Nora, middagstid, den sjunde augusti 1860.
Rättegångssalen var åter fylld och församlingen som väntat otåligt för att få en skymt av den nu ökända mördaren och brottslingen. Det var en av dessa dagar då sommaren stod stilla över staden och luften inne i tingshuset kändes nästan kvävande. Fönstren stod öppna men släppte bara in svaga vindpustar från gatan utanför. Oljelamporna på borden var ännu tända trots dagsljuset, och deras lågor darrade svagt i draget. Förmiddagen hade spenderats utomhus. Med vagn hade Ålund tagits till skogen vid järnvägen där han dräpt Carl Fredrik. Under den hårt bevakade vallningen hade han fått redogöra hur mordet gått till. Nu var det eftermiddag och det rättsliga efterspelet kunde snart rundas av för de illdåd Peter Ålund begått i Nora.
Den allmänna åklagaren harklade sig och påbörjade denna sista rannsakningsdag med att först redovisa undersökningsresultatet från Ålunds angivelser om mordet på en kassafogde i Lindesberg och Stina Lisa Hedgrens plötsliga tillgångar. Stina Hedgren må vara klandervärd men icke till mord såsom Ålund hävdat, börjat han. Paret Hedgren har dock utpressat brukspatron Ericsson på Laxbro i Ljusnarsberg och tillförsnillat sig betydande medel för ett moralbrott vilket nu kommit i dagen. Herr brukspatronen Ericsson och paret Hedgren har dock kommit till ett avslut i deras denna enskilda fråga genom avtal som nedan förs till protokollet. Ålunds hemställan om rättegång i frågan nekas.
Då vi erkänna att vi såsom att vi såsom föregiven födslohjälp, för ett av mig Stina Lisa Jansdotter den 22:maj 1857 framfött flickebarn, Axelina, af Herr brukspatron Ericsson på Laxbro under flera tillfällen sammanlagt bekommit en summa av omkring 3300 Rd riksmynt, dem vi dels genom hotelser, svek och orätt oss tillnarrat, så förbinda vi oss här medelst såvida herr patron Ericsson för detta icke oss antastar eller dessa medel av oss utsöker vi då icke på det ringaste sätt varken själva eller genom andra skola ytterligare med någon anhållan om vidare understöd honom besvära eller hans lugn störa, men underkasta oss däremot, såvida häremot bryta, all den näst lagen kan oss ity full ådöma. Norra Bäcktorp den 29:e juni 1859 Anders August A.A.H Hedgren Stina Lisa S.L.I.D Jansdotter
Bänkarna som var fyllda drog unisont efter andan. Bönder från socknarna runtomkring, dagkarlar, arbetare och hantverkare från staden och kvinnor som kommit av ren nyfikenhet satt tätt packade. De viskade sinsemellan när det nu plötsligt framstått hur den hedervärde brukspatronen Ericsson i Ljusnarsbergs socken alltså hade ett utomäktenskapligt barn på bygden. Men Ålund skulle försöka få till minst en ny rättegång. Utslaget för mordet på Carl Fredrik Tunander skulle fällas under dagen. Rannsakningen hade följt en väg som redan tycktes utstakad. Erkännandet låg där som ett färdigt manus. Vittnen hade kallats, handlingar lästs upp, och domhavanden hade nu närmat sig de avslutande delen av rättsskipningen. Direkt efter utslaget föll skulle Ålund transporteras till Svartlösa häradsrätt i Botkyrka. Det skulle då innebära den sista rannsakningen. Den skulle lika kvickt få honom fälld för mordet på den handelsresande han erkänt sig skjutit och rånat föregående år. Därefter väntade skarprättaren och bilan. Om han inte kunde få till ett nytt rättegångstillfälle, tänkte Ålund.
Det var då han plötsligt höjde blicken.
