Författare: Lars

  • Nattfrierier

    Nattfrierier

    Sockeninvånare födda på mitten av 1800-talet intervjuas om hur frierier gick till när de var unga. Upptagningen bygger på ett frågeformulär som saknas, men det går med stor behållning att tillgodogöra sig hur det gick till. Upptecknaren hette Fredrik Wester och den genomfördes på Rällen, 1925. En av respondenterna var J. Höök, f: 1845 i Ljusnarsberg

    I min ungdom förekom de s.k. nattfrierierna allmänt här i socknen. Byns pojkar brukade då samlas på lördags- och söndagskvällar för att gå sta å fria, som de bruka säga. Det kallades även att ”gå ut på byn”, ”gå ut på bondvischan”, o.s.v. De talades då först vid om vart de skulle gå på kvällen och natten. När tiden var inne, då gick hela flocken, som ibland kunde uppgå över till hela tjoget. Detta förekom för det mesta på eftersommaren och hösten. De gjorde då utflykter till andra byar också. När de då kom till en gård, så skulle de naturligtvis in i köket till flickorna. Och dessa vågade inte annat än släppa in dem, för det var nog bäst att vara sams med pojkarna. När de kommit in i köket, så började somliga av dem att språka med flickorna, och de andra hade sina äventyr för sig. Men så hända det ofta, att någon av kamraterna var borta. Och då blev det inte liten uppståndelse bland pojkarna. De börja då fråga varandra och undra när och vem den kunde ha tagit vägen. Och så börja de tro, att han ha fått sig en fästmö, och så bär det av med hela svärmen till en annan gård för att leta efter honom. Men inte finns han där. Och så upptäcker de, att en annan av dem har försvunnit. Och så där gick det undan för undan, tills det blott var några stycken kvar av hela flocken, och ingen visste, vart de tagit vägen.

    Medan de voro inne i köken hos flickorna, så blevo de uppmanade av dem att hålla sig tysta, så att inte husbondfolket skulle bli störda. Det kunde då hända, att husbonden kom till köket och var ond över att det inte fick vara tyst, och så kunde flickan eller flickorna få bannor för att de släppt in dem. Och medan pojkarna så där strövade omkring i gårdarna och språkade med flickorna, så hände det att någon av dessa fattade behag för någon av pojkarna, som blev början till ett frieri. Men detta hölls hemligt så länge som möjligt. Men en annan gång smyger sig denne pojke dit ensam, han vet då att han blir mottagen – och kanhända han även blivit bjuden att komma. När en pojke hade fästmö, då gick han alltid ensam, när han skulle gå sta å fria. Och det var ju inte svårt att smita sin väg ifrån de andra pojkarna, när det var mörka kvällar. Det var inte vanligt, att flickorna gick å fria. Men det hände dock, att det var någon flicka, som gjorde det ibland, därför att hon hade ont efter friare. Men när det var skottår, då var det flickornas tur att gå och fria, hette det. Och jag minns, att då jag var ung, kom det en flicka hem till mig en gång i det ärendet och sade: ”I år är det skottår, så nu är det min tur att gå å fria.” Men det var ju inte annat än ett skämt, ty vad frieriet beträffade, så gick det nog sin vanliga gång ändå. De brukade även gå till kyrkan för att träffa varandra. Frieri kunde även uppstå, när de hade sina bjudningsdansar, som var så vanligt förr i tiden. Pojkarna bruka då bjuda var sin flicka, och när dansen var slut, följde de sina flickor på väg hem. Jag tror ej, att de där nattfrierierna äro så vanliga nu som förr.

    Gossarna besökte nog flickorna både enskilt och i flock. När pojkarna gingo flockvis, då gingo de bara för att roa sig samt se sig om hur det var i gårdarna, och titta på flickorna och göra sig bekanta. Men när de fått sig en fästmö, då bruka de för det mesta gå ensamma, när de gick sta å fria, för de ville ej att någon skulle veta om det, för det skulle vara så hemligt. Och så ville paret helst vara ensamma. Det var inte säkert, att pojken menade allvar med sitt frieri, fast han gick ensam. Det var nog då som nu, så att somliga inte hade någon mening med det, utan gick bara för sitt okynne. När så flickan blev i grossess, då kunde det också hända, att det blev slut på frieriet. Men somliga voro naturligtvis ärliga och höll sina löften. Flickorna voro ej häller alltid ärliga mot sina fästmän. De kunde samtidigt ha fler än en fästman och detta gjorde att det blev slut på frieriet. Om de där nattfrierierna bruka dom säja

    Sitt rätta frieri skall man om dagen bruka,
    den som går om nattetiḍ, han har en annan sjuka.

    När pojkarna gingo i flock till flickorna, kunde det ej bli fråga om något frieri. De gingo då för det mesta ut på byn för att roa sig samt se på flickorna och språka vid dem. Om det då hände att några fattade behag för varandra medan de voro tillsammans, så ville de inte visa det i öppet lag. Men en annan gång då gick nog pojken dit ensam. När de sedan friat en tid, då bruka de ingå förbindelse med varandra, samt gifta sig, såvitt inte flickans föräldrar satte sig emot det. Om dessa inte ville ha ynglingen till måg, så kunde det t.o.m. gå så långt att de med trolleri sökte att få slut på frieriet. Om ynglingen bedrog flickan genom att övergiva henne sedan hon var i grossess och börja frieri och gifta sig med en annan, då brukade flickans föräldrar – så vitt de ville ha pojken till måg – hämnas denna orätt genom att trolla den, som han då gifte sig med. Sådant har nog hänt mer än en gång förr i tiden. Jag känner en gammal man som i sin ungdom friade till en flicka. Men när hon blivit moder till ett barn då övergav han både henne och barnet. Som han var en duglig karl, blev flickans moder mycket förargad över det. Och när karlen i fråga sedan gifte sig med en annan, så sades det allmänt att hon trollade hans hustru så att hon blev kollrig. Hon har också varit på hospital gång på gång, och hennes man har fått utstå mycket ont ända från de blevo gifta.

    Det är en allmän folktro, att den, som beter sig på detta sätt mot en kvinna blir inte ostraffad. om inte någon människa kan göra det så skall Gud göra det genom att de få motgångar och svårigheter här i tiden. När ynglingen började fria på allvar då gick han naturligtvis ensam. De bruka då gå på lördags och söndagskvällar, och även en kväll mitt i veckan. Flickorna brukade därför säga till pojkarna att;

    ’Om ni är snälla, så kan ni hitt på få er en helgdagsnatt mitt i vicka’.”

    När pojken på detta sätt gick och fria då stannade han kvar över natten. Frieri kunde även uppstå när ungdomen om söndagarna träffades vid kyrkan. I en mycket gammal visa, som de om vinterkvällarna brukade sjunga, när de satt vid sina spinnrockar och spann lin och blårn nämns även mycket därom. Såhär lyder de två första verserna:

    Rocken surrar, lampan brinner,
    vinterkvällen är ej lång,
    lik en rök den snart försvinner
    under munterhet och sång.

    Veckans dagar är ej många,
    söndan får vi snart igen,
    då får vi till kyrkan gånga gånga
    träffa där vår trogna vän.

    Jag vet ej om något särskilt sätt. Men de brukade vanligen gå till väga ungefär så här: När ynglingen kom fram till gården, gick han till köksfönstret, där flickorna vanligen hade sin soffa eller säng – i all synnerhet om de väntade friare – och knackade litet sakta. Flickan satte då sig upp och tittade ut. Om hon då ej kunde känna igen honom, frågade hon vem det var. När hon fått veta det, går hon till dörren och öppnar. Sedan de hälsat varandra, går hon tillbaka till soffan. Efter ett litet dröjsmål lägger hon sig åter, och ynglingen sätter då sig på soffkanten vänd mot flickan och de språka om ett och annat. Till sist säger han på omslags skull att:

    ”Nej, jag skall full ut och gå igen, här får jag väl ändå inte stanna?” ”Ha,” svarar flickan, ”Du har full inte så bråttom – men du ska full gå till fästmöa, förstår ja.” Men hur de språka, så blir han kvar över natten. Och om morgonen går han helt tidigt, för att komma igen nästa helgdagsnatt (härdesnatt) Allt efter som tiden lider, blir det allt mera intimt dem emellan. De börja brevväxla med varandra. Och vad kan vara roligare än att få kärleksbrev. Sådana brev började vanligen med de orden: ”Min ömt älskade vän” och slutade med: ”Adjö min älskade.” I stället för namnteckning kunde det stå: Jag vill ej skriva mitt namn uti fall att någon annan skulle bryta brevet. Frieriet skulle alltså vara en hemlighet så länge som möjligt, men det hände dock att i listade ut det genom att öppna breven.

    Gossarna kunde nog börja därmed, så snart de slutat denna skola. De äldre gossarna kunde då säga till dem att: ”Nu ska du följa med oss ut på byn, för nu har du gått och läst, så nu är du karl.” Men det var ju inte lika med alla gossar. Det var nog en allmän sed och ansågs icke för någon osed att pojkarna gingo ensamma när de skulle ut och fria. Men så kallat bättre folk, begagnade i allmänhet icke nattfrieriet, utan gick eller for på dagen, när de skulle fria. Och vad flickorna beträffar, så voro de inte så giriga. De bruka nog dröja något år. För övrigt var det just inte den seden, att de gick ut på samma sätt som pojkarna. Det kunde också bero på att föräldrarna bättre kunde hålla reda på flickorna.

    Jag har ej hört talas om något ungdomslag. – tror ej att det förekommit här i socknen. Och vad namnen beträffar, så kallades de vanligen för pojkar å flickur. (Pöjkar å flickur.)

