Kategori: Sjukdom

  • 1842-09-04

    1842-09-04

    Änkemannen Per Jansson och hans måg Peter Ersson med familj vid Sjöfallet har drabbats av brand den 19:e augusti samma år och huset och lösöret är borta. De nödställda söker stöd vilket föranleder funderingar i sockenstämman om hur vilka brandstöd som egentligen är berättigade till stöd…

    År 1842 den 4:e september hölls allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling efter därom lag till skedd kungörelse från predikstolen med tillkännagivande av ämnena för överläggningen.

    §1. Tillkännagavs att backstugesittaren Per Jansson och dess måg Jan Peter Ersson vid Sjöfallet hade genom vådeld den 19:e augusti, förlorat jämte bostad, nästan all sin lösa egendom och upplästes en av nämndemannen Anders Andersson i Körartorp förrättad uppskattning, enligt vilken värdet av det som vid detta olyckliga tillfälle blivit lågornas rov, utgjorde tillika med stugutbyggningen, 416 Rd Banco, varjämte de brandskadade anhöll att av församlingen erhålla någon hjälp i deras nödställda belägenhet.

    Församlingens närvarande ledamöter förklarade sig visserligen villiga att efter förmåga bispringa dessa olyckliga, men ansåg sig likväl först böra överenskomma om vissa grunder varefter dessa och dylika brandskador vilka brandstöd ej äro berättigade, av församlingen böra understödjas. I anledning här av (…) sockenmännen efter någon överläggning i följande beslut: Den eller de, vilka enligt brandstödsföreningen ej äro till brandstöd berättigade, men genom vådeld förlorat större eller mindre del av sin egendom, tillkalla två bofasta ojäviga gode män vilka hålla uppskattning å det som genom vådelden blivit förstört. Denna uppskattning föreläggs sedan för församlingen i allmänna sockenstämma för att därefter granskas och av tvenne ledamöter, dem församlingen väljer, och sedan upplyst blivit att vådelden icke genom någon vårdslöshet eller oförsiktighet uppkommit, erhåller den brandskadade av församlingens byggnadskassa 30 procent av det uppskattade och av församlingen godkända värdet är. Med avseende å den eldsvåda som nu övergått Per Jansson och hans måg vid Sjöfallet beslöts att det upprättades uppskattningsinstrumentet av herr inspektor Bergman på Stjernfors och nämndeman Eric Persson i Viken närmare granskas, varefter församlingen i nästblivande sockenstämma som nu utsatts att hållas d 25:e i denna månad, ville bestämma beloppet av det understöd som ifrågavarande brandskadade skulle erhålla.


    §2. Undertecknad ordförande att enligt uppgift av bevärdiga personer landbonden Anders Janssons vid Gustafsdahl dotter Maja Cajsa på nytt blivit sinnessvag och till den grad våldsam att hon ständigt måste bevakas av två eller tre handfasta personer. Enär hon således vore per den allmänna säkerheten högst vådlig föreslog undertecknad att hon hos höga Landshövdingeämbetet i Örebro göra ansökan om patientens intagande å länslasarettet för undergående av provkur samt i händelse hennes sinnesrubbning skulle befinnas obotlig, i ödmjukhet anhålla att hon måtte få intagas på någon hospitalsinrättning. Församlingen antog enhälligt detta förslag och beslöt att enär Anders Jansson befunne sig uti knappa omständigheter skulle omkostnaderna för provkuren och inlösandet å hospitalet bestridas av församlingens byggnadskassa likväl skulle det åligga Anders Jansson att själv beskosta hennes skjuts till lasarettet.


    Sedan sålunda blivit av församlingen överenskommit och beslutat framställdes punkt för punkt till besvarande av frågor vilka uti Landshövdingeämbetets kungörelse nr 59 av den 24:e mars 1836 innehålles och antecknades svaren så lydande:

