Etikett: veneriska sjukdomar

  • 1844-12-29

    1844-12-29

    Stina Cajsa Björk har igen smittats av venerisk sjukdom och måste undergå behandling i Örebro, vilket stämman beslutar henne avsändas till.

    Protocoll fört vid allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling i sockenstugan den 29:e december 1844


    §1. Enligt förutskedd laglig pålysning voro församlingens ledamöter kallade att idag företa val till nya ledamöter i sockennämnden efter dem, som genom lottning kunde komma att från nämnden avgå. Vid företagandet av detta viktiga ärende voro så få ledamöter närvarande att lottning inom sockennämnden ej kunde företas och således icke heller val till nya ledamöter äga rum. Emellertid förklarade de så som voro närvarande, att alla de ledamöter, vilka förlidna året blivo invalda i sockennämnden, borde ännu ett år, eller året 1845 uti samma sin befattning kvarstanna.


    §2. Tillkännagav pastor att backstugsittaren Per Jansson Björks dotter Stina Cajsa från Lerhöjden vore ånyo behäftad med venerisk sjukdom, så att hon borde till länskurhuset i Örebro införpassas; men att hon vore för svag att gå den långa vägen och icke heller ägde egna medel till resans företagande. Med anledning härav beslöt församlingen att hon av församlingens fattigkassa skulle till respenningar undfå fyra Rd Rgs , vilka penningar nu av pastor henne tilldelade.


    §3. Uppläste pastor en skrivelse från landshövdingeämbetet i Örebro, åläggande Ljusnarsbergs församling att ännu vidare vårda och försörja f.d vagnsmakaren Ljunggren. Församlingens ledamöter funno således nu ingen annan utväg än att uppdra åt fattigföreståndaren bergslagskassören herr Johan Adler gå i författning därom att bemälda Ljunggren bliva på fattigvårdskassans bekostnad till möjliga lindrigaste pris hos något beskedligt folk inackorderad    .

    Sålunda överenskommet och beslutat betyga å församlingens vägnar,
    J.D Westholm, ordf pastor

    Uppläst från Ljusnarsbergs kyrkas predikstol söndagen den 6 april 1845 av J.D Westholm

  • 1844-03-31

    1844-03-31

    Stora klockan har en spricka, varför försiktighet vid ringning anmodas. Sedan har veneriska smittan spridit sig. Rejält…

    År 1844 den 31 mars hölls, efter därom 8 dagar förut skedd pålysning, allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling.

    §1. Anmälde pastor att Jan Olsson från Stora Smedberget tillkännagivit, att som hos honom inackorderade fattighjonet, änkan Gretha Ersdtotter, redan på 12:e veckan varit av så svår sjukdom sängliggande, att hon ickedet ringaste kan sköta sig själv, han nödgades frånsäga sig vidare sköta och vårda henne så framt icke församlingen ville med avseende på hennes beklagliga sjukdomstillstång skäligen påöka hennes underhåll.
    Församlingen tog hans begäran i övervägande och enär det uppgivna förhållandet av flera tillstädes varande personer vitsordades beviljades en tilläkning av 5 Rd Rgs. Jan Olsson var väl icke tillstädes, men ansågs böra åtnöja denna ökning.

    §2. Vid om ytterligare fråga om ringningen efter högst salig Hans Majestät konungen inlämnade s en ifrån herr patron P.J Lundbom på Lövnäset så ord från ordlydande skrivelse:


    ”Till sockenstämman den 31 mars 1844
    I anledning av den dagliga nötning och starka påkänning som kyrkans trenne klockor hava av ringningen efter högst salig konungen, och jag påminner mig så väl av prosten Östmark, samt sedermera hav hört omtalas, att största klockan skall hava en fin spricka och att kläppen så nött att den är alldeles platt i själva slaget, så får jag hemställa om icke till undvikande av stor kostnad med lagning och befaring av sönderringning, den stora klockan skulle kunna alldeles undvikas till begagnande om söcknedagarna, och kungsringningen således verkställas med endast tvenne klockor, varigenom även en liten besparing i utgiften till de många ringare kunde vinnas.
    På flera ställen begagnas endast tvenne klockor, där tre finnes och i några socknar lärer endast en brukas.

