Etikett: Botkyrka

  • 17. Slutet

    17. Slutet

    Transporten gick långsamt. Hösten hade hunnit djupna när de förde honom österut, bort från Bergslagens grå höjder och de domar som redan fallit över hans huvud. Järnen skavde mot handlederna vid varje steg han tog upp och ned från en vagn eller en båt och varje natt i främmande arrest bar samma lukt av fukt, halm och gammal andedräkt. Ålund var inte längre den hotande farliga brottslingen. Den bleka uppsynen och den kraftiga hostan tycktes tagit kraften ur honom.

    Han var dömd. Det låg nu över honom som ett fastslaget faktum. Icke längre som en hotande möjlighet. Gevaldigern Pettersson hade överlevt knivöverfallet på tåget men det hade knappast gjort någon skillnad om han dött. Domen från Örebro över mordförsöket var avklarad, liksom den i Nora för mordet var. Rannsakningen om Tunander var avslutad, orden skrivna, vittnen hörda, och dödsstraffet stod där som ett orubbligt slut. Men ännu återstod något och det var detta som höll honom upprätt även om hostan försökte fälla honom med jämna mellanrum. Detta gav hans tankar riktning: Svartlösa. Det tredje mordet på Lindhofs ägor. När han sköt handelsresanden i bröstkorgen. Han satt nu på vagnen den sista biten mot Fittja med blicken sänkt men sinnet i rörelse. Om han skulle dö, skulle det ske efter att allt blivit sagt. Dessutom sagt på hans villkor.

    Tingssalen i Fittja var mindre än de han vant sig vid, men trängre, tyngre. Luften stod stilla där inne, och bänkarna fylldes av folk som rest från kringliggande socknar, lockade av ryktet om mördaren från Bergslagen. När Ålund fördes in stod redan nämnden samlad. Häradshövdingen satt rakryggad, med papperen ordnade framför sig. Namnen lästes upp. Larsson i Rasshamra, Andersson i Tysslinge, Lundin i Ekelund, etc. Som om själva ordningen i deras uppradning kunde väga upp det kaos som låg i målet. Ålund hörde knappt. Hans blick drogs i stället till den andre. Carl Eric Carlsson. De hade redan fört in honom. Carlsson stod blek, med händerna hårt knutna framför sig, och såg inte åt Ålunds håll. Det fanns något i hans hållning. En stelhet, en ansträngd stillhet som Ålund genast lade märke till. Han mindes honom från Långholmen, från de korta samtalen, från igenkännandet i skänkrummet vid Stora Nygatan inne i Stockholm. Och nu stod de här, båda två. Inför rätta för samma gärning bara för att Ålund hade en otjänst att skänka.

    Åklagaren steg fram och redogjorde för saken. Protokoll upplästes. Domar räknades upp. Ålunds namn föll gång på gång i salen, bundet till stölder, våld, blod. Hans tidigare liv rullades upp inför dessa män, som om det vore ett stycke tyg man mätte ut inför en slutlig avskärning. När Carlsson fördes ut, för att Ålund ensam skulle höras, lade sig en tyngd över rummet. Häradshövdingen lutade sig fram och bad om sanningen. En fullständig och sanningsenlig bekännelse. Ålund, hostade kraftigt och spottade blod i sin näsduk men lyfte blicken och började.

    Han talade lugnt först. Om resan från Arboga. Om ångfartyget, värmlänningarna, krogen på Riddarholmen. Han beskrev Silverskåpet, spriten, hur kvällen dragit ut och hur han följt en av männen. Han som hette Henrik, kallad Hästås, bort genom gränderna. Orden föll jämnt. Han berättade om avträdeshuset i Riddarhusgränden, hur Henrik stupat av rus och somnat, och hur han själv, utan tvekan, stuckit handen i mannens ficka och tagit vad där fanns: två ur, penningar, en kniv. Ingen rörelse i salen. Han fortsatte. Stora Nygatan. Igenkännandet från Långholmens fästning. Carlsson. Där, för första gången, förändrades hans röst en aning. Han beskrev mötet, samtalet, överenskommelsen att ses igen. Carlssons krog i Kolmätargränden. Resan med Tessin. Drottningholm. Fittja. Mot Lindhofs ägor. Och hela tiden: hur de gått var för sig för att icke ses tillsammans. Nu började några av nämndemännen skifta i sina säten.

    Han förde dem vidare. Aspudden. Hagen. Morgonen därpå. Och så mötet med mannen med tvärpåsen. Han som var handelsresande och sade sig heta Svensson. Ålund beskrev honom noggrant. Kläderna, dialekten, väskan med varor. Han återgav samtalet, hur de slagit följe, hur de gått till Södertälje, druckit tillsammans, vandrat vidare. Det var nu som något i berättelsen började dra åt sig allas uppmärksamhet. Han avbröt sig för att hosta häftigt och återvände sakta med hes röst. Under vandringen sade han, och gjorde en kort paus, föreslog Carlsson… En tystnad föll. Att vi skulle taga livet av honom. Orden låg kvar i luften. Carlsson, som nu åter förts in, ryckte till. Lögn! utbrast han, men tystades genast.

