Mellin

Den 7 oktober 1859 satt länsman Per August Mellin vid skrivbordet i sitt kontor på länsmansbostället i Brunna. Trots sin närhet till Fittja, så tillhörde hans bostad Botkyrka. Eftermiddagens mörker började lägra sig utanför; Genom fönstret, över de vida fälten kunde han se grannens boningar i skumrasket. I den norra delen av Botkyrka socken var den jord som kunde brukas, uppbruten sedan länge. Allt var åker och stengärden. Nästa gård, uppåt Slagsta, låg som en mörk fyrkant mot höjden, knappt femhundra meter bort. I söder vilade Hallundaåsen och dolde sockenkyrkan, som stod just bakom.

Han satte sin hand på det gulvita arket framför honom. Oljelampans sken var den enda ljuskällan till detta kvällsarbete han hade att slutföra. Han höll redan i pennan men dröjde med att sätta spetsen med det våta bläcket mot arket. Skuggan av hans fingrar darrade svagt över ytan. Han tänkte inte först på orden han skulle skriva till Konungens befallningshavande i Stockholm. Han tänkte på kvällen, veckan innan. Bakom honom, genom den stängda dörren, hördes dämpade ljud från huset. Hans hustru, Adriana Flodmark, rörde sig mellan kök och kammare med den fasta rytm som höll hemmet samman. De tre yngsta barnen krävde sitt; röster, steg, en stol som drogs över golvet. De två äldsta sönerna, August och Oscar, var nästan män nu. De vistades ofta ute på gården eller i arbetet. De var inte mycket yngre än den usling som nu satt inspärrad i häktet på gården. Mellin lät blicken glida mot fönstret. Där ute, bortom gårdsplanen, låg den lilla häktesbyggnaden, eller finkan, som den kallades i folkmun. Diskret, men alltid närvarande.

Allt hade börjat med ett brev i förra veckan.

Konungens befallningshavande i Stockholm hade vidarebefordrat en förfrågan till honom, länsmannen i Botkyrka, från dess motsvarighet i Örebro län. Som i sin tur fått frågan från länsman Floding i Nya Kopparberg. En Johan Peter Persson Ålund eftersöktes. Det frågades huruvida han vistades i Botkyrka socken, möjligen hos torparen Erik Tunander under Lindhof. Mannen var av intresse för länsmannen i Bergslagen, tydligen. Mellin hade först låtit undersöka saken utan åthävor. Han hade förhört sig om någon med detta namn uppehållit sig i socknen. Ingen kände till någon Ålund. Men så fanns också frågan om torparen Tunander på Hagen i brevet. Det var känt att Erik hade en yngre bror inneboende. Namnet på denne hade inte väckt misstanke och egentligen var saken utagerad. Men Mellin kände det fanns något som skavde och ville vända helt på denna sten innan han tecknade sitt svar. Så han hade sänt bud till Erik Tunander på eftermiddagen den trettionde september, att denne skulle inställa sig vid länsmansbostaden samma dag. Snarast möjligt men absolut senast efter dagens arbete innan han gick hem.

Han mindes hur torparen stått framför honom i rummet där på aftonen. Mössan vriden i händerna. Blicken osäker. Det hade inte krävts många frågor. Ett namn som inte stämde. En bror som kommit i juni. En man som talade om andra trakter men undvek detaljer. När Mellin nämnt namnet Ålund hade något flackat till i torparens ansikte. Sanningen hade fallit fram bit för bit. Mannen som vistats på Hagen var densamme som Örebro sökte – och han hade alltså använt ett falskt namn. Det räckte. Vad nu den uslingen var misstänkt för i Bergslagen, var underordnat. Att han vågat sig uppehålla sig i Mellins härad på falska papper var oerhört och väckte länsmannens ilska. Mellin hade genast skickat en dräng för hämta handräckning för gripande. Skjuts hade beställts till Lindhofs ägor. Erik Tunander beordrades kvarstanna på länsmansbostaden tills saken var utredd.

Kvällen var sen när de kom fram till torpet Hagen. Ljuset inifrån föll gult över gårdsplanen när handen på dörrvredet vred om och beredde väg in i köket för länsmannen och dennes medhjälpare. De steg in med ett visst buller och upptog all luft i det lilla köket. Ålund satt vid köksbordet med männen tornande omkring honom. Han var lätt berusad; det kände Mellin genast på lukten och blicken. Överraskningen i mannens ansikte var kortvarig. Den följdes inte av flyktförsök, inte av våld. Bara en märklig uppgivenhet. När bojorna lades om hans handleder gjorde han inget motstånd. Det hade gått snabbt. Ut till vagnen. Tillbaka över de öppna fälten mot Brunna. Finkans dörr slog igen bakom honom innan natten var djup.

