Måndagen den femtonde juli, 1859. Tågresan från Järle till Arboga och vidare över Mälaren till Stockholm hade gått snabbt, nästan för snabbt för Maria Lovisa att riktigt förstå vad som skedde. Hon såg hur världen öppnade sig genom tågfönstret, hur skogarna vek undan för fält och samhällen, hur människor steg på och av med resväskor och knyten som bar på hela deras liv. För Ålund var allt detta välbekant; han rörde sig bland resande och järnvägsfolk som om han tillhörde dem, som om han varit på väg hela sitt liv.
I Stockholm förde han henne till Kommissionskontoret, där luften var kvav av väntan och missmod. Kvinnor satt på bänkar längs väggarna, händerna knäppta i knät, blickarna fästa vid skrivarna som avgjorde deras öde med ett pennstreck. När beskedet kom att inga pig- tjänsteplatser stod att finna, såg Maria hur Ålund inte ens rynkade pannan. Han hade redan en annan väg i tankarna. ”-Vi far till Hagen,” sade han. ”-Lindhof behöver folk.” Hon följde honom, men något i hans sätt gjorde henne osäker. Det var som om han alltid visste mer än han sade, som om han redan räknat ut hur allt skulle sluta.
När de kom till torpet vid Aspens strand tog Erik Tunander emot dem med en försiktig artighet. Det röda lilla torpet låg stilla i sommarkvällen, torvtaket mörkt av fukt, åkrarna doftande av nyklippt hö. Men Erik såg inte på Ålund som en vän eller en arbetskarl. Han såg på honom som på en gäst som kunde bli svår att bli av med. Maria stannade åtta dagar. Hon hjälpte Eriks hustru som låg sjuk, lagade mat, skurade, bar vatten. Hon gjorde sig nyttig, men kände hur stämningen i stugan förändrades när Ålund var i rummet. Han kunde vara vänlig, nästan ömsint, men det fanns en tomhet i hans blick som hon inte sett förr. När hon frågade om deras resa, om framtiden, svarade han undvikande, eller med ett leende som inte nådde ögonen.
På kvällarna satt Peter på gårdsplanen och funderande. Erik gjorde honom sällskap vid tillfällen. Han förhörde sig om gästernas avsikter. De talade om arbete, om resor, om pengar. Erik märkte hur Ålund inte riktigt tog sikte på något mål och verkade trivas på Hagen. Lite för väl. Erik hade insett hur Ålund hade mätt markerna, hur han frågat om vägar, om vilka som bodde var, vem som var borta om nätterna. Och Erik började oroa sig – inte för att Ålund skulle resa, utan för att han skulle stanna.
”-Sådana som han,” viskade Erik till sin hustru där de låg inför nattsömnen, ”- de slår sig ner där det finns något att ta. Och när de väl gjort sig hemmastadda, då är det svårt att bli kvitt dem om inte länsman kommer för dem.”
Också Maria kände en begynnande oro. Hon märkte förändringen i hans sätt att se på henne. Blicken hade blivit hårdare, som om han vägde henne mot något hon inte förstod. När hon talade svarade han ofta inte alls, och när han gjorde det låg det något skarpt i rösten som fick henne att tiga. En kväll såg hon hur han satt med kniven i handen, långsamt vände den i ljuset, som om han prövade dess tyngd i tanken. Det var inget hot, inget ord riktat mot henne men hon kände hur en rädsla kröp upp längs ryggraden. Tanken på att resa hem växte till en nödvändighet. Hon ville bort innan hans tystnad blev till handling. När Maria for tillbaka till Stockholm med Erik, satt Ålund kvar på gårdsplanen och såg vagnen försvinna. Maria såg tillbaka en sista gång och tyckte sig se något hårt i hans ansikte, något som fick henne att vända bort blicken.
