Studerade vid Teknologiskt institut varefter han började en anställning vid Hällefors bruk som inspektor. Via Gäddeholm under två år och en efterföljande period åter vid Hällefors, så landade Wallmo på Stjärnfors bruk i mitten av 1850-talet. Ca två år senare (1857), köpte Wallmo en vattendriven hammarsmedja av bergsmännen och anlade sedermera en mindre Martin för att färska tackjärn.
Han var den som lät genomföra kanalbygget i Bångbro och genomdrev en bolagsbildning som möjliggjorde uppstarten av ett stålverk på orten.I Bångbro finns hans namn sparat genom ’Wallmovägen’. Leo Wallmo har sin sista vila på Ljusnarsbergs gamla kyrkogård tillsammans med hustru och son, Birgitta Kristina och Uno (gravplats nr 144-145).
Per August är 13 år yngre än sin bror Claes Isak Carlberg (som bodde i Ljusnarsberg mellan 1840-59). Båda var födda i Medelplana, Västergötland där fadern Per Carlberg var kyrkoherde. Per Augusts karriär var likartad och efter utbildning fick han anställning vid Kloten hos brukspatron Selim Heijkensköld. 1834 flyttar han till Ljusnarsberg och bosätter sig på Abrahamsgård med uppdrag som bruksinspektor och disponent för Krokfors bolag vilket uppdrag han behöll tills företagets upplösning 1888. Per August erhöll titeln ”Riddare af Wasaorden” och var socknens postmästare under sina verksamma år.
”Carlberg var en särdeles respektabel man och ägde ett obegränsadt förtroende inom det bolag han ledde och inom Ljusnarsbergs kommun” (Hult, s.384).
1844 gifte han sig med Ulrika Dahlström (f:1813) och de fick sju barn under åren i Ljusnarsberg. Ulrika hade flyttat in som mamsell på Stora gården i Ljusnarsberg 1840 och kom närmast från Hammarö men noterad som född i Bohuslän. Hon gick ur tiden 1908-01-26 efter 18 år som änka på Abrahamsgård.
Clas var son till Medelplanas pastor Per Carlberg och som mottagare av god utbildning blev han tidigt bokhållare. Till Ljusnarsberg kom han 1820 via Hjulsjö och arbetade på Stjernfors som 22-åring. Efter en bortavaro till Varnäs under senare halvan av 1830-talet var han åter i socken via Grythyttan. Han flyttade in på Konstdammen efter ett rejält om- och tillbygge. Som brukspatron och ägare av hyttor och gruvandelsägare, samt flera gårdar som Uddnäs, Riggards och Konstbacken var en inflytelserik person i de ledande skikten.
Claes var gift med brukspatronen Johan Nicklas Ericssons på Laxbro dotter; Charlotta Ericsson som var född 1805 i Ljusnarsberg. Claes och Charlotta fick 12 barn tillsammans där endast 7 överlevde sin mor som gick bort i lunginflammation vid en ålder om 44 år (den 17 april, 1847).
Han säljer Konstdammen till Högfors Bolag 1859 och flyttar till Västergötland igen; Kopparfjäll, Hova där han lever sina sista år fram till 1877 då han går ur tiden.
Per Israel Lundbom var född i Lindesberg flyttade till Ljusnarsberg 1824 och bodde på Löfnäs, som fadern köpt redan 1789. Som handlare och disponent på Löfnäs var han också inbegripen i affärer och hade andelar i gruvnäring (4/64 andelar i Kopparbolaget) och den gryende industrin, varför titeln brukspatron tillämpades efter några år i socknen.
Han hade en central roll i sockenstämman och samhället som en av de tongivande personerna.
Per Israel hade flera fosterbarn genom livet men gifte sig aldrig förrän när han var 76 år. Bröllopet stod den 26 februari 1867 med hans hushållerska Beata Olsdotter på Löfnäs. Då hon också var mor till ovan nämnda fosterbarn, så kanske det går att anta att Per Israel var fadern men inte ville eller fick gifta sig med henne tidigare (?) och med ingånget äktenskap försäkrade barnen ett arv. Tre veckor efter bröllopet gick Per Israel Lundbom ur tiden.
Löfnäs på Finnhytte rote
Löfnäs låg mitt emot Finnhyttan på norra sidan av Garhytteån.
”Karaktärsbyggnaden var försedd med järntak och urverk, som upplystes under den mörka tiden. Arealen utgjorde på 1860-talet 5060 tunnland, fördelade på 2 21/340 hemman med 23 torp och nybyggen, ägande 5 fjärdedelar i Hörks hytta och 1 1/4 dito i Högfors, hvilka masugnar för gårdens räkning tillverkades 15 á 1800 skpd tackjärn, dessutom andel i Bånghammar, 1/16 i Kopparverket, hela norra Hörks och hälften i Finnhytte kvarn.” (Hult, 1918, s.373)
