Kategori: Den vedervärdiga mördaren

Värmen i cellen var det första som slog honom när han kom dit. Det var en stilla värme, nästan omärklig, men den fanns där hela tiden – i väggarna, i luften, i golvet under fötterna. För en man som levt större delen av sitt liv i dragiga torp, skogslador och tillfälliga gömställen var det en märklig känsla. Cellfängelset i Örebro var nybyggt. Folk talade om det som ett under av modernitet. Här skulle fången inte längre kastas ned i mörka hålor tillsammans med andra, utan hållas ensam. Varje brottsling skulle få sin egen cell, sin egen tystnad – och där, menade de lärde männen i Stockholm, skulle han få tid att tänka över sina synder och kanske ångra dem. Ålund kunde inte låta bli att dra på munnen åt den tanken. Men han måste ändå erkänna en sak. Han frös inte. Hade hans sak kommit inför rätta bara några år tidigare, skulle han sannolikt ha hamnat i en av de råkalla källarna under Örebro slott. Där sipprade fukten ur stenarna och vinden letade sig in genom varje spricka. Män hade legat där i månader och kommit ut bleka och febriga. Om de alls kom ut. Här satt han i stället i en cell. Den var trång och sparsam. En brits, en pall, ett litet bord. Dörren var tjock och försedd med en glugg där vakten då och då lät blicken falla in. Övervakningen var ständig. Men det var varmt. Och det var nytt. Ålund satt vid det lilla bordet och såg på sina händer. Han hade kommit hit i början av november. Det hade sagts redan från början att han skulle bli kvar en tid. Rättegångarna var flera, och varje brott skulle dömas där det begåtts. Sådan var lagen. Han förstod redan att Nora var nästa härad att besöka, då Carl Fredrik inte hörts av och antagits vara död.

Redan nu var två ting i Lindesberg utlysta. Det första den tjugoandra november 1859. Den som hade uppsikt över honom var gevaldigern Pettersson. Fångvaktaren var en man i sina bästa år, kanske något över femtio. Kroppen var fortfarande kraftig men i ansiktet fanns de spår som många års arbete med fångtransporter lämnar efter sig. Hans blick var vaksam och van att läsa människor. Han hade hört talas om Ålund och de hade träffats förr. Om hur denne vid tidigare tillfällen lyckats slå sig fri under transport. Hur han kastat sig över sina vakter och försvunnit in i skogen. Som den gången norr om Västerås. Den gången mindes Pettersson att han varit den som ansvarade för transporten mellan Örebro slott till Västerås häkte, innan han vände hem till Örebro. Pettersson tog därmed inga risker. När Ålund skulle föras någonstans var de alltid flera. Bojorna satt hårt kring handlederna och ibland även kring anklarna. Varje rörelse bevakades. Pettersson gick alltid närmast. Det var en sådan man man inte kunde lura i första taget. Ålund kände också igen Pettersson där han satt i cellen. Han han hade känt igen honom vid inskrivningen och satt nu och tänkte på fånggevaldigern. Inte på hans styrka – utan på hans ålder. En man som Pettersson kunde inte ha många år kvar i tjänst. Och sådana män började ofta tänka på annat än plikt. På pengar. På ett lugnare liv när arbetet en dag tog slut. Ålund hade haft tur i livet många gånger. Och han visste att han fortfarande hade något som kunde locka en fattig man. Pengar. Inte de mynt som nu låg beslagtagna av rättvisan, utan de saker som låg gömda i skogarna i Bergslagen. Byten som ännu ingen funnit. Gods som kunde säljas och bli till klingande riksdaler. Problemet var bara att Pettersson aldrig skulle tro honom. Inte ännu. Men kanske senare. Om nya rättegångar kom till stånd. Om de färdades tillsammans många gånger mellan härader och städer. Då kanske en dag kunde komma när orden började falla på rätt sätt. Ålund log svagt för sig själv. Allt berodde på tiden. Och tid hade han, åtminstone ännu.

