Tingshuset i Nora var lågt och brett, byggt för ändamålet snarare än för prydnad. Väggarna bar märken av årtionden av vinterkyla och sot. I salen låg doften av våta ytterkläder, gammalt trä och bläck. Lagen själv vilade i pärmar med nötta ryggar, framlagda på domarbordet som om de vore både sköld och svärd.
Det var hit Jan Peter Persson Ålund fördes denna marsdag år 1853, återigen hämtad från kronohäktet. Han gick mellan gewaldigern Pettersson och en karl han aldrig träffat, utan att strida emot. Hans hållning rak men ansiktet spänt. Erfarenheten av rannsakning märktes. Han var väl bekant med rättsproceduren, visste var blicken skulle vila och när den borde sänkas. Vid bordet satt domhavanden, flankerad av nämndemän från häradet, män med grova händer och ansikten härdade av arbete i skog och berg. De bar inte peruker eller ämbetsdräkt av rang utan deras auktoritet låg snarare i deras plats och i tystnaden som följde när de satte sig. Länsman Widén, som denna dag förde kronans talan såsom allmän åklagare, stod stramt med handlingar i handen. Hans röst var van att bära över öppna fält och genom bullrande folksamlingar, och även här i salen föll orden tydligt. Målsägaren, mjölnaren Per Ekström från Skrikarhyttan, stod något vid sidan. Han var klädd i sitt bästa men inte överdådigt, och bar sig med den försiktighet som tillkommer en man som vet att han gjort rätt men ändå måste bevisa det inför andra. Rätten lät handlingarna uppläsas. De gamla formuleringarna fyllde rummet med ett språk som var både avlägset och obevekligt. Det gällde nu betyget – ett papper som skulle intyga tre års trogen tjänst och gott leverne – och huruvida detta papper varit äkta eller falskt. Att han skrivit det själv var knappast något han skulle tillstå och det var upp till Rätten att bevisa detta. De handlingar de kunde jämföra med var så olika de kunde vara. Inte trodde väl någon att man skulle förfalska ett prästbevis eller ett intyg med sin egen handstil?
Ekström redogjorde sakligt för hur Ålund kommit till honom i januari, hur betyget lagts fram, hur anställningen kommit till stånd. Han berättade om anteckningen på baksidan, om lönen som avtalats. Allt hade skett öppet, i förtroende. När frågan om pälsen kom upp, drogs en svag rörelse genom tingssalen. Det var en vardaglig sak, ett lån inför en resa, och likväl hade det blivit en del av rättens papper. Ålund medgav mottagandet, förnekade sveket. Han talade lugnt, utan att höja rösten, som en man som vet att varje ord vägs.
— Jag har aldrig lämnat det betyget, sade han, och höll fast vid detta.
Vittnen kallades in, var för sig. De svor eden, med handen på bibeln, varnade för edens missbruk. I deras röster fanns ingen fiendskap, bara osäkerhet. Stina Cajsa Andersdotter berättade hur hon hört samtalen, hur hon stått i ett angränsande rum och hört hur betyget diskuterats, hur orden om tre års tjänst uttalats. Hon hade inte sett pappret, men hon mindes stämningen, den tillförsikt som fyllt rummet då. Andra vittnen mindes en annan sedel, enklare till sin form, visad under julhelgen. Någon mindes hur den börjat med Ålunds namn, hur raderna varit färre, skriften grövre. Ingen kunde svära på att det varit samma handling. När en handskriven nota lades fram för jämförelse lutade sig nämndemännen fram. De såg på bokstävernas form, på avståndet mellan orden. Likheten var inte tillräcklig. Det var för mycket osäkerhet. Under denna del av förhandlingarna erkände plötsligt Ålund att han köpt klädespersedlar med vetskap om att de varit stulna. Orden föll tungt i salen. Det var ett erkännande som inte gällde detta mål, men som likväl lade sin skugga över mannen som stod där. Rätten noterade. Lagen kunde inte bortse från ett sådant medgivande och det fanns nu anledning att vidarebefordra målet till nästa ting.
I maj var våren kommen och den sista rannsakningsdagen skulle påbörjas. Ljuset föll klarare in genom fönstren, men i rättssalen var luften densamma. Vittnena var nu fler, berättelserna upprepades, granskades. En västficka hade innehållit en sedel, men den hade inte varit denna. En son hade den läst högt, men modern mindes inte orden. Ålund stod fast vid sin utsaga. Han hade inte haft det betyg som nu låg på bordet. Han hade inte brukat det. Som ett sista försök av trots, yrkade om ärekränkning gentemot Ekström, men möttes utan gensvar. När rätten slutligen överlade var salen tyst. Ingen rörde sig. Alla visste att utfallet inte skulle vara entydigt. Domslutet föll utan åthävor. Förfalskningen var inte styrkt. Bevisningen räckte inte. Ålund kunde inte fällas för detta. Men rättens arbete stannade inte där. Genom eget erkännande stod han ansvarig för häleri, men detta kunde inte prövas här. Lagen pekade vidare bortom denna sal i ett annat län, en lång resa bort till Norrbärke. Ålund fördes åter till häktet där gewaldigern Pettersson låste celldörren bakom hans rygg och kikade in på sin fånge genom luckan;
-jag vet vad du håller på med, men det kommer inte du inte lyckas med, Ålund. Imorgon får du järn på händer och fötter och du kommer inte kunna ta dig loss. Flinande stängde han luckan med en smäll.