    Löfnäs, den 31:a mars 1844. P.J Lundbom”

    Efter uppläsandet härav äskade pastor den övriga församlingens utlåtande över det av patron Lundbom väckta förslag att söcknedagarna begagna till kungsringningen endast de tvenne mindre kyrkklockorna. Flera ledamöter yttrade nu att de hört omtalas att den stora klockan skulle finnas en fin spricka, vilken berättas ha uppkommit vid ringningen efter högst salig konung Adolf Fredrik och tillika vore det känt att i Ramsberg och på andra ställen begagnades om söcknedagarna icke alla klockorna utan antingen 1 eller 2 varför församlingen trodde sig på anförda grunder, icke brista uti undersåtlig vördnad och lydnad om även här under söcknedagarna kungsringningen skedde med tvenne istället för tre klockor. Allstå beslöts att under söcknedagarna den spräckta storklockan skulle vila men de bägge andra begagnas; varemot om sön- och högtidsdagar alla tre klockorna borde vid kungsringningen begagnas.
    Med anledning härav frågade pastor huru många ringare erfordrades till de tvenne mindre klockornas ringning en hel timme. Tre utom den ordinarie ringaren ansågs därtill erforderliga – vilket antal borde med tre förökas de dagar då även stora klockan skulle nyttjas.
    Därefter och sedan församlingen förklarat att 12 S Rgs till varje person om dagen vore den betalning som församlingen utom de till ansvarige ringaren bestämda 24 B, ville bestå, åtog sig ringaren Eric Wesström vid Finnkullen ansvara för ringningens verkställande för det föreslagna priset under hela den tid kungsringningen komma att pågå. Och förmanades Wesström tillse, att vid ringningen allt går ordentligt, så att icke klockorna komma att genom vårdslös eller oförsiktig ringning lida någon skada. Efter sålunda träffad överenskommelse har bemälda Wesström som i morgon, den 1 april, vidtager ringningen, att av socknens byggnadskassa beräkna sig ett arvode av 36 S Rgs för varje söcknedags och 1 Rd 24 S Rgs för varje helgedags- och söndagsringning där uti likväl den biträdande ordinarie ringarens arvode icke är inbegripet.

    §3. Slutligen tillkännagav ordföranden, att anledning förekommer att befara det veneriska smittan inom socken gripit mera omkring sig än man för någon tid sedan trodde alldenstund 10 a 12 personer uttagit bevis för att begiva sig till kurhuset i Örebro. Nu senast eller blott för tvenne dagar sedan, hade Stina Ersdotter från Jemtbo eller den så kallade Mansstina för sig uttagit ett sådant bevis. Hon har trenne oäkta barn, som nu under moderns kurtid bliva utan vård. Församlingen ansåg, att de tvenne äldsta kunde gå socknen omkring och söka sitt uppehälle, varemot det yngsta barnet borde någorstädes inackorderas. Bergsman Gustaf Ersson vid Elgfall hemställde likväl om icke barnen borde, inna de sändes ut på socknen, undergå besiktning för utrönande av om de lika med modern vore med venerisk sjukdom behäftade: Alla erkände viktigheten av denna anmärkning och enär under närvarande svåra väglag, någon läkares hitkomst icke vore att påräkna, skulle Lars Perssons hustru vid Elgfall vidtalas att besikta dem. Bäst ansågs ock om hon emot en skälig betalning kunde förmås, att under moderns, Stina Ersdotters, vistande på kurhuset emotta och vårda det yngsta barnet. Stina Ersdotter som ännu icke till Örebro avgått, företrädde efter slutad överläggning, underrättades om församlingens beslut och förständigades att, sedan hon först låtit sina barn av Lars Perssons hustru besiktigas, ofördröjligen avgå till Örebro.

    Sålunda överenskommet och beslutat, uppläst och erkänt betyga å församlingens vägnar,

    J.D Westholm, ordförande
    Eric Jansson, Stennäs
    Eric Persson, Wiken
    Jan Hindersson vid Västra Born.