    1. Att den sjuka heter Maria Catharina Andersdotter
    2. Att hon är född 1810 den 9:e september Ljusnarsberg
    3. Att dess föräldrar äro Lb Anders Jansson och dess hustru Anna Hansdotter vid Gustafsdahl. De befinna sig i knappa villkor idka kolning och jordbruk.
    4. Att bemälte Maja Catharina har för det mesta vistats inom föräldrahuset och har i sitt friska tillstånd deltagit ut den arbetande klassens så inom- som utomhus förefallande göromål.
    5. Att varken hennes föräldrar eller eller syskon hava varit eller äro sjukliga.
    6. Hennes sinnessjukdom började 1825 eller just efter hennes första nattvardsgång, och yttrade sig först såsom en svår ängslan. Detta tillstånd av ängslan fortvarade till en början omkring tvenne år; Upphörde därefter för någon tid – men återkom tidfals och varade än en längre än en kortare tid. År 1839 föregick hennes sinnessjukdom till verklig galenskap, varför hon i maj månad samma år insändes till länslasarettet och efter därstädes genomgången provkur hemkom någorlunda förbättrad. Såsom tillförene har hon dock understundom varit besvärad av en svår ängslan tills hon den 22:a den nyss förflutna augusti angreps av verklig galenskap. Sedan dess har hon blott haft några ögonblicks redighet.
    7. Att modern under sitt havandetillstånd med patienten varit fullkomligt frisk och ej såvitt hon kunde minnas, varit utsatt för några häftiga sinnesrörelser.
    8. Att hon från barndomen haft svagt bröst och stundom besvärats av huvudvärk.
    9. Att hon icke gjort sig känd för någon slags liderlighet utan alltid fört en stilla och ärbar levnad.
    10. Någon orsak till hennes sinnesrubbning kunde icke bestämt uppgivas. Dock funnes anledningar till den förmodan att hon lidit av starkt begär efter kärleksnjutningar, varemot ingen anledning förekommit att hon på ett eller annat sätt tillfredsställt detta begär. Men har åtnjutit en efter sitt stånd, god och kristlig uppfostran och blivit så väl av sina föräldrar som syskon med ömhet och välvilja omfattad.
    11. Att hon i sitt friska tillstånd ägde någorlunda försvarlig kristendomskunskap och ordentligen begagnade nådemedlen. Något religionsvurmeri har icke hos henne förmärkas.
    12. I avseende på de, uti denna punkt förekommande frågor, vore intet anmärka om icke det att hon under sin sinnesförvirring visat sig mycket förbittrad emot sina föräldrar.
    13. Att den sjuka aldrig varit anklagad eller misstänkt för något brott.
    14. Att hon för 3 år sedan på länslasarettet i Örebro undergått provkur. och efter 6 a 8 veckors vistande därstädes återkom hon till hemmet någorlunda redig till sina sinnen.
    15. Att det nu inträffade utbrottet av hennes sinnessvaghet förhåller sig på enahanda sätt, som sin provkurens undergående 1839 likasom tillförene har hon sedan dess, stundom varit betagen även svår ängslan, klagat över värk i bröst och huvud. Vid det nya anfallet av galenskap har på patienten ådern blivit öppnad varav dock ingen förbättring märkts.

    Patienten saknar för närvarande all tillgång att själv kunna bekosta sitt vistande på lasarettet och då föräldrarna äro fattigt landbondefolk, torde ej inom framtiden vara något arv efter dem att påräkna.

    §3. Comminister Strandell anmälde behovet av nya fönsters insättande i den mindre manbyggningen uti Capellangården vilket och nu av församlingen vidgås.

    Sålunda överenskommet och beslutat, uppläst och erkänt betyga å församlingens vägnar,
    J.D Westholm Ordförande, pastor.
    Erik Pehrsson
    Eric Jansson
    A. Magnusson

  • 1842-07-24

    1842-07-24

    En fattig arbetare från Rävåla ligger hos en änka vid Södra Hörken för vård av sin svåra sjukdom. Änkan behöver socknens stöd att ta hand om den drabbade.

    År 1842 den 24:e julii hölls allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling efter därom skedd laglig pålysning och tillkännagivande av ämnena för överläggningen.

    §1. Hemmansägaren Erik Persson Lax vid Stora Löfskogen hade hos församlingens pastor anmält sin önskan att få hos sig låta mantalsskriva och i församlingens förhörsbok anteckna gifte drängen Jan Hindric Jansson med hustru och ett barn från socken. Då församlingens ledamöter nu tillspordes om de därtill vilja lämna sitt bifall svarades att de däremot icke hade något att invända, så framt Erik Persson Lax uppfyller villkoret för sådana personers inflyttande i församlingen, som 4:e Mom 1§ av det gällande reglemente för fattigvården föreskriver.