Dagen efter den sista rannsakningen låg fängelset stilla i morgonens grå ljus. Stenmurarna bar nattens kyla, och i gången hördes stegen tydligare än annars. När celldörren öppnades stod gewaldigern Pettersson där i sällskap med några andra, med bojorna redo i handen.
Medan de okända karlarna utan namn höll sina händer på Ålunds axlar som för att dämpa hans vilja till motstånd, så fäste Pettersson fotjärnen och låste dem väl. Med ett litet ryck försäkrade han sig om att det så skett. Jan Peter Persson Ålund sträckte fram handlederna utan invändning. Järnet slöt sig kring dem med ett dovt ljud, bekant vid det här laget. Det var inte tyngden som var värst, utan den ständiga påminnelsen om att varje rörelse nu mättes och räknades. Peter fördes ut genom porten och upp på vagnen. Stegen lite hoppande på grund av bojorna som begränsade stegen.
Resan mot Örebro tog större delen av dagen i anspråk. Vägen låg tung under hjulen, och landskapet drog förbi i samma takt som tankarna: långsamt, utan brådska, men utan återvändo. Pettersson sade inget och som örebroare väntade han på att få komma hem. Ålund satt mest med blicken fäst vid golvet på vagnen men sneglade upp emellanåt, räknade milstenar, träd, gärdesgårdar. När de nådde Örebro var eftermiddagens solmogna sken redan kommen. Staden låg dämpad, och i fängelsets inre slöts ännu en dörr bakom honom. Cellen var mindre än den förra, luften fuktigare. Han lade sig på britsen utan att klä av sig och låg vaken tills mörkret blev fullständigt.
Några dagar därefter väcktes han i gryningen. Denna gång väntade vattenvägen. Vid kajen just öster om fängelset låg båtar förtöjda. Pråmar gled fram i långsam rad, lastade med järn, spannmål, timmer. Det var handelns puls, likgiltig inför dem som skulle resa mot sin vilja utan att höra dit. Ålund placerades tillsammans med andra fångar. De sade inget till varandra. Kedjorna skrapade mot durken när båten satte sig i rörelse. Vattnet slog mjukt mot skrovet under resan över Hjälmaren. Vid kanalen mot Mälaren öppnade sig kanalens slussar och slöt sig som tunga andetag. Han såg hur världen gled förbi, inte snabbare än han kunde följa den med blicken, men tillräckligt för att ge en känsla av förskjutning, som om marken själv rörde sig undan.
I Västerås väntade ännu en natt bakom lås och reglar. Fängelset var större, vakterna hårdare. Han sov oroligt, drömde fragmentariskt om vägar som delade sig och aldrig möttes igen. Dagen efter som vanligt. Okända män i kända roller. En ny resa förestod. Denna gång skulle han dock inte behöva fotjärnen och kunde gå med lite lättare steg mot den vagn som skulle föra honom till Norrbärke. Fångtransporten kändes igen, bänk i mitten. Fjädringen ojämn. Längst fram satt två män. Den ena en kusk. Den andra en vakt. Vakten bredvid honom lutade sig strax bakåt, händerna vilande i knän, ögonlock stängda, insomnande snart till av den rytmiska rörelsen som vagnen skänkte. Hjulens ljud mot vägen skapade ett regelbundet knirrande, där stötar uppstod av potthål och ojämnheter. En kort snegling mot gewaldigern som fortfarande vilade tungt i sin plats. Handjärnen var förankrade med kedja i golvet. Om han bara kunde göra sig fri från dem, så… Smärtan kom genast när han vred, men han gav inte efter. Han fortsatte, långsamt, under tystnad, tills huden brände och musklerna skakade. Till sist gav järnet med sig, inte helt, men tillräckligt. Hans händer var fria!
Han dröjde inte. Kedjan som bundit honom i golvet var samtidigt lösgjord och Peter sänkte långsamt och tyst ned handjärnen med kedjan mot golvet. I ett ögonblick som vägen tog en svag krök kastade han sig av. Träffen mot marken slog luften ur honom, men han var genast på benen. Han sprang. Vägen låg bakom honom. Skogen tog vid, tät av ungbjörk och sly. Grenar rev hans kläder, marken gav vika under fötterna, men han fortsatte. Hjärtat slog hårt, andningen brände av ovanan att röra sig, men varje steg bar honom längre bort.
Bort från vägen.
Bort från järnet.
Bort ur tiden, mot friheten. En majdag anno 1853…