  • 1844-02-18

    1844-02-18

    Syfilis härjar i socken och flera har drabbats. Stämman beslutar om att rekvirera läkare men också ordna skjuts till Örebro för de hårdast drabbade..

    År 1844 den 18 februari hölls allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling, efter därom med tillkännagivande av ämnet för överläggning, samma dag från predikstolen skedd pålysning.

    §1. Undertecknad ordförande tillkännagav att hos honom hade under den förflutna veckan tvenne personer, drängen Hans Jansson från Örkärn och Stina Cajsa Björk från Lerhöjden, bägge i hög grad angripna av venerisk sjukdom, uttagit prästattester för att å länskurhuset i Örebro vara emottagna – att en dräng från Sundet, en dräng och en piga från Wiken, behäftade med samma svåra sjukdom, begivit sig till Elgfall och där blivit av Lars Perssons hustru till botande emottagna – samt att backstugusittaren Lars Ersson vid Silkesberg eller som stället kallas: Larsbo, dotter Stina Lisa, förlidna året i tjänst vid Sundet hos her handelsman Behrling vore misstänkt att med denna sjukdom vara behäftat och det till den grad att hon icke kunde gå. Med anledning härav och uppå flera därom till pastor enskilt yttrade önskan hemställde nu pastor till församlingens omprövning huruvida det kunde anses nödigt att på församlingens bekostnad hit rekvirera provinsialläkaren herr doktor Cedershjöld från Nora för att med personer som själva befarade sig vara med venerisk sjukdom behäftade eller av andra därför misstänkta, anställa besiktning?

    Församlingens närvarande ledamöter förklarade enhälligt att under nu uppgivna förhållanden det vore högst nödvändigt att anmoda provinsialläkaren resa hit och anställa undersökning om den veneriska smittans tillvaro och om den av Lars Perssons hustru i Elgfall (…) denna sjukdom begagnade kurmetod. Men på det å ena sidan icke genom längre tids utdräkt smittan skulle vidare kunna gripa omkring sig och å andra sidan församlingens innevånare skulle få tillfälle veta när läkaren vore tillfinnandes, skulle han anmodas att någon dag i veckan efter denna för uppgivna ändamålet, sig här vid kyrkan infinna, men itllika på förhand om dagen för sin ankomst pastorsämbetet underrärta på det genom dess försorg församlingen nästa söndag kunde genom pålysning från predikstolen underrättas på vilken dag och vilket ställe doktorn vore till finnandes. Med avseende på förenämnda piga Stina Lisa Larsdotter i råkade svåra sjuklighet och bristande tillgångar själv frakta sig till Örebro beslöts att hon på församlingens bekostnad skulle till kurhuset försändas och då hon icke i avseende sånär till sitt svaghetstillstånd som ock den närvarande rådande skarpa köld, kunde lämnas att färdas med gästgivarskjuts, stannade församlingen vid det beslut att ackord måtte träffas med någon sockenbo, som åtog sig att för betingad lega skjutsa henne till Örebro. Herr handelsman Behrling anmodades och åtog sig benäget att anskaffa någon, som skjutsade henne till bestämd ort. Likväl förbehöll sig herr Behring att församlingen måtte bestämma dels hur stor skjutslega han finge lova den, som åtog sig verkställa skjutsen dels ock från vilken kassa betalningen skulle utgå.

    Församlingen bestämde skjutslegan till 15 Rd Rgs och i händelser någon av de vid Elgfall varande patienter skulle behöva medfölja så ökas till 20 Rd samma mynt, som pastor skulle av fattigkassan, efter herr Behring utfärdad invisning, till den skjutsande utbetala. I sammanhang härmed anmälde pastor att han måst av fattigkassans medel lämna förbemälta Hans Jansson och Stina Cajsa Björk, fyra Rgs 16 S Banco såsom reshjälp till Örebro, dit de dels förutan icke kunna förhjälpa sig. Församlingen godkände denna av pastor gjorda utbetalning.