Som vanligt skulle Mellin iträda rollen som allmän åklagare vid Svartlösa häradsrätt och i detta rannsaka Ålund för förfalskningsbrottet han begått. Det skulle bli ett enkelt fall att bevisa och Mellin trodde att det nog borde ge åtminstone sex månaders straffarbete. Men Mellin anade också att det uslingen nu erkänt här var honom likgiltigt. Det Nya Kopparberget skulle kunna rannsaka och fälla honom till ansvar för, skulle ha allt värre konsekvenser.

Mellin drog ett långsamt andetag vid skrivbordet. De följande dagarna efter gripandet i förra veckan hade varit allt annat än stillsamma. Han hade använt de metoder som brukade få bedragare att tala. Övertygande åtgärder, kallade man det i protokollen. Ålund hade först hållit fast vid sitt antagna namn, sin förvridna berättelse, sina lögner. Men kroppen har sina gränser, och viljan likaså. Till slut hade han brutits. Orden hade kommit – först motvilligt, sedan i ett sammanhängande flöde. En historia som sträckte sig långt bortom Botkyrkas åkrar upp i skogar runt Bergslagen. Mellin såg åter på pappret framför sig. Han doppade spetsen i nytt bläck, men stannade till och funderade på formuleringar. Detta skulle fastställa svaret till Konungens befallningshavande i Stockholm och det tarvade noggrannhet med språket.

Ute på gården i finkan, bakom den låsta dörren och det järnförsedda fönstret, satt en mördare och gruvade sig. Samtidigt satte Mellin den nydoppade stålspetsen mot arket….

——————————————————————————–

Till konungens respektive befallningshavande i Stockholms län!

Av förekommen anledning att inneha falska betyg, har manspersonen Jan Petter Pehrsson, natten mellan den 30:e september och 1 dennes, blivit vid torpet Hagen i Botkyrka socken anhållen och av mig förhörd, varvid, beträffande sina levnadsöden blivit av honom uppgivet att han som vore född i Nya Kopparberget år 1833, efter att ha tillbringat sin barndom i föräldrahemmet, redan vid 17 års ålder undergått bestraffning för 1:a resan stöld i förening med inbrott, samt år 1854 ånyo blivit ställd under tilltal och dömd för andra resan stöld, samt efter straffets undergående, såsom försvarslös, intagits på södra korrektionsinrättningen å Långholmen, varifrån han den 13:e maj 1857 frigivits, och kort därpå begett sig till Nya Kopparberget, varest genom snickeriarbete han ärligen försörjt sig tills kort före midsommaren sistlidet är 1858, då vid Hammarby i Nora socken stöld utan inbrott, av honom förövats av 2:e klädesrockar, 1 par klädesbyxor, ett par nya stövlar och en kulört väst och dessutom åtskilliga persedlar och effekter av mindre värde, dem han dock nu förgätit, samt under vårtiden innevarande år från änkan Lisa Lotta Liljebjörn i Mortjärnsbackarna, Hällefors socken, på bedrägligt sätt åtkommit en klädesrock, ett par klädesbyxor, 1 sjöskumspipa samt 3 skjortor och slutligen, rörande åtkomsten till av honom vid häktandet innehavda 54 riksdaler riksmynt, ett silvercylinderur, en svart väst samt en lång halsduk, uppgivit, att ifrågavarande penningar och effekter vore, medelst begånget rån från en lantbo å väg utanför Arboga i sistlidne september månad tillgripna, men denna uppgift, vid av mig, av förekommen anledning, hållet förnyade förhör den 2:a dennes återkallat, och såsom sannfärdig, avgivit följande berättelse och erkännande:

