Anna Greta Ersdotter, född 1795, var styvdotter på Lönnfall. Gården ligger precis på gränsen till Lindesbergs härad. Så nära att Linde skogsmark kunde nås med en illa kastad sten, så länge den nådde över den södra gärdesgården. Österut nåddes Ramsbergs härad till fots på lite mindre än en timme. Vände man sig helt om och gick västerut, kunde Hjulsjö härad nås på den tredubbla tiden. Just här på denna plats finns det torp med sin ladugård och den tuva en gruvarbetarfamilj som Perssons, försöker överleva på men också tätt omkringliggande boställen med sina familjer. Lönnfall är en liten värld i världen för cirka femton till tjugo personer under tiden för vår berättelse.
Hit anlände den tjugoåriga Per Persson 1817, lagom till äktenskapet med sin två år äldre blivande hustru Greta. Som torpare är Peter aldrig självständig. Torparlivet var ett arrende som förväntade sig hans dagsverken i hyra, vilket kunde bestå av allehanda sysslor. Inte sällan uppgifter inom gruvnäringen vilket är Peter Perssons huvudsakliga sysselsättning. Året efter Per Perssons ankomst till Lönnfall, föddes sonen Erik som följdes av den sex år yngre dottern Stina. Sist kom den yngsta sonen Peter, 1833 vem sammanfattade den lilla barnaskara som Perssons vid Lönnfalls består av. Det fanns en kort tid ytterligare ett barn i familjen, men dottern Maria som föddes 1828, blev endast en vecka gammal. Barnens namn valdes av föräldrarna och prästen döpte dem. Sedan användes systemet med faderns namn för att markera tillhörighet. Så syskonen hette efter fadern Per således Persson. Eller i dotterns fall, Persdotter. Men systemet med namn som byggde på faderns förnamn, blev fort ohållbart med en snabbt växande befolkning och möjligheten att ta ett eget efternamn uppmuntrades. Ur detta valde exempelvis Erik Persson ett nytt namn och blev därefter känd som Erik Lundberg och lillebror Peter antar namnet Ålund.
Per Persson försökte skapa sitt och familjens uppehälle som gruvarbetare men familjen var rimligen lika fattig och ansträngd som de övriga runt omkring boende torparna. Livet var en ansträngning och fattigomsorgen var vida utsträckt om än väldigt begränsad. För de sämst lottade kunde en åttondels tunna råg vara det enda understöd som kunde beviljas och något mer till kosten än råggröt för den allra fattigaste var ovanligt.
Vintern 1846 var mycket kall och ända in i maj ligger en halv meter snö kvar vilket försvårar skogsbruk och försenar vårens sådd. Tidigare, redan i mars har den äldsta sonen Erik Lundberg förolyckats. Utan tillräckligt på fötterna under arbete utomhus, har han förfrusit sina fötter. De är så fördärvat svarta att fadern Per Persson nödgas tillkalla provinsialläkaren Roth från Hällefors för att omse vad som kan göras för den sängliggande sonen. Läkaren har inga val och för att rädda sonens liv, sågar han av tår och en del av båda fötterna vilket binder Erik till sängen ytterligare två månader. Visserligen är Erik räddad till livet men de knappa omständigheterna familjen lever under får det allt värre utan det en frisk artonårig son annars bidrar med. Till slut måste fadern Per bege sig till sockensstämmans möte i början av maj, där han inför det styrande skicket i häradet förklarar sin nöd med förhoppning om att få något litet till stöd för sitt och familjens uppehälle.
Ordföranden tillika kyrkoherden i Ljusnarsberg, beslutar tillsammans med sittande nämndemän att förutom läkararvodet och medicin för Erik Lundberg, ge ett bidrag om sex riksdaler och 32 skilling banco till uppehälle för familjen. Beloppet räcker dock inte långt och familjens umbäranden fortsätter. Samtidigt börjar yngsta sonen Peter Perssons rykte utmärka honom i grannskapet som den snattare han blivit.