    Därom har jag inte hört talas. (7) Ej heller detta, tror jag, ha förekommit här i Ljusnarsberg. (8) Detta är mig också obekant. (9)Det är nog möjligt, men har ej hört det. När gossarna ville in till flickorna, brukade dom knacka på dörren eller fönstret allt efter som det passade och det föll dem in att göra. De bruka då säga: “Ä du vaken, så ta av haken.” De hade för det mesta en järnkrok på dörrens insida, och en märla i dörrgatan. När de stängde dörren, sattes kroken (haken) i märlan. Några ramsor vet jag ej. När en gosse friade på allvar och stannade kvar över natten var det vanligt att han tilläts att taga av sig rock och skor. Detta var vanligt i början av frieriet. – längre fram när bekantskapen blev mera intima, tilläts även att han tog av sig underkläderna. Om två flickor lågo i samma bädd när den enas friare kom, så bruka nog den andra flickan gå och lägga sig på ett annat ställe. Om det fanns plats, för hon ville inte heta kolare. Men var det ingen annan råd, då fick de väl lov att ligga i soffan eller sängen alla tre. Om två flickor deltogo, kallades det att kola. Den flicka, som då inte hade friare fick då bli föremål för mycket skämt och skoj, både av gårdsfolket och grannarna. Utom det att hon fick heta kolare, så brukade de säga åt henne att hon skulle kola riktigt, så att det inte blev någon brandfant, – därmed menade de att hon skulle vara på sin vakt och se noga efter att de inte fick fria på det viset att det blev oäkta barn. I början av frieriet gick nog ynglingen helt tidigt, för att inte bli upptäckt, men snart stannade han tills han fick kaffe – antingen av fästmön eller svärmor – Dit hör nog också det här: “I morä bitti, I morä bitti, kommer svärmor mä kaffe.” Dylika frierier kunde nog pågå både längre och kortare allt efter omständigheterna.

    Ett frieri kunde av en eller annan orsak upphöra. Det hände nog att flickorna inte alltid var så punktliga och kunde samtidigt ha flera än en friare, och då slutade naturligtvis den första. Och likaså kunde fästmannen vara oärlig. Alltnog, då ett frieri genom en eller annan orsak blev upplöst, så väckte detta beundran i samhället. Och allra mest, om flickan råkade att vara i grossess.

    Ett sådant där frieri med åtföljande falska löften och osedliga förbindelser, som till och med kunde ha förtvivlan och självmord till följd, ansågs av de äldre för både fult och opassande. Somliga av de unga, som hade bättre bildning ansåg även ett sådant där osedligt levnadssätt för fult och obildat. Det har nog blivit något bättre på senare tiden det osedliga levnadssättet har nog motarbetats förr såväl som nu, – fastän att resultatet blivit dåligt. På husförhören förr i tiden höll nog prästerna förmaningstal till både husbönder och tjänare med avseende på denna sak. Sådana kvinnor, som skaffat sig oäkta barn, skulle tagas i kyrke på ett mindre hederligt sätt. Efter gudstjänstens slut i kyrkan fingo de gå med prästerna in i sakristian. Där skulle de hålla sina knän på en pall, medan prästen förmanade dem samt läste en bön, som inte var så vacker. De, som voro tjänare måste även på grund av sin orlovssedel uppföra sig någorlunda ordentligt. När någon tog tjänst skulle det ske i laglig tid (laga tid). De skulle då lämna sin orlovssedel, som han fått av sin förra husbonde, i den stod då antecknat, hurdan han var samt hur han uppfört sig. När han varit i sin nya tjänst en tid, och det visade sig, att hans duglighet och uppförande i övrigt icke överensstämde med orlovssedeln, då fick detta anmälas för vederbörande myndigheter. Gick en tjänare ur tjänsten och ej kom tillbaka, fick detta även anmälas för länsman, som då hämtade honom tilltaka. Om en tjänare inte lydde sitt husbondefolk, utan uppförde sig dåligt, då blev detta insatt i hans orlovssedel, och då blev det sedan svårt för honom att få någon tjänst. Jag har hört talas om en husbonde, som antecknade följ. i sin drängs orlovssedel:

    Han håller inte nå väsen i skogen.
    Å inte nå dunder å i logen
    i grötfate å han en träl
    å smörasken slicker han väl.

    Av denna orlovssedel – utifall att det nu inte var bara skämt – framgick, ”att tjänaren var en dålig arbetare – men bra te äta.”

    Det var nog brukligt förr i tiden att ungdomen bäddade långbädd på golvet, när det var bröllop eller höga helger. På Julkvällen bruka dom ta in stora halmkärvar och breda ut på golvet, och sedan de ditlagt kuddar och täcken, låg de på den där bädden allehop och sängbäddarna fick vara tomma. Sådana där långbäddar kallades även för syskonbäddar. Sängarna skulle vara lediga ifall att någon eller några döda anhöriga skulle komma på besök. Jag har hört mycket talas om det där skämtet att taga ett älskat par på en grind och under stoj och munterhet bära dem av och an. Men inte har jag sett det.

    Långt tillbaka var det nog, enligt vad jag hört, så, att ynglingen först måste höra efter med flickans föräldrar, om de tilllät det, innan det kunde bli något frieri av. Somliga ungdomar kunde nog börja med det där utelivet så tidigt som ett och två år efter skriftskolan, för så vitt inte föräldrarna kunde hålla dem inne om nätterna. Men när de blivit omkr. 20 à 21 år, då gick de som de ville, för då hade föräldrarna ingen råd med dem längre. Jag hörde ej talas om något ungdomslag annat än när de hade dansar. Då kallades alla som voro med med ett gemensamt namn: ”danslaget.“ Och även så när några spelade kort, kallades de för ett kortspelarlag. Det vanliga namnet på ungdomen var ”pojkår å fleckur”, – eller också ”pojkar å konur”. När en flicka fick ett oäkta barn, kalla de henne en gräsänka. När de skulle ställa till med en bjudningsdans, då gick ungdomen tillsammans åtta dar förut och satsade ihop pengar till dansen. En gång, när jag var med, då skulle vi satsa var sina 18 skilling. Det blev då vissa personer utsedda, som skulle ordna med alltsammans. På dansen skulle vi sedan lägga var sin riksdaler på spelmansskålen. Men detta blev nog för mycket pengar åt spelmannen, men de kunde ju ordna med det som de ville. Pojkarne skulle bjuda var sin flicka. Men flickorna behövde ej erlägga några pengar. När ynglingarna var till kyrkan, så gick de mången gång för att träffa sina fästmör. Då t. ex. en yngling hade varit ute på lördagskvällen för att hälsa på sin fästmö, men inte sluppit in eller fått reda på någonting, då beslöt han – som synes av nedanstående lilla nätta poem – att på söndagen gå till kyrkan för att om möjligt träffa henne.

    Jag begav mig då till kyrkan
    men fann ej henne där.
    Då rann det mig i sinnet:
    hon har en annan kär.

    Gossarna sökte vanligen genom knackningar på dörren att komma in till flickorna. Ramsor kunde även förekomma. För övrigt tillgick det så, att det var på hösten och mörka kvällar när pojken kom och knackade på, då brukade han stryka eld på en tändsticka och lysa på fönstret. Men om han inte gjorde det, så hände det, att flickan tände ett ljus och lyste på fönstret för att se vem det var. De kunde då talas vid genom fönstret. Om flickan då ville honom något, släppte hon in honom, men i annat fall släckte hon ljuset, och han fick gå sin väg. Om han fick komma in och fria, gick han sedan helt tidigt på morgon, innan gårdsfolket kom upp. Var flickan dotter i huset, då fick han nog fägnad av henne eller också av svärmor, som de brukade sjunga;

    I morabitti klocka fyra
    kommer svärmor mä kaffe.

    När pojken skulle fria, var det vanligt, att han tog av sig huvudbonad, rock och skor. Ett frieri kunde pågå längre och kortare tid – allt efter förhållandena. Ett frieri kunde av mer än en orsak slå upp. Ibland hände det, att flickan av en eller annan orsak åtrå sig (drog huvudlink) som de brukade säga och gav sin fästman “korgen”. Även hände det, att fästmannen var så orättvis, att han övergav flickan, när hon blev i grossesses. Denna osed bedömdes av de äldre för att vara mycket orätt, varför de brukade säga: “Sitt rätta frieri skall man om dagen bruka”.

    Den som går om nattettid,
    han har en annan sjuka.”

    Det kunde nog även vara så, att flickan själv var orsak till att hennes fästman övergav henne i ett sådant tillstånd, – därigenom att hon varit otrogen och haft mer än en friare på samma gång. Om det så förhöll sig, då blev det av både unga och gamla bedömt, att fästmannen ifråga handlat rättvist. Denna sed har nog urartat på senare tid. Men jag tror ej, att detta har blivit till det bättre, utan till det sämre. I min ungdom hörde man inte talas om sånt där, som de nu kallar för “den fria kärleken” med dess fula oseder o.s.v.. Men det där lösaktiga levnadssättet har nog motarbetats såväl av föräldrar som prästerskapet, fastän att det blivit dåligt resultat. Vid trolofvningen tillgick det vanligen på det sättet att sedan de båda erhållit löfte av fästmöns föräldrar att gifta sig, köptes förlofningsringen. I densamma voro deras namn ingraverade. På den tiden fanns ingen guldsmed i Ljusnarsbergs kyrkoby, varför de, som skulle ha en guldring, måste fara till Linde eller någon annan stad och köpa den.