    Sålunda överenskommet, beslutat, uppläst och erkänt betyga å församlingens vägnar,

    J.D Westholm, ordförande

  • 1841-02-28

    1841-02-28

    Mitt i vintern 1841 så har Anna Lotta från Hörken sådana besvär av sin sjukdom att hon på egen hand företar sig resan ner till Nora för att nå ett läkarbiträde. Där fanns doktor Dahlin som höll kvar henne för behandling än att låta henne fortsätta ner till Örebro kurhus, då vinterkylan var för sträng….

    Protocoll hållet vid allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling den 28 februari 1841, efter derom lagligen skedd pålysning med ämnenas tilllännagivande.

    §1. Undertecknad ordförande anmälde att enligt trovärdiga personers intygande, framlidne hemmansägaren Jan Perssons änka från Skomakarbäcken, numera vore till den grad angripen av fallandesot, att hon om än icke alldeles vansinnig, dock vore till sina sinnen rubbad; att genom sin beklagansvärda sjukdom hon hos kvinnor och barn; som råkade bli vittnen till hennes sjukdomsanfall injagade en sådan förskräckelse, som för många av dem kunde hava de menligaste följder, i avseende på deras hälsotillstånd att som ingen kunde fårmås att ens emot hög betalning taga vård om och härbärgera den olyckliga patienten, denna patienten vore i äventyr att genom vanvård förgås och dessutom lämnad utan all tillsyn, kunde under sin sinnesrubbning på att eller annat sätt bli för det allmänna vådlig. Pastor hemställde därför om icke (…-tigaste) utvägen till den olyckligas undsättning och ändåmålsenliga behandling vore att hos H. Landshövdingeämbetet i Örebro göra en ansökan om patientens intagande å lasarettet till undergående av provkur samt i händelse sjukdomen skulle befinnas obotlig i ödmjukhet anhålla det hon måtte få intagas å någon hospitalsinrättning. Sedan församlingen lämnat sitt bifall till detta projekt frågade ordföranden genom vilken omkostnaderna för proceduren och inlösandet å hospitalet skulle bestridas? Därtill svarades att hennes enskilda medel skulle i första rummet användas och då de troligen äro otillräckliga skulle det resterande utgå av sockens så kallade byggnadskassa. Dock på det ej hinder måtte möta för hennes snara emottagande å länslasarettet, beslöts att så fort det ske kunde, skulle hennes enskilda medel till sockenkassan inbetalas, varemot församlingen ensamt ville ansvara lasarettet för alla omkostnader.
    Sedan sålunda blivit av församlingen överenskommit och beslutat, framställdes punkt för punkt till besvarande de frågor vilka uti Landshövdingeämbetets kungörelse No. 59 av den 24 mars 1836 innehållandes och antecknades svaren så lydandes:

    Till (1-14:e) frågepunkten svarades:

    1. att den sjuke heter Anna Stina Persdotter, änka efter Jan Persson i Skomakarbäcken
    2. Att hon är född 1806 den 29:e april i Hjulsjö socken
    3. Att dess föräldrar bergsman Per Carlsson och dess hustru Stina Olsdotter vid Rombohöjden, Hjulsjö. De befinna sig i någorlunda bergliga villkor, samt idka bergs- och jordbruk
    4. Den sjuka var hemma i sina föräldrars hus tills hon fyllde 19 år. Hösten 1825 flyttade hon till denna församling och tjänte såsom piga hos bergsman Carl Persson vid Rellsviken, tills hon d 20 april 1826 blev gift med hemmansägaren Jan Persson vid Skomakarbäcken. Har under sitt sjuka tillstånd deltagit i den arbetande klassen vanliga så inom- som utomhus förefallande göromål.
    5. Att varken hennes föräldrar eller syskon har, så vitt man känner, varit eller är sjuklige
    6. Huruvida hon under sitt hemmavarande hos föräldrarna haft något anfall av epilepsi är okänt. Första anfallet sedan hennes inflyttning i denna socken inträffade i april månad 1826 eller efter sedan det lyst för henne till äktenskap. Detta anfall lär dock liknat eller svimning eller dåning. Först efter giftermålet visade sig sjukdomen vara verklig fallandesot. Anfallen inträffade dock i början av äktenskapet mera sällan: Vanligen nattetid under sömnen och vid månskifften. I sjukdomens början lär hon haft längre fira mellantider. Nu däremot har sjukdomen på 2 a 3 år så tilltagit att hon nästan varje haft 2 a 3 anfall och jämnväl understundom fallit om dagen. I samma mån som epilepsianfallen blivit svårare har hennes fånighet ökat
    7. Att modern under sitt havandetillstånd med patienten varit fullkomligt frisk och ej utsatt för några (…) sinnesrörelser
    8. Att hon före sjukdomens utbrott ägde såvitt man har sig bekant, god hälsa, varit munter och glad samt av jämnt och stadigt lynne
    9. Att anledning funnes till den förmodan att hon lidit av starkt begär efter kärleksnjutningar
    10. Att rörande i denna punkt förekommande frågor hade man sig inte bekant. Ett rykte hade väl varit i omlopp att patienten under sitt vistande i föräldrahuset blivit under plågat kärleksumgänge med någon person, av sin fader överraskad och för detta förhållande av honom strängt tilltalad och måhända bestraffad, varvid hon råkat i förskräckelse men fadern lär neka att något sådant uppträde ägt rum. Efter sjukdomens utbrott har hon fött 4 barn. Hennes barnsängar har oaktat hennes sjuklighet icke varit svårare beskaffenhet än vanliga naturliga förlossningar.
    11. Att hon i sitt friska tillstånd ägde någorlunda kristendomskunskap och ordentligen begagnade nådamedlen. Något religionsvurmeri har ej hos henne förmärkts.
    12. Att väl hennes man Jan Persson var de senare ären av sin levnad begiven på starka drycker och genom mindre god hushållning så skuldsatte sig att dels egendom måste till skuldens betalande försäljas. Men att han oaktat allt detta visade sig öm och välvillig mot sin sjukliga hustru. Han dog 1835 och efterlämnade förnämnde änka samt 3:e av de med henne sammanavlade barn, av vilka det äldsta har njutit vård och uppfostran hos framlidne Jan Perssons svåger, bergsmannen Fredrik Mässing vid Löfåsen och de 2:a yngsta försörjas och vårdas av änkans föräldrar bergsman Per Carlsson och dess hustru vid Rombohöjden i Hjulsjö.
    13. Att patienten vetterligen varken varit anklagad, straffad eller misstänkte för något brott.
    14. Att om icke möjligen en och annan huskur blivit begagnad, ingen examinerad egentlig läkare blivit anlitad till förbättrande eller återställande av hennes hälsa.

    Utom vad här ovan blivit anfört kunde ej vid detta tillfälle några ytterligare upplysningar om anledningen till och beskaffenhet av hennes sjukdomstillstånd meddelas.

    §2. Tillkännagav ordföranden att drängen Anders Messing Stora Ufberg vilken enligt sockenstämmans beslut varit på församlingens bekostnad intagen å länets lasarett till botande av i råkad lamhet till både armar, händer, ben och fötter för någon tid sedan från lasarettet återkommit någorlunda botad till de nedre extremiteterna men till armar och händer endast i obetydlig mån förbättrad varför han ännu vore oförmögen att sig själv försörja och dels närmaste anhöriga, själva i ganska knappa omständigheter icke heller vågade dra försorg för honom. Församlingen behjärtade denne Messings olyckliga belägenhet anslog för tillfället och intill dess ytterligare understöd vore av behovet påkallat, 1/8 tunna råg och 32 rs Banco i penningar att av fattigvårdskassan utbetalas.