Under den mogna sommaren, augusti 1850 kommer historien ikapp storebror Erik Lundberg då han häktas för inbrott vilket han ihärdigt nekar till. Länsmannen Fredrik Floding håller förhör inför den rättegång som kommer följa. Förnekandet om inbrott kvarstår, men Erik erkänner till slut att han stulit en gillrad rävsax som tillhörde Söderqvist på Rälln, råkat plocka med sig en kalvstek och ett bringstycke från Carl Janssons matkällare i Tasstorp, samt några verktyg från smeden Bergström. Med Eriks erkännande noterat i en rapport anmäler länsman Fredrik Floding ärendet till urtima ting vid Nya Kopparberg för rannsakning av de brott som Erik tillstått, men också ytterligare en åtalspunkt. Inbrott i handelsboden vid Rälln. Datumet ställs till tisdagen den tjugosjunde augusti 1850 där Erik Lundbergs ansvar ska prövas. Men i denna rannsakning finns också hans yngre bror Peter Ålund som häktats tillsammans med sin bror för delaktighet.
Inför en förväntat välbesökt rättegång inkommer nu flera klagomål upp där nya målsäganden noteras som tillför till listan på annat stulet. Det som försvunnit i grannskapet är silltunnor, brödkakor, hålost, mjöl och tobak från torpare i Göklund och Mosstorp. Spåren i dessa fall var uppenbart inbrott då förövaren brutit sig in genom ett fönster som knäckts och haken hängts av.
Så kommer tisdagen och redan på förmiddagen samlas häradshövding och nämndemän för Nya Kopparbergets urtima ting, med syfte att rannsaka bröderna Erik Lundberg och Peter Ålund. Rättens åklagare är till vardags häradets länsman Fredrik Floding vilken läser upp åtalspunkter, rapporten från häktandet av bröderna, samt brödernas respektive prästbetyg. Floding vände sig först till den yngre brodern Peter Ålund och äskar att han nu sanningsenligt uppger hur allt gått till och Peter börjar sin berättelse…
Den sextonåriga Ålund berättar hur den äldre brodern Erik Lundberg hade funnit ut att Carl Larsson skulle resa bort från Rällen ett par dagar, vilket skulle ställa handelsboden utan ägarens uppsikt och göra den tillgänglig att bryta sig in i utan upptäckt. Erik Lundberg planerade rätt natt och tillfälle, invigde sin yngre bror Peter Ålund och beslutade om att de skulle ta varsin väg till boden så ingen skulle misstänka något. Där under en av årets ljusaste nätter, den trettionde juni 1850 möttes bröderna bakom smedjan, ett kort stenkast från handelsboden. Där stod den i sommarnattens ljus med sina stängda dörrar som bekräftade dess omslutna byte. Bröderna smög sig fram för att hitta rätt väg in i byggnaden. Efter ett varv runt boden där deras trevande händer sökt efter den svaghet som skulle släppa in dem, så insåg de att Carl Andersson varit noggrann. Boden saknade fönster och de två dörrarna var tillräckligt bultade för att alla försök att ta sig in den vägen skulle bryta den tystnad deras framgång var beroende på. Men Erik hade redan förutsett detta och flätade samman sina fingrar och höll fram dem som ett trappsteg för sin yngre bror. Ålund skulle kunna få en skjuts upp så att han nådde taket. Erik själv var inte kapabel att klättra.Hans nedkortade fotblad var visserligen läkta men den yta som tidigare bestått av tår, var ömma för stötar och han hade svårt att gå normalt Än mindre klättra, där fötterna behövdes för att skjuta ifrån. Peter satte kvickt upp ena foten i de flätade händerna som sedan sköt upp honom med en fart som gav honom ett bra grepp uppe på taktorven.
Att bryta sig igenom ett flistak var enkelt så snart torven lyfts av. Det lilla hål som Peter tog upp var inte stort nog för en vuxen som Erik, men han hade förstås inte kunnat följa med upp. Men för Peter var det enkelt ta sig igenom. Han ålade sig bakvänt genom hålet med fötterna före, tittandes sin bror i ögonen där han stod nedanför. Hängande på armarna på flistaket letade fötterna efter stöd i mörkret under honom. Erik tog ett steg in i skuggan under taksprånget för att göra sig osynlig medan han väntade på att få höra brodern lyfta bommen i boden. Till slut lät Peter sig falla ner i det okända mörkret. Fallet bromsades av varubodens golv men inte bättre än att något i vristen bröts. Den plötsliga smärtan fick honom att skrika rakt ut, vilket fick Eriks hyssjande från utsidan till svar.
