Botkyrka härad, torsdagen den 16 september 1859 satt Peter Ålund ensam vid bordet i stugan på torpet Hagen. Morgonljuset föll in genom det lilla fönstret och lade en blek ruta över den nötta bordsskivan. Luften bar ännu spår av nattens kyla; elden i spisen hade brunnit ner till aska. Han tänkte på båtresan över Mälaren tillsammans med säsongsarbetare från Värmland. Ytterligare män som gärna gjorde affär där kunder inte frågade och hur han köpt den gamla mynningsladdade pistolen med krut och blyhagel att ladda med. Måtte inte familjen på Hagen hitta den. Han såg till att ha den dold tätt inpå kroppen.
Erik Tunander var sedan länge ute i arbete. Dagens sysslor kallade honom bort från torpet före gryningen. Hans hustru rörde sig ute på gården, hörbar men osynlig, med de invanda ljuden av vardag: Ved som lades upp, vatten som bars, en grind som slog igen. Peter satt stilla med armbågarna mot bordet och fingrarna flätade framför sig. På ytan var han en gäst som ännu inte bestämt sig för arbete. Inom honom pågick en annan räkning.
Tankarna återvände, som de gjort varje morgon sedan han lämnat Lönnfall, till Ingelshyttans utskog. Till kärret. Till hur männen böjt sig över den uppsvällda kroppen och hur granriset lagts över den som om det kunde återge något av mänsklig värdighet. Han hade sett det på avstånd. Tillräckligt nära för att veta, tillräckligt långt bort för att inte själv bli sedd. De har hittat honom. Men de vet inte vem han är. Vattnet hade suddat dragen. Höstens förruttnelse hade gjort sitt. Ingen i den bygden kände Per Gustaf Tunander. Ingen kunde fästa det namnet vid det ansiktet. Det var i detta han fann sin trygghet. Så länge ingen band samman Bergslagen med Botkyrka. Så länge ingen reste söderut och ställde frågor hos dem som känt Tunander levande. Så länge Maria teg. Han rörde knappt vid hennes namn i tanken. Det var en osäker faktor, och osäkerheter ville han inte dröja vid. I stället vände han blicken mot det han kunde kontrollera.
Breven.
De brev han skrivit i brödernas namn hade sänts med Södertälje som svarsadress. Postkontoret där höll försändelser åt dem som saknade fast hemvist. Det var en ordning som passade män som rörde sig mellan socknar och gårdar. Och den passade honom. Om något rört sig i Hjulsjö. Om något sagts om kroppen i Ingelshyttan. Om länsman Floding börjat nysta djupare – då kunde det finnas nyheter i brev från föräldrar. Han reste sig och gick fram till fönstret. Utanför låg torpets marker stilla under en klar septemberhimmel där solen ännu inte riktigt orkat upp. Fälten var avskördade, stubben stack upp ur jorden som korta, vassa strån. Längre bort anade man skogsbrynet, mörkt och slutet.
Bergslagen är redan förlorat, tänkte han utan bitterhet. Men det angår mig bara om det når hit.
När han hade nått torpet Hagen hade han direkt på tröskeln antagit Tunanders hållning, hans sätt att tala, hans historia. Erik hade inte visat någon översvallande glädje över hans återkomst, men heller inget öppet motstånd. En man som kom med pengar och arbetsförmåga var svår att avvisa. Ändå hade Peter dröjt med svaren på Eriks fråga om att söka arbete på Lindhof. Ålund var inte trängd. Pengarna han fört med sig räckte och den enkla stöld han begått mot en överförfriskad värmlänning på det allmänna utedasset på Riddarholmen, skulle hålla honom flott länge. Det gav honom friheten att vänta. Och att tänka. Han tog fram rocken och kände med handen över innerfickan där han förvarade det viktigaste. Allt var på plats. Brevpapperet han burit med sig låg kvar i knytet på bordet. Han band ihop det, knöt halsduken och såg sig en gång om i stugan. Eriks hustru såg upp när han steg ut på gården. Han nämnde sitt ärende kort – att han ämnade sig till Södertälje för att höra efter post. Det var inget märkligt i det. Män utan fast hemort gjorde så.