    §3. Företedde pastor anhållan om kostnadsräkningar för pigan Anna Lotta Samuelsdotter från Norra Hörken, hos herr doctor Dahlin i Nora, undergångna av för venerisk sjukdom, uppgående dessa räkningar till en summa av 25 Rd 14 rs Banco. Nämnda piga hade av egen drift begivit sig till Nora för att söka läkarbiträde. Dit anländ befann herr doctor Dahlin hon nu till den grad angripen av veneriskt, att han ej under den stränga kölden ville förpassa henne till Kurhuset i Örebro, utan lät henne kvarstanna i Nora och besörjde själv hennes botande å förmodan att Ljusnarsbergs församling ej skulle under sådana omständigheter vägra att betala omkostnaderna för hennes vistelse i Nora till hälsans återställande. Församlingen förklarande sin erkänsla för herr doctorns vård om och besvär med nämnda piga, medgav att de omförskrivna 25 Rd 14 ps Banco skulle med det första av byggnadskassan utbetalas. Uppå pastorns hemställan om icke pigans nu varande husbonde Erik Larsson vid Norra Hörken borde vidkännas någon del av denna betalning, svarades att det väl varit hans skyldighet att betala hela kostnaden ifall han själv insänt henne till Nora, men då hon utan hans vetskap begivit sig till Nora och tillika (…) ankom i hans tjänst, där hon ingen nytta gjort, vore det orättvist söka därmed betinga honom, även som något hårt att taga den ringa årslönen från pigan. Emellertid då nu församlingen åtagit sig denna utbetalning, till den likväl ha till protokollet anmärkt att detta åtagande ej skulle få gälla såsom något prejudicat i händelse någon venerisk patient annorstädes än å länets kurhus söke sin hälsas återställande.

    §4. Till kronolänsman Hvaling hade pastor av församlingens fattigkassa, enligt förevisade räkningar betalt 3 Rd 12 ps Banco begravningskostnad för Jan Jansson från Pingstorp som i Söderbärke slutade sitt liv och därstädes blivit begravd. Den gjorda utbetalningen godkändes. I sammanhang härmed tillkännagav ordföranden att han under den strängaste vintern måst till en och annan fattig, anordna något tillfälligt understöd utan att på förhand fått tillfälle höra församlingen. Församlingen förklarade att den gillande den åtgärd pastor i detta fall vidtagit.

    §5. Mantalslängden föredrogs till granskning och befanns utan anmärkning i vad om rörde de vid detta tillfälle närvarande personer. Emellertid skulle dröja med underskrivningen till detta protocoll komma att justeras.

    Sålunda avsagt, överenskommet och beslutas betyga å församlingens vägnar

    J.D Westholm Ordförande Pastor
    Eric Zachrisson
    A Andersson

    Kommentar

    Änkan Anna Stina Persdotter (fallandesot)

    Anna Stina Persdotter (f:1806-09-23, Hjulsjö) blev till slut intagen på Vadstena Hospital, den 29:e september samma år (1841). Men någon behandling av moderna snitt förekom inte och de patienter som togs in för psykiska besvär, drabbades troligen av dåtidens behandling (se mer nedan). Anna Stinas tid där var troligen lika illa även om hon diagnosticerats som epileptiker. Efter ca 3,5 år på Vadstena Hospital så gick ur tiden 1845-05-17.

    Barnen?

    Hennes två hemmavarande döttrar flyttades 1843-09-10: Johanna Erika Jansdotter i en ålder om 14 år till Lindesberg och hennes yngre syster Anna Maja Jansdotter (11 år) till morföräldrarna i Hjulsjö

    Psykiatrins historia:

    Journalisten Christian Dahlström har en intressant redogörelse på nätet med namn: Psykiatrins historia – Sverige och mentalsjukhusens historia: från helgandshus till öppenvård.

    Ett kort citat från ovan Christian Dahlströms sida, som beskrivning på vad som kan ha varit Anna Stina Persdotters öde i Vadstena:

    Att läkarna tog över efter excorister och ren och skär förvaring innebar tyvärr inte nödvändigtvis en förbättring för de psykiskt sjuka. Ingen visste hur man botade psykiskt sjuka och de experiment som följde var ofta mycket värre än ingen behandling alls. Ofta bestod behandlingen av någon form av fysisk smärta eller skräckfylld upplevelse som skulle skrämma den sjuke frisk.

