Mitt i vintern 1841 så har Anna Lotta från Hörken sådana besvär av sin sjukdom att hon på egen hand företar sig resan ner till Nora för att nå ett läkarbiträde. Där fanns doktor Dahlin som höll kvar henne för behandling än att låta henne fortsätta ner till Örebro kurhus, då vinterkylan var för sträng….
Protocoll hållet vid allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling den 28 februari 1841, efter derom lagligen skedd pålysning med ämnenas tilllännagivande.
§1. Undertecknad ordförande anmälde att enligt trovärdiga personers intygande, framlidne hemmansägaren Jan Perssons änka från Skomakarbäcken, numera vore till den grad angripen av fallandesot, att hon om än icke alldeles vansinnig, dock vore till sina sinnen rubbad; att genom sin beklagansvärda sjukdom hon hos kvinnor och barn; som råkade bli vittnen till hennes sjukdomsanfall injagade en sådan förskräckelse, som för många av dem kunde hava de menligaste följder, i avseende på deras hälsotillstånd att som ingen kunde fårmås att ens emot hög betalning taga vård om och härbärgera den olyckliga patienten, denna patienten vore i äventyr att genom vanvård förgås och dessutom lämnad utan all tillsyn, kunde under sin sinnesrubbning på att eller annat sätt bli för det allmänna vådlig. Pastor hemställde därför om icke (…-tigaste) utvägen till den olyckligas undsättning och ändåmålsenliga behandling vore att hos H. Landshövdingeämbetet i Örebro göra en ansökan om patientens intagande å lasarettet till undergående av provkur samt i händelse sjukdomen skulle befinnas obotlig i ödmjukhet anhålla det hon måtte få intagas å någon hospitalsinrättning. Sedan församlingen lämnat sitt bifall till detta projekt frågade ordföranden genom vilken omkostnaderna för proceduren och inlösandet å hospitalet skulle bestridas? Därtill svarades att hennes enskilda medel skulle i första rummet användas och då de troligen äro otillräckliga skulle det resterande utgå av sockens så kallade byggnadskassa. Dock på det ej hinder måtte möta för hennes snara emottagande å länslasarettet, beslöts att så fort det ske kunde, skulle hennes enskilda medel till sockenkassan inbetalas, varemot församlingen ensamt ville ansvara lasarettet för alla omkostnader.
Sedan sålunda blivit av församlingen överenskommit och beslutat, framställdes punkt för punkt till besvarande de frågor vilka uti Landshövdingeämbetets kungörelse No. 59 av den 24 mars 1836 innehållandes och antecknades svaren så lydandes:
Till (1-14:e) frågepunkten svarades:
- att den sjuke heter Anna Stina Persdotter, änka efter Jan Persson i Skomakarbäcken
- Att hon är född 1806 den 29:e april i Hjulsjö socken
- Att dess föräldrar bergsman Per Carlsson och dess hustru Stina Olsdotter vid Rombohöjden, Hjulsjö. De befinna sig i någorlunda bergliga villkor, samt idka bergs- och jordbruk
- Den sjuka var hemma i sina föräldrars hus tills hon fyllde 19 år. Hösten 1825 flyttade hon till denna församling och tjänte såsom piga hos bergsman Carl Persson vid Rellsviken, tills hon d 20 april 1826 blev gift med hemmansägaren Jan Persson vid Skomakarbäcken. Har under sitt sjuka tillstånd deltagit i den arbetande klassen vanliga så inom- som utomhus förefallande göromål.
- Att varken hennes föräldrar eller syskon har, så vitt man känner, varit eller är sjuklige
- Huruvida hon under sitt hemmavarande hos föräldrarna haft något anfall av epilepsi är okänt. Första anfallet sedan hennes inflyttning i denna socken inträffade i april månad 1826 eller efter sedan det lyst för henne till äktenskap. Detta anfall lär dock liknat eller svimning eller dåning. Först efter giftermålet visade sig sjukdomen vara verklig fallandesot. Anfallen inträffade dock i början av äktenskapet mera sällan: Vanligen nattetid under sömnen och vid månskifften. I sjukdomens början lär hon haft längre fira mellantider. Nu däremot har sjukdomen på 2 a 3 år så tilltagit att hon nästan varje haft 2 a 3 anfall och jämnväl understundom fallit om dagen. I samma mån som epilepsianfallen blivit svårare har hennes fånighet ökat
- Att modern under sitt havandetillstånd med patienten varit fullkomligt frisk och ej utsatt för några (…) sinnesrörelser
- Att hon före sjukdomens utbrott ägde såvitt man har sig bekant, god hälsa, varit munter och glad samt av jämnt och stadigt lynne
- Att anledning funnes till den förmodan att hon lidit av starkt begär efter kärleksnjutningar
- Att rörande i denna punkt förekommande frågor hade man sig inte bekant. Ett rykte hade väl varit i omlopp att patienten under sitt vistande i föräldrahuset blivit under plågat kärleksumgänge med någon person, av sin fader överraskad och för detta förhållande av honom strängt tilltalad och måhända bestraffad, varvid hon råkat i förskräckelse men fadern lär neka att något sådant uppträde ägt rum. Efter sjukdomens utbrott har hon fött 4 barn. Hennes barnsängar har oaktat hennes sjuklighet icke varit svårare beskaffenhet än vanliga naturliga förlossningar.