    §2. Pastor anmälde att Jan Nilssons änka från Södra Hörken en längre till vård utav en svår sjukdom sängliggande hos sin måg, en fattig arbetare vid vid Rävåla, Grangärde socken och som hennes sjukdom ännu (…) erhållen läkarvård icke blott fortgår utan snarare tyckes förvärras, tillsporde sockenmännen vad utväg borde tagas med ifrågavarande änka – församlingen beslöt att lämna henne en tillfällig hjälp bestående av 4 Rd Banco och då dessa medel avsåg bör utgå från fattigkassan, blivo de nu det församlingens pastor i sockenmännens närvaro till herr Carl Jansson vid Rålinmossen(?) utbetalte. Vad detta tillfälle utlämnade även av församlingens fattigkassa till Eric Olsson i Salbofall 1 Rd Banco för Eric Persson i Vintermossen vilken anmäldes utav behov av något understöd, även således beslöts att dessa personer borde vid den i höst skeende fattigregleringen erhålla anslag av församlingens fattigvårdskassa.


    §3. Skolmästaren Jan Nilsson från Yxsjön hade inlämnat en räkning över fattiga barns undervisning uppgående till 1 Rd 28 B Banco, som godkändes till betalning av skolfonden.

    Sålunda beslutat, uppläst och erkänt intyga å församlingens vägnar,
    J.D Westholm Ordförande, pastor.
    Erik Pehrsson i Wiken
    Eric Persson vid Vintermossen

  • 1841-08-29

    1841-08-29

    Ynglingen Carl August har legat hos doktor Dahlin en tid för behandling av hans brännskador. Vart det skedde eller vad som förorsakat denna olycka är okänt, men vi kan gissa att det skett i en garning i en hytta, en kolmila eller motsvarande hett jobb….

    År 1841 den 29:e augusti hölls allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling efter därom samma dag skedd pålysning.

    §1. Upplästes landshövdingeämbetets rörande fallsjuka kvinnorna, änkan Anna Stina Persdotter från Skomakarbäcken och Anna Stina Grönbergs från Dammen intagande å Vadstena hospital. Varefter pastor hemställde till församlingens omprövande vilken utväg borde vidtas för bemälda kvinnors avförande ifrån Örebro till Vadstena. Efter någon stunds överläggning anmodades pastor att skriva till hospitalssysslomannen herr kamrer Bellqvist med förfrågan om han ville gå i författning att i Örebro vidtala någon pålitlig person, som avföra dess kvinnor till Vadstena.

    §2. Föredrogs en räkning av C.E Lindström i Nora för tvenne månaders kost och rum åt brännskadade gossen Carl August Andersson från Krokforskvarn, vilken legat under herr doktor Dahlins läkarvård i Nora. Församlingen medgav att denna räkning uppgående till 18 Rd Rgs, skulle förskottsvis av fattigkassan betalas: men ansåg att gossens blivande husbonde borde när gossen vore arbetsför efter hand återgälda denna summa; återbetalningen fördelad på trenne år.

    Sålunda överenskommet och beslutat intyga å församlingens vägnar

    J.D Westholm, ordförande pastor

  • 1841-02-28

    1841-02-28

    Mitt i vintern 1841 så har Anna Lotta från Hörken sådana besvär av sin sjukdom att hon på egen hand företar sig resan ner till Nora för att nå ett läkarbiträde. Där fanns doktor Dahlin som höll kvar henne för behandling än att låta henne fortsätta ner till Örebro kurhus, då vinterkylan var för sträng….

    Protocoll hållet vid allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling den 28 februari 1841, efter derom lagligen skedd pålysning med ämnenas tilllännagivande.