    Men när det var marknad i Kopparberg, då brukade det dock finnas någon guldsmed där. De gingo därpå till prästen och förlovade sig. Förlofvningen gällde ett år. Under denna tid skulle vigseln äga rum, annars blev förlofvningen ogiltig. Ett frieri hölls nog hemligt i det längsta, men när det var så långt gått, att flickans föräldrar voro säkra på att det skulle bli gift utav. Då vändes bladet. Modern började då att skryta och låta stort samt tala om, att ’om lördag då skå dom te Linde eller Örebro och köpa ring’ o.s.v.v. Då var det ingen hemlighet längre. Trolovningen betraktades ej som äktenskap. Det senare ansågs för mycket viktigare. Så länge som de ej voro vigda, kunde det ej sägas att de voro gifta. Min moder brukade tala om, att de vid jul och även vid bröllop brukade bädda med halm på golvet. De gjorde det därför att det ansågs mera storartat än att ligga i sina vanliga bäddar. Min mor var född vid Örtjärn i norra delen av Ljusnarsbergs socken. Hon sade att när de gjorde halmbäddar på golvet, då lade de halmen i en rundel kring golvet d.v.s. att de lade halmen så långt ut efter stugans alla väggar som möjligt och runt ikring hela stugan, så att endast blev en liten rund fläck mitt på golvet som ej var betäckt. En sådan bädd kallades för både ’Syskonbädd’ och ’Syskonkring’. Det senare namnet var måst brukligt. Vid bröllop brukade de ligga par om par. Även brudparet var med på bädden. Det var alltså både unga och gamla, som låg på halmen. Det där skämtet att taga en fästman eller både fästman och fästmön på en grind och bära dem har jag hört mycket talas om, men har ej varit med på eller sett det. Men det har nog varit verklighet, efter som det så allmänt talas om det.

    En friarhistoria

    Jag hade en grannpojke, som ville fria till den ena pigan vid en bondgård i grannskapet. Flickan ville honom ingenting. Men han var lika envis. Husbonden lovade då pigorna belöning, om de ville göra som han lärde dem för att bli av med friarn. Nästa gång han kom, skulle kuppen utföras. De släppte då in honom, men han skulle inte få lägga sig, om han inte ville taga av sig i bara skjortan. När han legat en stund smög sig den andra pigan, som lagt sig på ett annat ställe, upp och tog hans kläder och sprang ut. Den andra pigan sade, att hon måste gå till lagårn och se om en kalvko. Därpå sprang även hon ut sin väg. Nu stod pojken där ensam och utan kläder. En annan meddelare tillägger, att husbonden, som var en riktig “kurre”, just då när friarn var i sin svåra belägenhet, kom till köket med en stor käpp och hotade friarn med stryk. Denne måste då ge sig ut på gården i bara skjortan och som det var på hösten och kyligt i vädret, måste han springa för att hålla sig varm. Han sprang då omkring tre kilometer utan kläder och det lär ha gått med fart.

    Vad pigornas belöning angick, så blev den inte stor. De fingo var sitt huvudkläde av bomull, som kostade femtio öre styck.

    Enn friarhistoria från 1850-talet.

    Min far brukade tala om, att när han var ung och gick och friade, så hände det, att han råkade ut för något, som var riktigt obehagligt. Han friade till en piga vid Abrahamsgård i Ljusnarsbergs kyrkoby. En kväll när han skulle gå dit och fria, hände det, att han av någon orsak ej fick träffa henne. Och därtill började det att regna mycket hårt. Ingenstans kunde han komma in och få tak över huvudet för natten. Han såg ingen annan utväg än att gå till båthuset och försöka att komma in där. Dörrarna voro låsta, men det var så pass stort rum under dessa, att han kunde krypa under och komma in. Som det var mörkt därinne, kunde han inte se något omkring sig utan måste känna sig fram. Han lade sig på golvet, men som han var våt av regnet och kände sig frusen och ruskig, sade han för sig själv: “Usch, usch.” I detsamma hörde han en röst inne i båthuset, som sade: “Lägg på dej bårtäcke.” Men han fäste sig ej något vid den där rösten, utan låg, tills han slumrade av och sov tills på morgonsidan. När han vaknade och det var så pass ljust, att han kunde se omkring sig, då fick han se, att det stod ett lik därinne. Och det omnämnda bårtäcket låg alldeles invid honom. Han tyckte att den där natten var en mycket ruskig natt.

    En friarhistoria från Dalarna

    I en Dalasocken hände förr i tiden att en Dalpojke friade till en kula, som låg i ladugården. När pojken, som kom till henne på kvällen, skulle lägga sig, tog han av sig bracko (byxorna), som var gjorda av skinn, och hängde upp dem på en båsbalk. Kulan sade då till honom, att inte sätta byxorna där, för då skulle korna äta upp dem. Men då svarade han, att “Det gör ingenting, för jag har sju slikom par hemma”. På natten åt en ko upp byxorna. Och på morgonen, när han inte hade några byxor att sätta på sig, tog han illa vid sig och sade: “Ja, här sitter jag brackomlös och rådönlös. Och hemma sitter far brackomlös och rådönlös.” Det var nämligen det enda par byxor, far och son hade tillsammans. Nu voro både far och son utan hälgdagsbyxor, fastän han skröt för fästmön, att han hade sju par.

  • Skildringar över trakten vid Tvärtjärnarna

    Skildringar över trakten vid Tvärtjärnarna

    Elias Löfberg (1849-1935) från Elgfall, berättade 1928 för en upptecknare om gamla sägner och skildringar om trakten norr om Gillersklack – runt den så kallade ”Tvärtjärnarna”. Ur Maja Forslunds samlingar. Platserna som Löfberg refererar till finns kvar, men namnen sedan länge glömda, varför det inte går att lokalisera dem i efterhand.

    Om malmen vid Tvärtjärnarna.

    Förr i tiden var det en person som de kalla för Krogs-Jan som troligen bodde vid Krogs vid Nya Vägen. Han var så envis att hållas vid tvärtjärnarna och meta. Men då hände det att bergrået kom fram och tala om för honom var det låg en stor malm där i närheten. Men han skulle inte få ta upp den (ta öppän) på tre år. Jan to väl reda på var malmen låg och gjorde tydliga märken där så att han sedan skulle hitta dit. Men Jan fick ingen nytta av malmen tyg han dog inom tre år. Rykten om den skatten kom nog ut och många har sökt efter den Men ännu har ingen hittat den. En gång skulle en person kallad Haräls Erker fasta på malmen frö att få veta var den var. Men att fasta var ju svårt ty då fick man inte ära och inte sova och inte tala med någon och ej heller göra sina naturbehov på tre dygn. Och under denna tid fick man ej dricka något utan vistat på den plats där man trodde malmen låg! När fastetiden var ute då kom det fram många slags fula djur och skepnader som kom håret att resa sig på huvudet. Men då fick man inte bli rädd utan ha en fast tro. Blev man då rädd och tog på schappen då var allt förlorat. Men stod man kvar då kom bergrået fram och talade om var skatten låg! Men Haräls Erker var inte nog stark i sin tro. Nån han fick se de där fula djuren blev han rädd och sprang ett långt stycke och kröp in i en kolkoja som tillhörde Bengt Häger vid Finngruvan. Men då djuren även kom dit och håll på att riva ikull kojan blev han ännu värre rädd och gav kojdörren en spark så hon for ett långt stycke. Sedan tjytta han ut ur kojan och sprang för brinnande livet ända te Välmåga.

    Om inte Erker blivit rädd och sprungit sin väg så har han nog fått veta var malmen låg. Men har hade inte någon stark tro.
    En annan gång när han skulle fasta på samma malm, då somnade han och när han vaknade då låg han i Simmelsjö täkt. Under sömnen blev han flyttad över en halv mil utan att veta vem som gjorde det. Någon malm fick han ej reda på! Det sades att Haräls Erker söp ihjäl sig. Efter en liten gångstig mellan Holmsjön och Sandsjön stod han på knä vid en granrot med en brännvinsflaska i handen. Den person som fann honom trodde han levde och tog i hans hår för att på skämt ge honom en luv, men har var då död och kall. Jag såg honom när jag var liten!

    Frunhem.

    Ett stycke sydost från Tvärtjärnarna ligger ett ställe som kallas Frunhem. Där är en slogtäkt som är instängd. Strax utanför den södra gärdesgården har förr stått en gammal stugkoja (Gukku-Lasses). Där bodde en gubbe, Gukku-Lasse. Hans rätta namn hörde jag aldrig. Detta namn fick han på så sätt, att när han var ung och tjänstedräng då var det brukligt under höbärgningen gå upp så tidigt om morgnarna och slå – ungefär samtiidigt som göken började ropa. När Lasse stigit upp och sedan skulle väcka de andra, då ställde han sig på ett ställe och började ropa Gukku! Gukku!, så att de skulle vakna. Därmed ville han säga att ”nu ska ni öpp och ut å slå – för nu ropar göken”

    Bryggstu-Lasse

    Ett par tre bösshåll norr om Tvärtjärnarna stod också en stuga (Bryggstu-Lasses). Där bodde en gift gruvarbetare (Bryggstu-Lasse) med sin familje. Hans rätta namn vet jag ej! Den där lilla stugan var ingen bryggstuga men troligen hade hans mor någon gång bott i sådan eftersom han fått det där namne. Lasse arbetade i Grängesberg och fick han en förskräcklig död, som man ännu kan få höra talas om, fastän det är över 70 år sedan det hände. Det gick så till att gruvkarlarna tog hem brännvin till våffeldagen och började att supa i gruvstugan. De trugade Lasse med brännvin för att få honom full. Han tog också emot suparna men hällde det i en flaska som han hade i sin matkista. När de inte fick honom att supa blev de förargade och kom överens om att de en annan gång skulle göra det bättre. När de sedan fick hem sitt påskbrännvin, då tratta dom i Lasse brännvin, ocke han ville eller inte, så att han blev full. Sedan spikade de fast honom utanför gruvstugeväggen. De ställde honom med ryggen mot väggen satte ut armarna och slog en spik genom vardera rockärmen, samt genom båda byxbenen. Sedan gick de in i stugan. Men han tog sig lös och v ar så dum att att han åter gick in i stugan. Men då tog dom och gjorde det bättre. De lade honom på rygg på golvet, lade armarna utåt och slog även en spik genom rockärmarna och byxbenen. Sedan lade de de långa rockskörterna i kors över hans ansikte och slog en spik genom vardera skörtsnibben. Men då kan han inte lös utan fick ligga och bli förkvävd (störkna). Detta talats och undrats mycket att inte de som begick denna ogärning fick något straff. En dotter till en av dem som var med och begick detta brott brukade säga ”jag tror inte far får någon rättförs död, därför att han var med och gjorde så illa”

