stning. Carlsson. D\u00e4r, f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen, f\u00f6r\u00e4ndrades hans r\u00f6st en aning. Han beskrev m\u00f6tet, samtalet, \u00f6verenskommelsen att ses igen. Carlssons krog i Kolm\u00e4targr\u00e4nden. Resan med Tessin. Drottningholm. Fittja. Mot Lindhofs \u00e4gor. Och hela tiden: hur de g\u00e5tt var f\u00f6r sig f\u00f6r att icke ses tillsammans. Nu b\u00f6rjade n\u00e5gra av n\u00e4mndem\u00e4nnen skifta i sina s\u00e4ten.<\/p>\n\n\n\n
Han f\u00f6rde dem vidare. Aspudden. Hagen. Morgonen d\u00e4rp\u00e5. Och s\u00e5 m\u00f6tet med mannen med tv\u00e4rp\u00e5sen. Han som var handelsresande och sade sig heta Svensson. \u00c5lund beskrev honom noggrant. Kl\u00e4derna, dialekten, v\u00e4skan med varor. Han \u00e5tergav samtalet, hur de slagit f\u00f6lje, hur de g\u00e5tt till S\u00f6dert\u00e4lje, druckit tillsammans, vandrat vidare. Det var nu som n\u00e5got i ber\u00e4ttelsen b\u00f6rjade dra \u00e5t sig allas uppm\u00e4rksamhet. Han avbr\u00f6t sig f\u00f6r att hosta h\u00e4ftigt och \u00e5terv\u00e4nde sakta med hes r\u00f6st. Under vandringen sade han, och gjorde en kort paus, f\u00f6reslog Carlsson\u2026 En tystnad f\u00f6ll. Att vi skulle taga livet av honom. Orden l\u00e5g kvar i luften. Carlsson, som nu \u00e5ter f\u00f6rts in, ryckte till. L\u00f6gn! utbrast han, men tystades genast.<\/p>\n\n\n\n
H\u00e4radsh\u00f6vdingen h\u00f6jde handen. L\u00e5t honom tala. \u00c5lund fortsatte, nu med en m\u00e4rklig klarhet. Skogen. Bergh\u00e4llen. Br\u00e4nnvinet. Hur Svensson druckit, hur han till slut sjunkit ned, hur kroppen blivit tung och slapp. D\u00e5 Carlsson hade sagt att det var dags: nu skola vi g\u00f6ra\u2019t. Det var som om hela rummet drog efter andan. \u00c5lund beskrev hur de g\u00e5tt till v\u00e4ga. Hur kl\u00e4der \u00f6ppnats. Hur mannen vaknat till, k\u00e4mpat emot och d\u00e5 \u00c5lund sk\u00e4nkt honom knivhuggen.Han sade det utan h\u00f6jning av r\u00f6sten. Sedan hur han skjutit honom rakt i br\u00f6stkorgen. N\u00e5gon i bakre raden gjorde ett kv\u00e4vt ljud. \u00c5lund stannade inte. Han f\u00f6rde dem vidare genom allt. Hur kroppen sl\u00e4pats. Hur ris kastats \u00f6ver den. Hur pengarna delats. Hur Carlsson tagit rocken, l\u00e4mnat de s\u00e4mre kl\u00e4derna. Hur de g\u00e5tt tillbaka mot Hagen. Varje detalj lades fram. Som om han en g\u00e5ng f\u00f6r alla ville t\u00f6mma sig sj\u00e4lv p\u00e5 allt. N\u00e4r han slutligen tystnade var det som om n\u00e5got sl\u00e4ppt i honom.<\/p>\n\n\n\n
H\u00e4radsh\u00f6vdingen s\u00e5g l\u00e4nge p\u00e5 honom. Och denne Carlsson, sade han l\u00e5ngsamt \u00e4r allts\u00e5 medbrottslig? Ja. Ett enda ord. Carlsson steg fram, blek, skakande och h\u00e4vdade sin oskuld med brusten r\u00f6st. Han torkade \u00f6gonen med handryggen. Ingen kunde v\u00e4l intyga att \u00c5lund och Carlsson ens m\u00f6tts, utmanade han r\u00e4tten med! Hans ord studsade mot v\u00e4ggarna, fyllda av desperation. Bevisen bars fram. Haglen.De sm\u00e5, grovt tillverkade blystyckena. \u00c5lund s\u00e5g p\u00e5 dem, nickade. Dessa. Kl\u00e4derna visades. S\u00e4ck, rock, byxor.Han pekade ut dem. De voro hans.<\/p>\n\n\n\n
Carlsson skakade p\u00e5 huvudet, g\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng, som om han f\u00f6rs\u00f6kte skaka bort hela ber\u00e4ttelsen. N\u00e4r vittnena talade, om kr\u00e5korna, om liket i skogen, om de s\u00f6nderrivna kl\u00e4derna, stod \u00c5lund stilla. Han lyssnade. Och n\u00e5gonstans, bakom allt detta, fanns en annan r\u00f6relse. En kall, ber\u00e4knande inre rysning av f\u00f6rtjuselse. Han hade kastat ut ett nytt namn i elden. Lagt \u00e4nnu en kropp mellan sig och slutet. Eller kanske f\u00f6rt slutet n\u00e4rmare? Men p\u00e5 sina egna villkor. N\u00e4r rannsakningen uppsk\u00f6ts och de \u00e5ter f\u00f6rdes bort, gick han utan motst\u00e5nd. Kraften var borta, hostan slet ut hans inre ur br\u00f6stet och orken att g\u00e5 fanns inte l\u00e4ngre. Han fick h\u00e4nga p\u00e5 f\u00e5ngvaktarnas armar f\u00f6r att \u00f6verhuvudtaget kunna f\u00f6sas fram\u00e5t. Ut genom d\u00f6rren, nedf\u00f6r trappan, tillbaka mot h\u00e4ktets m\u00f6rker. Tiden var knapp nu. Men \u00e4nnu fanns den. Och s\u00e5 l\u00e4nge den fanns, kunde han tala.<\/p>\n\n\n\n
F\u00e5ngvaktarens rond innebar att g\u00e5 runt och inspektera genom varje lucka att intagen f\u00e5nge var uppst\u00e4lld och f\u00f6rberedd f\u00f6r dagen. \u00c5lunds cell hade ingen st\u00e5ende framf\u00f6r luckan men s\u00e4ngen hade en kontur av en vuxen man under filten. F\u00e5ngvaktaren larmade om handr\u00e4ckning och beredde sig f\u00f6r att g\u00f6ra sig tilltr\u00e4de till denne of\u00f6rsk\u00e4mda m\u00f6rdare som snart skulle \u00e5ter till rannsakningen i Botkyrka. Tre man tog tag i \u00c5lund f\u00f6r att bryskt v\u00e4cka honom. Men \u00c5lund vaknade inte. Sotd\u00f6den hade tagit honom ur v\u00e4rlden innan bilan gjorde det\u2026.<\/p>\n\n\n\n
Jan Peter \u00c5lund blev tjugosju \u00e5r gammal. Redan som barn en sk\u00e4lm och snattare. Som ton\u00e5ring en erfaren tjuv. Som ung man en seriem\u00f6rdare. Han blev f\u00e4lld f\u00f6r tre mord, erk\u00e4nde under sin levnad ytterligare tv\u00e5 mord. Det egentliga antalet f\u00e5r vi aldrig veta\u2026<\/p>\n\n\n\n