Ålund blev kvar i Hagen i två månader fram till den första september 1859. De få dagar han fick lejd på Lindhof räckte inte långt och Erik Tunander sade till slut att han icke längre kunde bereda uppehälle för Ålund och om han avsåg stanna i Botkyrka så fick det bli på annat torp. Ålund som blivit alltmer frånvänd meddelade att han skulle återvända till Bergslagen. Han hade först börjat tala om gamla skulder som kunde drivas in, om pengar han hade att hämta i Bergslagen och till slut bestämt sig för att bege sig.
Efter ångbåtarna kom tågresorna och den sista tog slut i en kurva något före Nora station. Staden var fortfarande en plats och undvika och dessutom skulle han göra en krok runt sjön på östra sidan. Det var nödvändigt att tömma en gömma med bytet från Hammarby bruk innan den upptäcktes. Sedan nordvästerut upp i Bergslagen. Han gick han med långa steg genom skogarna och vidare upp genom gruvbygderna mot Hällefors. Där fanns en skuld att inkassera. Han bar på knytet med kläder, ringar, klockor, småsaker som han stulit på Hammarby bruk och erbjöd gods till salu till alla han mötte, likt en gårdfarihandlande. Knytets innehåll byttes till kontanta medel där ägandeskapet skiftades lika lätt som historier berättades.
Väl i Hällefors tog det inte lång tid innan han fick reda på var Carl Löfstedts gruvdräng nu var städslad. Rykten vandrade fort mellan gårdar och hyttor men en kringresande snickare som sökte en till synes fattig dräng väckte ingen misstanke. Att drängen också utfört nattliga besök i de torp som för tillfället inte hyste de boende, var dock inget som socknen kände till. Men Peter Ålund visste. De hade utfört många av dem tillsammans men Peters andel hade fått anstå. Tills nu. När han slutligen fann drängen stod de mitt emot varandra mellan vedtravar och rostiga redskap. Kvällssolen lade ett rött sken över slaggvarpen där drängen arbetade och han förstod omedelbart vad Ålund hade att göra med sitt besök. Drängen var större än vad Ålund mindes, bredaxlad och härdad av gruvans och skogens arbete. Händer starka nog att böja ut en hästsko. Men styrka var inte allt. Peter såg tvekan i hans blick och minnet av affärer som aldrig blivit avslutade. En skuld hade legat kvar likt en skugga som aldrig passerade. Ålund gick närmare, så nära att drängen kände hans andedräkt. Rösten var låg och saklig, med ett hot i varje ord. Han talade om vad som var lovat och vad som skulle betalas. När orden landat och tystnaden bredde ut sig mellan dem lät han en knuten hand snabbt fara ut med våldsam kraft. Ett kort och hårt slag mot bröstet där den bäst pressade luften ur en människa, fick drängen att falla ihop hulkande. Det var inte ett slagsmål, mer en demonstration. Drängen såg sig flämtande omkring men ingen kom till undsättning. På huk i väntan på att andetagen skulle syresätta honom, drog han fram de mynt han hade. Fumlade. Sträckte dem upp mot Peter som lät dem falla i sin hand. Det var inte hela summan. Långt ifrån, men tillräckligt för nu. Peter stoppade pengarna i fickan utan ett ord, lutade sig fram och fiskade upp drängens cylinderur han förvarade i västfickan och gav drängen en sista blick. Innan han vände sig om lovade han att återkomma om hösten för återstoden.
Vid Rishöjdberget fann han Tunanders i torpet. Röken låg över myren och slog in genom den låga dörren som en grå dimma. De tog emot honom som en gammal bekant, inte med nyfikna frågor utan med blickar som mätte värdet av det han bar. Deras händer var snabba, vana vid att väga tyg, pröva gång i urverk, känna efter hur mycket silver det fanns kvar i en ring. Medan hustrun Catharina satte fram kaffe och bröd, kom Erik in från skogen följd av dottern. De satte sig kring bordet, och samtalet gled snart, som av sig självt, in på sönerna. Moderns omsorg frågade om pojkarnas liv och värv i Botkyrka medan hon tummade på det brev som hon trott Per Gustaf och Carl Fredrik skrivit till dem. Ålund tvekade en bråkdel av ett ögonblick men lögnen kom lika lätt som andningen. Han tittade på brevet i moderns händer. Kände varenda bokstav då han författat det på torpet Hagen innan han begav sig hem mot Bergslagen. Det var nu enkelt att fylla på deras levnadshistoria.