    Hon tycktes spå rätt ty när hennes far en dag var uppe på sitt stugtak och öste av snön, då föll han ned och slog ihjäl sig.
    Lars – eller Bryggstu-Lasse hade flera barn av vilka två ännu lever. En dotter blev gift med Sör-Jans Fredrik i Finnfallet och båda drunknade (gjorde av med sig) i Holmsjön för omkring 40 år sedan. Det gick till så att dom skulle till prästen och kristna ett barn tå en släkting som bodde vid tvärtjärnarna. På kvällen när dom kom hem med barnet och li trakterade. Men Fredrik var så orolig och ville iväg hem. Då så hans hustru åt honom att ”Du fäktar och har så bråttom så du åker full ner i Holmsjön ikväll”. Och så gick det! När dom sedan skulle över sjön hade han henne på tjälken. De tog fel på vägen i mörkret och kom för nära strömdraget där isen brast. Tjälken låg en stund över vaken där fallit ner. Vid Holmsjögårdarna hörde de en sån vacker musik från sjön, kvällen förut innan dom drunknade. Troligen ett förebud mot olyckan. Om någon i sina företag hade ovanligt bråttom då sades det att den hade mycket ogjort och lite att leva” Likaså om någon åt mycket (var storäten) att den ”hade mycket ätit och lite och leva”

    Holmsjö Hojja,

    En bit öster om Frunhem har stått en gammal stuga (Holmsjö Hojja). Där bodde en gift karl vid namn Per Jansson med sin familj. Har var ifrån Rävåla i Grangärde. Han brukade slakta och flå hästar. De fick en svår motgång när deras stuga brann upp och de blev husvilla. Elden bröt ut på vinden och utataket stod snart i ljusan låga, gubben och gumman voro i stugan men visste ej att det brann. Men så fick hon höra att det dundra uppåt taket och sade ”jag vet inte va dä ä söm döner”. Då svara gubben och sa ”lät hä döna, inte har du nå rå mä hä” Men i det samma kom det folk från en granngård (Holmsjöberget) och tala om att stugan brann. Men det var då för sent att släcka.

    Per Jansson hade en pojke som ville lära sig skjuta. Han hade hört talas om att om amn tog oblaten som man fick när man gick till nattvarden och lade den i bössan och sköt mot solen, så skulle man sedan få skjuta så mycket villebråd som man ville ha! I sitt oförstånd gjorde han på det viset. När han gick till nattarden första gången, tog han oblaten med sig hem, lade dem i bössan och sköt mot solen. När han blev äldre brukade han tala om det där och då sa han ”Jag kommer så väl ihåg hur prästen talade den där söndagen då vi för första gången gick till nattvarden (till skrift). Han önskade då att vi varje gång under hela vårt liv kunde gå lika värdigt till nattvarden som vi gjorde den första gången. Men då gick jag så ovärdigt till nattvarden som jag nästan kunde göra, tillade han. ”Det troddes att han fick samvetskval över det där och började grubbla så att för den skull blev sinnessvag och kom till hospitalet.

    Ett märkligt släktregister (1)

    En liten bit öster om Frunhem var förr ett litet ställe (Laback-Jans) . Där bodde en arbetare som hette Jan Andersson – som för det mesta kallades Laback-Jan, därför att han förut vistats vid Labacken. Hans hustru hette Eva (Skriker-Eva) och var troligen kommen från Skrikarhyttan. De hade en som som hette Jan Fredrik. Denne blev måg åt Vilhelm Mattsson vid Gillersklack som var änkling. När Jan Fredriks mor blev änka, då gifte hon om sig med nämnda Vilhelm Mattson. Och då kunde Jan Fredrik – som det talats om – kalla sin mor för både mor och svärmor. Och Jan Fredriks hustru kunde även kalla henne svärmor och styvmor.

    En Amerika-resa (2)

    Den förut omtalade Laback-Jan hade en svåger vid namn Johan Hasselberg (Skrikar-Jan) som troligen var från Skrikarhyttan. Han ville fara till Ameria, men då han var både fattig och sinnessvag så var det svårt för honom att ta sig dit. Hur han kom till Göteborg det vet jag ej. Men när han kom dit, då gick han på ett fartyg och steg obemärkt ner i lastrummet där han gömde sig i ett tomt sockerfat och kom med ända till England. Där blev han upptäckt och förd tillbaka till Göteborg, där de vederbörande fingo stora besvär med att ta reda på var han hörde hemma. När de frågade om var han var hemma, då svarade han endast att ”jag är hemma i den där socken där dom bygger som mest”. De fick lov att fotografera honom och sända kort till prästerna i flera socknar och fråga om de kände igen honom. När Hammarström fick kortet då drog han känsla (illgrund) på attt det var Johan Hasselberg. Han blev då hitförd.

    Svartberget

    I närheten av slätåsarna är ett berg som heter Svartberget. På den västra sidan om berget ligger en tjärn: Svarttjärn. Om tjärnen har namn av berget eller tvärtom, det vet jag ej. På trakten kring svarttjärnarna och Gillersklack har förr i tiden varit minst 10 små torp och stugor som nu äro borta. Nästan all mark på dessa trakter tillhör numer Högfors bolag! Strax inttill Gillersklack på västra sidan har ståett en stuga där två dövstumma barn blivit födda (Erik och Nils)

    Hur gårdarna Elgdalen och Elgfallet fått sina namn

    Eljdalen har fått sitt namn därav att dom förr i tiden brände och sådda fallråg ett stycke öster om gårdarna. På hösten när det var grön råg då höll sig älgarna där och åt råg- Och i dalen norr om rågfallet ville de också gärna vistas, därav namnet. Älgfallet har fått sitt namn på samma sätt.

    Piromhälla

    I närheten av Älgfallet ligger ett litet ställe som heter Piromhälla. Detta namn har det nog fått därför att dom pirat med någonting. Förr i tiden brukade dom ta hem brännvin och sälja på förtjänst och då slog dom vatten i det. Detta kallades att ”pira”. (Dom slår vatten i brännvinet) sades det, eller ”dom pira bort krafta ur brännvinet”. Det sades även om dåliga talgdankar att dom pira. När de hade ont om talg då gjorde de ljusen så illa smala så pass att det lite talg utanför veken. Dessa ljus kunde ej stå i någon stake, utan hölls i fingrarna. Ungefär som pörtvedsstickor. Dom lyste så dåligt och liknades vid månljuset och kallades för månljus.

    Morbacken

    En liten bil nordväst om Statåsarna är en skogsdunge kallad Morbacken. Jag tycker mig minnas att en kvinna en gång för länge sedan gick in en koja där och blev mor till ett barn. Därav namnet. Morbacken syns i öster från Tärnmossen.

    Skogstjärnar

    På trakten norr om Gillersklack finns förutom de förut nämnda åtta tjärnar. Nämligen finns vägstjärn som ligger efter Finnvägen mellan Holmsjön och Gillersklack. Samt stora och lilla Grästjärn, Klacktjärn samt Bränntjärn invid Brännbyn (Bränngårn) och Rötjärn som ligger öster om Klacken.

    Kannbergs än å hojja

    Kannberget ligger intill vägen mellan Holmsjö Hojja och Holmsjögårdarna. Berget är stort och har tvära stup där vattnet rinner utför sliarna och benämnd även i samband med hojja.

    Rinkaberga

    Ligger öster från Holmsjön. Där har varit stora hallonfall (Fallbärsfall). Dit folk gått långa vägar och plockat hallon. Där på trakten är ett ställe som heter Tjurdön. Där var en tjur och en björn en gång i tiden tog så hårda nappatag med varandra att båda låg döda på valplatsen. Därav namnet!

    Kvarnåsarna.

    På samma trakt som Tjurdön ligger bergryggen (Kvarnåsarna). På sidan om dessa är det en bäck (Kvarnbäcken) där det förr i tiden har varit en sådan där Skvaltkvarn där folket på trakten malde sin säd.

    Besynnerliga namn

    På samma trakt finns platser med besynnerliga namn, såsom: Sures baktrög, Rövskura och Rövskurabäcken. Platserna har fått sitt namn efter markens beskaffenhet och utseende. Markområdet tillhör Högfors bolag. I sjön Stora Korslången i nordöstra hörnet av Ljusnarsbergs socken går fyra sockenlinjor över en stenman ute i sjön. Linjorna ligger mellan Ljusnarsberg, Ramsberg, Malingsbo och Norrbärke socknar. För varje socken linja går en udde utåt sjön påstår en person här, som är från den där trakten. Löfberg har sett denna sjö. Den har flera holmar och långa vikkar. Dom ligger härs och tvärs. Därav torde den ha sitt namn. Körslången är en ful sjö! Jag har också hört mycket talas om de där – att så många sockenlinjer går fram där i sjön.