    Häradshövdingen höjde handen. Låt honom tala. Ålund fortsatte, nu med en märklig klarhet. Skogen. Berghällen. Brännvinet. Hur Svensson druckit, hur han till slut sjunkit ned, hur kroppen blivit tung och slapp. Då Carlsson hade sagt att det var dags: nu skola vi göra’t. Det var som om hela rummet drog efter andan. Ålund beskrev hur de gått till väga. Hur kläder öppnats. Hur mannen vaknat till, kämpat emot och då Ålund skänkt honom knivhuggen.Han sade det utan höjning av rösten. Sedan hur han skjutit honom rakt i bröstkorgen. Någon i bakre raden gjorde ett kvävt ljud. Ålund stannade inte. Han förde dem vidare genom allt. Hur kroppen släpats. Hur ris kastats över den. Hur pengarna delats. Hur Carlsson tagit rocken, lämnat de sämre kläderna. Hur de gått tillbaka mot Hagen. Varje detalj lades fram. Som om han en gång för alla ville tömma sig själv på allt. När han slutligen tystnade var det som om något släppt i honom.

    Häradshövdingen såg länge på honom. Och denne Carlsson, sade han långsamt är alltså medbrottslig? Ja. Ett enda ord. Carlsson steg fram, blek, skakande och hävdade sin oskuld med brusten röst. Han torkade ögonen med handryggen. Ingen kunde väl intyga att Ålund och Carlsson ens mötts, utmanade han rätten med! Hans ord studsade mot väggarna, fyllda av desperation. Bevisen bars fram. Haglen.De små, grovt tillverkade blystyckena. Ålund såg på dem, nickade. Dessa. Kläderna visades. Säck, rock, byxor.Han pekade ut dem. De voro hans.

    Carlsson skakade på huvudet, gång på gång, som om han försökte skaka bort hela berättelsen. När vittnena talade, om kråkorna, om liket i skogen, om de sönderrivna kläderna, stod Ålund stilla. Han lyssnade. Och någonstans, bakom allt detta, fanns en annan rörelse. En kall, beräknande inre rysning av förtjuselse. Han hade kastat ut ett nytt namn i elden. Lagt ännu en kropp mellan sig och slutet. Eller kanske fört slutet närmare? Men på sina egna villkor. När rannsakningen uppsköts och de åter fördes bort, gick han utan motstånd. Kraften var borta, hostan slet ut hans inre ur bröstet och orken att gå fanns inte längre. Han fick hänga på fångvaktarnas armar för att överhuvudtaget kunna fösas framåt. Ut genom dörren, nedför trappan, tillbaka mot häktets mörker. Tiden var knapp nu. Men ännu fanns den. Och så länge den fanns, kunde han tala.

    Stockholms cellfängelse. Oktober 1860.

    Fångvaktarens rond innebar att gå runt och inspektera genom varje lucka att intagen fånge var uppställd och förberedd för dagen. Ålunds cell hade ingen stående framför luckan men sängen hade en kontur av en vuxen man under filten. Fångvaktaren larmade om handräckning och beredde sig för att göra sig tillträde till denne oförskämda mördare som snart skulle åter till rannsakningen i Botkyrka. Tre man tog tag i Ålund för att bryskt väcka honom. Men Ålund vaknade inte. Sotdöden hade tagit honom ur världen innan bilan gjorde det….

    Jan Peter Ålund blev tjugosju år gammal. Redan som barn en skälm och snattare. Som tonåring en erfaren tjuv. Som ung man en seriemördare. Han blev fälld för tre mord, erkände under sin levnad ytterligare två mord. Det egentliga antalet får vi aldrig veta…

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 3.3 / 5. Vote count: 4

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish här:

    Epilog

    Den efterföljande rättegången där endast Carl Eric Carlsson närvarade, frikändes från alla anklagelser om inblandning i mordet. Samtliga vittnen kunde berätta hur handelsresanden Svensson endast medföljts av Peter Ålund. Det var aldrig någon annan med. Varför Ålund försökte snärja sin bekant från Långholmen är okänt. Möjligen för att återbetala en oförrätt eller för att få till en längre rättsprocess med nya möjligheter till flyktförsök vid transporterna dem emellan.

    Bild:

    Stockholms cellfängelse (till vänster). där Jan Peter Persson Ålund (f: 1833) dog i sotdöd i sin cell, 1860. Fängelset låg på Norrmalm, ca 200 meter nord om den plats som idag inhyser centralstationen.

  • 14. Länsman Mellins långa arm

    14. Länsman Mellins långa arm

    Den 7 oktober 1859 satt länsman Per August Mellin vid skrivbordet i sitt kontor på länsmansbostället i Brunna. Trots sin närhet till Fittja, så tillhörde hans bostad Botkyrka. Eftermiddagens mörker började lägra sig utanför; Genom fönstret, över de vida fälten kunde han se grannens boningar i skumrasket. I den norra delen av Botkyrka socken var den jord som kunde brukas, uppbruten sedan länge. Allt var åker och stengärden. Nästa gård, uppåt Slagsta, låg som en mörk fyrkant mot höjden, knappt femhundra meter bort. I söder vilade Hallundaåsen och dolde sockenkyrkan, som stod just bakom.