Vägen mot stan låg torr under fötterna. Sensommaren hade lämnat efter sig en fast mark, lätt att gå på. Han höll jämn takt, inte för hastig, inte för långsam. Runt honom bredde landskapet ut sig i öppna fält och spridda gårdar. Här var han ännu en man bland andra. Men inom honom mätte han varje steg mot det osynliga. Om inget brev väntar, är det gott. Då är allt stilla. Om brev finns, ska jag läsa mellan raderna. Han tänkte åter på kroppen i kärret. På hur männen troligen fortfarande diskuterade vem den kunde vara. Kanske talades det om någon dräng som försvunnit, någon främling som setts i trakten. Kanske riktades misstankar mot helt andra håll. Så länge ingen nämnde namnet Tunander, var han trygg. Han drog in den svala luften och lät blicken vila framåt mot vägen som ledde till staden. Södertäljes kyrktorn skulle snart synas över träden. Han gick dit för att hämta svar – eller för att försäkra sig om att inga fanns. På landsvägen söderut fick Ålund sällskap. Någon åttondels mil om före detta krogen i Söderby gick han ikapp en främling som släntrade fram på vägen mot Södertälje. Mannen, en handlanden i västgötavaror hade samma mål som Peter och presenterade sig som Svensson på bred sydlig dialekt. Ålund kunde noterade skicket på hans gråblå rock med svarta ränder, brunaktiga molskinnsbyxor. Mannen var enkelt klädd men av god kvalitet. Dessutom bar han en mörk väst med ljusa knappar samt en blå mössa med blank läderrem. Svensson skulle göra en affär i Södertälje för att sedan återvända mot Stockholm via Botkyrka och Ålund skulle till postkontoret så männen beslutade att ta sällskap norrut efter utförda värv.
De lämnade Södertälje tillsammans, Ålund och mannen som kallade sig Svensson. Peters besök på postkontoret föll till föga. Inga brev med hans eller bröderna Tunanders namn fanns att hämta. Staden låg bakom dem i ett dis av rök och sensommardamm, kyrktornet sjönk undan bakom trädridån och vägen norrut bredde ut sig i ett långt, blekt band mellan åkrar och stenrösen. Svensson bar sin tvärpåse över bröstet. Den slog rytmiskt mot höften när han gick. Då och då tog han fram flaskan och drack, först med måtta, sedan allt friare. Hans småländska tal blev bredare ju längre de vandrade. Han berättade om varor han sålt, om marknader han besökt, om pengar han tjänat. Ålund lyssnade. Han sade inte mycket. Han lade märke till detaljer. Rocken – kraftig och hel. Plånboken – tung, tydlig genom tyget när Svensson rättade till den. Säcken – fylld med handelsvaror, säkert värd en slant. Vid Glasberga krog stannade de och drack kaffe. Det var en kort paus, nästan stillsam. Ålund betraktade Svensson över koppens kant. Den andre mannen log öppet, nästan godtrogen. Han tycktes inte ana att världen kunde rymma annat än handel, brännvin och vägar som ledde vidare. När de nådde Söderby i skymningen låg himlen i blekt violett. En kyligare luft drog in över landskapet. Ålund köpte cigarrer av en äldre kvinna vid krogen och gick sedan uppför backen vid en vägkorsning, där Svensson slagit sig ner vid fjärdingsstolpen. De satte sig. Tog en gemensam sup och rökte. Tittade på folk som passerade till fots eller med häst och vagn på väg hem efter en lång dags arbete. Cigarrerna glödde i halvmörkret. Brännvinet gick åter runt mellan dem. Svenssons skratt blev högt, sedan släpigt. Han talade om filbunke, om hur gott det skulle vara med något syrligt och kallt innan natten. Han talade om Stockholm, om att nå dit i gott sällskap. Ålund hörde orden men tänkte på annat. På samma plats han råkat på sin resekamrat, en åttondels mil till Hagen, räknade han på möjligheter. Få platser som kunde dölja det som behövdes göras däremellan de befann sig och målet. Inga hus tätt intill. Men folk som kan se och folk hade passerat dem då och då, där de satt.
