Transporten gick långsamt. Hösten hade hunnit djupna när de förde honom österut, bort från Bergslagens grå höjder och de domar som redan fallit över hans huvud. Järnen skavde mot handlederna vid varje steg han tog upp och ned från en vagn eller en båt och varje natt i främmande arrest bar samma lukt av fukt, halm och gammal andedräkt. Ålund var inte längre den hotande farliga brottslingen. Den bleka uppsynen och den kraftiga hostan tycktes tagit kraften ur honom.
Han var dömd. Det låg nu över honom som ett fastslaget faktum. Icke längre som en hotande möjlighet. Gevaldigern Pettersson hade överlevt knivöverfallet på tåget men det hade knappast gjort någon skillnad om han dött. Domen från Örebro över mordförsöket var avklarad, liksom den i Nora för mordet var. Rannsakningen om Tunander var avslutad, orden skrivna, vittnen hörda, och dödsstraffet stod där som ett orubbligt slut. Men ännu återstod något och det var detta som höll honom upprätt även om hostan försökte fälla honom med jämna mellanrum. Detta gav hans tankar riktning: Svartlösa. Det tredje mordet på Lindhofs ägor. När han sköt handelsresanden i bröstkorgen. Han satt nu på vagnen den sista biten mot Fittja med blicken sänkt men sinnet i rörelse. Om han skulle dö, skulle det ske efter att allt blivit sagt. Dessutom sagt på hans villkor.
Tingssalen i Fittja var mindre än de han vant sig vid, men trängre, tyngre. Luften stod stilla där inne, och bänkarna fylldes av folk som rest från kringliggande socknar, lockade av ryktet om mördaren från Bergslagen. När Ålund fördes in stod redan nämnden samlad. Häradshövdingen satt rakryggad, med papperen ordnade framför sig. Namnen lästes upp. Larsson i Rasshamra, Andersson i Tysslinge, Lundin i Ekelund, etc. Som om själva ordningen i deras uppradning kunde väga upp det kaos som låg i målet. Ålund hörde knappt. Hans blick drogs i stället till den andre. Carl Eric Carlsson. De hade redan fört in honom. Carlsson stod blek, med händerna hårt knutna framför sig, och såg inte åt Ålunds håll. Det fanns något i hans hållning. En stelhet, en ansträngd stillhet som Ålund genast lade märke till. Han mindes honom från Långholmen, från de korta samtalen, från igenkännandet i skänkrummet vid Stora Nygatan inne i Stockholm. Och nu stod de här, båda två. Inför rätta för samma gärning bara för att Ålund hade en otjänst att skänka.
Åklagaren steg fram och redogjorde för saken. Protokoll upplästes. Domar räknades upp. Ålunds namn föll gång på gång i salen, bundet till stölder, våld, blod. Hans tidigare liv rullades upp inför dessa män, som om det vore ett stycke tyg man mätte ut inför en slutlig avskärning. När Carlsson fördes ut, för att Ålund ensam skulle höras, lade sig en tyngd över rummet. Häradshövdingen lutade sig fram och bad om sanningen. En fullständig och sanningsenlig bekännelse. Ålund, hostade kraftigt och spottade blod i sin näsduk men lyfte blicken och började.
Han talade lugnt först. Om resan från Arboga. Om ångfartyget, värmlänningarna, krogen på Riddarholmen. Han beskrev Silverskåpet, spriten, hur kvällen dragit ut och hur han följt en av männen. Han som hette Henrik, kallad Hästås, bort genom gränderna. Orden föll jämnt. Han berättade om avträdeshuset i Riddarhusgränden, hur Henrik stupat av rus och somnat, och hur han själv, utan tvekan, stuckit handen i mannens ficka och tagit vad där fanns: två ur, penningar, en kniv. Ingen rörelse i salen. Han fortsatte. Stora Nygatan. Igenkännandet från Långholmens fästning. Carlsson. Där, för första gången, förändrades hans röst en aning. Han beskrev mötet, samtalet, överenskommelsen att ses igen. Carlssons krog i Kolmätargränden. Resan med Tessin. Drottningholm. Fittja. Mot Lindhofs ägor. Och hela tiden: hur de gått var för sig för att icke ses tillsammans. Nu började några av nämndemännen skifta i sina säten.
Han förde dem vidare. Aspudden. Hagen. Morgonen därpå. Och så mötet med mannen med tvärpåsen. Han som var handelsresande och sade sig heta Svensson. Ålund beskrev honom noggrant. Kläderna, dialekten, väskan med varor. Han återgav samtalet, hur de slagit följe, hur de gått till Södertälje, druckit tillsammans, vandrat vidare. Det var nu som något i berättelsen började dra åt sig allas uppmärksamhet. Han avbröt sig för att hosta häftigt och återvände sakta med hes röst. Under vandringen sade han, och gjorde en kort paus, föreslog Carlsson… En tystnad föll. Att vi skulle taga livet av honom. Orden låg kvar i luften. Carlsson, som nu åter förts in, ryckte till. Lögn! utbrast han, men tystades genast.