”– De har det gott”, sade han. ”– Lindhofs ägor är stora, arbete finns för den som vill ta i. Carl Fredrik har fått gott rykte som snickare, och Per Gustaf säger att han snart kan få ett eget torpställe.” Fadern nickade långsamt, som om orden bekräftade något han redan beslutat sig för att tro.”– Det gläder oss,” sade han. ”– Här hemma är det magert, men där nere lär det vara bättre för en ung man.” Moderns händer stannade till över kaffepannan och tittade på sin man innan hon hällde upp en ny kopp till sin gäst. Ålund fortsatte spinna sin dikt om bröderna Tunanders liv i Botkyrka. Orden var väl valda, sådana som både tröstade och eggade. Han såg hur de tog dem till sig, hur hoppet växte i deras blickar. Lögnen blev till en väg de själva började vandra i tanken.
Sedan gled samtalet över till annat och varorna kom fram på bordet. En gammal klocka byttes bort mot löftet om en bättre; en ring gled över till Catharinas hand i utbyte mot ett paraply. Ett sigill fick nytt liv i en väst av grovt tyg. Det var en tyst överenskommelse mellan människor ute i bygderna, ett nät av händer som tog emot och skickade vidare så att ingen längre kunde säga varifrån något kom. När godset passerat tillräckligt många händer var det inte längre stulet – bara omsatt. Tunanders visste detta, och de spelade sin roll väl. De frågade inte varifrån sakerna kom, lika lite som de frågade om sönerna verkligen endast arbetade på Lindhof. I detta landskap av utbyten och halvsanningar var allt en del av samma kretslopp, där ansvar löstes upp ju fler som deltog. Ålund såg på dem över bordet och kände hur hans ord lagt sig som en dimma över deras liv. De skulle vänta på nästa brev och arbeta vidare i tron att deras söner byggde något nytt där nere vid Sörmland. Och han själv visste att varje lögn var en tråd till i ett nät som höll honom fri så länge det inte brast.
Tillbaka på Lönnfall, möttes Ålund av ett svagt skimmer av gult i björkarna. September var precis kommen. Torpet låg högt med utsikten över dalgångarna, omgärdat av odlingsfält och gärdesgården som Per Gustaf lagat tidigare på försommaren. Där bakom fanns granarnas mörka vägg. Modern, krokig, vaksam och klok på sådant som inte sades högt. Där fanns också Maria, återkommen från Stockholm med sin blandning av längtan och bävan inför Peter. När någon närmade sig på stigen mot torpet, knackade modern kort med knogen i bordsskivan eller hostade på ett särskilt sätt som fick Ålund att ljudlöst röra sig in i kammaren. Eller ut bakom gärdesgården till riskojan bland granarna om de var utomhus. Där kunde han sitta på en omvänd rotvälta och vänta tills modern var ensam med Maria igen. Modern förstod utan ord. Maria lydde, men hennes händer blev allt oftare kalla när hon gjorde det. Om kvällarna satt han vid bordet och räknade sina pengar, lät silver ringla mellan fingrarna, vände på sina klockor, sina ringar, sina små tecken på makt och rörlighet. Han talade om resor, om Stockholm, om hur världen låg öppen för den som vågade och nu var Maria som lyssnade på hans planer, igen en deltagare i hans framtida liv. Men hon hörde inget innehåll i orden. Peters blick var fjärran som om han redan stod på en annan plats. Ibland skrattade han plötsligt, kort och hårt, utan att någon sagt något. Ibland satt han bara stilla och stirrade på väggen. Händerna darrade svagt i skuggan av oljelampan på bordet.