    Han satte sin hand på det gulvita arket framför honom. Oljelampans sken var den enda ljuskällan till detta kvällsarbete han hade att slutföra. Han höll redan i pennan men dröjde med att sätta spetsen med det våta bläcket mot arket. Skuggan av hans fingrar darrade svagt över ytan. Han tänkte inte först på orden han skulle skriva till Konungens befallningshavande i Stockholm. Han tänkte på kvällen, veckan innan. Bakom honom, genom den stängda dörren, hördes dämpade ljud från huset. Hans hustru, Adriana Flodmark, rörde sig mellan kök och kammare med den fasta rytm som höll hemmet samman. De tre yngsta barnen krävde sitt; röster, steg, en stol som drogs över golvet. De två äldsta sönerna, August och Oscar, var nästan män nu. De vistades ofta ute på gården eller i arbetet. De var inte mycket yngre än den usling som nu satt inspärrad i häktet på gården. Mellin lät blicken glida mot fönstret. Där ute, bortom gårdsplanen, låg den lilla häktesbyggnaden, eller finkan, som den kallades i folkmun. Diskret, men alltid närvarande.

    Allt hade börjat med ett brev i förra veckan.

    Konungens befallningshavande i Stockholm hade vidarebefordrat en förfrågan till honom, länsmannen i Botkyrka, från dess motsvarighet i Örebro län. Som i sin tur fått frågan från länsman Floding i Nya Kopparberg. En Johan Peter Persson Ålund eftersöktes. Det frågades huruvida han vistades i Botkyrka socken, möjligen hos torparen Erik Tunander under Lindhof. Mannen var av intresse för länsmannen i Bergslagen, tydligen. Mellin hade först låtit undersöka saken utan åthävor. Han hade förhört sig om någon med detta namn uppehållit sig i socknen. Ingen kände till någon Ålund. Men så fanns också frågan om torparen Tunander på Hagen i brevet. Det var känt att Erik hade en yngre bror inneboende. Namnet på denne hade inte väckt misstanke och egentligen var saken utagerad. Men Mellin kände det fanns något som skavde och ville vända helt på denna sten innan han tecknade sitt svar. Så han hade sänt bud till Erik Tunander på eftermiddagen den trettionde september, att denne skulle inställa sig vid länsmansbostaden samma dag. Snarast möjligt men absolut senast efter dagens arbete innan han gick hem.

    Han mindes hur torparen stått framför honom i rummet där på aftonen. Mössan vriden i händerna. Blicken osäker. Det hade inte krävts många frågor. Ett namn som inte stämde. En bror som kommit i juni. En man som talade om andra trakter men undvek detaljer. När Mellin nämnt namnet Ålund hade något flackat till i torparens ansikte. Sanningen hade fallit fram bit för bit. Mannen som vistats på Hagen var densamme som Örebro sökte – och han hade alltså använt ett falskt namn. Det räckte. Vad nu den uslingen var misstänkt för i Bergslagen, var underordnat. Att han vågat sig uppehålla sig i Mellins härad på falska papper var oerhört och väckte länsmannens ilska. Mellin hade genast skickat en dräng för hämta handräckning för gripande. Skjuts hade beställts till Lindhofs ägor. Erik Tunander beordrades kvarstanna på länsmansbostaden tills saken var utredd.

    Kvällen var sen när de kom fram till torpet Hagen. Ljuset inifrån föll gult över gårdsplanen när handen på dörrvredet vred om och beredde väg in i köket för länsmannen och dennes medhjälpare. De steg in med ett visst buller och upptog all luft i det lilla köket. Ålund satt vid köksbordet med männen tornande omkring honom. Han var lätt berusad; det kände Mellin genast på lukten och blicken. Överraskningen i mannens ansikte var kortvarig. Den följdes inte av flyktförsök, inte av våld. Bara en märklig uppgivenhet. När bojorna lades om hans handleder gjorde han inget motstånd. Det hade gått snabbt. Ut till vagnen. Tillbaka över de öppna fälten mot Brunna. Finkans dörr slog igen bakom honom innan natten var djup.

    Som vanligt skulle Mellin iträda rollen som allmän åklagare vid Svartlösa häradsrätt och i detta rannsaka Ålund för förfalskningsbrottet han begått. Det skulle bli ett enkelt fall att bevisa och Mellin trodde att det nog borde ge åtminstone sex månaders straffarbete. Men Mellin anade också att det uslingen nu erkänt här var honom likgiltigt. Det Nya Kopparberget skulle kunna rannsaka och fälla honom till ansvar för, skulle ha allt värre konsekvenser.

