Ljusnarsberg försöker kratta för att få in en provinsialläkare till socknen och i Fäbobacken har uppsyningsmannen lämnat in en styrkt skrivelse med äskande om åtgärder att vidta för att få den ”vanartiga och för samhället farliga ynglingen Jan Fredrik (Brask) att underkasta sig samhällets regler.
År 1841 d. 9:e Maj hölls allmän Sockenstämma med Ljusnarsbergs församling, efter derom skedd laglig kungörelse med tillkännagivande av ämnena för överläggningarna.
§1. Tillkännagavs att förslag till betänkande angående en extra provinsialläkares stationerande inom denna socken, vilket i anledning av sockenstämmobeslutet för den 18:e sistlidna april av vissa därtill (…) kommitterade skulle utarbetas, nu kommit ordföranden tillhanda. Detta förslag blev nu uppläst och lydde ord för ord som följer:
”Nya Kopparbergs sockenmän omfatta med undersåtlig tacksamhet det tillfälle Kongl. Majt behagat dem bereda, att på sitt Kongl Sundhets Collegii Circulaire och Konungens Resp. Befallningshavandes därpå grundade kungörelse bestämma, såt till tronen framföra denna menighets önskan och behov uti en så allmänt viktig angelägenhet, som en förbättrad läkarvård. Denna sockens långa avstånd från närmaste läkarstation, dess vidsträckthet och folkmängd, beskaffenheten av dels allmännaste näringsfång, varigenom den arbetande klassen mera än på skattlandet är blottställd för yttre skador och åkommor, vilka fordra skyndsam läkarhjälp och slutligen socknens oförmåga att ensam bekosta, vad en kunnig läkaravlöning minst erfordras: alla dessa förhållanden sammanlagda gör det nu sockenmännen delgivna Konungs och Ständers beslut både efterlängtat och kärt i samma mån de anse sig äga grundade anledningar att hoppas delaktighet i de förmåner, som därav bör bli en följd.”
De omständigheter som torde få anses både varför sig och ännu mer då de sammanläggas, bevisande denna uti verkliga behov av en närmare läkarvård, må det tillåtes här nedan i korthet andraga:
Nya Kopparbergs sockens areal utgör 4 1/2 a 5 kvadratmil; dess folkmängd var enligt sista räkningen 1840: 5600 personer uti 897 hushåll, af vilka enligt sista quinqvennii-tabellen voro:
Ecklesiastik- Civilstaten hörande 14
Bergsmän 72
Hemmansägare 139
Lantbönder och torpare 148
Gärningsmän och hantverkare 30
Nybyggare 280
Gruv- och hyttarbetare samt kolare 207
(totalt) 897
I avseende på förmögenheten upplyser quinqvennii-tabellen att
25 hushåll kunna anses äga något mera än till deras uppehälle erfordras;
477 någorlunda berga sig;
395 behöva till större eller mindre del påräkna främmande understöd.
897
Ortens näringsfång huvudsakligen och nästan att få säga uteslutande bergshantering, gruvbrytning, tackjärnsblåsning och kolning; varav ock förklaras den stora personal som i tabellerna upptas härmed sysselsatta. Olyckor av ras, bergs(..), gruvskott, brännskador i hyttor eller vid milarbetet höra därför icke till de sällsynta tilldragelserna. Även bör anmärkas hur som denna ort i alla tider varit särdeles besvärad av venerisk smitta och åren 1809 och 1810 till den grad att särskilt kurhus här vid kyrkan då var inrättad. Avståndet från nuvarande närmaste provinsialläkarstation (Nora) är till socknens sydligaste ända 3 3/4 mil och till dess nordligaste 8 1/4 mil, i medeltal således 6 mi. Denna omständighet ensamt gör att även den om varande utmärkt skicklige provinsialläkaren icke har i sin förmåga uträtta något egentligt för denna ort. Då sjukdomsfall åkomma blir tidsutdragen och kostnaden i och för läkarens hämtning för betydliga att den mindre bemedlade allmänheten vanligen (…) tid, då det redan blivit försent och all hjälp förgäves. Därmest ömmande exempel härpå kunna frånsett förflutna åren andragas, där dugliga personer av arbetsklassen i sin bästa mannaålder bortryckts från talrika familjer endast och allenast därför att läkarhjälpen kom för sent. En skicklig provinisialläkare har dessutom alltid i sin närmaste ort en vidsträckt praktik och varken tid eller förmåga kan räcka till att utsträcka den över en viss lämplig krets, vars omfång säkerligen skall befinnas böra bli mindre än det nuvarande distriktet som omfattar största tredjedelen av Örebro län och en folkmängd av närmare 30’000 människor.