    Även de som kritiserade den gamla inhumana behandlingen av psykiskt sjuka, som den amerikanske professorn Benjamin Rush, och den inflytelserika tyska läkaren Johann Christian Reil, var eniga om att åtminstone delar av behandlingsarsenalen skulle bestå av olika former av tortyr.

    En av Reils kurer var till exempel att långsamt droppa vatten på de fastbundna patienternas hjässor, en behandling som kunde pågå i veckor. En annan vattenkur var att med kraftigt tryck spruta vatten på patientens huvud. Andra mer diaboliska metoder var att placera likdelar, till exempel avhuggna fingrar, där patienten skulle hitta dem, eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten. Fantasin visste inga gränser.

    En metod som importerades till dårhusen i Sverige i början av 1800-talet, var den så kallade svängmaskinen. Patienten bands bast i en stol eller säng som med hjälp av kugghjul och drivremmar kunde roteras i rummet i väldigt hög hastighet. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. Inom någon minut svimmade patienten och behandlingen var färdig. Den svenske läkaren Eric Gadelius har entusiastiskt beskrivit hur lugn patienten blir av en tur i svängmaskinen:

    “Utomdess har denna maskin ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöver blott hota med dess bruk, när den några gånger varit försökt, för att bringa den galne till eftertanke och lydnad.”

    Källa: https://vadardepression.se/tag/vadstena-hospital/

    Ljusnarsberg (T) AI:17c (1841-1851) Bild 278 / sid 844
    Vadstena hospitalsförsamling (E) C:1 (1735-1844) Bild 180 / sid 381
    Vadstena hospitalsförsamling (E) C:1 (1735-1844) Bild 93 / sid 219

    §4: Jan Jansson från Pingstatorp

    Jan Jansson hängde sig i Hwad, Söderbärke, natten mellan 2-3 januari, 1841 i en ålder om 39 år. Enligt urtima tingsrättens utfall av den 16 januari, i tysthet begraven den 27:e i samma månad i Söderbärkes kyrkogård av D. Lövenius.

    Han efterlämnade hustrun sedan 1832; Greta Stina Persdotter (f: 1810-04-14) och tre barn; Jan (f: 1833), Eva (f:1836) och Elias (f:1839). De flyttade inom kort tillbaka till Greta Stinas födelseplats, Stenhöjden i Ljusnarsberg.

  • 1840-08-30

    1840-08-30

    Veneriska sjukdomar har nått Ljusnarsberg och de styrande församlingen i Ljusnarsberg behöver besluta om åtgärder. En av de vanligaste under mitten av 1800-talet var syfilis varför vi kan anta att det är denna som nu gjort entré.

    Kostnader för att kalla in en provinsialläkare tar emot och församlingen hoppas att husfäder kunde idka tillsyn på sitt tjänstefolk för att hindra smittans utbredning…

    År 1840 d. 30 augusti hölls efter därom skedd laglig pålysning med ämnenas tillkännagivande allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling

    §1. Uppå några sockenmäns begäran sammanställde pastor till församlingens omprövande huruvida det kunde anses av behovet påkallat att i avseende till dem inom församlingen sig tid efter annan yppade veneriska sjukdomar, hitkalla provinsialläkaren för anställande av en allmän besiktning. En del av församlingens ledamöter höllo före att en sådan besiktning vore högst nödvändig till förekommande av smittans vidare utbredande: andra åter ansåg läkarens hitkallande medföra en för stor kostnad för församlingen och förmodade att smittans spridande skulle kunna förekommas därigenom att husfäder hade en noggrann tillsyn med sitt tjänstefolk och vid första tecken till misstanke om sjukdomens närvaro avfärdade den sjuka till länskurhuset i Örebro. Ordföranden, som ingalunda ville tillskynda församlingen någon onödig utgift, förklarade att han skulle hos höga Landshövdingeämbetet göra en förfrågan om icke provinsialläkaren vore pliktig att vid en beskaffad smittsam sjukdom infinna sig för visiteringsanställande utan att av församlingen fordra betalning. Intill vunnen upplysning härom skulle därför anstå med läkarens tillkallande.