På kvällen den elfte september, 1859, med regn som träffade tungt mot torvtaket var endast Peter och Maria hemma i torpet. Hon satt på huk vid härden för att lyfta av den visslande kaffepannan, när modern kom hem. Gumman rörde sig så snabbt som en gammal kropp orkar göra med en andhämtning så snar. Hon gick rakt fram och lutade sig över bordet där Peter just skrivit klart ett brev och viskade ivrigt; ”– Erik Perssons hustru var ute i Ingelshyttans skog och plockade blåbär”, sade hon kvickt. ”– Hon kom hem vit i ansiktet sade Persson.. Säger att hon stötte på ett lik”. Ålund stelnade. Maria märkte hur hans hand stannade mitt i rörelsen. Hur silvermyntet han just rullat mellan fingrarnas knogar, vält över handloven och klingade mot bordet. ”– Ett lik?” utbrast Maria frågande, borta från härden. ”– Ja. En människa. Halvt uppäten, låg i kärret ner mot Rödsjötjärnen”, sade modern vänd mot Maria. Benet var avgnagt. Revbenen hade delvis varit blottade, bålen anfrätt och ansiktet svullet och svart. Hon hade inte känt igen människan men länsman skulle komma under morgondagen med följe och se vad hustrun funnit. ”– Det kanske bara är en död älg hon sett”, väste Ålund tillbaka. Hon tittade tillbaka på honom och fäste blicken rakt i ögonen men utan att avslöja vad hon såg. Det var mer än bara en gissning, det som sonen hade sagt. Ålund tog upp myntet igen, men fingrarna lydde inte riktigt. Han visste. Skogen, kärret, granriset. Han såg det framför sig med en skärpa som fick världen omkring honom att kännas avlägsen. Tiden var kommen. Bergslagen var inte längre ett skydd utan en plats där han kunde snärjas. Aldrig mer fästning, hade han lovat sig. Maria såg honom. Hon hade sett hans ansikte i alla dess skepnader – hungrigt, ömt, hårt. Nu såg hon något annat: en kort, nästan omärklig rörelse i hans blick, som en gnista av rädsla innan den kvävdes. Det var inte en mans reaktion på ett rykte. Det var en mans reaktion på en sanning. Vem var det som låg i kärret? tänkte hon. Och vad vet han?
Modern satte sig ner vid bordet med en tung suck, som om hon just insett något ”– Folk pratar redan”, sade hon. ”– Några menar att det kan vara en lösdrivare. Andra säger att det är någon som försvunnit från trakten”. Ålund nickade kort, reste sig tog brevet i sitt kuvert och gick ut. Maria följde honom med blicken genom dörröppningen och ut kvällsregnet. Såg hur den mörka skuggan kort stannade till och drog in luften, som om han prövade hur det kändes att andas. Sedan fortsatte han tills konturerna av honom upplöstes mot granarna i skogsbrynet.
Maria satt kvar. Hennes händer skakade när hon tog kaffekitteln från elden. Den hade kokat torr där den lämnats utan omsorg, när mor på Lönnfall hade kommit med nyheterna. Hon mindes hur han sett ut den där dagen på järnvägsvallen vid Källarhalsen utanför Nora. Hur han kommit ensam längs spåren och hur han sedan ljugit utan att tveka för brodern Erik Tunander. Hon mindes hur han ibland kunde bli stilla, nästan kärleksfull, och hur han andra stunder blev helt främmande. Som om han redan lämnat henne i tanken. Om han kan göra det mot en man, vad kan han göra mot mig? Och om Carl Fredrik inte var den första som mött döden via hans hand?
Rädslan kröp som kyla upp längs hennes ryggrad. Hon visste att hon borde gå, men hon visste också att han såg henne som sin. Som något som följde med honom vart han än tog vägen. Utanför hördes granarna susa. Lönnfallet låg stilla, men världen hade rört sig närmare.
I riskojans mörker satt Ålund och tänkte. Han visste att nästa steg måste tas snart.
Innan någon annan tog det åt honom.