Under förutsättning att en extra provinsialläkare i nåder beviljas denna ort med station vid Nya Kopparbergs kyrka, framställes dessa i ödmjukhet det förslag att Hjulsjö, Ramshytte och Nya Kopparbergs socknar måtte bliva bestämda såsom ett särskilt läkardistrikt, vilket då komma att uti en för ändamålsenlig läkarvård lagom stor areal innesluta en folkmängd av omkring 10’000 människor.
Då Nya Kopperbergs sockenmän på ovannämnda grunder (…) sina förhoppning att erhålla en förbättrad läkarvård, hava de dessutom varit betänkta på att genom erbjudande av ett efter tillgångarna lämpat bidrag bereda en tillökning i den kronolön, som till extra provinsialläkaren blivit anslagen. Detta bidrag har på föregående sockenstämma blivit bestämt till Banco Rd 133: 16 samt 25 stavrum ved, björk tall och gran; var jämte sockenmännen anse sig böra uttrycka den övertygelse att en läkare på denna plats kan påräkna nästan lika mycket till i bestämda årliga arvoden av enskilda inom socken boende bergsbruksidkande fastighetsägare och några ståndspersoner, utom vad av de andra angränsade socknarna bör beräknas kunna bli anslagna.
Tillfälle till lämplig bostad finns inom socken att tillgå mot låg och billig hyra, och torde dessutom böra tilläggas att det sockenapotek, som finns inom socken kan få övertas av provinsialläkaren, ifall han finner sin räkning därvid.
Utom den direkta och närmaste fördelen de tre ovannämnda socknarna komma att dra av den förbättrade läkarvården genom extra provinsialläkare stationerade är i Nya Kopparberget, skulle detsamma fördelaktigt inverka på vissa delar av de inom Falu län belägna Säfsens och Grangärdes socknar av vilka den senare inom sig sluter en vidsträckt och talrikt befolkad gruvtrakt, Grängesberget.
Nya Kopparbergs sockenmän våga slutligen uttrycka den förhoppning att till H.H Konungen blir genom höga vederbörande framförd denna orts underdåniga anhållan att högst densamma måtte behjärtas deeras verkliga och kännbara behov av en närmare läkarvård, och vilket behov än ytterligare blivit ådagalagt genom 2:ne vid innevarande riksmöte gjorda motioner, den ena inom högvördiga prästståndet genom stiftets dåvarande domprost herr biskopen doktor Bruhn, den andra genom en av dessa bergslagsorters riksdagsmän inom hedervärda bondeståndet bergsexmannen Per Persson i Vassland.
Sockenmännen utbedja sig i största ödmjukhet att detta deras yttrande måtte i sin helhet få åtföljas de handlingar som i detta angelägna ärende till Kongl. Majt. ingå.
Efter någon stunds överläggning antogs detta förslag av de flesta församlingens närvarande ledamöter, vilka beslöt att det såsom församlingens gemensamma önskan borde till H.Mt Konungen ingå. Under själva överläggningen lät likväl patron J.N Eriksson på Laxbro inlämna följande skriftliga anförande.
”Till Sockenstämmoprotocollet!