Cellfängelsets modernitet visade sig även utanför murarna. Bakom huset, österut mot Hjälmaren till, låg rastgårdarna. De var anlagda som en solfjäder där varje smal gård sträckte sig ut från byggnaden som en tårtbit. Höga träplank skilde dem åt, och överst var ett nät spänt för att hindra flykt. Varje fånge fick sin egen lilla bit av himlen. Där kunde han gå fram och tillbaka en timme om dagen. Ingen kunde se den andre. Ingen kunde tala med någon. Men solen kunde nå ned över plankorna. Och ibland även regnet. Ålund hade redan hunnit vandra där några gånger. Den lilla triangeln av himmel var allt han fick. Men för en man som länge vandrat fritt i skogar och längs landsvägar var även den lilla biten av himmel något att betrakta länge.

Den tjugoandra november 1859 kom med frost i luften. Vagnen rullade ut från fängelset redan vid halv sex på morgonen när kusken styrde mot Lindesberg. Himlen var ännu mörk över Örebro. Endast en blek rand i öster antydde att dagen skulle komma. Ålund satt i fångvagnen med bojor om handlederna. Pettersson satt mitt emot honom. Två andra vakter följde med. Hästarna drog vagnen ut genom stadens gator och vidare norrut. Hjulen knastrade över den frusna vägen. Andedräkten stod vit ur hästarnas näsborrar. Landskapet låg stilla.Fälten var bleka av rimfrost och skogarna stod mörka och tunga under den grå himlen. Ibland passerade de en ensam gård där röken steg ur skorstenen. Ålund såg ut genom gallret i vagnen. Tids nog skulle de få åka till Nora om Ålund inte lyckades fly före dess. Han tänkte inte på landskapet. Han tänkte på människorna i Lindesberg. På rätten. Och på vad han själv skulle säga.

När de kom fram hade dagen redan gått långt. Tinget började efter middagsmålet. Rätten samlades i tingssalen, där domhavanden tog plats tillsammans med nämndemännen. Länsman J. M. Wictorin stod som åklagare. Ålund fördes fram. Han stod lugnt mellan två yngre fångvaktare som följt med upp till Lindesberg. Rapporter lästes upp. Obduktionsprotokoll. Utdrag ur rannsakningen vid Svartlösa häradsrätt. Allt handlade om samma sak. Per Gustaf Tunander. Ålund hade tidigare erkänt att han dödat honom på Ingelshyttans skogsmark den femtonde juni. Nu återgavs hans egen berättelse. Hur han och Tunander lämnat landsvägen och gått in i skogen. Hur de druckit brännvin vid ett kärr. Hur gräl uppstått om pengar. Hur Tunander slagit honom med en käpp. Och hur Ålund då tagit en sten och slagit honom i huvudet. Sedan kniven. Orden lästes högt i salen. Ålund stod tyst. Tunanders föräldrar var där. De satt längst fram i salen. Modern berättade hur sonen sett ut i livet. Ljusbrunt hår. Ordinär längd. En klocka av nysilver som han burit med sig. Fadern berättade om kläderna. En gråspräcklig rock. Molskinnsbyxor. Mössa av blått kläde. Allt detta hade senare återfunnits eller igenkänts. När nåldynan visades upp – en liten sak av vadmal – sade modern att den tillhört hennes son med tårar som föll längs kinderna. Ålund stod stilla. Hans ansikte förändrades inte.