    §1. Undertecknad ordförande anmälde att enligt trovärdiga personers intygande, framlidne hemmansägaren Jan Perssons änka från Skomakarbäcken, numera vore till den grad angripen av fallandesot, att hon om än icke alldeles vansinnig, dock vore till sina sinnen rubbad; att genom sin beklagansvärda sjukdom hon hos kvinnor och barn; som råkade bli vittnen till hennes sjukdomsanfall injagade en sådan förskräckelse, som för många av dem kunde hava de menligaste följder, i avseende på deras hälsotillstånd att som ingen kunde fårmås att ens emot hög betalning taga vård om och härbärgera den olyckliga patienten, denna patienten vore i äventyr att genom vanvård förgås och dessutom lämnad utan all tillsyn, kunde under sin sinnesrubbning på att eller annat sätt bli för det allmänna vådlig. Pastor hemställde därför om icke (…-tigaste) utvägen till den olyckligas undsättning och ändåmålsenliga behandling vore att hos H. Landshövdingeämbetet i Örebro göra en ansökan om patientens intagande å lasarettet till undergående av provkur samt i händelse sjukdomen skulle befinnas obotlig i ödmjukhet anhålla det hon måtte få intagas å någon hospitalsinrättning. Sedan församlingen lämnat sitt bifall till detta projekt frågade ordföranden genom vilken omkostnaderna för proceduren och inlösandet å hospitalet skulle bestridas? Därtill svarades att hennes enskilda medel skulle i första rummet användas och då de troligen äro otillräckliga skulle det resterande utgå av sockens så kallade byggnadskassa. Dock på det ej hinder måtte möta för hennes snara emottagande å länslasarettet, beslöts att så fort det ske kunde, skulle hennes enskilda medel till sockenkassan inbetalas, varemot församlingen ensamt ville ansvara lasarettet för alla omkostnader.
    Sedan sålunda blivit av församlingen överenskommit och beslutat, framställdes punkt för punkt till besvarande de frågor vilka uti Landshövdingeämbetets kungörelse No. 59 av den 24 mars 1836 innehållandes och antecknades svaren så lydandes:

    Till (1-14:e) frågepunkten svarades:

    1. att den sjuke heter Anna Stina Persdotter, änka efter Jan Persson i Skomakarbäcken
    2. Att hon är född 1806 den 29:e april i Hjulsjö socken
    3. Att dess föräldrar bergsman Per Carlsson och dess hustru Stina Olsdotter vid Rombohöjden, Hjulsjö. De befinna sig i någorlunda bergliga villkor, samt idka bergs- och jordbruk
    4. Den sjuka var hemma i sina föräldrars hus tills hon fyllde 19 år. Hösten 1825 flyttade hon till denna församling och tjänte såsom piga hos bergsman Carl Persson vid Rellsviken, tills hon d 20 april 1826 blev gift med hemmansägaren Jan Persson vid Skomakarbäcken. Har under sitt sjuka tillstånd deltagit i den arbetande klassen vanliga så inom- som utomhus förefallande göromål.
    5. Att varken hennes föräldrar eller syskon har, så vitt man känner, varit eller är sjuklige
    6. Huruvida hon under sitt hemmavarande hos föräldrarna haft något anfall av epilepsi är okänt. Första anfallet sedan hennes inflyttning i denna socken inträffade i april månad 1826 eller efter sedan det lyst för henne till äktenskap. Detta anfall lär dock liknat eller svimning eller dåning. Först efter giftermålet visade sig sjukdomen vara verklig fallandesot. Anfallen inträffade dock i början av äktenskapet mera sällan: Vanligen nattetid under sömnen och vid månskifften. I sjukdomens början lär hon haft längre fira mellantider. Nu däremot har sjukdomen på 2 a 3 år så tilltagit att hon nästan varje haft 2 a 3 anfall och jämnväl understundom fallit om dagen. I samma mån som epilepsianfallen blivit svårare har hennes fånighet ökat
    7. Att modern under sitt havandetillstånd med patienten varit fullkomligt frisk och ej utsatt för några (…) sinnesrörelser
    8. Att hon före sjukdomens utbrott ägde såvitt man har sig bekant, god hälsa, varit munter och glad samt av jämnt och stadigt lynne
    9. Att anledning funnes till den förmodan att hon lidit av starkt begär efter kärleksnjutningar
    10. Att rörande i denna punkt förekommande frågor hade man sig inte bekant. Ett rykte hade väl varit i omlopp att patienten under sitt vistande i föräldrahuset blivit under plågat kärleksumgänge med någon person, av sin fader överraskad och för detta förhållande av honom strängt tilltalad och måhända bestraffad, varvid hon råkat i förskräckelse men fadern lär neka att något sådant uppträde ägt rum. Efter sjukdomens utbrott har hon fött 4 barn. Hennes barnsängar har oaktat hennes sjuklighet icke varit svårare beskaffenhet än vanliga naturliga förlossningar.
    11. Att hon i sitt friska tillstånd ägde någorlunda kristendomskunskap och ordentligen begagnade nådamedlen. Något religionsvurmeri har ej hos henne förmärkts.
    12. Att väl hennes man Jan Persson var de senare ären av sin levnad begiven på starka drycker och genom mindre god hushållning så skuldsatte sig att dels egendom måste till skuldens betalande försäljas. Men att han oaktat allt detta visade sig öm och välvillig mot sin sjukliga hustru. Han dog 1835 och efterlämnade förnämnde änka samt 3:e av de med henne sammanavlade barn, av vilka det äldsta har njutit vård och uppfostran hos framlidne Jan Perssons svåger, bergsmannen Fredrik Mässing vid Löfåsen och de 2:a yngsta försörjas och vårdas av änkans föräldrar bergsman Per Carlsson och dess hustru vid Rombohöjden i Hjulsjö.
    13. Att patienten vetterligen varken varit anklagad, straffad eller misstänkte för något brott.
    14. Att om icke möjligen en och annan huskur blivit begagnad, ingen examinerad egentlig läkare blivit anlitad till förbättrande eller återställande av hennes hälsa.