    Upptecknaren

    Länk till extern kartbild

    Kommentar

    1. Eva Danielsdotter Hasselberg gifter sig med Laback-Jan Andersson (f:1823) men blir änka 10:e juni 1875 när mannen dör av tarmvred. Sonen Jan Fredrik Jansson (f:1853) gifter sig tre år senare med Wilhelm Mattssons dotter Maja Stina Wilhelmsdotter (f:1857) och modern Eva med brudens far 1879.
    2. Evas bror, Jan Hasselberg var född 1821-05-01 vid Västra Elfshöjden. Föräldrarna var Daniel Danielsson Hasselberg (2898) och Anna Nilsdotter (1798). Han levde runt Kumlan och Smedberg, men blev på äldre dar intagen vid Rällsö fattiggård. Han var antagligen medellös genom livet, hade fel på ögonen och betraktad svagsint (eller som idiot) av prästen genom åren. Men rolig historia om att han ändå tog sig till England!

    Wilhelm Mattsson 1879 och släktrelationen blir såsom Löfberg mindes det.

    Ljusnarsberg (T) AI:17b (1841-1851) Bild 68 / sid 346

    Ljusnarsberg (T) AI:18b (1852-1861) Bild 284 / sid 561

    Ljusnarsberg (T) AI:20d (1872-1881) Bild 124 / sid 835

    Ljusnarsberg (T) AI:20c (1872-1881) Bild 165 / sid 653

    .

  • Den vanartiga ynglingen

    Den vanartiga ynglingen

    Per Eric Löfdahl träder in i världen den 11:e januari 1826. Hans mor Stina Ersdotter var piga hos Daniel Samuelsson på Rundberget. Någon far till Per Eric anmäldes aldrig och han noterades som oäkta. Uppväxten torde varit slitsam och fattig och han tycks ägt en stark motvilja att underkasta sig samhällssociala regler. När Per Eric är 18 år gammal, så får prästen Johan David Westholm anledning att utfärda ett betyg om honom till Nya Kopparbergets häradsrätt. Per Eric har gripits av länsmannen Per Fredrik Floding. Samhället hade till slut tröttnat på den av rykten omgärdade vanartiga ynglingen som stal av alla.

    Länsman Per Fredrik Flodings arrestrapport från den 5:e november 1844:

    ”Som vanartade drängen Per Eric Persson Löfdahl från Runnberget under några års förlopp enligt närlagda förteckning utövat flera stölder, varför han av mig blivit häktad och i dag införpassad till Nora kronohäkte för avbidande av rannsaknings undergående, vilket jag i största ödmjukhet härmed får rapportera. Nya Kopparberget den 5:e november 1844. P.F Floding.”

    Kyrkoherden Johan David Westholms utfärdade prästbetyg i november 1844:

    ”Rannsakningsfången, pigan Stina Ersdotters från Rundberget oäkta son, Per Eric Löfdahl är född den 11:e januari 1826 i Ljusnarsberg. Läser innantill någorlunda och utantill lutherii cateches. Har trenne år, tidtals, bevistat förhören med denna församlings nattvardsungdom, men i anseende icke mindre till dess ostadiga och vanartiga uppförande än bristande kunskap, har han ej ännu blivit till H.H nattvard admitterad. Åtskilliga klagomål över hans uppförande hava tid efter annan försports, ehuru ej förrän nu till lagligt beivrande anmälts. I grannskapet av sin vistelseort, Rundberget, har han gjort sig känd för fylleri, slagsmål och snatterier. Förmaningar och varningar hava åtskilliga gånger blivit honom av församlingens prästerskap givna; men de synes hava varit utan all verkan. Ljusnarsberg eller Nya Kopparberget den 21:a november 1844. J.D Westholm”

    Per Eric var vida känd runt om Högfors och Rundberget. Hans ideliga stölder och snatterier som tonåring kom ikapp. Hösten 1844 greps och häktades han i Nya Kopparbergs cellfängelse. Floding höll förhör med den arton år gamla vanartiga ynglingen. Han föll till föga och erkände en lång lista av brott:

    Per Erik Löfdahls erkända brott inom Nya Kopparbergets socken, begångna under hans tonår:

    Följande stölder och brott äro angivna blivit av vanartade drängen Per Erik Persson Löfdahl utövade, och på tillfrågan erkände han större delen av dessa brott, därföre och anmälts blivit, nämligen:

    1. Ett par stövlar i Högfors gårds drängstuga av drängen Anders Jansson för 5-6 år sedan. Värde 2 riksdaler banco. (Nekar)
    2. Ett par små dragvagnshjul vid Stjärnfors för 4-5 år sedan. Värde 1 riksdaler banco (Nekar)
    3. Ett par knäppspännen vid Sörviksmossen av Erik Larsson Lacke för 3 år sedan. Värde: 8 skilling banco. (Erkänner)
    4. Sönderslagit ett fönster och bortstulit bly hos Per Jacobsson i Runnberg för 3 år sedan (Erkänner)
    5. En pistol av en västgötehandlande under skjutsning ifrån Högfors till Hällsjön för omkring 2 år sedan. Värde: 1 riksdaler banco. (Erkänner)
    6. Två psalmböcker vid Kyrkbacken av en bokbindare, den ena antog modern och den andra såldes åt Lars Mattssons som i Smedberget för omkring 2 år sedan. Värde: 1 riksdaler, 16 skilling banco
    7. En hästklocka vid Sandsjön av Jacob Jacobsson för 2 år sedan. Värde: 32 skilling banco. (Erkänner)
    8. Ett par nya blå byxor med foder vid Pingstatorp av Eric Ersson, vintern 1842. Värde: 4 riksdaler banco. (Erkänner)
    9. En lädermatsäck med mat, ett hästtäcke och en hästklocka på Högfors gästgivargård, av Jan Jansson i Rickentorp, då han var på hållet under en större kronoskjuts i januari eller februari år 1843. Värde: 3 riksdaler 32 skilling banco. (Erkänner)
    10. Ett silverfickur vid Abrahamsgård sistlidna sommar. (Erkänner)
    11. Ett par nya stövlar hos Jan Ersson i Södra Björkfallet av E.E.S i mars månad 1842. Värde 4 riksdaler banco. (Erkänner)
    12. En ny klädesmösssa i av mästersvennen E Rosendal vid Högfors i mars 1842. Värde: 1 riksdaler 36 skilling banco. (Erkänner)
    13. En bättre ny hatt av en hattmakare vid kyrkan sistlidna mikaeli dag och försålts som det sägs till drängen Per Larsson i Brännbyn. Värde: 2 riksdaler 32 skilling banco. (Erkänner)
    14. En bättre fäll- eller pennkniv vid Brännbyn av nämndeman P Pärsson i Brännbyn för omkring två år sedan (Erkänner)
    15. Sex skilling kopparslantar av Jan Andersson i Runnberg våren 1842. (Erkänner)
    16. Sistlidna sommar vid en resa till Arboga i sällskap med några holmsjöåboer, rövade Löfdahl på en vid allmänna landvägen fredligt sittande gesäll, dess nya klädesmössa som han hade på huvudet, och sprang till sin kärra, kastade sig däri och sökte komma undan, men häst och kärra stalp i diket med fara för kreaturets liv. Värde 1 riksdaler 32 skilling banco. (Erkänner)
    17. Sistlidna Michaeli dag lånade Löfdahl vid Norra Holmsjön en rock, ett par byxor och ett par stövlar för att samma afton återlämna, men blev olovligen borta 1-2 veckor och nära förstörde allt. (Erkänner)
    18. En ny ullväst vid Finngruvan av sexman Häger för 2 år sedan. Värde: 1 riksdaler banco. (Bestrider)
    19. En elfenbenskam, värd 24 skilling banco, och diverse andra saker för 24 skilling banco i april 1843 av mjölnaren Norström vid Högfors kvarn. (Bestrider)
    20. En handsåg av Norström i oktober 1843. Värde 1 riksdaler banco. (Bestrider)
    21. Stulit tackjärn eller småjärn vid Ställdals hytta sistlidna sommar (Bestrider)
    22. En stöld hos nybyggaren Anders Andersson vid Elgfall. Ett svart garvskinn och ett halvstop brännvin. (Erkänner)
    23. Söndagen den 6:e sistlidna oktober under gudstjänsten stals utur ett åkdom på gästgivargården vid kyrkan; ett skrin, 1 skinn, 1 kläde, 2 servetter med litet mat och 1 glasflaska. (Erkänner)
    24. Den 12:e samma månad, av August Lindén vid kyrkbacken en skjorta. (Erkänner)
    25. Natten till den 20:e oktober vid Runnberget från skomakaren Carl Fallström 4 riksdaler riksgälds. (Erkänner)
    26. Sistlidna vecka utövades av Löfdahl ytterligare stöld i Grangärde socken och Grängesberget uti föreningsgruvans gruvkammare, 4 aln grått vadmal och 4 aln bolstervar, tillhörande Lundqvist vid Kyrkviken. (Erkänner)

    Sålunda antecknat efter erhållna uppgifter, betygar, Nya Kopparberget den 5:e november 1844. P.F Floding.

    Nya Kopparbergets häradsrätt når ett utslag den sjunde december 1844 och dömer den artonåriga tjuven till 28 dagars fängelse vid vatten och bröd som ska avtjänas vid Nora cellfängelse. Två dagar senare påbörjar han straffet och släpps ut den 6:e januari 1845. Att återvända till samhällsorganisationen som en straffad kan inte ha varit enkelt. Liknande ungdomsförbrytare (Peter Ålund) tog inte (fick inte?) chansen och förlorade sig i ett liv av brott. Men Per Erik tycks ha försökt. Han återvänder till Rundberget och två månader efter straffet på våren -45, så söker han hjälp hos skolläraren Peter Andersson: Per Erik Löfdahl vill lära sig att läsa!