    Mellin drog ett långsamt andetag vid skrivbordet. De följande dagarna efter gripandet i förra veckan hade varit allt annat än stillsamma. Han hade använt de metoder som brukade få bedragare att tala. Övertygande åtgärder, kallade man det i protokollen. Ålund hade först hållit fast vid sitt antagna namn, sin förvridna berättelse, sina lögner. Men kroppen har sina gränser, och viljan likaså. Till slut hade han brutits. Orden hade kommit – först motvilligt, sedan i ett sammanhängande flöde. En historia som sträckte sig långt bortom Botkyrkas åkrar upp i skogar runt Bergslagen. Mellin såg åter på pappret framför sig. Han doppade spetsen i nytt bläck, men stannade till och funderade på formuleringar. Detta skulle fastställa svaret till Konungens befallningshavande i Stockholm och det tarvade noggrannhet med språket.

    Ute på gården i finkan, bakom den låsta dörren och det järnförsedda fönstret, satt en mördare och gruvade sig. Samtidigt satte Mellin den nydoppade stålspetsen mot arket….

    ——————————————————————————–

    Till konungens respektive befallningshavande i Stockholms län!

    Av förekommen anledning att inneha falska betyg, har manspersonen Jan Petter Pehrsson, natten mellan den 30:e september och 1 dennes, blivit vid torpet Hagen i Botkyrka socken anhållen och av mig förhörd, varvid, beträffande sina levnadsöden blivit av honom uppgivet att han som vore född i Nya Kopparberget år 1833, efter att ha tillbringat sin barndom i föräldrahemmet, redan vid 17 års ålder undergått bestraffning för 1:a resan stöld i förening med inbrott, samt år 1854 ånyo blivit ställd under tilltal och dömd för andra resan stöld, samt efter straffets undergående, såsom försvarslös, intagits på södra korrektionsinrättningen å Långholmen, varifrån han den 13:e maj 1857 frigivits, och kort därpå begett sig till Nya Kopparberget, varest genom snickeriarbete han ärligen försörjt sig tills kort före midsommaren sistlidet är 1858, då vid Hammarby i Nora socken stöld utan inbrott, av honom förövats av 2:e klädesrockar, 1 par klädesbyxor, ett par nya stövlar och en kulört väst och dessutom åtskilliga persedlar och effekter av mindre värde, dem han dock nu förgätit, samt under vårtiden innevarande år från änkan Lisa Lotta Liljebjörn i Mortjärnsbackarna, Hällefors socken, på bedrägligt sätt åtkommit en klädesrock, ett par klädesbyxor, 1 sjöskumspipa samt 3 skjortor och slutligen, rörande åtkomsten till av honom vid häktandet innehavda 54 riksdaler riksmynt, ett silvercylinderur, en svart väst samt en lång halsduk, uppgivit, att ifrågavarande penningar och effekter vore, medelst begånget rån från en lantbo å väg utanför Arboga i sistlidne september månad tillgripna, men denna uppgift, vid av mig, av förekommen anledning, hållet förnyade förhör den 2:a dennes återkallat, och såsom sannfärdig, avgivit följande berättelse och erkännande:

    Att han under nästlidna juli månad, under vandring inom Nerike, där han besökt släktingar, å allmän väg inom Lindes socken sammanträffat med en för honom okänd västgötehandlande, och i avsikt att vid lägligt tillfälle åtkomma dess medhavda gods och penningar, föreslagit ressällskap, som ock antagits. Pehrsson hade därför, för att nå sitt syftemål, inlett västgötehandlanden, vars namn han ännu ej med visshet kände, att avvika från de allmänna vägarna, och istället tillstyrkt honom besöka skogsbygden.
    Natten efter första dagens sammanvaro hade bägge väl tillbringat ute å marken, men som Johan Petter Pehrsson då ej vore såsom han uppgav, stärkt med brännvin, uppskjöt han missgärningen till påföljande dag, men då, sedan brännvin blivit anskaffat och förtärt, samt Pehrsson lyckats förmå västgöten att därmed över måttan sig förpläga, hade, sedan denne på eftermiddagen i den s.k Ingelshytte skog inom Lindes socken insomnat, Jan Petter Pehrsson med en större vass sten först slagit västgöten i huvudet och ögonblickligen därefter med en slipad vass fällkniv, tillfogat honom ett hugg i bröstet, så att döden genast följt, varefter Pehrsson avlägsnat sig från stället, under några ögonblick, och därpå återvänt samt från den döda kroppen bemäktigat sig en påse innehållande ett parti yllestrumpor och diverse bomullsvävnader, samt i bröstfickan ca 100 riksdaler riksmynt och ett cylinderur, ävensom en svart väst och en yllelånghalsduk, och efter att ha på ett bösskotts avstånd från stället där mordet förövades, nedgrävt ej mindre västgötens plånbok, men däri förvarade handlingar och betyg, än ock den blodiga kniv, varmed mordet utfördes, samt på längre avstånd nedgrävt de kläder, vari den mördade vore klädd, undangömdes den sargade kroppen i ett rissnår, som övertäcktes med en mängd ris.