Häradshövdingen höjde handen. Låt honom tala. Ålund fortsatte, nu med en märklig klarhet. Skogen. Berghällen. Brännvinet. Hur Svensson druckit, hur han till slut sjunkit ned, hur kroppen blivit tung och slapp. Då Carlsson hade sagt att det var dags: nu skola vi göra’t. Det var som om hela rummet drog efter andan. Ålund beskrev hur de gått till väga. Hur kläder öppnats. Hur mannen vaknat till, kämpat emot och då Ålund skänkt honom knivhuggen.Han sade det utan höjning av rösten. Sedan hur han skjutit honom rakt i bröstkorgen. Någon i bakre raden gjorde ett kvävt ljud. Ålund stannade inte. Han förde dem vidare genom allt. Hur kroppen släpats. Hur ris kastats över den. Hur pengarna delats. Hur Carlsson tagit rocken, lämnat de sämre kläderna. Hur de gått tillbaka mot Hagen. Varje detalj lades fram. Som om han en gång för alla ville tömma sig själv på allt. När han slutligen tystnade var det som om något släppt i honom.
Häradshövdingen såg länge på honom. Och denne Carlsson, sade han långsamt är alltså medbrottslig? Ja. Ett enda ord. Carlsson steg fram, blek, skakande och hävdade sin oskuld med brusten röst. Han torkade ögonen med handryggen. Ingen kunde väl intyga att Ålund och Carlsson ens mötts, utmanade han rätten med! Hans ord studsade mot väggarna, fyllda av desperation. Bevisen bars fram. Haglen.De små, grovt tillverkade blystyckena. Ålund såg på dem, nickade. Dessa. Kläderna visades. Säck, rock, byxor.Han pekade ut dem. De voro hans.
Carlsson skakade på huvudet, gång på gång, som om han försökte skaka bort hela berättelsen. När vittnena talade, om kråkorna, om liket i skogen, om de sönderrivna kläderna, stod Ålund stilla. Han lyssnade. Och någonstans, bakom allt detta, fanns en annan rörelse. En kall, beräknande inre rysning av förtjuselse. Han hade kastat ut ett nytt namn i elden. Lagt ännu en kropp mellan sig och slutet. Eller kanske fört slutet närmare? Men på sina egna villkor. När rannsakningen uppsköts och de åter fördes bort, gick han utan motstånd. Kraften var borta, hostan slet ut hans inre ur bröstet och orken att gå fanns inte längre. Han fick hänga på fångvaktarnas armar för att överhuvudtaget kunna fösas framåt. Ut genom dörren, nedför trappan, tillbaka mot häktets mörker. Tiden var knapp nu. Men ännu fanns den. Och så länge den fanns, kunde han tala.
Stockholms cellfängelse. Oktober 1860.
Fångvaktarens rond innebar att gå runt och inspektera genom varje lucka att intagen fånge var uppställd och förberedd för dagen. Ålunds cell hade ingen stående framför luckan men sängen hade en kontur av en vuxen man under filten. Fångvaktaren larmade om handräckning och beredde sig för att göra sig tillträde till denne oförskämda mördare som snart skulle åter till rannsakningen i Botkyrka. Tre man tog tag i Ålund för att bryskt väcka honom. Men Ålund vaknade inte. Sotdöden hade tagit honom ur världen innan bilan gjorde det….
Jan Peter Ålund blev tjugosju år gammal. Redan som barn en skälm och snattare. Som tonåring en erfaren tjuv. Som ung man en seriemördare. Han blev fälld för tre mord, erkände under sin levnad ytterligare två mord. Det egentliga antalet får vi aldrig veta…
Berättelserna bakom historien
Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!
Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish här:
Epilog
Den efterföljande rättegången där endast Carl Eric Carlsson närvarade, frikändes från alla anklagelser om inblandning i mordet. Samtliga vittnen kunde berätta hur handelsresanden Svensson endast medföljts av Peter Ålund. Det var aldrig någon annan med. Varför Ålund försökte snärja sin bekant från Långholmen är okänt. Möjligen för att återbetala en oförrätt eller för att få till en längre rättsprocess med nya möjligheter till flyktförsök vid transporterna dem emellan.
Bild:
Stockholms cellfängelse (till vänster). där Jan Peter Persson Ålund (f: 1833) dog i sotdöd i sin cell, 1860. Fängelset låg på Norrmalm, ca 200 meter nord om den plats som idag inhyser centralstationen.