    Sockenstämmoprotokollet från 1845-03-09 har fångat hans begäran och bistår med penningar så att han kan återvända till skolan:

    ”På anmälan av barnaläraren Peter Andersson att ynglingen Per Eric Löfdahl från Rundberget, vilken på 19:e året gammal, ej kunde läsa försvarligt innantill än mindre de vanliga kristendomsstyckena utantill, hade av egen drift hos Peter Andersson sig infunnit och begärt av honom bli undervisad uti läsning, men att han, Löfdahl, icke ägde något till uppehälle under skoltiden, beslöt församlingen att av fattigvårdskassan betala kosthållning för bemälte Löfdahl under den tid han bevistade skolan – och uppdrogs åt Peter Andersson att uppgöra accord med den som vore hugad att under besagda tid lämna Löfdahl nödig föda.”

    Ytterligare två månader senare visar det sig att Per Erik Löfdahl verkligen försökt förkovra sig:

    ”Till nämndeman Peter Persson vid Brännbyn betalades nu av skolfonden Fjorton riksdaler banco för kosthållning åt ynglingen Per Eric Löfdahl under det att han i fjorton veckor gått i skola och tillika bevistat förhören med nattvardsungdomen.”

    Per Eric bor kvar på Rundberget, byter namn till Lövgren och träffar den inflyttade pigan Greta Lisa Ersdotter från Grangärde. De får fem barn, där endast tre når vuxen ålder. Hans ungdomssynd går inte att tvätta bort då prästen noggrant noterar hans brott i kyrkboken. Att hans brott i ungdomen inte glöms av samtiden märker man i att han aldrig får kontrakt hos någon landbonde. Som lös dräng saknar han något avtal och får nöja sig med arbete efter behov på daglig basis. Men han återfaller aldrig i brott.

    Med barnen utflyttade beger paret sig till Norrbärke på 1880-talet. Först nu blir hans ungdomssynd glömd. Den står åtminstone inte längre kvar i kyrkboken. Efter en kort tid flyttar de in till Ludvika och bosätter sig på Tennkullen. Greta Lisa dör och Per Erik blir änkling 1892. Vid en ålder av 76 är han ofärdig och får en plats på Räfsnäs fattiggård, Ludvika, där han går ur tiden den nittonde augusti 1903.

    Källor

    Nya Kopparbergs bergslags häradsrätt (T) AIb:2 (1841-1849) Bild 1290

    Ljusnarsberg (T) C:12 (1815-1829) Bild 133

    Ljusnarsberg (T) AI:17b (1841-1851) Bild 243 / sid 523

    Ljusnarsberg (T) AI:19c (1862-1871) Bild 68 / sid 566

    Norrbärke (W) AI:16a (1881-1891) Bild 128 / sid 119

    Ludvika (W) AIIa:4 (1899-1909) Bild 2980 / sid 1155

    Ludvika (W) AIIa:3 (1899-1909) Bild 1840 / sid 770

    Karta över brottsplatserna (extern länk)

  • Bilder från Smedjebacken, Söderbärke och Ludvika

    Bilder från Smedjebacken, Söderbärke och Ludvika

    Adolf Blomqvist var verksam i Smedjebacken mellan 1901 – 1905 och fortsatte sitt värv i Grängesberg fram till 1930.

    Mer information om Adolf här: https://fotografregistret.se/adolf-blomkvist/

    Känner du igen någon av personerna? Hör av dig här:

    Namn

  • 17. Slutet

    17. Slutet

    Transporten gick långsamt. Hösten hade hunnit djupna när de förde honom österut, bort från Bergslagens grå höjder och de domar som redan fallit över hans huvud. Järnen skavde mot handlederna vid varje steg han tog upp och ned från en vagn eller en båt och varje natt i främmande arrest bar samma lukt av fukt, halm och gammal andedräkt. Ålund var inte längre den hotande farliga brottslingen. Den bleka uppsynen och den kraftiga hostan tycktes tagit kraften ur honom.

    Han var dömd. Det låg nu över honom som ett fastslaget faktum. Icke längre som en hotande möjlighet. Gevaldigern Pettersson hade överlevt knivöverfallet på tåget men det hade knappast gjort någon skillnad om han dött. Domen från Örebro över mordförsöket var avklarad, liksom den i Nora för mordet var. Rannsakningen om Tunander var avslutad, orden skrivna, vittnen hörda, och dödsstraffet stod där som ett orubbligt slut. Men ännu återstod något och det var detta som höll honom upprätt även om hostan försökte fälla honom med jämna mellanrum. Detta gav hans tankar riktning: Svartlösa. Det tredje mordet på Lindhofs ägor. När han sköt handelsresanden i bröstkorgen. Han satt nu på vagnen den sista biten mot Fittja med blicken sänkt men sinnet i rörelse. Om han skulle dö, skulle det ske efter att allt blivit sagt. Dessutom sagt på hans villkor.

    Tingssalen i Fittja var mindre än de han vant sig vid, men trängre, tyngre. Luften stod stilla där inne, och bänkarna fylldes av folk som rest från kringliggande socknar, lockade av ryktet om mördaren från Bergslagen. När Ålund fördes in stod redan nämnden samlad. Häradshövdingen satt rakryggad, med papperen ordnade framför sig. Namnen lästes upp. Larsson i Rasshamra, Andersson i Tysslinge, Lundin i Ekelund, etc. Som om själva ordningen i deras uppradning kunde väga upp det kaos som låg i målet. Ålund hörde knappt. Hans blick drogs i stället till den andre. Carl Eric Carlsson. De hade redan fört in honom. Carlsson stod blek, med händerna hårt knutna framför sig, och såg inte åt Ålunds håll. Det fanns något i hans hållning. En stelhet, en ansträngd stillhet som Ålund genast lade märke till. Han mindes honom från Långholmen, från de korta samtalen, från igenkännandet i skänkrummet vid Stora Nygatan inne i Stockholm. Och nu stod de här, båda två. Inför rätta för samma gärning bara för att Ålund hade en otjänst att skänka.

    Åklagaren steg fram och redogjorde för saken. Protokoll upplästes. Domar räknades upp. Ålunds namn föll gång på gång i salen, bundet till stölder, våld, blod. Hans tidigare liv rullades upp inför dessa män, som om det vore ett stycke tyg man mätte ut inför en slutlig avskärning. När Carlsson fördes ut, för att Ålund ensam skulle höras, lade sig en tyngd över rummet. Häradshövdingen lutade sig fram och bad om sanningen. En fullständig och sanningsenlig bekännelse. Ålund, hostade kraftigt och spottade blod i sin näsduk men lyfte blicken och började.

    Han talade lugnt först. Om resan från Arboga. Om ångfartyget, värmlänningarna, krogen på Riddarholmen. Han beskrev Silverskåpet, spriten, hur kvällen dragit ut och hur han följt en av männen. Han som hette Henrik, kallad Hästås, bort genom gränderna. Orden föll jämnt. Han berättade om avträdeshuset i Riddarhusgränden, hur Henrik stupat av rus och somnat, och hur han själv, utan tvekan, stuckit handen i mannens ficka och tagit vad där fanns: två ur, penningar, en kniv. Ingen rörelse i salen. Han fortsatte. Stora Nygatan. Igenkännandet från Långholmens fästning. Carlsson. Där, för första gången, förändrades hans röst en aning. Han beskrev mötet, samtalet, överenskommelsen att ses igen. Carlssons krog i Kolmätargränden. Resan med Tessin. Drottningholm. Fittja. Mot Lindhofs ägor. Och hela tiden: hur de gått var för sig för att icke ses tillsammans. Nu började några av nämndemännen skifta i sina säten.

    Han förde dem vidare. Aspudden. Hagen. Morgonen därpå. Och så mötet med mannen med tvärpåsen. Han som var handelsresande och sade sig heta Svensson. Ålund beskrev honom noggrant. Kläderna, dialekten, väskan med varor. Han återgav samtalet, hur de slagit följe, hur de gått till Södertälje, druckit tillsammans, vandrat vidare. Det var nu som något i berättelsen började dra åt sig allas uppmärksamhet. Han avbröt sig för att hosta häftigt och återvände sakta med hes röst. Under vandringen sade han, och gjorde en kort paus, föreslog Carlsson… En tystnad föll. Att vi skulle taga livet av honom. Orden låg kvar i luften. Carlsson, som nu åter förts in, ryckte till. Lögn! utbrast han, men tystades genast.

    Häradshövdingen höjde handen. Låt honom tala. Ålund fortsatte, nu med en märklig klarhet. Skogen. Berghällen. Brännvinet. Hur Svensson druckit, hur han till slut sjunkit ned, hur kroppen blivit tung och slapp. Då Carlsson hade sagt att det var dags: nu skola vi göra’t. Det var som om hela rummet drog efter andan. Ålund beskrev hur de gått till väga. Hur kläder öppnats. Hur mannen vaknat till, kämpat emot och då Ålund skänkt honom knivhuggen.Han sade det utan höjning av rösten. Sedan hur han skjutit honom rakt i bröstkorgen. Någon i bakre raden gjorde ett kvävt ljud. Ålund stannade inte. Han förde dem vidare genom allt. Hur kroppen släpats. Hur ris kastats över den. Hur pengarna delats. Hur Carlsson tagit rocken, lämnat de sämre kläderna. Hur de gått tillbaka mot Hagen. Varje detalj lades fram. Som om han en gång för alla ville tömma sig själv på allt. När han slutligen tystnade var det som om något släppt i honom.

    Häradshövdingen såg länge på honom. Och denne Carlsson, sade han långsamt är alltså medbrottslig? Ja. Ett enda ord. Carlsson steg fram, blek, skakande och hävdade sin oskuld med brusten röst. Han torkade ögonen med handryggen. Ingen kunde väl intyga att Ålund och Carlsson ens mötts, utmanade han rätten med! Hans ord studsade mot väggarna, fyllda av desperation. Bevisen bars fram. Haglen.De små, grovt tillverkade blystyckena. Ålund såg på dem, nickade. Dessa. Kläderna visades. Säck, rock, byxor.Han pekade ut dem. De voro hans.

