Solen stiger upp över sin socken mitt i Bergslagen. Trots att natten snart passerat, har tystnaden aldrig riktigt fått fäste och många av invånarna är vakna. Gruvfältens aldrig avstannande stånggångar pumpar ett alltid inträngande vatten ur de gruvhål som ett nytt skift av gruvdrängar klättrar ned i. Den gryende dagens arbetare avlöser sina grannar och vänner som är på väg hem till sina torp efter en lång natt till dem som inte jobbar i gruvnäringen. Många av gruvdrängarna har en bit att vandra innan de får sin vila. Vägar med dubbla grässträngar leder slingrande fram över höjder till avlägsna torp i en socken som med en jämn fördelning brett ut sig över en ojämn landskapsbygd. Här finns deras fruar och pigor som tar hand om husdjurens bestyr. Kor att mjölka, getter att ge bete och allt övrigt som bereds för att försöka överleva någon dag till.
Nya Kopparberget har namnet till trots tidigt insett att järnhanteringen är framtiden parallellt med kopparen. Vinsterna är inte tillnärmelsevis i närheten av Stora Kopparberget (Falun), med sin anrika gruva tio mil norr om vår socken. Men tillräcklig för att upprätthålla en ekonomisk bas och ett eget organiserat samhälle i Bergslagen. Allt tog sin början med en nybyggande svedjefinne som oväntat snubblade på en malmåder. När malmfyndigheterna bekräftats, etablerades snabbt ett protosamhälle i rask takt. I den inflyttningsström som följde kom människor som letade en framtid. Det var främst unga män och kvinnor i jakt på en utkomst inom gruvnäringen. Men också etablerade hantverkare inom varje skrå, de klerikala under kyrkan för omhändertagandet av vilsna själar som samtidigt hotade med Guds straff, de styrande till att anta stolarna i en sockenstämma, samt en rudimentär läkarvård som endast var tillgänglig genom provinsialläkarsystem, delat på flera socknar.
I denna köping kallad Nya Kopparberget, finns kyrkan centralt placerad tillsammans med sockenstuga, tingshus och de huvudgårdar som bebos av välbeställda brukspatroner. Det huvudsakliga breda befolkningsskiktet är dock spridd över de nära 600 kvadratkilometer skogsmark som blivit sönderhackat med gruvhål i jakten på rätt sorts malm. Där hålen hänger samman har ett gruvfält uppstått. Den malm som bärs upp försörjer de hyttor som aldrig slocknar, i sin tur matade med glödande kolmilor i skogarna runt om. Alltsammans drivs av de familjer som lever och dör för tackjärnet. Här finns också de nybyggare som pressar gränsen ytterligare mot den mörka okända värld som skogen utgör, till potentiella nya malmfyndigheter och högre välstånd för de få.
I denna lokala värld är fattigdomen utbredd. Veneriska sjukdomar är vanligt förekommande, liksom arbetsolyckor. Döden kommer också via rödsot, kolera, difteri och lungsot. Trots tvåsiffriga födelsetal så finns i genomsnitt endast sex barn i varje hushåll. Alla känner döden och döden känner dem alla och de lever tätt tillsammans.
Under detta år 1840 så är befolkningen 5600 invånare fördelat på 897 hushåll. Om vi följer samhällsorganisationen hierarkiskt nedåt, så består den ägande och det klerikala skiktet av fjorton personer. Bergsmännen som äger privilegiebrevet för en särskild fyndighet, är inte nödvändigtvis att betrakta som särskilt framgångsrika i lokalsamhället. Bland de totalt sjuttiotvå bergsmän är det inte ovanligt att leva på gränsen till överlevnad, på grund av de ingångna avtal vars leveranskrav alltid förväntas. De boende som äger tillräcklig mark för att vara självförsörjande och kan betraktas självständiga är hemmansägarna. I vår socken är de etthundratrettionio till antalet. De tvåhundraåttio män som fått möjligheten att bryta ny mark allt längre ut i periferin är nybyggarna. Resterande tvåhundrasju människor är de som står i direkt kontakt med malmens färd från berget till det tackjärn som skeppas ut. Kvar finns de hantverkare som egentligen inte kan räknas in i hierarkin utan verkar inom sina skrån med rättigheter och skyldigheter. I Nya Kopparberget finns det trettio män detta år som har rätten att utföra sitt hantverk.
Hälften av dessa ovan sockenbor, 2800 invånare, saknar helt förmågan att själv försörja sig utan stöd från samhällsorganisationen. Den starka sociala kontrollen, tillsammans med kyrkans och Guds ord, håller de allra flesta i Herrans tukt och förmaning. Men brott var ibland en sista utväg. I andra fall som en livsstil. Lite som Jan Peter Pehrsson Ålunds öde väljer att ge honom.