Maria Lovisa Ersdotter var också kallad. Hon var nervös inför vittnesmålet men svor eden och meddelade sin berättelse utan att titta upp mot sin fästman. Hon berättade hur Ålund och Per Gustaf Tunander vistats vid Lönnfallet före mordet. Hur de sovit i en skogshage. Hur hon på morgonen lämnat dem för att hämta brännvin. Och hur hon senare funnit Ålund ensam. Gråtande. Han hade sagt att Tunander gått till Mariefred. Maria lät sin blick vila några sekunder mot Ålund medan han själv stirrade på sina händer. Men ingen i rätten fäste någon notis om detta. När Ålund själv talade berättade han på nytt sin historia. Hur grälet uppstått. Hur slaget fallit. Hur kniven sedan gjort sitt. Han beskrev hur han dragit kroppen till kärret och lagt ris över den. Och hur han sedan tagit Tunanders kläder. Efter timmar av förhör och vittnesmål låg Lindesberg i fullt mörker. Rätten beslutade att rannsakningen skulle fortsätta vid nästa ting i december. Ålund skulle återföras till Örebro. När han åter satt i fångvagnen var luften ännu kallare än på morgonen. Hästarna vände söderut. Pettersson satt mittemot honom igen. De sade inget till varandra. Men Ålund såg på honom en stund i det svaga skenet från lyktan som svängde i vagnen. Och någonstans i sitt stilla sinne började han redan tänka på nästa resa och framförallt hur han skulle ordna med så många att han till slut kunde vara beredd när Pettersson föll till föga. Tillbaka på Örebro Cellfängelse nära efterföljande dags morgon. Ålund visste var hans väg skulle sluta om han inte lyckades rymma och den möjligheten behövde han vara beredd för då den uppstod. Fler rättegångar, fler möjligheter. Samtidigt kunde de som felat honom förr själva få stå till svars. Som Stina Lisa och den där Hedgren som han aldrig tyckt något vidare om. De kunde gott få stå till svars och han visste hur.

Tidigt på morgonen så snart ljuset letat sig in i det lilla fönster högt ovanför honom i cellen, så reste han sig och gick fram till dörren. När vakten senare gjorde sin runda stod Ålund kvar där. Vakten stannade kort till när han såg Ålunds ansikte precis innanför luckan och kisade misstänksamt på honom. Ålund talade lugnt om att han ville meddela rätten om ett brott jag erfarit och behövde papper och penna för att göra rätt i en viktig fråga. Två vakter ur fångstyrkan kom till cellen. Ålund beordrades ner på knä framför sin brits innan de låste upp. De stod en stund och betraktade Ålund genom luckan innan dörren låstes upp. Några enkla blad av papper och en stump blyerts lades på bordet. Dörren låstes åter. Ålund satte sig långsamt ned. Den lilla blyertspennan låg i hans hand en stund innan han började skriva. Ljuset från cellens lilla fönster föll svagt över bordet. Utanför syntes bara en strimma grå himmel mellan murarna. Han drog ett djupt andetag. Sedan började han skriva sitt brev till åklagaren:

Under de första åren av järnvägens framdragande genom Bergslagen rörde sig många människor längs arbetsplatserna. Ingenjörer, inspektorer, banvakter, arbetare och kringvandrande handlare blandades i en ström av folk som kom och gick mellan bygderna. I denna miljö fanns en man vid namn Andersson. Han hade tjänstgjort vid järnvägen och sades under en tid ha varit inspektor vid Nya Kopparberget. Han var en man som rörde sig obehindrat mellan arbetets olika stationer och som kände till mycket om de transporter av pengar som ibland måste ske i samband med löneutbetalningar och andra affärer. I samma kretsar fanns också en kvinna som kallades Stina Lisa. Hon hade under en tid vistats vid järnvägsarbetena och var känd av många i trakten. Hennes rykte var tvetydigt. Vissa menade att hon försörjde sig på enklare tjänster och tillfälligt arbete, men andra sade mer öppet att hon ofta tog emot mäns sällskap mot betalning. Hon var en kvinna som visste hur hon skulle tala med män och hur hon skulle vinna deras förtroende. Mellan henne och Andersson uppstod ett förhållande. Det var inte ett förhållande som hölls hemligt särskilt länge. Många i trakten visste att de stod varandra nära. Men Stina Lisa hade också kontakt med en annan man. Det var en engelsman som tjänstgjorde som kassafogde för järnvägsbolaget. Han hade ansvar för större summor pengar och reste ibland mellan olika stationer med kontanter som skulle användas vid betalningar. Den mannen började också söka Stina Lisas sällskap. Det var här som tanken på brottet föddes. Andersson visste att engelsmannen ofta bar med sig stora summor pengar. Han visste också att mannen gärna träffade Stina Lisa i enskildhet. Planen formades därför kring just henne. Hon skulle locka mannen bort från vägarna och in i skogen under förevändning av ett hemligt möte. Där skulle Andersson vänta. När tillfälle gavs skulle han döda mannen. Pengarna skulle därefter delas mellan dem. Stina Lisa skulle alltså vara den som först förde mannen till platsen, medan Andersson utförde själva gärningen. Enligt den berättelse hon senare själv återgav gick allt till just så och denna historia hade nått Ålund.