Hans röst bröt stillheten och åklagaren stannade till. Ålund som harklat sig, uttryckte att han för att få lätta sitt samvete bekänna alla de brott som han ännu inte erkänt. Ett svagt sorl spred sig genom salen. Domhavanden lutade sig fram över bordet med en min av misstänksamhet och undrade om den tilltalade alltså ville göra ytterligare bekännelse och huruvida denna skulle vara utan dikt och fantasi? Ålund nickade bifall. Hans blick vandrade ett ögonblick genom rummet tills den fann sitt mål. Blicken stannade kort vid en man längre bak. Palm. Fångvaktaren från Nora cellfängelse stod där med armarna i kors. Ålund började med en elektrisk energi att redogöra sin nya bekännelse;
———————–
Det hade varit en natt i början eller mitten av juni månad år 1853. Mörkret låg tungt över hemmanet Bäcketorp i Nora socken, inte långt från Svartälven. Gården låg avsides, och endast ett svagt ljus hade synts genom fönstret till den så kallade nystugan. Ålund berättade hur han smugit sig fram till huset. Fönstret var fastsatt med spik, men det hade inte hindrat honom. Med tålamod och ett enkelt verktyg hade han lyckats bända loss brädan tills fönstret gav efter. Han tog sig in. I den lilla stugan luktade det svagt av rök från spisen och av mat som stod kvar efter kvällens måltid. På spismuren stod en assiett. Där låg två silverföremål. En förläggarsked och en strösked, båda märkta med bokstäverna E.D.S. Han stoppade dem i fickan medan han sett sig om. På väggen hängde ett skåp som ägaren lämnat dess nyckel i låset. Ett slarv som ofta kostade mer än folk anade. I skåpet fann han sex matskedar, tre av dem var av silver och märkta på samma sätt. De andra var av enklare metall, kanske pläter. Han tog dem alla. I stugan fann han också ett par stövlar. Och lite lagad mat. Även det tog han. När han var färdig lämnade han huset lika tyst som han kommit. Men natten var inte över. Ålund fortsatte sin vandring. Efter vad han uppskattade till en halv fjärdingsväg kom han till hemmanet Spjutvik. En större manbyggnad låg där i mörkret. Han bröt sig in genom ett fönster på övervåningen. Inne i huset, medan han letade han igenom en kista hördes plötsligt ett ljud alldeles för nära. Någon i huset hade vaknat och var på väg upp till övervåningen. Ålund berättade hur han kastat sig tillbaka till det just uppbrutna fönstret och hoppat ner i mörkret. Så snart hans fötter tagit mark hade han sprungit fort. Denna gång utan att ha fått något med sig. Men det fanns viktigare erkännanden att göra och tillsammans med detta att ange en man som utger sig för att vara rättvisans man, men som har en mörk sida. Dold för sina invånare.
Några dagar senare hade han återvänt till trakten. Den gången i sällskap med en annan man. Jonas Olsson från Utterbäck i Karlskoga härad. Jonas Olsson var, liksom Ålund själv, redan straffad för stöld. Tillsammans gav de sig ut i natten. Tre gånger bröt de sig in. Först vid ett torpställe ungefär en kvarts mil från Kortforsbron över Svartälven. Där tog de några matvaror. Sedan vid en större gård ungefär en halv mil från bron. Där fann de mer. En säck. Kött och bröd. Och en yxa. Till sist bröt de sig in hos en ensam skomakare som bodde i närheten. Där tog de en grå vadmalsrock, en kopparkruka, en skomakarkniv och en liten dosa med kimrök. Men det verkliga brottet låg ännu framför dem. Nästa kväll begav de sig tillsammans åt Wikersgården till, men gjorde inget åt de boende på denna plats. De passerade endast gården och fortsatte ner till sjön. Där fann de en eka vid Vikers strand. De sköt ut ekan på det mörka vattnet och rodde under tystnad över sjön tills de efter ett par timmar nådde Gyttorps by. Där i det gryende morgonljuset steg de i land och fortsatte till fots mot Hagby på Nora stads område. Deras mål var en stuga som tillhörde den förre smedsåldermannen Lekberg. Ryktet sade att Lekberg hade mycket silver och pengar förvarade i huset.
