Mitt i vintern, tredje söndagen efter trettondagen, har sockenstämman sitt första möte på 1840-talet. Här infann sig den brännskadade kolardrängen Gustaf Larsson och ansökte om fattigunderstöd. Han hade blivit svårt bränd vid en olycka på sin kolmila för drygt 10 år sedan, men överlevt. Dömd till resten av livet som oförmögen till arbete och ett liv av umbäranden som rotehjon i Ljusnarsberg…
År 1840 den 26:e januari hölls, enligt därom i laga ordning utfärdad kungörelse från predikstolen uppläsen, allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling.
§1. Undertecknad ordförande tillkännagav att hos honom anmälan blivit gjord om åtskilliga fattiga, såsom varande i stort behov av något understöd av församlingens fattigvård, och ibland dessa i synnerhet Jan Jansson Sundberg från Stora Kumlan vilken genom i råkad sjukdom vore ur stånd att sig, hustru och barn försörja. På hemställan av huru stort underhåll församlingen ville för närvarande tilldela detta fattiga hushåll, beslöts att Sundberg skulle genast erhålla 1/8-dels tunna råg och hustrun jämte barnen vara tillåtet att genom omkring vandrande inom socknen söka sitt uppehälle. Fråga väcktes väl om Sundbergs försändande till länets lasarett, men avgörandet därmed borde dröja intill dess verkan av de från socknens apotek meddelade medikamenter hunnit visa sig.
2:a Till pastorsämbetet hade från kronobefallningsman Hasselström i Nora ankommit en skrivelse med antydan att pastorsämbetet ville tillse den förre koldrängen Gustaf Larsson, för flera år sedan genom brännskada oförmögen till arbete, komma i åtnjutande av det fattigunderhåll varav han kunde vara i behov, med anledning härav och då Gustaf Larsson nu vare från Örebro lasarett till församlingen återkommen och idag vid sockenstämman sig infann, prövade församlingen skäligt bevilja till hans underhåll för året 20 Rd Rgs, vilka penningar dock skulle av brodern Jacob Larsson vid Lövåstorp emottas och Gustaf Larsson efter behov tilldelas.
3:e. Kvinnan Stina Larsdotter vid Lilla Kristjärn, som för närvarande legat sjuk i gruvkammaren vid Kristtjerns silvergruva, beviljades 1/8 tunna råg.
4:e. Ofärdiga på kryckor gående inhysesmannen Erik Larsson vid Källtjärn, hade jämväl anhållt om något understöd. Men som han ansågs ännu äga styrkan att idka skomakerhantverket och därigenom säkerligen vara i tillfälle sig försörja, så kunde församlingen ej denna gång bevilja honom något underhåll av fattigförsörjningen.
5:e. Anders Erssons från Alderfallet änka med tre barn av vilka det yngsta vore 7 år gammalt, inställde sig och anhöll om någon hjälp till föda för sig och barnen, som nu kunde hållas i skola. Församlingen ansåg bemärkta änka, såsom fullt arbetsför, ännu kunna sig själv försörja vadan hennes begäran om understöd avslogs: Däremot vad hennes barn beträffade så skulle dem vara tillåtet, att lika med andra fattiga barn söka sitt uppehålle genom att vandra gård emellan inom socknen och för övrigt skulle barnaläraren för deras undervisning i läsning erhålla sin betalning av församlingens fattigkassa eller skolfond.
Sålunda överenskommet och beslutat intyga å församlingens vägnar:
J.D. Westholm Ordförande, Pastor, Eric Jansson, Erik Segerström, Bengt (…)
Kommentar:
Kolning på 1800-talet var ett farligt arbete. Hugget virke skulle staplas så tätt som möjligt och täckas med jord och flis, men med särskilda öppningar för att kunna kontrollera den blivande förbränningen. Kolmilans innehåll förbrändes därför utan att ”brinna upp” tack vara den kontrollerade syrefattiga miljön. Att kola en mila tog ett par veckor och kunde ge en god förtjänst – så länge den inte brann!
Allt eftersom det färska virket förkolnades så krympte milan och när den satte sig, så var det kolarens uppgift att snabbt packa ner tätskiktet av jord och fylla på med mer material så att det inte skapades luftfickor som kunde explodera. En av de största farorna för kolaren var när dessa riskabla fickor behövde packas ner – det hände att kolare ramlade igenom, rakt ner i milan med hemska följder. Inte sällan döden.
Något sådant hände Gustaf Larsson i Ljusnarsberg. Han blev svårt bränd vid en olycka på sin kolmila 1828, men överlevde. Antingen så exploderade hans mila med brinnande material, eller så ramlade han igenom ”locket”. Brännskadorna var så allvarliga att han aldrig mer kunde försörja sig själv och blev hänvisad till rotegång enligt husförhörslängden.
Detta innebar att uppgjorda gårdar i socknen fick ta ansvar om hjonets försörjning efter sitt mantal. Dvs antal dagar per gård avgjordes av dess skattekraft. Gustaf var inlagd Örebro lasarett redan efter olyckan men också 1835 och hösten 1839, vilket antyds i protokollet, som noterar att han infann sig hos sockenstämman efter återkomsten från Örebro. Gustaf bodde hos sin bror Jacob på Lövåstorp som försörjde honom genom socknens fattigunderhåll. Han avled senare på våren efter sitt besök hos sockenstämman (1840-05-27).