En kväll fördes engelsmannen ut från järnvägsplatsen under förevändning av ett möte i avskildhet. Stina Lisa ledde honom bort från de bebodda husen och in i skogsområdet mellan stationerna. Där fanns Andersson redan. Vad som därefter skedde i detalj är oklart, men enligt berättelsen slutade det med att mannen dödades och att pengarna togs. När kroppen försvunnit stod järnvägsbolaget inför ett mysterium. Kassafogden var borta. Pengarna var borta. Och många kom att tro att han helt enkelt rymt med bolagets medel. Misstankarna riktades aldrig mot Andersson eller Stina Lisa. Efter denna händelse lämnade Stina Lisa järnvägsplatsen. Hon begav sig till Strävstorpet i Linde socken. Där lärde hon känna en ung dräng vid namn Anders Hedgren. Hedgren var då en fattig man som bodde hos sina föräldrar på ett litet torp där de knappt kunde hålla mer än en ko eller två vid liv. Men Stina Lisa blev kvar hos honom. De gifte sig. Och kort därefter började folk i trakten lägga märke till att deras liv förändrades. Plötsligt fanns pengar. Två hästar köptes. Nya åkdon införskaffades. Hedgren började klä sig bättre än de flesta torpare i bygden. De levde på ett sätt som väckte uppmärksamhet. Många undrade varifrån pengarna kom. Men få frågade öppet. En händelse kom dock att kasta ljus över saken, vilket Ålund hört talas om. En lördagsafton begav sig Stina Lisa och hennes make Anders Hedgren till Kopparbergs kyrkoby. De tog nattkvarter hos en fabriksarbetare vid Krokfors som hette Petter Nord. Nord och hans hustru bodde i kyrkobyn och tog ibland emot resande över natten. Sent på kvällen, omkring klockan elva, sade Stina Lisa att hon skulle gå upp till kyrkbacken en stund och snart återvända. När hon gått satt Hedgren kvar en stund. Sedan sade han till Nord att de borde gå efter och se vad hon hade för ärende ute så sent. De två männen smög därför efter henne. När de kom fram till kyrkbacken såg de att hon stod vid ett hus där Andersson bodde. De stannade vid byggnadens hörn och lyssnade. Där hörde de hennes röst. Hon bad Andersson släppa in henne. Ett fönster öppnades. Samtalet började. Stina Lisa sade att hon gift sig och därför ville ha ut den del av pengarna som tillkom henne. Hon krävde två eller tre tusen riksmynt i banco. Andersson svarade att hon redan fått femhundra och att det var farligt att dela ut allt på en gång. Om de levde för öppet på pengarna kunde misstankar väckas. Men hon stod på sig. Hon påminde honom om vad hon visste. Till slut öppnades dörren och hon släpptes in. En stund senare kom hon tillbaka. När hon återvände till kvarteret hos Nord hade hon pengar med sig. Nord uppgav senare att summan kunde ha varit omkring tre tusen riksdaler.