- Att hon i sitt friska tillstånd ägde någorlunda kristendomskunskap och ordentligen begagnade nådamedlen. Något religionsvurmeri har ej hos henne förmärkts.
- Att väl hennes man Jan Persson var de senare ären av sin levnad begiven på starka drycker och genom mindre god hushållning så skuldsatte sig att dels egendom måste till skuldens betalande försäljas. Men att han oaktat allt detta visade sig öm och välvillig mot sin sjukliga hustru. Han dog 1835 och efterlämnade förnämnde änka samt 3:e av de med henne sammanavlade barn, av vilka det äldsta har njutit vård och uppfostran hos framlidne Jan Perssons svåger, bergsmannen Fredrik Mässing vid Löfåsen och de 2:a yngsta försörjas och vårdas av änkans föräldrar bergsman Per Carlsson och dess hustru vid Rombohöjden i Hjulsjö.
- Att patienten vetterligen varken varit anklagad, straffad eller misstänkte för något brott.
- Att om icke möjligen en och annan huskur blivit begagnad, ingen examinerad egentlig läkare blivit anlitad till förbättrande eller återställande av hennes hälsa.
Utom vad här ovan blivit anfört kunde ej vid detta tillfälle några ytterligare upplysningar om anledningen till och beskaffenhet av hennes sjukdomstillstånd meddelas.
§2. Tillkännagav ordföranden att drängen Anders Messing Stora Ufberg vilken enligt sockenstämmans beslut varit på församlingens bekostnad intagen å länets lasarett till botande av i råkad lamhet till både armar, händer, ben och fötter för någon tid sedan från lasarettet återkommit någorlunda botad till de nedre extremiteterna men till armar och händer endast i obetydlig mån förbättrad varför han ännu vore oförmögen att sig själv försörja och dels närmaste anhöriga, själva i ganska knappa omständigheter icke heller vågade dra försorg för honom. Församlingen behjärtade denne Messings olyckliga belägenhet anslog för tillfället och intill dess ytterligare understöd vore av behovet påkallat, 1/8 tunna råg och 32 rs Banco i penningar att av fattigvårdskassan utbetalas.
§3. Företedde pastor anhållan om kostnadsräkningar för pigan Anna Lotta Samuelsdotter från Norra Hörken, hos herr doctor Dahlin i Nora, undergångna av för venerisk sjukdom, uppgående dessa räkningar till en summa av 25 Rd 14 rs Banco. Nämnda piga hade av egen drift begivit sig till Nora för att söka läkarbiträde. Dit anländ befann herr doctor Dahlin hon nu till den grad angripen av veneriskt, att han ej under den stränga kölden ville förpassa henne till Kurhuset i Örebro, utan lät henne kvarstanna i Nora och besörjde själv hennes botande å förmodan att Ljusnarsbergs församling ej skulle under sådana omständigheter vägra att betala omkostnaderna för hennes vistelse i Nora till hälsans återställande. Församlingen förklarande sin erkänsla för herr doctorns vård om och besvär med nämnda piga, medgav att de omförskrivna 25 Rd 14 ps Banco skulle med det första av byggnadskassan utbetalas. Uppå pastorns hemställan om icke pigans nu varande husbonde Erik Larsson vid Norra Hörken borde vidkännas någon del av denna betalning, svarades att det väl varit hans skyldighet att betala hela kostnaden ifall han själv insänt henne till Nora, men då hon utan hans vetskap begivit sig till Nora och tillika (…) ankom i hans tjänst, där hon ingen nytta gjort, vore det orättvist söka därmed betinga honom, även som något hårt att taga den ringa årslönen från pigan. Emellertid då nu församlingen åtagit sig denna utbetalning, till den likväl ha till protokollet anmärkt att detta åtagande ej skulle få gälla såsom något prejudicat i händelse någon venerisk patient annorstädes än å länets kurhus söke sin hälsas återställande.