    Utom vad här ovan blivit anfört kunde ej vid detta tillfälle några ytterligare upplysningar om anledningen till och beskaffenhet av hennes sjukdomstillstånd meddelas.

    §2. Tillkännagav ordföranden att drängen Anders Messing Stora Ufberg vilken enligt sockenstämmans beslut varit på församlingens bekostnad intagen å länets lasarett till botande av i råkad lamhet till både armar, händer, ben och fötter för någon tid sedan från lasarettet återkommit någorlunda botad till de nedre extremiteterna men till armar och händer endast i obetydlig mån förbättrad varför han ännu vore oförmögen att sig själv försörja och dels närmaste anhöriga, själva i ganska knappa omständigheter icke heller vågade dra försorg för honom. Församlingen behjärtade denne Messings olyckliga belägenhet anslog för tillfället och intill dess ytterligare understöd vore av behovet påkallat, 1/8 tunna råg och 32 rs Banco i penningar att av fattigvårdskassan utbetalas.

    §3. Företedde pastor anhållan om kostnadsräkningar för pigan Anna Lotta Samuelsdotter från Norra Hörken, hos herr doctor Dahlin i Nora, undergångna av för venerisk sjukdom, uppgående dessa räkningar till en summa av 25 Rd 14 rs Banco. Nämnda piga hade av egen drift begivit sig till Nora för att söka läkarbiträde. Dit anländ befann herr doctor Dahlin hon nu till den grad angripen av veneriskt, att han ej under den stränga kölden ville förpassa henne till Kurhuset i Örebro, utan lät henne kvarstanna i Nora och besörjde själv hennes botande å förmodan att Ljusnarsbergs församling ej skulle under sådana omständigheter vägra att betala omkostnaderna för hennes vistelse i Nora till hälsans återställande. Församlingen förklarande sin erkänsla för herr doctorns vård om och besvär med nämnda piga, medgav att de omförskrivna 25 Rd 14 ps Banco skulle med det första av byggnadskassan utbetalas. Uppå pastorns hemställan om icke pigans nu varande husbonde Erik Larsson vid Norra Hörken borde vidkännas någon del av denna betalning, svarades att det väl varit hans skyldighet att betala hela kostnaden ifall han själv insänt henne till Nora, men då hon utan hans vetskap begivit sig till Nora och tillika (…) ankom i hans tjänst, där hon ingen nytta gjort, vore det orättvist söka därmed betinga honom, även som något hårt att taga den ringa årslönen från pigan. Emellertid då nu församlingen åtagit sig denna utbetalning, till den likväl ha till protokollet anmärkt att detta åtagande ej skulle få gälla såsom något prejudicat i händelse någon venerisk patient annorstädes än å länets kurhus söke sin hälsas återställande.

    §4. Till kronolänsman Hvaling hade pastor av församlingens fattigkassa, enligt förevisade räkningar betalt 3 Rd 12 ps Banco begravningskostnad för Jan Jansson från Pingstorp som i Söderbärke slutade sitt liv och därstädes blivit begravd. Den gjorda utbetalningen godkändes. I sammanhang härmed tillkännagav ordföranden att han under den strängaste vintern måst till en och annan fattig, anordna något tillfälligt understöd utan att på förhand fått tillfälle höra församlingen. Församlingen förklarade att den gillande den åtgärd pastor i detta fall vidtagit.