Det var denna historia som några år senare nådde Ålund. Han hade mött Anders Hedgren under en vandring efter kyrkovägen. De hade talat om livet och om arbete. Hedgren hade frågat om Ålund visste någon gård som var till salu, eftersom han nu hade pengar och ville köpa något eget. Ålund hade då sagt att Hedgren haft tur som gift sig med en kvinna som fört pengar med sig. Hedgren hade då, enligt Ålunds uppgift, svarat att saken låg djupare än så. Han berättade då vad hans hustru själv sagt till honom. Hon hade deltagit i mordet på en engelsman som varit kassafogde vid järnvägen. Pengarna de levde på var en del av det bytet. Hedgren sade att det ibland var svårt att leva med en sådan vetskap, men att han ändå gift sig med henne och tagit emot pengarna. Vid avskedet hade han till och med erbjudit Ålund några riksdaler eftersom han visste att denne levde fattigt. Ålund avböjde.
I sin nedteckning angav Ålund också de personer som kunde vittna om delar av berättelsen. Petter Nord och hans hustru i Krokfors, som hört samtalet vid kyrkbacken. Anders Hedgren och hans hustru Stina Lisa i Strävstorpet. Skräddaren Johan Stenberg i Nya Kopparberget, som var svåger till Stina Lisa och som enligt uppgift lånat större summor av henne. Han skrev också att många i trakten kände till att paret Hedgren hade ovanligt mycket pengar, även om få vågade tala om saken eftersom de ofta lånade ut pengar till människor i nöd. Ålund avslutade berättelse med en personlig förklaring. Han skrev att han nedtecknat allt detta eftersom han inte tidigare fått tillfälle att muntligen framföra det inför domstolen. Han visste att hans egen dom snart kunde komma och att hans liv kanske gick mot sitt slut. Därför ville han inte längre dölja något han visste. Om hans ord inte skulle tas upp av människors domstolar, hoppades han åtminstone att de skulle väga inför Guds. Det fick duga, tänkte Ålund. Han vek arken på mitten en gång och strök sitt finger på vecket ett par gånger så att arken förblev vikta. Sedan ropade han på gevaldiger och meddelade att han hade en bekännelse att lämna…

How useful was this post?

Click on a star to rate it!

Submit Rating

Average rating 5 / 5. Vote count: 3

No votes so far! Be the first to rate this post.

Berättelserna bakom historien

Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish här:

Bilder och källmaterial

Det gamla cellfängelset var byggt några hundra meter norr om Örebro slott (inringat i rött) i korsningen Fredsgatan/Slottsgatan. Det började började byggas 1857 och invigdes den 27:e oktober 1859. Dagen efter(!) Peter Ålunds rannsakning i Svartlösa häradsrätt varför jag antar att Peter Ålund anlände från Botkyrka just denna dag (eller den 28:e). Han var därmed troligen en av de allra första som fördes in som häktad i väntan på rättegångarna som skulle följa i Bergslagen. Fängelset var toppmodernt och hade centralvärme och hade tre våningar med en ljusgård i mitten och var aktivt mellan Ålunds ankomst fram hösten 1859 till slutet av 1960-talet då den nybyggda anstalten i Kumla tog emot de fångar som satt i Örebro fängelse.

Örebro häradskarta från 1865-67

Örebro Cellfängelse ca år 1900. (bild tagen från korsningen Fredsgatan/Slottsgatan)

_{Av Glass negative by Hans (?) Andersson. – Örebro läns museum. https://digitaltmuseum.org/021016244429/fangelset-grupp-fem-man-framfor-byggnaden, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=89566297}

Interiör, Örebro cellfängelse

Östra sidan av fängelset med rastgårdarna

Baksidan av fängelset med fasaden som vette mot öster.