    Efter det missdådaren sålunda fullbordat sin grava missgärning, hade han, fruktande sig bli ertappad, och slagen av samvetsförebråelse, flytt undan på väg till Arboga, där under han avyttrat ylleskjortorna och bomullsvävnaderna.
    Från Arboga hade Pehrsson med ångbåt avgått till Stockholm, samt därifrån begett sig till Botkyrka socken, där han inträffat hos torparen Eric Tunander vid Hagen, och med företeende av ett för dennes broder skrädderiarbetaren av ett för dennes broder skrädderiarbetaren Per Gustaf Tunander utfärdat, bilagt prästbetyg, föregivit sig vara brodern till torparen Eric Tunander, och som denne under flera års tid ej sammanträffat med brodern, hade bedrägeriet under flera veckor fortfarit, intill dess det nu blev avslöjat.


    Då Jan Petter Pehrsson under sin vistelse inom Botkyrka begagnat sig av annans prästbetyg, torde han till en början inför Svartlösa häradsrätt böra rannsakas, därvid torde uppdagas om Pehrssons åtkomst till det falska prästbetyget samt för ett vid av mig företagen visitation av honom innehaft prästbetyg för Eric Tunanders andra broder, Carl Fredrik. Emellertid, med avseende å Pehrssons nu vördsamt avgivna brottslighet, synes ingalunda otroligt att bröderna Tunander jämväl blivit undanröjda, ej mindre av den omständighet, att deras prästbetyg funnits i Pehrssons värjo, än även därför att flera av tunandersönernas kläder och effekter av Pehrsson innehafts och slutligen därför att Tunanders föräldrar till Eric Tunander uppgivit, att såväl Per Gustaf som ock Carl Fredrik Tunander med Johan Petter Pehrsson sällskapat och därefter, var efter annan, spårlöst försvunnit.

    För nu berörda brott säger sig dock Pehrsson oskyldig under förebärande att prästbetygen blivit honom av bröderna Tunander godvilligt lämnade, att kläderna och effekterna gått i byte med annat gods som Pehrsson lämnat och slutligen att bröderna Tunander ännu leva, arbetande inom Örebro län utan att likväl vara i tillfälle uppgiva orten.

    De hos Johan Petter Pehrsson funna penningar, kläder och effekter, finnas hos mig i förvar, i avbidan på rannsakningen. Med inberättande varav, och med tillkännagivande att Johan Petter Pehrsson den 4:e blivit å länsfängelset avlämnad, jag vördsamt får tillägga, att Johan Petter Pehrsson vid nykter sinnesförfattning i allmänhet lär förhållit sig väl, men att då brännvin intagits, han ej är mäktig tygla sin benägenhet för brott.


    Brunna den 7:e oktober 1859 P.A Mellin

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 5 / 5. Vote count: 2

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish ->

    Kommentar och övrigt

    Brevet i kursiv stil ovan, är en exakt återgiven avskrift av Per August Mellins skrivna svar till Befallningshavande i Stockholm

    Peter Ålund faller till föga och erkänner ett mord men väljer av okänd anledning att ljuga om identiteten på offret men i övrigt ändå erkänner att han begått ett mord. Orsak till den delvis uppdiktade historien kan vara ett uttryck av rädsla för att tillstå att han mördat sin vän. Eller något annat. Hursomhelst är Ålund oerhört slug och beräknande, vilket kommer visa sig under de kommande rättsprocesserna…

    Per August Mellins handstil

    Häradskarta Botkyrka 1865-67

    Kartbild över Botkyrka 1865-67 med torpet Hagen respektive Länsmansbostaden där Per August Mellin levde vid tillfället för gripandet av Peter Ålund.

    Länsman Per August Mellins bostad i Botkyrka

    Källa: https://www.hembygd.se/botkyrka/plats/26684/picture/2220802

    Källa: https://www.hembygd.se/botkyrka/plats/26684/picture/2220802

  • 10. Mörka moln

    10. Mörka moln

    Det var en blåsig junidag i Botkyrka socken då Ålund för första gången steg upp till prästgårdens farstu med sitt prästbetyg i handen. Marken låg torr och ljus kring kyrkan; rågåkrarna hade rest sig och i de låga dikena glimmade vatten från vårens sista smältning. Han kände hur pappret knastrade mellan fingrarna, det tunna arket som bar ett namn som ej var hans eget, men som nu var hans enda sköld. Kyrkoherden, en man med tunna grå polisonger och ett ansikte som sett många fattiga vandrare komma och gå, tog betyget, justerade sina glasögon och lät blicken löpa över raderna. Han sade, att mannen var i arbetsför ålder och syntes vara frisk nog att göra nytta. Men han tillade, att innan någon kunde skattskrivas i socknen, måste han visa flit och stadga, så att menigheten ej tog in lösdrivare eller lättingar. Ålund bugade djupt, som sig bör, och sade att han gärna tog arbete varhelst det bjöds.