    §5. Mantalslängden föredrogs till granskning och befanns utan anmärkning i vad om rörde de vid detta tillfälle närvarande personer. Emellertid skulle dröja med underskrivningen till detta protocoll komma att justeras.

    Sålunda avsagt, överenskommet och beslutas betyga å församlingens vägnar

    J.D Westholm Ordförande Pastor
    Eric Zachrisson
    A Andersson

    Kommentar

    Änkan Anna Stina Persdotter (fallandesot)

    Anna Stina Persdotter (f:1806-09-23, Hjulsjö) blev till slut intagen på Vadstena Hospital, den 29:e september samma år (1841). Men någon behandling av moderna snitt förekom inte och de patienter som togs in för psykiska besvär, drabbades troligen av dåtidens behandling (se mer nedan). Anna Stinas tid där var troligen lika illa även om hon diagnosticerats som epileptiker. Efter ca 3,5 år på Vadstena Hospital så gick ur tiden 1845-05-17.

    Barnen?

    Hennes två hemmavarande döttrar flyttades 1843-09-10: Johanna Erika Jansdotter i en ålder om 14 år till Lindesberg och hennes yngre syster Anna Maja Jansdotter (11 år) till morföräldrarna i Hjulsjö

    Psykiatrins historia:

    Journalisten Christian Dahlström har en intressant redogörelse på nätet med namn: Psykiatrins historia – Sverige och mentalsjukhusens historia: från helgandshus till öppenvård.

    Ett kort citat från ovan Christian Dahlströms sida, som beskrivning på vad som kan ha varit Anna Stina Persdotters öde i Vadstena:

    Att läkarna tog över efter excorister och ren och skär förvaring innebar tyvärr inte nödvändigtvis en förbättring för de psykiskt sjuka. Ingen visste hur man botade psykiskt sjuka och de experiment som följde var ofta mycket värre än ingen behandling alls. Ofta bestod behandlingen av någon form av fysisk smärta eller skräckfylld upplevelse som skulle skrämma den sjuke frisk.

    Även de som kritiserade den gamla inhumana behandlingen av psykiskt sjuka, som den amerikanske professorn Benjamin Rush, och den inflytelserika tyska läkaren Johann Christian Reil, var eniga om att åtminstone delar av behandlingsarsenalen skulle bestå av olika former av tortyr.

    En av Reils kurer var till exempel att långsamt droppa vatten på de fastbundna patienternas hjässor, en behandling som kunde pågå i veckor. En annan vattenkur var att med kraftigt tryck spruta vatten på patientens huvud. Andra mer diaboliska metoder var att placera likdelar, till exempel avhuggna fingrar, där patienten skulle hitta dem, eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten. Fantasin visste inga gränser.

    En metod som importerades till dårhusen i Sverige i början av 1800-talet, var den så kallade svängmaskinen. Patienten bands bast i en stol eller säng som med hjälp av kugghjul och drivremmar kunde roteras i rummet i väldigt hög hastighet. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. Inom någon minut svimmade patienten och behandlingen var färdig. Den svenske läkaren Eric Gadelius har entusiastiskt beskrivit hur lugn patienten blir av en tur i svängmaskinen:

    “Utomdess har denna maskin ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöver blott hota med dess bruk, när den några gånger varit försökt, för att bringa den galne till eftertanke och lydnad.”

    Källa: https://vadardepression.se/tag/vadstena-hospital/

    Ljusnarsberg (T) AI:17c (1841-1851) Bild 278 / sid 844
    Vadstena hospitalsförsamling (E) C:1 (1735-1844) Bild 180 / sid 381
    Vadstena hospitalsförsamling (E) C:1 (1735-1844) Bild 93 / sid 219

    §4: Jan Jansson från Pingstatorp

    Jan Jansson hängde sig i Hwad, Söderbärke, natten mellan 2-3 januari, 1841 i en ålder om 39 år. Enligt urtima tingsrättens utfall av den 16 januari, i tysthet begraven den 27:e i samma månad i Söderbärkes kyrkogård av D. Lövenius.