§4. Till kronolänsman Hvaling hade pastor av församlingens fattigkassa, enligt förevisade räkningar betalt 3 Rd 12 ps Banco begravningskostnad för Jan Jansson från Pingstorp som i Söderbärke slutade sitt liv och därstädes blivit begravd. Den gjorda utbetalningen godkändes. I sammanhang härmed tillkännagav ordföranden att han under den strängaste vintern måst till en och annan fattig, anordna något tillfälligt understöd utan att på förhand fått tillfälle höra församlingen. Församlingen förklarade att den gillande den åtgärd pastor i detta fall vidtagit.
§5. Mantalslängden föredrogs till granskning och befanns utan anmärkning i vad om rörde de vid detta tillfälle närvarande personer. Emellertid skulle dröja med underskrivningen till detta protocoll komma att justeras.
Sålunda avsagt, överenskommet och beslutas betyga å församlingens vägnar
J.D Westholm Ordförande Pastor
Eric Zachrisson
A Andersson
Kommentar
Änkan Anna Stina Persdotter (fallandesot)
Anna Stina Persdotter (f:1806-09-23, Hjulsjö) blev till slut intagen på Vadstena Hospital, den 29:e september samma år (1841). Men någon behandling av moderna snitt förekom inte och de patienter som togs in för psykiska besvär, drabbades troligen av dåtidens behandling (se mer nedan). Anna Stinas tid där var troligen lika illa även om hon diagnosticerats som epileptiker. Efter ca 3,5 år på Vadstena Hospital så gick ur tiden 1845-05-17.
Barnen?
Hennes två hemmavarande döttrar flyttades 1843-09-10: Johanna Erika Jansdotter i en ålder om 14 år till Lindesberg och hennes yngre syster Anna Maja Jansdotter (11 år) till morföräldrarna i Hjulsjö
Psykiatrins historia:
Journalisten Christian Dahlström har en intressant redogörelse på nätet med namn: Psykiatrins historia – Sverige och mentalsjukhusens historia: från helgandshus till öppenvård.
Ett kort citat från ovan Christian Dahlströms sida, som beskrivning på vad som kan ha varit Anna Stina Persdotters öde i Vadstena:
Att läkarna tog över efter excorister och ren och skär förvaring innebar tyvärr inte nödvändigtvis en förbättring för de psykiskt sjuka. Ingen visste hur man botade psykiskt sjuka och de experiment som följde var ofta mycket värre än ingen behandling alls. Ofta bestod behandlingen av någon form av fysisk smärta eller skräckfylld upplevelse som skulle skrämma den sjuke frisk.
Även de som kritiserade den gamla inhumana behandlingen av psykiskt sjuka, som den amerikanske professorn Benjamin Rush, och den inflytelserika tyska läkaren Johann Christian Reil, var eniga om att åtminstone delar av behandlingsarsenalen skulle bestå av olika former av tortyr.
En av Reils kurer var till exempel att långsamt droppa vatten på de fastbundna patienternas hjässor, en behandling som kunde pågå i veckor. En annan vattenkur var att med kraftigt tryck spruta vatten på patientens huvud. Andra mer diaboliska metoder var att placera likdelar, till exempel avhuggna fingrar, där patienten skulle hitta dem, eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten. Fantasin visste inga gränser.
En metod som importerades till dårhusen i Sverige i början av 1800-talet, var den så kallade svängmaskinen. Patienten bands bast i en stol eller säng som med hjälp av kugghjul och drivremmar kunde roteras i rummet i väldigt hög hastighet. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. Inom någon minut svimmade patienten och behandlingen var färdig. Den svenske läkaren Eric Gadelius har entusiastiskt beskrivit hur lugn patienten blir av en tur i svängmaskinen:
“Utomdess har denna maskin ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöver blott hota med dess bruk, när den några gånger varit försökt, för att bringa den galne till eftertanke och lydnad.”
Källa: https://vadardepression.se/tag/vadstena-hospital/
Ljusnarsberg (T) AI:17c (1841-1851) Bild 278 / sid 844
Vadstena hospitalsförsamling (E) C:1 (1735-1844) Bild 180 / sid 381
Vadstena hospitalsförsamling (E) C:1 (1735-1844) Bild 93 / sid 219
§4: Jan Jansson från Pingstatorp
Jan Jansson hängde sig i Hwad, Söderbärke, natten mellan 2-3 januari, 1841 i en ålder om 39 år. Enligt urtima tingsrättens utfall av den 16 januari, i tysthet begraven den 27:e i samma månad i Söderbärkes kyrkogård av D. Lövenius.
Han efterlämnade hustrun sedan 1832; Greta Stina Persdotter (f: 1810-04-14) och tre barn; Jan (f: 1833), Eva (f:1836) och Elias (f:1839). De flyttade inom kort tillbaka till Greta Stinas födelseplats, Stenhöjden i Ljusnarsberg.