    Carlsson skakade på huvudet, gång på gång, som om han försökte skaka bort hela berättelsen. När vittnena talade, om kråkorna, om liket i skogen, om de sönderrivna kläderna, stod Ålund stilla. Han lyssnade. Och någonstans, bakom allt detta, fanns en annan rörelse. En kall, beräknande inre rysning av förtjuselse. Han hade kastat ut ett nytt namn i elden. Lagt ännu en kropp mellan sig och slutet. Eller kanske fört slutet närmare? Men på sina egna villkor. När rannsakningen uppsköts och de åter fördes bort, gick han utan motstånd. Kraften var borta, hostan slet ut hans inre ur bröstet och orken att gå fanns inte längre. Han fick hänga på fångvaktarnas armar för att överhuvudtaget kunna fösas framåt. Ut genom dörren, nedför trappan, tillbaka mot häktets mörker. Tiden var knapp nu. Men ännu fanns den. Och så länge den fanns, kunde han tala.

    Stockholms cellfängelse. Oktober 1860.

    Fångvaktarens rond innebar att gå runt och inspektera genom varje lucka att intagen fånge var uppställd och förberedd för dagen. Ålunds cell hade ingen stående framför luckan men sängen hade en kontur av en vuxen man under filten. Fångvaktaren larmade om handräckning och beredde sig för att göra sig tillträde till denne oförskämda mördare som snart skulle åter till rannsakningen i Botkyrka. Tre man tog tag i Ålund för att bryskt väcka honom. Men Ålund vaknade inte. Sotdöden hade tagit honom ur världen innan bilan gjorde det….

    Jan Peter Ålund blev tjugosju år gammal. Redan som barn en skälm och snattare. Som tonåring en erfaren tjuv. Som ung man en seriemördare. Han blev fälld för tre mord, erkände under sin levnad ytterligare två mord. Det egentliga antalet får vi aldrig veta…

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 3.3 / 5. Vote count: 4

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish här:

    Epilog

    Den efterföljande rättegången där endast Carl Eric Carlsson närvarade, frikändes från alla anklagelser om inblandning i mordet. Samtliga vittnen kunde berätta hur handelsresanden Svensson endast medföljts av Peter Ålund. Det var aldrig någon annan med. Varför Ålund försökte snärja sin bekant från Långholmen är okänt. Möjligen för att återbetala en oförrätt eller för att få till en längre rättsprocess med nya möjligheter till flyktförsök vid transporterna dem emellan.

    Bild:

    Stockholms cellfängelse (till vänster). där Jan Peter Persson Ålund (f: 1833) dog i sotdöd i sin cell, 1860. Fängelset låg på Norrmalm, ca 200 meter nord om den plats som idag inhyser centralstationen.

  • 16. Angivelser och erkännanden

    16. Angivelser och erkännanden

    Nora, middagstid, den sjunde augusti 1860.

    Rättegångssalen var åter fylld och församlingen som väntat otåligt för att få en skymt av den nu ökända mördaren och brottslingen. Det var en av dessa dagar då sommaren stod stilla över staden och luften inne i tingshuset kändes nästan kvävande. Fönstren stod öppna men släppte bara in svaga vindpustar från gatan utanför. Oljelamporna på borden var ännu tända trots dagsljuset, och deras lågor darrade svagt i draget. Förmiddagen hade spenderats utomhus. Med vagn hade Ålund tagits till skogen vid järnvägen där han dräpt Carl Fredrik. Under den hårt bevakade vallningen hade han fått redogöra hur mordet gått till. Nu var det eftermiddag och det rättsliga efterspelet kunde snart rundas av för de illdåd Peter Ålund begått i Nora.

    Den allmänna åklagaren harklade sig och påbörjade denna sista rannsakningsdag med att först redovisa undersökningsresultatet från Ålunds angivelser om mordet på en kassafogde i Lindesberg och Stina Lisa Hedgrens plötsliga tillgångar. Stina Hedgren må vara klandervärd men icke till mord såsom Ålund hävdat, börjat han. Paret Hedgren har dock utpressat brukspatron Ericsson på Laxbro i Ljusnarsberg och tillförsnillat sig betydande medel för ett moralbrott vilket nu kommit i dagen. Herr brukspatronen Ericsson och paret Hedgren har dock kommit till ett avslut i deras denna enskilda fråga genom avtal som nedan förs till protokollet. Ålunds hemställan om rättegång i frågan nekas.

    Då vi erkänna att vi såsom att vi såsom föregiven födslohjälp, för ett av mig Stina Lisa Jansdotter den 22:maj 1857 framfött flickebarn, Axelina, af Herr brukspatron Ericsson på Laxbro under flera tillfällen sammanlagt bekommit en summa av omkring 3300 Rd riksmynt, dem vi dels genom hotelser, svek och orätt oss tillnarrat, så förbinda vi oss här medelst såvida herr patron Ericsson för detta icke oss antastar eller dessa medel av oss utsöker vi då icke på det ringaste sätt varken själva eller genom andra skola ytterligare med någon anhållan om vidare understöd honom besvära eller hans lugn störa, men underkasta oss däremot, såvida häremot bryta, all den näst lagen kan oss ity full ådöma. Norra Bäcktorp den 29:e juni 1859 Anders August A.A.H Hedgren Stina Lisa S.L.I.D Jansdotter

    Bänkarna som var fyllda drog unisont efter andan. Bönder från socknarna runtomkring, dagkarlar, arbetare och hantverkare från staden och kvinnor som kommit av ren nyfikenhet satt tätt packade. De viskade sinsemellan när det nu plötsligt framstått hur den hedervärde brukspatronen Ericsson i Ljusnarsbergs socken alltså hade ett utomäktenskapligt barn på bygden. Men Ålund skulle försöka få till minst en ny rättegång. Utslaget för mordet på Carl Fredrik Tunander skulle fällas under dagen. Rannsakningen hade följt en väg som redan tycktes utstakad. Erkännandet låg där som ett färdigt manus. Vittnen hade kallats, handlingar lästs upp, och domhavanden hade nu närmat sig de avslutande delen av rättsskipningen. Direkt efter utslaget föll skulle Ålund transporteras till Svartlösa häradsrätt i Botkyrka. Det skulle då innebära den sista rannsakningen. Den skulle lika kvickt få honom fälld för mordet på den handelsresande han erkänt sig skjutit och rånat föregående år. Därefter väntade skarprättaren och bilan. Om han inte kunde få till ett nytt rättegångstillfälle, tänkte Ålund.

    Det var då han plötsligt höjde blicken.

    Hans röst bröt stillheten och åklagaren stannade till. Ålund som harklat sig, uttryckte att han för att få lätta sitt samvete bekänna alla de brott som han ännu inte erkänt. Ett svagt sorl spred sig genom salen. Domhavanden lutade sig fram över bordet med en min av misstänksamhet och undrade om den tilltalade alltså ville göra ytterligare bekännelse och huruvida denna skulle vara utan dikt och fantasi? Ålund nickade bifall. Hans blick vandrade ett ögonblick genom rummet tills den fann sitt mål. Blicken stannade kort vid en man längre bak. Palm. Fångvaktaren från Nora cellfängelse stod där med armarna i kors. Ålund började med en elektrisk energi att redogöra sin nya bekännelse;

    ———————–

    Det hade varit en natt i början eller mitten av juni månad år 1853. Mörkret låg tungt över hemmanet Bäcketorp i Nora socken, inte långt från Svartälven. Gården låg avsides, och endast ett svagt ljus hade synts genom fönstret till den så kallade nystugan. Ålund berättade hur han smugit sig fram till huset. Fönstret var fastsatt med spik, men det hade inte hindrat honom. Med tålamod och ett enkelt verktyg hade han lyckats bända loss brädan tills fönstret gav efter. Han tog sig in. I den lilla stugan luktade det svagt av rök från spisen och av mat som stod kvar efter kvällens måltid. På spismuren stod en assiett. Där låg två silverföremål. En förläggarsked och en strösked, båda märkta med bokstäverna E.D.S. Han stoppade dem i fickan medan han sett sig om. På väggen hängde ett skåp som ägaren lämnat dess nyckel i låset. Ett slarv som ofta kostade mer än folk anade. I skåpet fann han sex matskedar, tre av dem var av silver och märkta på samma sätt. De andra var av enklare metall, kanske pläter. Han tog dem alla. I stugan fann han också ett par stövlar. Och lite lagad mat. Även det tog han. När han var färdig lämnade han huset lika tyst som han kommit. Men natten var inte över. Ålund fortsatte sin vandring. Efter vad han uppskattade till en halv fjärdingsväg kom han till hemmanet Spjutvik. En större manbyggnad låg där i mörkret. Han bröt sig in genom ett fönster på övervåningen. Inne i huset, medan han letade han igenom en kista hördes plötsligt ett ljud alldeles för nära. Någon i huset hade vaknat och var på väg upp till övervåningen. Ålund berättade hur han kastat sig tillbaka till det just uppbrutna fönstret och hoppat ner i mörkret. Så snart hans fötter tagit mark hade han sprungit fort. Denna gång utan att ha fått något med sig. Men det fanns viktigare erkännanden att göra och tillsammans med detta att ange en man som utger sig för att vara rättvisans man, men som har en mörk sida. Dold för sina invånare.