Att han under nästlidna juli månad, under vandring inom Nerike, där han besökt släktingar, å allmän väg inom Lindes socken sammanträffat med en för honom okänd västgötehandlande, och i avsikt att vid lägligt tillfälle åtkomma dess medhavda gods och penningar, föreslagit ressällskap, som ock antagits. Pehrsson hade därför, för att nå sitt syftemål, inlett västgötehandlanden, vars namn han ännu ej med visshet kände, att avvika från de allmänna vägarna, och istället tillstyrkt honom besöka skogsbygden.
Natten efter första dagens sammanvaro hade bägge väl tillbringat ute å marken, men som Johan Petter Pehrsson då ej vore såsom han uppgav, stärkt med brännvin, uppskjöt han missgärningen till påföljande dag, men då, sedan brännvin blivit anskaffat och förtärt, samt Pehrsson lyckats förmå västgöten att därmed över måttan sig förpläga, hade, sedan denne på eftermiddagen i den s.k Ingelshytte skog inom Lindes socken insomnat, Jan Petter Pehrsson med en större vass sten först slagit västgöten i huvudet och ögonblickligen därefter med en slipad vass fällkniv, tillfogat honom ett hugg i bröstet, så att döden genast följt, varefter Pehrsson avlägsnat sig från stället, under några ögonblick, och därpå återvänt samt från den döda kroppen bemäktigat sig en påse innehållande ett parti yllestrumpor och diverse bomullsvävnader, samt i bröstfickan ca 100 riksdaler riksmynt och ett cylinderur, ävensom en svart väst och en yllelånghalsduk, och efter att ha på ett bösskotts avstånd från stället där mordet förövades, nedgrävt ej mindre västgötens plånbok, men däri förvarade handlingar och betyg, än ock den blodiga kniv, varmed mordet utfördes, samt på längre avstånd nedgrävt de kläder, vari den mördade vore klädd, undangömdes den sargade kroppen i ett rissnår, som övertäcktes med en mängd ris.

Efter det missdådaren sålunda fullbordat sin grava missgärning, hade han, fruktande sig bli ertappad, och slagen av samvetsförebråelse, flytt undan på väg till Arboga, där under han avyttrat ylleskjortorna och bomullsvävnaderna.
Från Arboga hade Pehrsson med ångbåt avgått till Stockholm, samt därifrån begett sig till Botkyrka socken, där han inträffat hos torparen Eric Tunander vid Hagen, och med företeende av ett för dennes broder skrädderiarbetaren av ett för dennes broder skrädderiarbetaren Per Gustaf Tunander utfärdat, bilagt prästbetyg, föregivit sig vara brodern till torparen Eric Tunander, och som denne under flera års tid ej sammanträffat med brodern, hade bedrägeriet under flera veckor fortfarit, intill dess det nu blev avslöjat.

Då Jan Petter Pehrsson under sin vistelse inom Botkyrka begagnat sig av annans prästbetyg, torde han till en början inför Svartlösa häradsrätt böra rannsakas, därvid torde uppdagas om Pehrssons åtkomst till det falska prästbetyget samt för ett vid av mig företagen visitation av honom innehaft prästbetyg för Eric Tunanders andra broder, Carl Fredrik. Emellertid, med avseende å Pehrssons nu vördsamt avgivna brottslighet, synes ingalunda otroligt att bröderna Tunander jämväl blivit undanröjda, ej mindre av den omständighet, att deras prästbetyg funnits i Pehrssons värjo, än även därför att flera av tunandersönernas kläder och effekter av Pehrsson innehafts och slutligen därför att Tunanders föräldrar till Eric Tunander uppgivit, att såväl Per Gustaf som ock Carl Fredrik Tunander med Johan Petter Pehrsson sällskapat och därefter, var efter annan, spårlöst försvunnit.

För nu berörda brott säger sig dock Pehrsson oskyldig under förebärande att prästbetygen blivit honom av bröderna Tunander godvilligt lämnade, att kläderna och effekterna gått i byte med annat gods som Pehrsson lämnat och slutligen att bröderna Tunander ännu leva, arbetande inom Örebro län utan att likväl vara i tillfälle uppgiva orten.

De hos Johan Petter Pehrsson funna penningar, kläder och effekter, finnas hos mig i förvar, i avbidan på rannsakningen. Med inberättande varav, och med tillkännagivande att Johan Petter Pehrsson den 4:e blivit å länsfängelset avlämnad, jag vördsamt får tillägga, att Johan Petter Pehrsson vid nykter sinnesförfattning i allmänhet lär förhållit sig väl, men att då brännvin intagits, han ej är mäktig tygla sin benägenhet för brott.

Brunna den 7:e oktober 1859 P.A Mellin

Berättelserna bakom historien

Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish ->

Kommentar och övrigt

Brevet i kursiv stil ovan, är en exakt återgiven avskrift av Per August Mellins skrivna svar till Befallningshavande i Stockholm

Peter Ålund faller till föga och erkänner ett mord men väljer av okänd anledning att ljuga om identiteten på offret men i övrigt ändå erkänner att han begått ett mord. Orsak till den delvis uppdiktade historien kan vara ett uttryck av rädsla för att tillstå att han mördat sin vän. Eller något annat. Hursomhelst är Ålund oerhört slug och beräknande, vilket kommer visa sig under de kommande rättsprocesserna…