Det var en blåsig junidag i Botkyrka socken då Ålund för första gången steg upp till prästgårdens farstu med sitt prästbetyg i handen. Marken låg torr och ljus kring kyrkan; rågåkrarna hade rest sig och i de låga dikena glimmade vatten från vårens sista smältning. Han kände hur pappret knastrade mellan fingrarna, det tunna arket som bar ett namn som ej var hans eget, men som nu var hans enda sköld. Kyrkoherden, en man med tunna grå polisonger och ett ansikte som sett många fattiga vandrare komma och gå, tog betyget, justerade sina glasögon och lät blicken löpa över raderna. Han sade, att mannen var i arbetsför ålder och syntes vara frisk nog att göra nytta. Men han tillade, att innan någon kunde skattskrivas i socknen, måste han visa flit och stadga, så att menigheten ej tog in lösdrivare eller lättingar. Ålund bugade djupt, som sig bör, och sade att han gärna tog arbete varhelst det bjöds.
En ung man i Södermanland, som kunde föra en hyvel och en såg med säker hand blev ej sysslolös länge. Inom kort gick han som daglejd på Lindhofs ägor, där han lappade ladugårdsportar, byggde gärdesgårdar och satte nya dörrposter i torp som länge stått i drag. Hans händer var hårda av gammalt arbete, och han arbetade med tyst envishet, så att folk snart sade att den nye från Bergslagen var en stillsam och duglig karl.
Ålund var nu inneboende hos Tunanders på torpet Hagen vid västra stranden av sjön Aspen. Huset var lågt, timrat och rödmålat, såsom de flesta i trakten, och torvtaket bar en grön krona av mossa och späda strån som sträckte sig uppåt. Skorstenen reste sig i mitten, svart av sot, och kring knutarna klängde vildkaprifol och humle. All mark runt torpet var odlad; åkrarna låg som smala remsor mellan stenrösen och sluttningen ned mot sjön var sedan länge kalhuggen. De stora träden hade gått åt till ved, och nu stod där endast sly och unga björkar, som redan var intecknade till kommande vintrar. Inne i huset var det trångt. Ett kök och en liten kammare rymde hela familjen, och ändå hade man givit Ålund en vrå i köket, där hans persedlar låg vikta bredvid knytet och vandringsstaven. Han sov på golvet under ett fönster där svalkan gjorde sömnen behagligare dessa junidagar 1859. På dagarna stod dörren öppen mot gårdsplanen och enda anledningen till att stänga var myggens enträgna försök att ta sig in.
En afton, då arbetet var slut och solen ännu stod så högt att den lyste över Aspens blanka vatten, satt familjen ute på gräset framför torpet. Fadern i huset, Erik, hade lagt ifrån sig yxan, barnen lekte tyst med pinnar och stenar, och hustrun satt med händerna i knäet. Trött efter dagens sysslor. Då tog Erik fram ett brev, vars sigill redan brutits. Han såg på Ålund och sade, att han ju kunde läsa bättre än de, och om han ville vara så god att läsa högt, så att de fick veta vad deras föräldrar skrivit. Kanske kunde han också skriva svar om han fann det mödan värt. Förutom Erik och Ålund så visste ingen att personen som skulle läsa brevet var annan än brodern till husbonden på Hagen. Inte ens frun eller barnen. Ålund tog brevet och kände hur papperet darrade lätt i hans hand. Han började läsa högt, med lugn röst, men efter några rader stannade han till. Hans ögon hade sprungit före orden, och han såg något som fick hjärtat att slå hårdare. Han lät tungan snava, låtsades staka sig, som om bokstäverna varit otydliga, och tog sig tid att tänka. I brevet stod, att lillebror Carl Fredrik avsåg lämna Hjulsjö, trots sina föräldrars nej, för att följa efter sin äldre bror till Botkyrka. Där hoppades han få uppehälle hos Erik tills han fann eget torp.