De ämnade råna honom. Men de var inte bara han själv och Olsson. Här sänkte Ålund rösten något. Efter att ha lämnat Jonas Olsson utanför huset gick han in till Nora stad. Där uppsökte han kronohäktets vaktmästare. Palm. Domhavanden tappade nästan andan och åklagaren skrattade till. Men Palm själv stod alldeles stilla. Ålund fortsatte. Palm hade redan tidigare kommit överens med honom om att delta i rånet på Lekberg. De möttes i staden, planerade och begav sig mot Hagby och den väntande Olsson. När de återkom till Lekbergs stuga väntade Jonas Olsson i en glänta i närheten. Där slog de sig ner och väntade på kvällens mörker. Till slut var det dags. Innan de begav sig fram till Lekbergs stuga, så spanade de efter eventuella besökare. Ingen tillstädes. Sist svärtade de sina ansikten och smög sig fram. Tillsammans tog de bort ett spikat köksfönster. Först kröp Jonas Olsson in. Sedan Palm. Sist Ålund som drog igen luckan över fönstret och såg hur Palm och Jonas Olsson in i kammaren där Lekberg och hans gamla hushållerska sov. De skulle bevaka smedåldermannen medan han sov och Ålund skulle själv tyst smyga upp på vinden och leta. Det var där pengarna skulle finnas. Och där fann han dem. En koffert stod öppen. I den låg ett litet sockerskrin. När han öppnade det fann han sedelmynt som han stoppade i fickorna. Under skrinet låg silver. Tolv eller tretton matskedar. En större förläggarsked. Och flera teskedar. Alla märkta med bokstäverna L.B.I en annan koffert låg ännu mer. Den var låst. Men med en yxa som han tidigare stulit i Spjutvik slog han sönder den. Där fann han ytterligare sedlar och silvermynt. Allt tog han. När han till sist gick ner från vinden stod dörren till Lekbergs kammare öppen. Lekberg och hans fru var vakna och jämrade sig. Vad Palm och Jonas Olsson gjort där inne visste han inte. Men han ropade åt dem att han funnit hela klibban. De två kumpanerna kom då ut från kammaren och de lämnade stugan genom dörren. Tillsammans sprang de till den närbelägna glänta de väntat på sommarnattens skymning föregående kväll. Där delade de bytet. Ålund sade att rånet skett natten till en lördag, ungefär åtta dagar före midsommar år 1853.
———————–
När han slutat tala låg rummet i fullständig tystnad. Domhavanden lutade sig fram och frågade om allt detta var sant? Ålund mötte hans blick och svarat jakande , att han icke kunde, utan att ljuga, återta ett enda ord. Åklagaren reste sig långsamt. Han sade att det var känt att inbrottsstöld begåtts vid Bäcketorp och att rån verkligen ägt rum hos smedsåldermannen Lekberg vid Hagby vid ungefär den tid Ålund angivit. Men att den hedervärde Palm skulle ha något med en usling som den åtalade, var ett orimligt förtal. Ett nytt sorl började stiga i salen. Men vid den anklagades bänk stod Peter Ålund stilla. Och längst bak i rummet stod Palm. Orörlig. Som om golvet plötsligt blivit mycket osäkert under hans fötter. Åklagaren suckade. Han visste att varje mått och steg i en rannsakning måste tas. Palm måste förstås höras, även om angivelsen var absurd. Mer intressant var att få höra Lekberg. De hade haft ett inbrott vid denna tid och kanske lösningen på det brottet fanns inom räckhåll här. Detta skulle han hinna klargöra till nästa rannsakningstillfälle. Rättegången lystes av och Ålund transporterades till häktet i väntan på tågtransporten åter till Örebro, tidigt dagen därpå.