Berättelserna bakom historien
Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!
Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe via Swish här till höger – >
Källor:
Brev från Linde fögderi, kronofogdekontoret den 14:e september 1859
(…) Efter att torpägaren Erik Samuelsson i Lönnfallet den 12:e denna meddelad underrättelse att en mansperson söndagen den 11 dennes på eftermiddagen blivit av Erik Perssons hustru där sammastädes, som för att plocka bär var frön sitt hem utgången, anträffad liggande död, i ett kärr å Ingelshytte skog i Linde socken, företogs av mig tisdagen den 13:e dennes å stället undersökning av den döda personen. Att mannen som anträffats å samma plats i skogen där han först blivit funnen, blivit mördad syns tydligt av två djupa sår han har i huvudet och ett i vänstra tinningen, samt en skrubba strax ovan densamma och en djup skåra i halsen, varefter han blivit helt och hållet berövad kläderna, samt som det tycks, med linnet som var drag ut och in över huvudet, släpad ner i kärret från den plats mordet skett, och därstädes blivit nedpåtad i dyn. Troligen har mördaren med händerna upptagit denna grav, ty några tecken att spade eller dylikt instrument varit begagnat, förefinnes ej, samt sedermera överrisad. Som den döda var ur hålan uppdragen, vilket troliten skett av de vilddjur som ätit av den högra armen och vänstra benet, skedde hans snara upptäckande. Något namn å det sönderrivna linnet kunde ej upptäckas, men är skäl att förmoda det mannen i livstiden icke varit av arbetsklassen, därom vittnar den av tunt linne förfärdigat med veck i bröstet försedda skjortan.
Mannen som kan ha legat 8 å 14 dagar på platsen var mellan 2 1/2 och 2 3/4 alnar lång med mörkt hår och något fetlagd, hans ålder kan jag ej i anseende till hans undergångna förvandling i ansiktet ange, dock skulle jag tro att han ej var 40 år, vilket hans friska och vackra länder utvisade. Ej ens förmodan om vilken den döda var i livstiden varit, hörde jag uttalad, ty på trakten häromkring har ingen saknats, varför den tron är gängse att mannen varit en kringvandrande västgötehandlanden. Den döde är nu i socknens bårhus insatt. Någon upplysning om mördaren har ej ännu kunnat vinnas, ej heller har den mördades kläder kunnat igenfinnas ehuru trakten omkring den plats liket låg, tämligen noga undersökts. Vidare undersökningar ska ofördröjligen vidtas Linde fögderi kronofogdekontoret, den 14:e september 1859. J D Zimmerman
Utdrag från rättegångsprotokoll, den 22:a november 1859
”(…) att Ålund under natten till tredje dag pingst eller den 14:e sistlidne juni, legat ute i en hage väster om Lönnfallet i sällskap med Lovisa Ersdotter och Per Gustaf Tunander, de gjort sig en koja på risbalar, att kl 3 på morgonen, hade Lovisa Ersdotter gått ifrån Ålund och bemälde Tunander för att skaffa dem brännvin: Men som Lovisa Ersdotter dröjde med kaffet samt Ålund och Per Gustaf Tunander medhavt brännvin, förtärde de därav och gick ungefär en fjärdedels mil från Lönnfallet in på Ingelshytte skog, där de fanns en källa bredvid ett kärr, att sedan de druckit ur källan och satt sig en stund, densamma hade Per Gustaf Tunander begärt att få 10 rd banco ehuru han endast haft 10 Rd rgs att fordra av Ålund; men då den sistnämnde blott innehaft 12 rd och velat dela desamma till hälften mellan sig och Per Gustaf Tunander började den sistnämnde, vilken lika som Ålund befann sig i något överlastat tillstånd, hota Ålund med angivelse av den stöld som den sistnämnde begått vid Hammarby bruk i Nora socken, var förutan Per Gustaf med en käpp tilldelat Ålund ett slag i ansiktet; att Ålund som blivit här över uppbragt, först med en sten, som fanns liggande bredvid honom, tilldelat Per Gustaf ett slag i ansiktet utan att han kunde minnas varest detsamma träffade, och sedermera