Peter bet ihop under den outhärdliga smärtan där han låg på golvet, men lyckades efter en stund krypa fram och få upp tvärslån till dörrarna. Erik gled in i den mörka bodens inre och hukade sig vid den gråtande brodern. Erik vars ögon börjat vänja sig med skumrasket, kisade runt i den fyllda handelsboden och identifierade snabbt vad han sökte efter. Han sträckte sig fram till hyllan med brännvinsstop, tog ett av dem och bet av korken. Efter en snabb klunk höll han fram stopet till Peter som fick ta del av den smärtstillande tröst brännvinet erbjöd där han låg på handelsbodens golv. Eriks vana och erfarenhet gjorde tillgreppet kvickt utfört. En säck, ett snabbt övervägande av vad som kunde fylla den med bästa värde och sedan hjälpa den lilla olyckan som nu begränsat vad de båda kunnat bära iväg till hälften. Med en säck fylld över ena armen och en lillebror under den andra, tassade Erik Lundberg försiktigt ut i sommarnattens undanglidande mörker likt en katt.
Floding samlade sig efter Peter Ålunds berättelse om inbrottsstöldens genomförande och räknade samman det stulna godset till en redovisning för rätten. Vad som rövats från Carl Anderssons handelsbod var drygt sex alnar kläde, tio alnar bolstervar, nio alnar av okänt tyg, fem alnar byxtyg, en klädesmössa, en silkeshalsduk, ett halvt stop brännvin samt pengar till beloppet av två riksdaler banko och trettio skilling. Floding fortsatte med kompletterande åtalspunkter som tillkommit gentemot Peter Ålund, vilket förklarade hur häradets tidigare oro över Peters snatterier i unga år nu blommat ut i dessa allvarligare brott.
Peter hade brutit sig in genom ett fönster hos fördelsgumman Christina Larsdotter vid Tappen och där stulit ett fickur i silver tillhörigt pigan Fredrika Jansdotter, några månader innan rättegången. Han hade också begått flera andra stölder, däribland ett sämre fickur som stulits av Carl Anderson, en psalmbok från Nils Ersson i Rällsviken samt ett betsel från Carl Aron Jansson i Stubberud. Klockan var gömd i skogen, men Peter mindes inte var. Psalmboken hade återställts till Carl Aron, men det sistnämnda betslet hade han tagit isär och använt lädret till andra ändamål och rätten ansåg det vara förskingrat.
När Erik Lundberg förväntades besvara det som han ställts till ansvar för förnekade han all inblandning i dådet mot Anderssons handelsbod, men tillstod de övriga åtalspunkterna rörande köttet och verktygen. Åklagaren Floding gav inte upp och ansatte Erik med dennes yngre broders erkännande där brodern angivits som medbrottsling. Till slut gav Erik upp och erkände inbrottet i handelsboden och att Peters berättelse i alla delar stämde med sanningen. Rättens ordförande häradshövdingen tog till orda och beslutade att gå till beslut i rannsakningen av bröderna och tömde rättssalen för slutna överläggningar.