Med ett sådant besök skulle allt Ålunds verk rasa. Carl Fredrik kände Per Gustaf väl och han skulle ifrågasätta att brodern slagit sig ned i Närke. Det kunde väcka Eriks misstankar och han var stor och stark. Lögnens väv var tunn, och detta brev drog i dess trådar.
Ålund såg på familjen, som satt väntande, och började tala igen. Han lät orden flyta, men de var ej de som stod skrivna. Han talade om faderns svaga hälsa, om moderns oro för skörden, om grannars flyttningar och små nyheter från hemtrakten. Han strök allt som kunde väcka misstanke, och lade till sådant som lät rimligt och vardagligt. De nickade, sade att det var som väntat, och frågade inget mer. När han lagt ifrån sig brevet, reste sig familjen och tog itu med kvällens sysslor. Kon skulle mjölkas, redskap bäras in, barnen tvättas inför nattvilan. Sjön låg stilla och dimman började krypa upp från vattnet, medan en ensam trast sjöng i slyet vid stranden. Ålund gick in i köket, satte sig på sin bänk och stirrade länge in i glöden från spisen. Tankarna snurrade kring den nämnde brodern, kring prästbetyget i hans knyte, kring namnet som han bar som ett lånat kläde. Han låg vaken långt in på natten. Hörde husets knäppningar, vindens sus i torvtaket och ugglans rop över sjön. Men när han väl somnade, gjorde han det tungt och djupt. I sömnen låg en plan klar, som en stig genom mörk skog, och han visste att han nu måste gå den om han ej skulle förgås.
Redan dagen därpå satte sig Ålund vid bordet i köket hos Tunanders och tog fram papper, bläckhorn och penna. Morgonsolen föll snett genom de små fönstren och lyste på väggarna. Hans hand darrade ej när han började skriva; lögnens konst var honom nu lika naturlig som att andas. Han skrev i Per Gustaf Tunanders namn och handstil sådan han trodde den borde vara. Han berättade att bröderna såväl som Ålund hade gott om arbete på Lindhofs ägor, och att utsikt fanns att snart få ett torpställe. Carl Fredrik kunde räkna med samma möjligheter om han ämnade bege sig till Södermanland. Men han lade till en omständighet som han själv funnit ut: då Ålund om några veckor ämnade resa hem till sin gamla mor kunde han passera Rishöjdberget och lämna Carl Fredrik resepenningar. Om denne väntade med avresan kunde han slippa gå till fots och i stället taga ånglokomotivet till Arboga och därifrån ångfartyg vidare till Hagen och Lindhof. Per Gustaf skulle också be Ålund göra honom sällskap på återresan, så att Carl Fredrik ej behövde resa ensam. När han skrivit sista raden lade han pennan ifrån sig och satt länge stilla. Han visste att han nu bundit sig vid sitt eget bedrägeri och att varje steg måste mätas.
Det var två veckor senare, till måndagen den fjärde juli 1859 på eftermiddagen han hade anmält till Lindhofs rättare, samma dag som brevet skrivits, om att få resa hem till sin mor i Bergslagen. Hon var döende, hade Ålund lagt till som om för att lägga tyngd till sin begäran. Rättaren som varit belåten med hans arbete hade givit honom tillstånd att avlägsna sig några veckor från datumet Ålund avsett resa. Nu var dagen här och han hade packat sitt knyte på morgonen, tog farväl av familjen och sade till Erik Tunander att han ämnade in till Stockholm där ett välbetalt arbete sades stå att finna. Det var ännu en lögn, men den gick obemärkt förbi. Han kunde inte säga att han skulle hemåt i akt att förhindra sig avslöjas…
Mot Lönnfall, Ljusnarsbergs socken, juli 1859
Resan tog sin riktning från torpet Hagen nordost upp till Fittja, där Mälarens vatten låg grått och krusigt under sommarmolnen. Ångfartyget Tessin som pustade och fräste vid bryggan och var klar för avgång. Med de få mynten han hade, så erlade han den penning som krävdes för enkelresan in till Stockholm. Väl i land var stegen korta till mälartrafikens ångfartyg. Efter en kort diskussion med den strama styrmannen så fick han borda ångfartyget Arboga på en gång inför morgondagens resa till staden med samma namn, mot att han skurade däcken och bar vatten under kvällen. Vid lunchtid tisdagen den femte juli gick han i land i Arboga. Stadens myller med allehanda människor i rörelse mätte sig inte mot det nyss lämnade Stockholm. Här gick han endast några kvarter norrut från fartyget, till järnvägsstationen i utkanten av staden där tåget stod beredd inför avresan västerut. Resan tog några timmar till Dylta där ett tågbyte lade till någon timme upp mot Nora stad. Han gick Kungsgatan norrut och ryste av obehag när han passerade kronohäktet där det låg i skugga bakom kyrkans torn. Om de hade vetat vad han gjort och nu avsåg att göra skulle länsman inte nöja sig med tjugoåtta dagar på vatten och bröd. Ålund sträckte ut stegen på vägen norrut, som om han fick bråttom att lämna Nora bakom sig för gott.