med en liten kniv vilken Ålund begagnat till upprensning av lapphål, hacka Per Gustaf Tunander i huvudet och jämväl, såsom han ville minnas, skurit den sistnämnda en gång under hakan, av vilket våld Per Gustaf efter några minuters förlopp avlidit, sedan Ålund under handgemänget med Tunander av denne erhållit några flera slag, därav ett sår i pannan uppkommit; att Ålund sedermera tagit kläderna utom skjortan av liket och kastat detsamma framstupa i ovan berörda kärr, där det något nedsjönk varefter Ålund lagt några riskvistar och en tallskata ovan liket, och hade Ålund som efter dråpet sönderskar Tunanders rock på något avständ från liket, nedgrävt den dödes rock och väst på ett ställe i kärret, samt på ett annat, vilket nu mera fallit Ålund ur minnet, stövlar och mössa, vilken senare grågult molleskin, varmed Ålund från liket tillgripit dess byxorna, som varit förfärgade av brunt och svart molleskin och ej blivit blodiga, och dels en skräddarsax, en syring, en nåldyna, en mässingsdosa och en skjorta, vilket allt Ålund stoppat i det knyte som han och Per Gustaf Tunander gemenstat begagnat; och det brännvin, var av Ålund och Per Gustaf Tunander tillfället supit sig druckna, medtagits från Hammarn i Hjulsjö socken; och det Ålund som efter dråpet, vilket skedde mellan 9 och 10 på förmiddagen, legat en stund på marken och gråtit, sedermera begivit sig till den hage, varest Per Gustaf Tunander, Ålund och Lovisa Ersdotter under nästförutgångna natt legat.”
Obduktionsprotokoll från likbesiktning av kroppen efter Per Gustaf Tunander
År 1859 den 21:a september förrättades av undertecknad på konungens befallningshavandes förordnande, medicolegal besiktning å liket av en okänd mansperson, vilken den 11:e blivit funnen uti ett kärr på Ingelshytte skogsmark i Linde socken. Besiktningen förrättades på kyrkogården i Lindesberg med biträde av medicine doktorn C. Barthelsson, och i närvaro av tillförordnade kronofogden Zimmerman och länsmannen J. M Wictorin. Enligt vad polisrapporten, var kroppen då den påträffades, endast iklädd skjorta av tämligen fint linne med veck i bröstet, vilken var dragen ut och in över huvudet och sönderriven. Temperaturen under näst föregående veckan har varit +10 och nätterna omkring fryspunkten, denna vecka mycket blidare.
Yttre besiktning.
Liket befinnes inlagt i en kista med granris och vid lockets öppnadne hördes i kistan ett krälande ljud av likmaskar, lika som i en kräftkorg. Håret av ljusbrun fär ligger avlossat bredvid huvudet; den sönderrivna skjortan vid fötterna. Kroppen är 2 alnar 16 lång. Huvudet och ansiktets hud pergamentartad; av näsan återstå endast och huden; ögongloberna sammanfällda. I vänstra örsnibben finnes ett hål, sån efter en ring; högra örat till största delen borta. Visdomständerna är fullkomligt utvecklade, men ej nötta. I överkäken saknas de tvenne bakersta kindtänderna till höger, i den nedre öven det bakersta på samma sida, samt främre kindtanden till vänster och ena skärtanden vilka dock alla utfallit efter döden emedan hålorna stå öppna. Ende av den sönderrivna skjortan sitter omkring halsen, vars mjuka delar till största delen är destruerade, så att tecken till något skuret sår nu ej kan igenfinnas. En del av bröstkorgen och ryggraden, större delen av armarna och benen, samt hela underkäken fullkomligt skeletterade. — bakväggens vänstra sida alldeles upplösta och vänstra höftbenet blottat. Vänstra fotens metatarsalben av vilddjur avätna. Fingrarnas ben lossnade i sina ledfogar. Händer och fötter små. Ett tjockt fettlager å klinkorna antyder att hullet varit gott. Å vänstra hjässbenet mitt förefanns ett transverselt sår av 3/4 tums längd; mitt över pilsömmen M V formigt sår av samma längd; å nackspetsen tvenne mindre sår av 3/8 tum och något nedanför ett större av en dryg tums längd.