    En ung man i Södermanland, som kunde föra en hyvel och en såg med säker hand blev ej sysslolös länge. Inom kort gick han som daglejd på Lindhofs ägor, där han lappade ladugårdsportar, byggde gärdesgårdar och satte nya dörrposter i torp som länge stått i drag. Hans händer var hårda av gammalt arbete, och han arbetade med tyst envishet, så att folk snart sade att den nye från Bergslagen var en stillsam och duglig karl.

    Ålund var nu inneboende hos Tunanders på torpet Hagen vid västra stranden av sjön Aspen. Huset var lågt, timrat och rödmålat, såsom de flesta i trakten, och torvtaket bar en grön krona av mossa och späda strån som sträckte sig uppåt. Skorstenen reste sig i mitten, svart av sot, och kring knutarna klängde vildkaprifol och humle. All mark runt torpet var odlad; åkrarna låg som smala remsor mellan stenrösen och sluttningen ned mot sjön var sedan länge kalhuggen. De stora träden hade gått åt till ved, och nu stod där endast sly och unga björkar, som redan var intecknade till kommande vintrar. Inne i huset var det trångt. Ett kök och en liten kammare rymde hela familjen, och ändå hade man givit Ålund en vrå i köket, där hans persedlar låg vikta bredvid knytet och vandringsstaven. Han sov på golvet under ett fönster där svalkan gjorde sömnen behagligare dessa junidagar 1859. På dagarna stod dörren öppen mot gårdsplanen och enda anledningen till att stänga var myggens enträgna försök att ta sig in.

    En afton, då arbetet var slut och solen ännu stod så högt att den lyste över Aspens blanka vatten, satt familjen ute på gräset framför torpet. Fadern i huset, Erik, hade lagt ifrån sig yxan, barnen lekte tyst med pinnar och stenar, och hustrun satt med händerna i knäet. Trött efter dagens sysslor. Då tog Erik fram ett brev, vars sigill redan brutits. Han såg på Ålund och sade, att han ju kunde läsa bättre än de, och om han ville vara så god att läsa högt, så att de fick veta vad deras föräldrar skrivit. Kanske kunde han också skriva svar om han fann det mödan värt. Förutom Erik och Ålund så visste ingen att personen som skulle läsa brevet var annan än brodern till husbonden på Hagen. Inte ens frun eller barnen. Ålund tog brevet och kände hur papperet darrade lätt i hans hand. Han började läsa högt, med lugn röst, men efter några rader stannade han till. Hans ögon hade sprungit före orden, och han såg något som fick hjärtat att slå hårdare. Han lät tungan snava, låtsades staka sig, som om bokstäverna varit otydliga, och tog sig tid att tänka. I brevet stod, att lillebror Carl Fredrik avsåg lämna Hjulsjö, trots sina föräldrars nej, för att följa efter sin äldre bror till Botkyrka. Där hoppades han få uppehälle hos Erik tills han fann eget torp.

    Med ett sådant besök skulle allt Ålunds verk rasa. Carl Fredrik kände Per Gustaf väl och han skulle ifrågasätta att brodern slagit sig ned i Närke. Det kunde väcka Eriks misstankar och han var stor och stark. Lögnens väv var tunn, och detta brev drog i dess trådar.

    Ålund såg på familjen, som satt väntande, och började tala igen. Han lät orden flyta, men de var ej de som stod skrivna. Han talade om faderns svaga hälsa, om moderns oro för skörden, om grannars flyttningar och små nyheter från hemtrakten. Han strök allt som kunde väcka misstanke, och lade till sådant som lät rimligt och vardagligt. De nickade, sade att det var som väntat, och frågade inget mer. När han lagt ifrån sig brevet, reste sig familjen och tog itu med kvällens sysslor. Kon skulle mjölkas, redskap bäras in, barnen tvättas inför nattvilan. Sjön låg stilla och dimman började krypa upp från vattnet, medan en ensam trast sjöng i slyet vid stranden. Ålund gick in i köket, satte sig på sin bänk och stirrade länge in i glöden från spisen. Tankarna snurrade kring den nämnde brodern, kring prästbetyget i hans knyte, kring namnet som han bar som ett lånat kläde. Han låg vaken långt in på natten. Hörde husets knäppningar, vindens sus i torvtaket och ugglans rop över sjön. Men när han väl somnade, gjorde han det tungt och djupt. I sömnen låg en plan klar, som en stig genom mörk skog, och han visste att han nu måste gå den om han ej skulle förgås.