Peter Ålunds egna ord med hans stavning, skrivet från ovan fängelse i slutet av november 1859

”En tydlig å ordagran berätellse, efter deras egna ord, som jag vill framställa för att bli upplyst jag vill nu mera ingenting dölja för varken min del, eller för andras som är för dolt, detta bör ej å sido sättas setta få bli efter följt tills att det blir upplyst om allt sammans Dett är angående om Din som hetas Rymma i från jernvägen med en större penningsuma det har skola hänti mellan Örebro å köping, willkett jag ej kann döja utan gifver dena, upplysningen till att eftergå det har skola hänt för några få år sedan. I jenom deras Egna or, då är det saning å all förfarenhett dett var en karl som varitt hjaktmästare på bana som hette Andersson som varitt inspektor vid Nya Kopparberget å äfven var det en quinna som hetter Stina Lisa, och vid jernvägen honn vär komma vid Skräftorpe i Lindes socken, denna qvina hade Andersson till frilla hon bedrefv äfven horeri med den manen som hade den stora peninge summan, Nu är henes berättelse å egna ord, till sin man, som han sedan talte om för, ålund efter kyrkovägen, att Andersson å honom har tals vid, att hon skille vara den som hade pengarna med sig ått skogen för att bedrifva otukt, varå Andersson skole efterkomma för att dräpa den som hade pengarna, så dem båda skole få dela sig emellan med detta Rofc, efter henes egna ord så gik allt så för sig säger hon, å dom villke är jernvägs bolage så tror att dena man rymde med de alla pängar, varå hon sedan begifer sig till Sträftorpe i Linde socken, och för skafar sig en fästmann som heter Anders Hedgren å ner det blef stilla stånd begaf Andersson sig Nya Kopparberget i jenn, sedan ner dte led på tiden så skole And. Hedgren följa med Stina Lisa till Kopparbergs kyrka, dom går så om en lördagsafton å tar quarter hos en Fabriksarbetare vid Krokfors i kyrkobyn som heter P. Nord, som nu kommer att bli edfast vitnna på denna sack äfven hans hustru, om dne lördagsafton helt sent un kl 11va så säger Stina Lisa dessa ord jag ska gå fram till kyrkobacken jag komer snart till bakes ner hon hade väl gått så säger A. Hedgren till P. Nord vill du följa med s ska vi gå efter å se vad honn har för uträttningar medan det är så sen på qvallen, dett kan jag vill jöra säger P. Nord, Dom går så efter till Kyrkobacken –
Ner de kommer till bygnings knuten så stanna dom å lysna för dom hörde att det språkade å det var hon – henes tall var deta Herr Andersson ska vara så god å släppa in mig vem är det säger Andersson å Lätta på fenstre dett är jag svarar hon vad vill du nu iginn säger han, ja svarar hon jag har min fästman mäd mig, å han är vid qvarter å nu skall jag gifta mig inom kort å nu vill jag ha hafva 2 eller 3000 riksmynt i banco säger hon så kort dett var ejlenge sedan du fick 500 i banco, svarar han der lefver (..) med pengar så både du å jag blifver fast säger Andersson till ja får inte jag som vi var öfverens om, hvillket var, så å,så myke säger honn så vet, Andersson, vad jag kan jöra honom – Ja tjure du säger jan jag tors ej lemna dig allt åp en gång, som till hörer dig på din del, för det är lika farligt för dig som för mig säger han, – å sedan öppas dören å hon gik in på contore till honom – Sedan gokk A.Hedgren å P Nord, hem ijinn ner kl var på natten dp kom hon till backs å då visa hon upp pengar ungefär 3000 Rd daler som P. Nord kunde tycka – å då så sa hon mer jag får 1800 eller om det tusen det mins jag inte säger P Nord för mig – till då är jag nöid, detta tala P. Nord om för mig en tid äfter vid kyrkan, detta blir P. Nord å hans hustru vittne på, Anders Hedgren var en ledig lös dräng åvar hemma hos sina fattiga föräldrar, som hade ett litte torp som de kunde fö en ko eller 2, men sedan Stina Lisa kom ditt å blef gift med Anders Hedgren, så sjöpte hon 2 hästar och grana åkdon, å skall seele å han, å han är nu klädd som en