    Han efterlämnade hustrun sedan 1832; Greta Stina Persdotter (f: 1810-04-14) och tre barn; Jan (f: 1833), Eva (f:1836) och Elias (f:1839). De flyttade inom kort tillbaka till Greta Stinas födelseplats, Stenhöjden i Ljusnarsberg.

  • 1840-08-30

    1840-08-30

    Veneriska sjukdomar har nått Ljusnarsberg och de styrande församlingen i Ljusnarsberg behöver besluta om åtgärder. En av de vanligaste under mitten av 1800-talet var syfilis varför vi kan anta att det är denna som nu gjort entré.

    Kostnader för att kalla in en provinsialläkare tar emot och församlingen hoppas att husfäder kunde idka tillsyn på sitt tjänstefolk för att hindra smittans utbredning…

    År 1840 d. 30 augusti hölls efter därom skedd laglig pålysning med ämnenas tillkännagivande allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling

    §1. Uppå några sockenmäns begäran sammanställde pastor till församlingens omprövande huruvida det kunde anses av behovet påkallat att i avseende till dem inom församlingen sig tid efter annan yppade veneriska sjukdomar, hitkalla provinsialläkaren för anställande av en allmän besiktning. En del av församlingens ledamöter höllo före att en sådan besiktning vore högst nödvändig till förekommande av smittans vidare utbredande: andra åter ansåg läkarens hitkallande medföra en för stor kostnad för församlingen och förmodade att smittans spridande skulle kunna förekommas därigenom att husfäder hade en noggrann tillsyn med sitt tjänstefolk och vid första tecken till misstanke om sjukdomens närvaro avfärdade den sjuka till länskurhuset i Örebro. Ordföranden, som ingalunda ville tillskynda församlingen någon onödig utgift, förklarade att han skulle hos höga Landshövdingeämbetet göra en förfrågan om icke provinsialläkaren vore pliktig att vid en beskaffad smittsam sjukdom infinna sig för visiteringsanställande utan att av församlingen fordra betalning. Intill vunnen upplysning härom skulle därför anstå med läkarens tillkallande.

    §2. Tillkännagav ordföranden, att åtskilliga fattiga hade hos honom anmält sig vara i behov av något understöd och därom hos församlingen ödmjukligen anhölls av dessa hjälpbehövande företrädde nu

    1. Backstugsittaren Jan Larsson Lacke från Sörviken, som under ett och ett halvt års tid varit till hög grad besvärad av giktvärk uti ena knäet och upp uti lårbenet, anhållande att församlingen ville på fattigkassans bekostnad låta honom på lasarettet intagas till undergående av provkur. Som flera av församlingens ledamöter intygade hans nödställda belägenhet så bifölls denna hans begäran och skulle pastor efterhöra om på lasarettet rum vore ledigt för Jan Larssons emottagande.
    2. Sundbergs vid Myrbo sjukliga hustru anhöll om något till livs uppehälle. Henne beviljades en åtting råg.
    3. Erik Svenssons änka från Södra Finnfall; 75 år gammal och bräcklig, beklagade att hon vore både husvill och utan allt uppehälle sedan nu kassör Törnblom försålt Skiltorpet till Hans Svensson vilken sistnämnde ej ville härbärgera än mindre försörja henne. Församlingens ledamöter tog hennes begäran i övervägande och ansåg väl vara kassör Törnblom eller nuvarande innehavaren av torpet att skyldighet att för bemälda änka draga försorg; men som de detta sig undandragit och änkan befann sig uti ett hjälpbehövande tillstånd, så beviljades henne tillsvidare en åtting råg.
    4. Erik Perssons änka från Stora Smedsberget anmäldes av Jan Ersson Sör från Östra Elfshöjden vara i verkligt behov av något understöd emedan hon både i anseende till ålder och sjuklighet vore urstånd satt att sig försörja. Henne beviljades för den skull nu intill dess fattigregleringen försiggått, en åtting råg.
    5. Anmälde ordföranden Per Jonssons änka från Fäbobacken som ock hade anmärkt sig erhållande av något understöd. Men som ingen av församlingens tillstädes varande ledamöter hade sig bekant huruvida hon verkligen vore i behov av underhållshjälp så kunde nu henne intet beviljas.

    Sålunda beslutat, uppläst och erkänt betyga å församlingens vägnar

    J.D Westholm Ordförande Pastor
    A Magnussson
    Erik (….)