    Redan dagen därpå satte sig Ålund vid bordet i köket hos Tunanders och tog fram papper, bläckhorn och penna. Morgonsolen föll snett genom de små fönstren och lyste på väggarna. Hans hand darrade ej när han började skriva; lögnens konst var honom nu lika naturlig som att andas. Han skrev i Per Gustaf Tunanders namn och handstil sådan han trodde den borde vara. Han berättade att bröderna såväl som Ålund hade gott om arbete på Lindhofs ägor, och att utsikt fanns att snart få ett torpställe. Carl Fredrik kunde räkna med samma möjligheter om han ämnade bege sig till Södermanland. Men han lade till en omständighet som han själv funnit ut: då Ålund om några veckor ämnade resa hem till sin gamla mor kunde han passera Rishöjdberget och lämna Carl Fredrik resepenningar. Om denne väntade med avresan kunde han slippa gå till fots och i stället taga ånglokomotivet till Arboga och därifrån ångfartyg vidare till Hagen och Lindhof. Per Gustaf skulle också be Ålund göra honom sällskap på återresan, så att Carl Fredrik ej behövde resa ensam. När han skrivit sista raden lade han pennan ifrån sig och satt länge stilla. Han visste att han nu bundit sig vid sitt eget bedrägeri och att varje steg måste mätas.

    Det var två veckor senare, till måndagen den fjärde juli 1859 på eftermiddagen han hade anmält till Lindhofs rättare, samma dag som brevet skrivits, om att få resa hem till sin mor i Bergslagen. Hon var döende, hade Ålund lagt till som om för att lägga tyngd till sin begäran. Rättaren som varit belåten med hans arbete hade givit honom tillstånd att avlägsna sig några veckor från datumet Ålund avsett resa. Nu var dagen här och han hade packat sitt knyte på morgonen, tog farväl av familjen och sade till Erik Tunander att han ämnade in till Stockholm där ett välbetalt arbete sades stå att finna. Det var ännu en lögn, men den gick obemärkt förbi. Han kunde inte säga att han skulle hemåt i akt att förhindra sig avslöjas…

    Mot Lönnfall, Ljusnarsbergs socken, juli 1859

    Resan tog sin riktning från torpet Hagen nordost upp till Fittja, där Mälarens vatten låg grått och krusigt under sommarmolnen. Ångfartyget Tessin som pustade och fräste vid bryggan och var klar för avgång. Med de få mynten han hade, så erlade han den penning som krävdes för enkelresan in till Stockholm. Väl i land var stegen korta till mälartrafikens ångfartyg. Efter en kort diskussion med den strama styrmannen så fick han borda ångfartyget Arboga på en gång inför morgondagens resa till staden med samma namn, mot att han skurade däcken och bar vatten under kvällen. Vid lunchtid tisdagen den femte juli gick han i land i Arboga. Stadens myller med allehanda människor i rörelse mätte sig inte mot det nyss lämnade Stockholm. Här gick han endast några kvarter norrut från fartyget, till järnvägsstationen i utkanten av staden där tåget stod beredd inför avresan västerut. Resan tog några timmar till Dylta där ett tågbyte lade till någon timme upp mot Nora stad. Han gick Kungsgatan norrut och ryste av obehag när han passerade kronohäktet där det låg i skugga bakom kyrkans torn. Om de hade vetat vad han gjort och nu avsåg att göra skulle länsman inte nöja sig med tjugoåtta dagar på vatten och bröd. Ålund sträckte ut stegen på vägen norrut, som om han fick bråttom att lämna Nora bakom sig för gott.

    Natten till onsdagen den sjätte juli tillbringade han hos ett torparfolk vid Bergsmanshyttan. Husfolket visste vem han var då de hade gjort affärer förr. Med en blandning av rädsla och respekt tillät de honom övernatta i köket så länge han fortsatte tidigt dagen därpå. Det sades vara folk omkring som letade efter Ålund med frågor om händelserna vid Hammarby bruk och han gjorde bäst i att hålla sig från vägarna. Att han vågat sig rakt igenom Nora på en eftermiddag utan att någon upptäckt honom var av turen given.

    Peter Ålund nådde Lönnfallet torsdagen den sjunde juli men höll sig utanför gården bland granarna. Spejade likt ett rovdjur, men såg ingen annan än hans mor och fästmö. Han visslade kort och Maria lystrade och såg sig om. Hon mötte hans blick och kom springande emot honom med ett leende. Efter kärleksbetygelser yttrade hon genast en önskan om att få följa honom till Stockholm för att där söka pigtjänst. Ålund svarade jakade utan att träffa något bestämt avtal om avresedag eller annat. Om Maria skulle med på resan, så behövde han revidera sina planer. Ännu en gång beredde han riskojan som så ofta varit hans boende vid besöken på Lönnfall och lade sig ner för att tänka. Modern kom ut och hälsade honom välkommen hem men fick inget mer sagt. De såg på varann. Båda förstod att det inte fanns något att säga. Det var folk ute och letade efter honom. Han bad modern skicka ut fästmön Maria. Han behövde inviga henne, men visste inte hur och i vilken omfattning. Men han kunde åtminstone se till att hon följde med till Stockholm, men att hon då måste möta honom och Carl Fredrik vid Holmsjön om några dagar. Om hon inte var där på morgonen lördagen den åttonde juli så fick hennes besök i Stockholm anstå och en ny plan komma till stånd.