Ålund föreslog nu istället att de skulle ta en liten omväg ner mot Granmora där de kunde köpa filbunke. Det låg så pass nära. Bara över berget, genom skogen förbi Gatmöte. De kunde säkert bo där över natten också. När Svensson reste sig var stegen ostadiga. De vek av in på skogsvägen. Skogen slöt sig kring dem nästan genast. Granarnas kronor fångade det sista ljuset. Marken var ojämn, stenig, täckt av mossa och nedfallna kvistar. Ljuden från landsvägen dog bort. Längre in stannade de vid en berghäll som stack upp ur marken som en kall rygg. Här var det stilla. Bara en svag vind drog genom träden. Svensson sjönk ner med hällen som ryggstöd. Peter satt och tittade österut över ängar och åkrar som kunde skymtas där nere bakom Gatmöte. Han skickade brännvinsflaskan till Svensson som drack ännu en gång, torkade sig om munnen och lutade sig bakåt. Orden blev osammanhängande. Huvudet föll åt sidan. Han somnade. Ålund stod en stund och såg på honom. Det var inte vrede som rörde sig inom honom. Inte heller brådska. Snarare en stilla beräkning som så många gånger förr. En känsla av att ett tillfälle låg öppet och att världen sällan gav samma möjlighet två gånger. Han böjde sig ner och knäppte försiktigt upp Svenssons rock och sökte i innefickorna med den brottsliges vana. Han fick tag i plånboken med fingertopparna. Den var så tung som han anat. I samma ögonblick rörde sig Svensson. Ett oförståeligt ljud, en ryckning med armen och han värjde sig mot Ålunds försök att få fatt på plånboken.
Peter drog sig kniv nästan utan att tänka. Ett hugg mot ansiktet. Ett till. Ett mot halsen men som endast rispade. Blodet kom dock mörkt i skymningen från panna och hals. Svensson reste sig nu oväntat fort och attackerade sin angripare med den berusades ilska. Då nådde Ålund sin pistol under sin rock. Den var sedan tidigare laddad med grova hagel. Han höjde den snabbt där han försökte backa ifrån den framåtrusande Svensson. Tryckte mynningen mot bröstet på nära håll och tryckte av. Skottet slog hårt mellan träden. Fåglar lyfte i panik längre bort i skogen. Svensson föll tillbaka mot berghällen. Ett svagt jämrande lämnade honom. Sedan inget mer. Ålund stod stilla och lyssnade. Ingen röst. Inga steg. Bara skogen som sakta återtog sin tystnad.
Han arbetade metodiskt. Tog av den döde rocken och bytte till sig den. Den hade inte fått några spår av skott eller blod, satt bättre, var av bättre tyg. De övriga plaggen var svärtade av blod och krut och han ville inte behålla dem, så han kastade dem åt sidan i riset. Sedan grep han kroppen under armarna och släpade den några alnar bort till en sänka vid berghällen. Marken där var mjukare. Han lade ner kroppen, hämtade riskvistar och täckte över den så gott det gick. Det var inget fullgott gömställe. Men skogen var vidsträckt, och människor gick sällan här utan ärende. När han var färdig såg han inte tillbaka. Vägen mot Hagen låg mörk framför honom. Han gick ensam. I fickan vilade 55 riksdaler. Över axeln bar han säcken med handelsvaror. Natten föll innan han nådde torpet. Dagarna därefter förflöt utan synbar förändring. Ålund stannade kvar i Hagen. Han rörde sig som förut, talade som förut, arbetade när det krävdes. Inget i hans yttre vittnade om vad som låg gömt i skogen vid berghällen. Han hörde inga rykten. Ingen kom med frågor. Skogen teg.
Och så, natten till den första oktober 1859, kom stegen till torpet Hagen ändå – fasta, målmedvetna – och dörren öppnades av andra händer än hans egna.
Berättelserna bakom historien
Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!
Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish ->
Kort utdrag från originalkälla:
Efter det de hunnit långt in i skogen, hade de stannat vid en berghäll och ytterligare förtärt brännvin till dess Svensson i ett alldeles överlastat tillstånd insomnat, då Carlsson yttrat ”nu skola vi göra’t” samt knäppt upp Svenssons kläder för att åtkomma hans plånbok, vilken, efter vad Ålund under vägen erfarit, innehållit ej obetydligt penningar, men då Svensson tycktes uppvakna och vilja göra motstånd hade Ålund först med en fällkniv givit Svensson ett eller två hugg i ansiktet, ett i halsen, sedermera framdragit en med grova hagel laddad pistol och avlossat densamma mot Svenssons bröst så att Svensson efter ett svagt jämrande två eller tre minuter senare avled.
Mordplatsen
Inringat i rött är torpet Hagen och Söderby. Blå ring är mordplatsen.