    Några dagar senare hade han återvänt till trakten. Den gången i sällskap med en annan man. Jonas Olsson från Utterbäck i Karlskoga härad. Jonas Olsson var, liksom Ålund själv, redan straffad för stöld. Tillsammans gav de sig ut i natten. Tre gånger bröt de sig in. Först vid ett torpställe ungefär en kvarts mil från Kortforsbron över Svartälven. Där tog de några matvaror. Sedan vid en större gård ungefär en halv mil från bron. Där fann de mer. En säck. Kött och bröd. Och en yxa. Till sist bröt de sig in hos en ensam skomakare som bodde i närheten. Där tog de en grå vadmalsrock, en kopparkruka, en skomakarkniv och en liten dosa med kimrök. Men det verkliga brottet låg ännu framför dem. Nästa kväll begav de sig tillsammans åt Wikersgården till, men gjorde inget åt de boende på denna plats. De passerade endast gården och fortsatte ner till sjön. Där fann de en eka vid Vikers strand. De sköt ut ekan på det mörka vattnet och rodde under tystnad över sjön tills de efter ett par timmar nådde Gyttorps by. Där i det gryende morgonljuset steg de i land och fortsatte till fots mot Hagby på Nora stads område. Deras mål var en stuga som tillhörde den förre smedsåldermannen Lekberg. Ryktet sade att Lekberg hade mycket silver och pengar förvarade i huset.

    De ämnade råna honom. Men de var inte bara han själv och Olsson. Här sänkte Ålund rösten något. Efter att ha lämnat Jonas Olsson utanför huset gick han in till Nora stad. Där uppsökte han kronohäktets vaktmästare. Palm. Domhavanden tappade nästan andan och åklagaren skrattade till. Men Palm själv stod alldeles stilla. Ålund fortsatte. Palm hade redan tidigare kommit överens med honom om att delta i rånet på Lekberg. De möttes i staden, planerade och begav sig mot Hagby och den väntande Olsson. När de återkom till Lekbergs stuga väntade Jonas Olsson i en glänta i närheten. Där slog de sig ner och väntade på kvällens mörker. Till slut var det dags. Innan de begav sig fram till Lekbergs stuga, så spanade de efter eventuella besökare. Ingen tillstädes. Sist svärtade de sina ansikten och smög sig fram. Tillsammans tog de bort ett spikat köksfönster. Först kröp Jonas Olsson in. Sedan Palm. Sist Ålund som drog igen luckan över fönstret och såg hur Palm och Jonas Olsson in i kammaren där Lekberg och hans gamla hushållerska sov. De skulle bevaka smedåldermannen medan han sov och Ålund skulle själv tyst smyga upp på vinden och leta. Det var där pengarna skulle finnas. Och där fann han dem. En koffert stod öppen. I den låg ett litet sockerskrin. När han öppnade det fann han sedelmynt som han stoppade i fickorna. Under skrinet låg silver. Tolv eller tretton matskedar. En större förläggarsked. Och flera teskedar. Alla märkta med bokstäverna L.B.I en annan koffert låg ännu mer. Den var låst. Men med en yxa som han tidigare stulit i Spjutvik slog han sönder den. Där fann han ytterligare sedlar och silvermynt. Allt tog han. När han till sist gick ner från vinden stod dörren till Lekbergs kammare öppen. Lekberg och hans fru var vakna och jämrade sig. Vad Palm och Jonas Olsson gjort där inne visste han inte. Men han ropade åt dem att han funnit hela klibban. De två kumpanerna kom då ut från kammaren och de lämnade stugan genom dörren. Tillsammans sprang de till den närbelägna glänta de väntat på sommarnattens skymning föregående kväll. Där delade de bytet. Ålund sade att rånet skett natten till en lördag, ungefär åtta dagar före midsommar år 1853.

    ———————–

    När han slutat tala låg rummet i fullständig tystnad. Domhavanden lutade sig fram och frågade om allt detta var sant? Ålund mötte hans blick och svarat jakande , att han icke kunde, utan att ljuga, återta ett enda ord. Åklagaren reste sig långsamt. Han sade att det var känt att inbrottsstöld begåtts vid Bäcketorp och att rån verkligen ägt rum hos smedsåldermannen Lekberg vid Hagby vid ungefär den tid Ålund angivit. Men att den hedervärde Palm skulle ha något med en usling som den åtalade, var ett orimligt förtal. Ett nytt sorl började stiga i salen. Men vid den anklagades bänk stod Peter Ålund stilla. Och längst bak i rummet stod Palm. Orörlig. Som om golvet plötsligt blivit mycket osäkert under hans fötter. Åklagaren suckade. Han visste att varje mått och steg i en rannsakning måste tas. Palm måste förstås höras, även om angivelsen var absurd. Mer intressant var att få höra Lekberg. De hade haft ett inbrott vid denna tid och kanske lösningen på det brottet fanns inom räckhåll här. Detta skulle han hinna klargöra till nästa rannsakningstillfälle. Rättegången lystes av och Ålund transporterades till häktet i väntan på tågtransporten åter till Örebro, tidigt dagen därpå.

    Morgonen den åttonde augusti 1860

    Fånggevaldigern Pettersson och handräckningsmännen eskorterade Ålund ner till järnvägsstationen, denna dag den åttonde augusti 1860. Tåget mot Örebro hade inte den särskilda fångtransportbur som använts till varje rättegångsdag så ett utrymme i bromsvagnen fick duga denna gång. Utrymmet var till för bromsaren av hela tågsetet och det var tillfyllest för att skilja en mördare från hedervärt folk på denna resa till Örebro. Det fanns tydligen fler brottslingar att skjutsa runt så detta får duga, tänkte Pettersson när de bordade. Ålund hade de senaste resorna varit så hjälplöst viljelös att gårdagens rättegång där han erkänt ytterligare brott hade onekligen varit en kontrast. Men nu var han åter letargisk och sjönk ner på den ena av två bänkar som stod tätt mot varandra. Ålund var alldeles uppgiven medan handräckningsmännen kedjade fast honom. Att bilan till slut skulle göra honom ett huvud kortare tog kraften ur den uslingen, tänkte Pettersson. Den erfarne fångvaktaren betraktade mördaren som satt mitt emot honom. Utrymmet dem emellan var så trångt att deras knän nästan möttes. Ålund satt med slutna ögon och tycktes sova. Han var en slagen hund och varit så ofarlig att Pettersson entledigat handräckningsmännen till vagnen bredvid där de åtminstone kunde sitta på säten. Detta lamm kunde han själv spendera resan med utan att låta de två eskorterande männen göra resan stående. Loket frustade som om att fånga kraften att rulla söderut och förbi Norasjön.. Solen var uppe och gav resenärerna vyer på folk som var ute på fälten. Jordbruket stannade aldrig av. Efter ett kort stopp i Järle så närmade de sig nu Dylta station. Ålund lutade sig fram och strök sina händer över knäna och benen. Ålund började gråta. Med tårar rinnande nedför kinderna mumlade han något om sin mor och förde sina kedjade händer mot bröstet för sin snusdosa av papp. Men i hans händer blänkte istället ett knivblad till.

    Med ett plötsligt språng stod han rakt framför Pettersson med fångkedjan sträckt bakom sig ner i bänken. Utrymmet dem emellan var ingenting och den uppstådda trängseln dem emellan hindrade Pettersson få upp sin sabel. Näsa mot näsa började slagsmålet där den ena hade en kniv som vilt svängde fram och åter. Det första gick rakt genom Petterssons kinder som gav honom ett kusligt grin medan blod sprutade högt upp i bromsvagnens tak. Sedan föll gevaldigern bakåt över bänken han suttit på med en beväpnad mördare över sig. Trots kedjornas begränsning högg Ålund ursinnig ner mot Petterssons bröst och buk. Uniformen och hullet där under gav upp med tarmar som nu stod synliga i dagen. Trots smärtorna och i kamp för sitt liv tog Petterson tag med båda händer över eggen för att stoppa angriparens attacker. Allt blod gjorde knivens blad halt, men han kunde vrida den ur händerna på den kedjade angriparen och kasta den ut genom det öppna tågfönstret bredvid dem. Vid detta lag hade tumultet och skriken nått övriga passagerare, där de två fångbetjänterna med massivt våld tog all vilja ur Ålund att försöka göra sig fri. Pettersson flyttades snabbt till annan vagn där övriga resenärer bistod med rena linnen och kokande vatten. Händer och ansikte sönderskurna, bröst och mage uppskurna. Blod överallt. Det var långt kvar av resan där en doktor kunde tillkallas och Petterssons andhämtning kunde inte längre hålla takten till järnvägsskarvarnas dunkande…

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 4.5 / 5. Vote count: 8

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish här:

    Kommentar och källmaterial

    Jan Peter Ålunds erkännande om inbrotten sydväst om Nora samt inbrottet hos Lekberg är väldigt exakt återgivet med noggrannhet till detaljer av det stulna, tillvägagångssätt, etc. Palm pekas också ut som medhjälpare vid rånet hos Lekberg i Hagby och nämns även som den som skaffat och levererat kniven till Ålund, men angivelserna avvisas av rätten. Möjligen så är angivandet ett futilt försök till hämnd mot någon som antagligen behandlat Ålund med våld, de gånger han besökt cellfängelset?

    Dessutom är flyktförsöket på tåget noggrant återgivet såsom rättegångsprotokollet vid Örebro beskrivit händelsen. Övrigt såsom sammanhang, miljöer och hur Ålund getts möjligheten att erkänna brotten mitt i rättegången av mig diktade för läsbarheten. Anklagelsen mot Palm lämnade Ålund in i skriven form.

    Länk till Google Mymaps för karta över samtliga brott som Ålund åtalats för

    Brev till Domhavanden om händelsen på tåget

    (ej att förväxla med rättegångsprotokollets redovisning)

    Kroppsbesiktning av Petterssons skador efter angreppet