När vaktmästaren meddelade att rätten kommit fram till ett utslag, lystrade alla tidigare deltagare som väntat utomhus på gatan till gruvstugan. Ett myller inleddes, när alla ville in samtidigt. Så snart tystnaden efter trampet in i rättssalen klingat av och dörrarna åter stängts, tog domaren till orda och meddelade rättens utslag:
”Beträffande Erik Lundberg vilken funnits ansvar till saken som rätten ställt mot honom, innehållande hans fulla erkännanden till att medelst inbrott stulit pengar och varor till nedanstående värderade belopp: Trettiotre riksdaler, trettiofyra skilling från Carl Andersson vid Rälln, fyra riksdaler från Söderqvist vid Rälln, tio riksdaler, 37 skilling och fyra öre från smeden Johan Bergström, en riksdaler från Carl Jansson vid Tasstorp, trettiosex skilling från Jakob Eklund vid Västra Stuvtjärn, trettiotvå skilling från Erik Andersson i Göklund, sex skilling åtta öre, från Anders Fredriksson vid Västra Dahl, sexton skilling från Jan Fredriksson, samma plats som ovan, samt trettiotvå skilling från Jonas Carlsson vid Mosstorp, vilket föranleder häradsrätten med stöd av förmågan i fyrtionde kapitlet, tredje och sjätte paragrafen, Kunglig förordning den tjugonde januari 1779, Kunglig förklaring den tjugotredje mars 1807, Kunglig förordning den tionde juni 1841, att Lundberg gjort sig skyldig att för första resan stöld straffas med nio par spö eller däremot svara med fängelse vid vatten och bröd och att för andra resan stöld av det totala beloppet av femtiotvå riksdaler, två skilling bota det stulna med fyrdubbelt belopp, utgörande tvåhundraåtta riksdaler, åtta skilling banko. Detta ska straffas med tjugoåtta dagars fängelse vid vatten och bröd samt därefter på en söndag i Nya Kopparbergs kyrka undergå uppenbar kyrkoplikt.”
Den församlade publiken drog efter andan över digniteten av straffet, där målsägandena leende tittade på varandra i en visshet om rättvisa. Äntligen skulle Erik Lundberg få betala för sina stölder han misstänkts för. Tjugoåtta dagar vid vatten och bröd var den hårdast möjliga dom som kunde ges. Under samtida förhållanden var ett kroppsstraff som detta kunna innebära en dödsdom för alla som inte var unga och välnärda. Endast en bit bröd med vatten per dag hotar balansen av kroppens salthalter och även om den straffade visade på sjukdomssymptom, fanns ingen möjlighet att få hjälp av vakter eller läkare. Det ingick att överleva det utdömda kroppsstraffet och om fången hade den dåliga smaken att dö under straffet eller ej, låg i Guds händer.
De församlade vände nu sina blickar mot Ålund som kisade under lugg växelvis mot åklagaren och domaren. När den senare drog efter luft för att fortsätta redovisningen av utslaget, stannade den anklagades blick på domaren. Peter hörde att hans dom lästes upp, men lyssnade inte. Först i slutet när straffet redovisades, så lystrade han. Peter Ålund bet ihop käkarna och tänkte att tjugoåtta dagar kunde han nog klara. Domaren tackade de församlade, lyste av rättegångsfriden och bad fånggevaldigern att föra den straffade till Nora kronohäkte under tiden fången antingen betalade det utdömda bötesstraffet eller med kroppen plikta.
Peter Ålund fördes till Nora där en spöpåle stod invid fängelset och väntade. Efter den första natten som fängslad så förbereddes Peter inför kroppsstraffets genomförande. Överkroppen till midjan kläddes av där hans nedre del av kroppen täcktes av ett skinn för att skydda ljumskar och könsorgan, varefter han leddes ut på gården. Där fanns redan gott om åskådare som ville se när straffet utdelades. Den utsedde fångvaktaren som skulle hålla i spöet, band Peters handleder med ett rep som löpte upp runt pålen. Därefter hissades han upp så högt att armarna sträcktes ut och han nätt och jämnt nådde marken med fötterna. Ett spö utgjordes av tre grova men smidiga björkvidjor på knappt en meter. Dessa tre vidjor i ett grepp var ett av arton slag som skulle utdelas. Efter vart tredje slag byttes de använda vidjorna ut mot nya. Redan efter några slag så lyste ryggen av spåren och när straffet var klart, så rann blodet på Peters rygg.
Efteråt returnerades Peter in till cellen på häktet för att sedan påbörja de tjugoåtta dagarna vid vatten och bröd. I sin smärta beslutade han sig för att aldrig åka fast igen, även om han så skulle stjäla hela världen. Så fel han hade. Den tjugofemte september 1850 blev Peter Ålund frisläppt. På samma dag som han fyllde han sjutton år…