Jag har trott att det är allas vår skyldighet söka förkomma alla skattebördor och utgifter för samhället som möjligen kunna undvikas; har därför varit betänkt även som några några av grannarna, att ej bliva någon orsak till en utgift , som kunde räcka både väl och länge – trodde därför bäst vara från den ssaken – i men som jag hört flera önska vara att genom en högst lindrig utgift åtkomma läkare sedan staten till det måste honom avlöna, medgiver jag en taxering efter organisttaxor av 150 a 200 Rd Rgs att som lön utgå: men ej det ringaste mer under vad namn som helst då det ock bör bli läkarens skyldighet att utan någon vidare betalning besöka åtminstone de mindre förmögna inom församlingen.
Laxbro, den 9:e Maj 1841
Joh. Nicl. Ericsson”
Uti detta anförande hördes väl några få av församlingens ledamöter instämma, varibland på nämndeman Lars Bengtsson i Skarptäkt och Anders Larsson på Rälln, men då redan i den näst föregående sockenstämman beslut angående läkarens avlöning av församlingen blivit fattat, ansåg de flesta av sockenmännen detta ej bör rubbas och således något avseende åt patron Erikssons nu efteråt avgivna protest däremot, ej bör fästas.
§2. Torparen Per Svenssons från Norrbärke begäran att få i församlingen inkomma och nedsätta sig hos Lb Jan Israelsson i Norra Bredsjön, blev i enlighet med fattigvårdsreglementets föreskrift av församlingen avslagen.
§3. Upplästes och underskrevs avkortningslängden, utan att någon anmärkning därvid gjordes.
§4. Med anledning av ett från uppsyningsmannen i Fäbobacks skriftlag till pastor inlämnat skriftligt intyg, vitsordat av flera bland skriftlagets medlemmar, det oäkta ynglingen Jan Fredrik skriven inom nämnda skriftlag var vanartad och för samhället farlig medlem och som han dessutom ännu ej inhämtat den ringaste kristendomskunskap, beslöts att skolläraren Peter Andersson skulle vidtalas att honom emotta och undervisa samt genom tjänliga föreställningar förmå honom till ett förbättrat levnadssätt. För undervisningen skulle Peter Andersson erhålla betalning av skolfonden och för kosten till Jan Fredric av församlingens fattigvårdskassa efter ackord.
Den härmed missnöjde äger att före klockan 12 på den 21:a dagen härefter, sina besvär hos landshövdingeämbetet inkomma inom samma tid tillkännage om besvär anförs och inom andra 21 dygn från fataliedagen detta med bevis från vederbörlig ort kyrka.
Sålunda överenskommet och beslutat intyga å församlingens vägnar
J.D Westholm Ordförande, pastor
Anders Andersson vid Björkäng
Föregående sockenstämmoprotokoll rörande en extra provinsialläkars stationerande i Nya Kopparberget är från Ljusnarsbergs kyrkas predikstol uppläst Kristi himmelsfärdsdag den 20:e maj 1841, av
J.D Westolm, kyrkoherde
Kommentar
Jan Fredrik (Brask) i Fäbobacken
Det finns en person boende i Fäbobacken som var oäkta med detta med namn och i rätt ålder (f:1825), för att vara en yngling tidigt 1840-tal.
Denne Jan Fredrik tog tidigt efternamnet Brask och bodde på Norra Bredsjö under 1850-talet men uppgiften som dräng var inget för honom, då han rymde från tjänsten 1857. Senare finns han att hitta på 70-talet i Grangärde där han förblir. Att vi har rätt Jan Fredrik kanske kan stärkas av att denne person blivit dömd till 3 månaders straffarbete av Grangärde häradsrätt den 10:e april 1893 för misshandel – alltså i en ålder av 68 år.
Möjligen är att denne Jan Fredrik var den som uppsyningsmannen avsåg i sin skrivelse och att skolläraren Peter Andersson aldrig fick ordning på den ”vanartiga och för samhället farliga” yngling….