    Om eftermiddagen gick han de elva kilometrarna västerut till Rishöjdberget där han såg husfolket ute på åkern. Erik den äldre, hans hustru Catharina Persdotter, jämte barnen arbeta med grödorna utanför torpet efter avslutad daglejd. Han vågade inte gå fram till dem, men vinkade och pekade mot ladan som om hans avsikt var att ta sig dit. Erik den äldre förstod och nickade sitt bifall. Väl inne på logen beredde Ålund en sovplats med det hö och den säckväv som fanns tillhanda. Han tillbringade kvällningen på logen och funderade vidare på den plan där fästmön Maria nu blivit indragen, då Carl Fredriks ansikte plötsligt dök upp i dörrspringan. Han klev in och vände runt hö och väv för att lägga sig bredvid Ålund, ivrig om att få höra om bröderna Per Gustaf och Erik den yngre, arbetstillfällen vid Lindhof och allt annat av värde för den reslystne, helt oförmögen att lägga band på sig. Frågorna smattrade fram och Ålund svarade med den bedrägliges förmåga att ligga så nära sanningen som möjligt men att undvika det som inte kunde nämnas. Ålund berättade utan samvetshinder om livet i Södermanland, att brodern Per Gustaf fått erbjudande om ett eget torp och hälsade från honom att daglönen var avsevärt högre hos honom på Lindhof, än vad fogden eller gruvorna i Bergslagen kunde ge. Arbetet var dessutom behagligare för kroppen och risken för skador var få, samt att det fanns många pigor utan fästman. Natten förlöpte och först långt in i sommarnatten tystnade samtalen ut i sömn för dem båda. En av dem lycklig för en ljus framtid med torp och kärlek. Den andra grunnade på mörkare ting.

    På morgonen, på logens golv, fredagen den åttonde juli 1859 skrev Ålund till Carl Fredriks föräldrar på Rishöjdberget ett nytt brev i brodern Per Gustafs namn daterat veckan innan, vari lillebrodern uppmanades att komma till Södermanland där han kunde påräkna minst två riksdaler och sex skilling i dagpenning och goda förutsättningar för att kunna arrendera torpställe. Ålund förseglade och adresserade det till torparen Erik Gustaf Tunander. Böjde och vek det lite lätt fram och åter för att ge kuvertet den patina som papper får, efter ett par dagars vistelse i en ficka som rest tvärs över Svealand. De gick tillsammans över tunet upp till torpet. Carl Fredrik gick med sprittande steg, uppsluppen och glad över ett nytt äventyr. Ålund gick tyst bredvid, tyngd till sinnet. Spanade efter ovälkomna besökare som kunde känna igenom honom, men också för det som komma skulle. Väl inne hos Tunanders, så var det modern som tog brevet ur hans hand. Erik den äldres skolgång hade inte resulterat i någon vidare läskunnighet men han satt bredvid och väntade otåligt på dess budskap inför att det öppnades och genomlästes. Samtidigt så började Carl Fredrik genast laga sig i ordning för avfärd. Han visste att föräldrarnas tidigare motstånd mot hans äventyr österut nu skulle blekna efter broderns besked om framgång.

    På fredagseftermidagen lämnade de Rishöjdberget och gick söderut över Stjärnfors utmarker inom Hjulsjö socken i riktning mot Holmsjön. Där skulle de möta Maria Ersdotter som ville följa med Peter Ålund till ett bättre liv. Efter några kilometer, halvvägs till mötesplatsen vid jordtorpet öster om Holmsjön tog de nattvilan på tillskuret granris under en molnfri natthimmel. Carl Fredrik somnade fort med den naiva förväntan ett nytt liv gav. Ålund låg vaken länge men oroade sig inte längre för det som behövde göras. Han kände ingenting. Bara ett kallt beräknat lugn. Imorgon om aftonen skulle det inte längre finnas något att oroa sig för….

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 4 / 5. Vote count: 3

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe via Swish här till höger – >

    För en överblick av platser och ställen för brott och mord, se nedstående knapp till karta med pins (uppdateras löpande efter varje kapitel)

    Google MyMaps med pins för brotten

    Lindhovs herrgård på Botkyrka hembygdsförening:

    https://www.hembygd.se/botkyrka/plats/26616/text/8539

    Häradskarta över Lindhof

    Torpet Hagen något norr om herrgården, som Erik Tunander (den yngre) arrenderade 1859 och Peter Ålund tog sin tillflykt till efter morden på bröderna.

    Ångfartyget Arboga II

    Trafikerade Mälaren mellan Arboga, Strängnäs och Blasieholmen, Stockholm från 1848

    Källa: https://digitaltmuseum.se/011015407337/fo113934c

    Fartyg: ARBOGA II
    Bredd: 6,14 meter
    Längd: 36,86 meter
    Maskinstyrka :200 ind hkr
    Regnr: 1739
    Rederi: Arboga Rederi AB
    Byggår: 1848
    Varv: Motala Warf i Norrköping
    Konstruktör: Carlsund, Otto Edward

    Tidstypiskt ångfartyg

    För persontrafik i det inre Mälaren vid Stockholm under 1850-talet