Vid yttre vinkela av vänstra ögat ett sår av en dryg 1/2 tums längd, som inträngt i arbitalranden, samt på pannans vänstra sida ett skrubbsår av 3/4 tms längd och 1/4 tums bredd. I nacken kvarsitter några hårstrån av ungefär 4 tums längd och ljusare brun färg. Vid huvudskålens avlossande visade sig å arbitalranden motsvarande såret i huden, benet sargat och motsvarande ett av såren å nackspetsen ett hugg i benet av 1/4 tums längd, som tydligt tilldelats med in i ryggen trubbig knivspets.
Inre besiktning.
Motsvarande knivhugget å nackspetsen visade sig på insidan av huvudskålen en Y-formig mindre fraktur, i vars mitt en mindre knappnålsspets utifrån kunde genomföras. Hårda hjärnhinnan tjock och fast. Hjärnmassan utgjorde en grågrön grötlik massa.
Å nedre delen av den skeletterade framsidan av halsen, vars övre kotor vore från varandra något lossnade, anträffades luftstrupen, tvärt avskuren nedanför brosken, i närheten därav fanns luftrörslocket (epiglottis) med en del av sina fästen löst liggande, sannolikt avskiljda genom ett särskilt snitt. Vänstra halspulsådern öppnad, ungefär i höjd med struphuvudet; den högra oskadad.
Lungorna sammanfallna mot ryggen, luft- och blodtomma. Hjärtsäcken tom. Hjärtat blodtomt, fettbelagt, slappt. —— och mynningar friska. Levern tegelfärgad, liten, sammanfallen i upplösningstillstånd. Mjälten och njurarna små, likaledes i upplösningstillstånd. Tarmarna innehålla i övre delen brun i nedre delen mörkare slem. Magsäcken tom; endast en gråsvart beläggning, å dess slemhinna. Total blodbrist i alla underlivets organ. Nedre bäckenet fyllt av likmaskar. I övrigt inget att anmärka – Leon Engström
Uppläst och justerat:
C. Barthelsson. F. M Victorin. F. L Zimmerman.
Attest.
Polisrapporten upplyser, att då liket anträffades, en djup skåra funnits i halsen och då av obduktionsprotokollet synes, a— luft
Extra sida (33 i protokollet)
Luftstrupen är avskuren, vänstra halspulsådern öppnad och alla inre organen blodtomma, anser jag detta får vara bestämd dödsorsak.
Att den avlidna genom annor persons handaverkan döden gjutit, syns av de å huvudet befintliga skador, vilka alla utom skrubbsåret, blivit honom med eggjärn tillfogade, och av vilka det, som genomträngt huvudskålen, visar tydligt spår efter en trubbig knivspets. Hans ålder synes, så vitt av tänderna kan slutas, ha varit omkring 30 år och han har haft gott hull och sannolikt burit örringar.
Då vid polisundersökningen de yttre skadorna tydligt kunde urskiljas och därvid även syntes, att vilda djur ätit av den högra armen och vänstra benet, synes den nu framskridna rötan bero på kroppens förflyttning ut ur kärret, där han legat nedgrävd i dyn, till luften vars temperatur under de sista dagarna varit tämligen ljum, och är det därför antagligt, att ej särdeles lång tid förflutit mellan mordet och dess upptäckande; vilket jag ej allenast på avlagd ämbetsed intygar utan och med denna min edeliga förpliktelse: Så sant mig Gud hjälpe. Till liv och själ; bekräftar Leon Engström
Avskriftens riktighet betygar
Ex officio
Leon Engström