    §2. Tillkännagav ordföranden, att åtskilliga fattiga hade hos honom anmält sig vara i behov av något understöd och därom hos församlingen ödmjukligen anhölls av dessa hjälpbehövande företrädde nu

    1. Backstugsittaren Jan Larsson Lacke från Sörviken, som under ett och ett halvt års tid varit till hög grad besvärad av giktvärk uti ena knäet och upp uti lårbenet, anhållande att församlingen ville på fattigkassans bekostnad låta honom på lasarettet intagas till undergående av provkur. Som flera av församlingens ledamöter intygade hans nödställda belägenhet så bifölls denna hans begäran och skulle pastor efterhöra om på lasarettet rum vore ledigt för Jan Larssons emottagande.
    2. Sundbergs vid Myrbo sjukliga hustru anhöll om något till livs uppehälle. Henne beviljades en åtting råg.
    3. Erik Svenssons änka från Södra Finnfall; 75 år gammal och bräcklig, beklagade att hon vore både husvill och utan allt uppehälle sedan nu kassör Törnblom försålt Skiltorpet till Hans Svensson vilken sistnämnde ej ville härbärgera än mindre försörja henne. Församlingens ledamöter tog hennes begäran i övervägande och ansåg väl vara kassör Törnblom eller nuvarande innehavaren av torpet att skyldighet att för bemälda änka draga försorg; men som de detta sig undandragit och änkan befann sig uti ett hjälpbehövande tillstånd, så beviljades henne tillsvidare en åtting råg.
    4. Erik Perssons änka från Stora Smedsberget anmäldes av Jan Ersson Sör från Östra Elfshöjden vara i verkligt behov av något understöd emedan hon både i anseende till ålder och sjuklighet vore urstånd satt att sig försörja. Henne beviljades för den skull nu intill dess fattigregleringen försiggått, en åtting råg.
    5. Anmälde ordföranden Per Jonssons änka från Fäbobacken som ock hade anmärkt sig erhållande av något understöd. Men som ingen av församlingens tillstädes varande ledamöter hade sig bekant huruvida hon verkligen vore i behov av underhållshjälp så kunde nu henne intet beviljas.

    Sålunda beslutat, uppläst och erkänt betyga å församlingens vägnar

    J.D Westholm Ordförande Pastor
    A Magnussson
    Erik (….)

    Ljusnarsberg (T) KI:8 (1832-1848) Bild 790

    Kommentar

    Syfilis

    Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet och beräkningar pekar på att upp till 15% av befolkningen var smittad.

    Förloppet skedde i tre stadier där det första var utslag eller sår, så små att de inte nödvändigtvis kunde ses, på genitalier ca 3 veckor efter smittotillfället. Dessa plitor och sår kunde självläka på några veckor och sjukdomen gick i latent fas tills nästa stadium inträffade.

    Det andra stadiet kom efter sju till tio veckor och symptomen inte olik influensa med värk och feber. Men inte alla fick kännbara symptom – vissa upplevde en variant så lindrig att de inte märkte den.

    Dessa två första stadier kallades tidig syfilis och var mycket smittsam.

    Det tredje stadiet kunde infalla flera år efter initial smitta – och då angripa varhelst i kroppen. Exempelvis om den slog till i hjärnan innebära galenskap, etc.

    Skammen var stor och inte sällan doldes dödsorsaken med omskrivningar såsom mässlingen eller motsvarande.

    Eric Svenssons änka

    Eric Svensson f: 1753 var född i Tappen, Ljusnarsberg och gift (1804) med Anna Ersdotter som flyttat in från Hällefors. Anna var född 1765 och därmed 74 år gammal änka efter backstugsittaren Eric, sedan fem år när stämman sammankallats.

    Anna gick ur tiden 1842-10-12 av ålderdomsbräcklighet vid en ålder om 77 år.

    Ljusnarsberg (T) AI:16b (1830-1841) Bild 106 / sid 568
    Ljusnarsberg (T) AI:17c (1841-1851) Bild 104 / sid 670
    Ljusnarsberg (T) F:6 (1840-1856) Bild 31