Natten till onsdagen den sjätte juli tillbringade han hos ett torparfolk vid Bergsmanshyttan. Husfolket visste vem han var då de hade gjort affärer förr. Med en blandning av rädsla och respekt tillät de honom övernatta i köket så länge han fortsatte tidigt dagen därpå. Det sades vara folk omkring som letade efter Ålund med frågor om händelserna vid Hammarby bruk och han gjorde bäst i att hålla sig från vägarna. Att han vågat sig rakt igenom Nora på en eftermiddag utan att någon upptäckt honom var av turen given.
Peter Ålund nådde Lönnfallet torsdagen den sjunde juli men höll sig utanför gården bland granarna. Spejade likt ett rovdjur, men såg ingen annan än hans mor och fästmö. Han visslade kort och Maria lystrade och såg sig om. Hon mötte hans blick och kom springande emot honom med ett leende. Efter kärleksbetygelser yttrade hon genast en önskan om att få följa honom till Stockholm för att där söka pigtjänst. Ålund svarade jakade utan att träffa något bestämt avtal om avresedag eller annat. Om Maria skulle med på resan, så behövde han revidera sina planer. Ännu en gång beredde han riskojan som så ofta varit hans boende vid besöken på Lönnfall och lade sig ner för att tänka. Modern kom ut och hälsade honom välkommen hem men fick inget mer sagt. De såg på varann. Båda förstod att det inte fanns något att säga. Det var folk ute och letade efter honom. Han bad modern skicka ut fästmön Maria. Han behövde inviga henne, men visste inte hur och i vilken omfattning. Men han kunde åtminstone se till att hon följde med till Stockholm, men att hon då måste möta honom och Carl Fredrik vid Holmsjön om några dagar. Om hon inte var där på morgonen lördagen den åttonde juli så fick hennes besök i Stockholm anstå och en ny plan komma till stånd.
Om eftermiddagen gick han de elva kilometrarna västerut till Rishöjdberget där han såg husfolket ute på åkern. Erik den äldre, hans hustru Catharina Persdotter, jämte barnen arbeta med grödorna utanför torpet efter avslutad daglejd. Han vågade inte gå fram till dem, men vinkade och pekade mot ladan som om hans avsikt var att ta sig dit. Erik den äldre förstod och nickade sitt bifall. Väl inne på logen beredde Ålund en sovplats med det hö och den säckväv som fanns tillhanda. Han tillbringade kvällningen på logen och funderade vidare på den plan där fästmön Maria nu blivit indragen, då Carl Fredriks ansikte plötsligt dök upp i dörrspringan. Han klev in och vände runt hö och väv för att lägga sig bredvid Ålund, ivrig om att få höra om bröderna Per Gustaf och Erik den yngre, arbetstillfällen vid Lindhof och allt annat av värde för den reslystne, helt oförmögen att lägga band på sig. Frågorna smattrade fram och Ålund svarade med den bedrägliges förmåga att ligga så nära sanningen som möjligt men att undvika det som inte kunde nämnas. Ålund berättade utan samvetshinder om livet i Södermanland, att brodern Per Gustaf fått erbjudande om ett eget torp och hälsade från honom att daglönen var avsevärt högre hos honom på Lindhof, än vad fogden eller gruvorna i Bergslagen kunde ge. Arbetet var dessutom behagligare för kroppen och risken för skador var få, samt att det fanns många pigor utan fästman. Natten förlöpte och först långt in i sommarnatten tystnade samtalen ut i sömn för dem båda. En av dem lycklig för en ljus framtid med torp och kärlek. Den andra grunnade på mörkare ting.