Morgonen den åttonde augusti 1860
Fånggevaldigern Pettersson och handräckningsmännen eskorterade Ålund ner till järnvägsstationen, denna dag den åttonde augusti 1860. Tåget mot Örebro hade inte den särskilda fångtransportbur som använts till varje rättegångsdag så ett utrymme i bromsvagnen fick duga denna gång. Utrymmet var till för bromsaren av hela tågsetet och det var tillfyllest för att skilja en mördare från hedervärt folk på denna resa till Örebro. Det fanns tydligen fler brottslingar att skjutsa runt så detta får duga, tänkte Pettersson när de bordade. Ålund hade de senaste resorna varit så hjälplöst viljelös att gårdagens rättegång där han erkänt ytterligare brott hade onekligen varit en kontrast. Men nu var han åter letargisk och sjönk ner på den ena av två bänkar som stod tätt mot varandra. Ålund var alldeles uppgiven medan handräckningsmännen kedjade fast honom. Att bilan till slut skulle göra honom ett huvud kortare tog kraften ur den uslingen, tänkte Pettersson. Den erfarne fångvaktaren betraktade mördaren som satt mitt emot honom. Utrymmet dem emellan var så trångt att deras knän nästan möttes. Ålund satt med slutna ögon och tycktes sova. Han var en slagen hund och varit så ofarlig att Pettersson entledigat handräckningsmännen till vagnen bredvid där de åtminstone kunde sitta på säten. Detta lamm kunde han själv spendera resan med utan att låta de två eskorterande männen göra resan stående. Loket frustade som om att fånga kraften att rulla söderut och förbi Norasjön.. Solen var uppe och gav resenärerna vyer på folk som var ute på fälten. Jordbruket stannade aldrig av. Efter ett kort stopp i Järle så närmade de sig nu Dylta station. Ålund lutade sig fram och strök sina händer över knäna och benen. Ålund började gråta. Med tårar rinnande nedför kinderna mumlade han något om sin mor och förde sina kedjade händer mot bröstet för sin snusdosa av papp. Men i hans händer blänkte istället ett knivblad till.
Med ett plötsligt språng stod han rakt framför Pettersson med fångkedjan sträckt bakom sig ner i bänken. Utrymmet dem emellan var ingenting och den uppstådda trängseln dem emellan hindrade Pettersson få upp sin sabel. Näsa mot näsa började slagsmålet där den ena hade en kniv som vilt svängde fram och åter. Det första gick rakt genom Petterssons kinder som gav honom ett kusligt grin medan blod sprutade högt upp i bromsvagnens tak. Sedan föll gevaldigern bakåt över bänken han suttit på med en beväpnad mördare över sig. Trots kedjornas begränsning högg Ålund ursinnig ner mot Petterssons bröst och buk. Uniformen och hullet där under gav upp med tarmar som nu stod synliga i dagen. Trots smärtorna och i kamp för sitt liv tog Petterson tag med båda händer över eggen för att stoppa angriparens attacker. Allt blod gjorde knivens blad halt, men han kunde vrida den ur händerna på den kedjade angriparen och kasta den ut genom det öppna tågfönstret bredvid dem. Vid detta lag hade tumultet och skriken nått övriga passagerare, där de två fångbetjänterna med massivt våld tog all vilja ur Ålund att försöka göra sig fri. Pettersson flyttades snabbt till annan vagn där övriga resenärer bistod med rena linnen och kokande vatten. Händer och ansikte sönderskurna, bröst och mage uppskurna. Blod överallt. Det var långt kvar av resan där en doktor kunde tillkallas och Petterssons andhämtning kunde inte längre hålla takten till järnvägsskarvarnas dunkande…
Berättelserna bakom historien
Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!
Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish här:
Kommentar och källmaterial
Jan Peter Ålunds erkännande om inbrotten sydväst om Nora samt inbrottet hos Lekberg är väldigt exakt återgivet med noggrannhet till detaljer av det stulna, tillvägagångssätt, etc. Palm pekas också ut som medhjälpare vid rånet hos Lekberg i Hagby och nämns även som den som skaffat och levererat kniven till Ålund, men angivelserna avvisas av rätten. Möjligen så är angivandet ett futilt försök till hämnd mot någon som antagligen behandlat Ålund med våld, de gånger han besökt cellfängelset?
Dessutom är flyktförsöket på tåget noggrant återgivet såsom rättegångsprotokollet vid Örebro beskrivit händelsen. Övrigt såsom sammanhang, miljöer och hur Ålund getts möjligheten att erkänna brotten mitt i rättegången av mig diktade för läsbarheten. Anklagelsen mot Palm lämnade Ålund in i skriven form.
Länk till Google Mymaps för karta över samtliga brott som Ålund åtalats för
Brev till Domhavanden om händelsen på tåget
(ej att förväxla med rättegångsprotokollets redovisning)
Kroppsbesiktning av Petterssons skador efter angreppet