Patron, å dom lefva som herrskap, å Anders Hedgren var i sallskap med mig, som heter Ålund i fjorl somar medan jag var hemma efter kyrkoväg då sporde han mig om jag kunde veta någonstans han kunde få tjöpa sig en egendom, då (…) jag, att de va lycklö te att få gifte som har så mycke pengar nu, då svara han mig, jag vist är det bra men jag skall tala om för dig min tjera Ålund, för jag vet att du E säker att du ej talar om för någon som kan jöra något uppror i denna sake, Jo min tjere du, min hustru har talla om för mig huru hon har fått , så myke pengar, hon har tala om för mig, att då hon var på jernvägen, så hade hon varitt i komplajon med Andersson å dom båda mörda en Engellsman som var kassa fogde för hela jernvägen å han hade så grufligt myke pängar, å jernvägs bolage dom tror att han har rymte. Du mot tro min tjera Ålund, att det är nog svårt att gå till sängs med sin macke, å veta att hon har jort ett sådant brott eller rätteligen varitt med om – men jag kan tro jag må vell inte ha någon synd för dett sade han fast jag är nu gifte med henne – detta tala han med mig efter, kyrkovägen å om jag hade några löspängar så skole du få några Ri daler för jag vet att du det kunde behöfva för du är fattig lika som jag har varit. Jag har ej mindre än 10 banco det skall du få de då tog han upp sedellboken vari jag såg 16ton tio Banco dallar å 4ra 50 banco sedlar, å sedan stak han ner sin bock å sade till mig mer än jerna hade jag vellat gifve dig lite drikspengar, men som sjellfv ser att jag inga löspengar har, och jag svara att det har varitt oförsjykkt, och sedan skjilldes jag Ålund vid honom och gud vittnar nog i mitt ställe – och vittnen till dena sak som har sett deras myckna pängar å äfven hört vad dom har sjellfva saktt, äfven fått myke pengar av Stina Lisa dels lånt och delss fått till sjengs. Dett är P Nord och hans hustru, dett är 2 vittnen som jag kan beskrifva, å äfven L.E Hedgren å hans hustru – å äfven Skrädaren Johan Stenberg som är svåger till Stina Lisa har låntt en stor summa af henne – och bara saken kommer igång så blir det 100 tals wittnen för detta är snart sakt hallfva socknen som vet deta – fast ingen vill bry sig för om di är nödställta på pengar å dem går till gene så får dom låna så myke dem vill, dessa vittnen som jag har uppteckna till begynna med, är Petter Nord och hans hustru som bor vid (…..) fabrik, in vid arboga ty han är fabriksarbetarer – och L.E Hedgren han bor vid Rällsön i Nya Kopparberg om han inte har flyta det vet ja ej, å han är lika som stath dräng – Och Johan Stenberg han bor i Nya Kopparberge Söder om Rällse byn förty han har nybykt, och var Stina Lisa å Hedgren bor hetter Sträfstorpa i Linde soken som har varitt med om brottet å dela pengarna med Andersson och vägen ditt är till Gullsmehytan och hammarbacken och sedan till Sträfstorpa – Andersson bor vid Högforss bruk i Lindes socken eller i Ramshyttan fik jag veta av fiärsman Grandin sist jag var på ransakning – Detta har jag teknatt opp för att jag inte muntligen fik tala om förhållande vid föra domstol å jag hopas att mina ord måste inför Guds Domstol jella om dom inte blir hörda her i tidden för nu får jag lof å tenka på att att jag ingenting fördöljer för varken min del, eller andras som som jag vet, eller har sitt eller dölja, jag gud nåde mig synd jag får inom några månader för vänta min döds dom då är dett godt att vara klar ifrån allt ont å få (….) hädan ur detta synfulla jorde lifvett För om jag uppenbarar vad jag vet, å uppriktitt betjener var jag jort, så kan jag enu hoppas på Guds nåd till min sista stund, för om jag uppriktitt betjiner å nu allvar å taler saning, så kan jag åtter viren den himmelska arvedelen, och äfven minskors medlidsamhet jag som är en så stor syndare och en sådan usling. Nu har jag inte något mera till säga om dätta. Teknar fången J P P Ålund i Örebro läns cellfängelse 1859″