    Ljusnarsberg (T) KI:8 (1832-1848) Bild 790

    Kommentar

    Syfilis

    Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet och beräkningar pekar på att upp till 15% av befolkningen var smittad.

    Förloppet skedde i tre stadier där det första var utslag eller sår, så små att de inte nödvändigtvis kunde ses, på genitalier ca 3 veckor efter smittotillfället. Dessa plitor och sår kunde självläka på några veckor och sjukdomen gick i latent fas tills nästa stadium inträffade.

    Det andra stadiet kom efter sju till tio veckor och symptomen inte olik influensa med värk och feber. Men inte alla fick kännbara symptom – vissa upplevde en variant så lindrig att de inte märkte den.

    Dessa två första stadier kallades tidig syfilis och var mycket smittsam.

    Det tredje stadiet kunde infalla flera år efter initial smitta – och då angripa varhelst i kroppen. Exempelvis om den slog till i hjärnan innebära galenskap, etc.

    Skammen var stor och inte sällan doldes dödsorsaken med omskrivningar såsom mässlingen eller motsvarande.

    Eric Svenssons änka

    Eric Svensson f: 1753 var född i Tappen, Ljusnarsberg och gift (1804) med Anna Ersdotter som flyttat in från Hällefors. Anna var född 1765 och därmed 74 år gammal änka efter backstugsittaren Eric, sedan fem år när stämman sammankallats.

    Anna gick ur tiden 1842-10-12 av ålderdomsbräcklighet vid en ålder om 77 år.

    Ljusnarsberg (T) AI:16b (1830-1841) Bild 106 / sid 568
    Ljusnarsberg (T) AI:17c (1841-1851) Bild 104 / sid 670
    Ljusnarsberg (T) F:6 (1840-1856) Bild 31

  • 1840-05-31

    1840-05-31

    Fattigdomen drev ungdomar från socknen och i Södra Finnfall fanns en inhyses fattigfamilj vars barn letade sig till Stockholm för en utkomst. Den yngsta sonen begav sig i ung ålder till sina redan utflyttade syskon i Årsta, men tuberkulosen tog honom…

    År 1840 den 31 maj hölls efter derom 2:e helgedagar skedd pålysning med tillkännagivande av ämnet för överläggning, allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling.

    Tillkännagav ordföranden att Anders Erssons från Södra Finnfall son Anders, vilken härifrån avgick till Stockholm våren 1839, blivit död i Brännkyrka församling den 21 sistlidne februari, och därstädes begraven den 4 mars detta år; varefter föredrogs en räkning över omkostnader för bemälte yngling under dess långvariga sjukdomstid uppgående omkostnaderna till icke mindre än 44 riksdaler och 44 ps RdS samt begravningsomkostnaderna till 2 riksdaler 18 pS Banco. för vilka omkostnader nu äskades avsättning av den avlidnes i Stockholm varande syskon, som medlen förskjutit. Församlingens närvarande ledamöter förklarade enhälligt att de ej kunde bevilja någon ersättning av denna församlings fattigvårdsförsörjningsanstalt som av hemmavarande fattiga är nog tungt belastad.

    Sålunda beslutat intyga på församlingens vägnar

    J.D Westholm Ordförande
    Jan Danielsson på Dammen

    Kommentar

    Anders Andersson var född i Södra Finnfall, den 25:e februari 1823 och valde som 16-åring att bege sig till Stockholm, våren -39.

    Omständigheterna hemmavid är uppenbar där fadern är inhyses och lever med fru och Anders som yngsta son. De äldre syskonen har redan gett sig av hemifrån till Brännkyrka – däribland den 13 år äldre systern Brita Catharina Andersdotter med familj. De bodde i Årsta under Brännkyrka socken som är den första byn på fastlandet söder om Södermalm, Stockholm.

    Det var också här Anders var boende vid tillfället han gick ur tiden. Anders dör 1840-02-21 i Årsta, under Brännkyrka socken, Stockholm av lungsot (tuberkulos) som 17-åring.

    Ljusnarsberg (T) AI:16b (1830-1841) Bild 102 / sid 564
    Brännkyrka (A, AB) CI:3 (1814-1861) Bild 2400
    Brännkyrka (A, AB) AI:10 (1836-1840) Bild 1630 / sid 156