Stora klockan har en spricka, varför försiktighet vid ringning anmodas. Sedan har veneriska smittan spridit sig. Rejält…
År 1844 den 31 mars hölls, efter därom 8 dagar förut skedd pålysning, allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling.
§1. Anmälde pastor att Jan Olsson från Stora Smedberget tillkännagivit, att som hos honom inackorderade fattighjonet, änkan Gretha Ersdtotter, redan på 12:e veckan varit av så svår sjukdom sängliggande, att hon ickedet ringaste kan sköta sig själv, han nödgades frånsäga sig vidare sköta och vårda henne så framt icke församlingen ville med avseende på hennes beklagliga sjukdomstillstång skäligen påöka hennes underhåll.
Församlingen tog hans begäran i övervägande och enär det uppgivna förhållandet av flera tillstädes varande personer vitsordades beviljades en tilläkning av 5 Rd Rgs. Jan Olsson var väl icke tillstädes, men ansågs böra åtnöja denna ökning.
§2. Vid om ytterligare fråga om ringningen efter högst salig Hans Majestät konungen inlämnade s en ifrån herr patron P.J Lundbom på Lövnäset så ord från ordlydande skrivelse:
”Till sockenstämman den 31 mars 1844
I anledning av den dagliga nötning och starka påkänning som kyrkans trenne klockor hava av ringningen efter högst salig konungen, och jag påminner mig så väl av prosten Östmark, samt sedermera hav hört omtalas, att största klockan skall hava en fin spricka och att kläppen så nött att den är alldeles platt i själva slaget, så får jag hemställa om icke till undvikande av stor kostnad med lagning och befaring av sönderringning, den stora klockan skulle kunna alldeles undvikas till begagnande om söcknedagarna, och kungsringningen således verkställas med endast tvenne klockor, varigenom även en liten besparing i utgiften till de många ringare kunde vinnas.
På flera ställen begagnas endast tvenne klockor, där tre finnes och i några socknar lärer endast en brukas.
Löfnäs, den 31:a mars 1844. P.J Lundbom”
Efter uppläsandet härav äskade pastor den övriga församlingens utlåtande över det av patron Lundbom väckta förslag att söcknedagarna begagna till kungsringningen endast de tvenne mindre kyrkklockorna. Flera ledamöter yttrade nu att de hört omtalas att den stora klockan skulle finnas en fin spricka, vilken berättas ha uppkommit vid ringningen efter högst salig konung Adolf Fredrik och tillika vore det känt att i Ramsberg och på andra ställen begagnades om söcknedagarna icke alla klockorna utan antingen 1 eller 2 varför församlingen trodde sig på anförda grunder, icke brista uti undersåtlig vördnad och lydnad om även här under söcknedagarna kungsringningen skedde med tvenne istället för tre klockor. Allstå beslöts att under söcknedagarna den spräckta storklockan skulle vila men de bägge andra begagnas; varemot om sön- och högtidsdagar alla tre klockorna borde vid kungsringningen begagnas.
Med anledning härav frågade pastor huru många ringare erfordrades till de tvenne mindre klockornas ringning en hel timme. Tre utom den ordinarie ringaren ansågs därtill erforderliga – vilket antal borde med tre förökas de dagar då även stora klockan skulle nyttjas.
Därefter och sedan församlingen förklarat att 12 S Rgs till varje person om dagen vore den betalning som församlingen utom de till ansvarige ringaren bestämda 24 B, ville bestå, åtog sig ringaren Eric Wesström vid Finnkullen ansvara för ringningens verkställande för det föreslagna priset under hela den tid kungsringningen komma att pågå. Och förmanades Wesström tillse, att vid ringningen allt går ordentligt, så att icke klockorna komma att genom vårdslös eller oförsiktig ringning lida någon skada. Efter sålunda träffad överenskommelse har bemälda Wesström som i morgon, den 1 april, vidtager ringningen, att av socknens byggnadskassa beräkna sig ett arvode av 36 S Rgs för varje söcknedags och 1 Rd 24 S Rgs för varje helgedags- och söndagsringning där uti likväl den biträdande ordinarie ringarens arvode icke är inbegripet.
§3. Slutligen tillkännagav ordföranden, att anledning förekommer att befara det veneriska smittan inom socken gripit mera omkring sig än man för någon tid sedan trodde alldenstund 10 a 12 personer uttagit bevis för att begiva sig till kurhuset i Örebro. Nu senast eller blott för tvenne dagar sedan, hade Stina Ersdotter från Jemtbo eller den så kallade Mansstina för sig uttagit ett sådant bevis. Hon har trenne oäkta barn, som nu under moderns kurtid bliva utan vård. Församlingen ansåg, att de tvenne äldsta kunde gå socknen omkring och söka sitt uppehälle, varemot det yngsta barnet borde någorstädes inackorderas. Bergsman Gustaf Ersson vid Elgfall hemställde likväl om icke barnen borde, inna de sändes ut på socknen, undergå besiktning för utrönande av om de lika med modern vore med venerisk sjukdom behäftade: Alla erkände viktigheten av denna anmärkning och enär under närvarande svåra väglag, någon läkares hitkomst icke vore att påräkna, skulle Lars Perssons hustru vid Elgfall vidtalas att besikta dem. Bäst ansågs ock om hon emot en skälig betalning kunde förmås, att under moderns, Stina Ersdotters, vistande på kurhuset emotta och vårda det yngsta barnet. Stina Ersdotter som ännu icke till Örebro avgått, företrädde efter slutad överläggning, underrättades om församlingens beslut och förständigades att, sedan hon först låtit sina barn av Lars Perssons hustru besiktigas, ofördröjligen avgå till Örebro.
Sålunda överenskommet och beslutat, uppläst och erkänt betyga å församlingens vägnar,
J.D Westholm, ordförande
Eric Jansson, Stennäs
Eric Persson, Wiken
Jan Hindersson vid Västra Born.