På morgonen, på logens golv, fredagen den åttonde juli 1859 skrev Ålund till Carl Fredriks föräldrar på Rishöjdberget ett nytt brev i brodern Per Gustafs namn daterat veckan innan, vari lillebrodern uppmanades att komma till Södermanland där han kunde påräkna minst två riksdaler och sex skilling i dagpenning och goda förutsättningar för att kunna arrendera torpställe. Ålund förseglade och adresserade det till torparen Erik Gustaf Tunander. Böjde och vek det lite lätt fram och åter för att ge kuvertet den patina som papper får, efter ett par dagars vistelse i en ficka som rest tvärs över Svealand. De gick tillsammans över tunet upp till torpet. Carl Fredrik gick med sprittande steg, uppsluppen och glad över ett nytt äventyr. Ålund gick tyst bredvid, tyngd till sinnet. Spanade efter ovälkomna besökare som kunde känna igenom honom, men också för det som komma skulle. Väl inne hos Tunanders, så var det modern som tog brevet ur hans hand. Erik den äldres skolgång hade inte resulterat i någon vidare läskunnighet men han satt bredvid och väntade otåligt på dess budskap inför att det öppnades och genomlästes. Samtidigt så började Carl Fredrik genast laga sig i ordning för avfärd. Han visste att föräldrarnas tidigare motstånd mot hans äventyr österut nu skulle blekna efter broderns besked om framgång.
På fredagseftermidagen lämnade de Rishöjdberget och gick söderut över Stjärnfors utmarker inom Hjulsjö socken i riktning mot Holmsjön. Där skulle de möta Maria Ersdotter som ville följa med Peter Ålund till ett bättre liv. Efter några kilometer, halvvägs till mötesplatsen vid jordtorpet öster om Holmsjön tog de nattvilan på tillskuret granris under en molnfri natthimmel. Carl Fredrik somnade fort med den naiva förväntan ett nytt liv gav. Ålund låg vaken länge men oroade sig inte längre för det som behövde göras. Han kände ingenting. Bara ett kallt beräknat lugn. Imorgon om aftonen skulle det inte längre finnas något att oroa sig för….
Berättelserna bakom historien
Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!
Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe via Swish här till höger – >
För en överblick av platser och ställen för brott och mord, se nedstående knapp till karta med pins (uppdateras löpande efter varje kapitel)
Lindhovs herrgård på Botkyrka hembygdsförening:
https://www.hembygd.se/botkyrka/plats/26616/text/8539
Häradskarta över Lindhof
Torpet Hagen något norr om herrgården, som Erik Tunander (den yngre) arrenderade 1859 och Peter Ålund tog sin tillflykt till efter morden på bröderna.
Ångfartyget Arboga II
Trafikerade Mälaren mellan Arboga, Strängnäs och Blasieholmen, Stockholm från 1848
Källa: https://digitaltmuseum.se/011015407337/fo113934c
Fartyg: ARBOGA II
Bredd: 6,14 meter
Längd: 36,86 meter
Maskinstyrka :200 ind hkr
Regnr: 1739
Rederi: Arboga Rederi AB
Byggår: 1848
Varv: Motala Warf i Norrköping
Konstruktör: Carlsund, Otto Edward
Tidstypiskt ångfartyg
För persontrafik i det inre Mälaren vid Stockholm under 1850-talet
