1857 november. Peter vaknade innan ljuset hunnit tränga ner mellan husknutarna på Lönnfall. Den timmen var alltid förrädisk: allting låg stilla, men just därför kunde varje ljud bära. Han låg kvar en stund, stirrade upp i takets mörker, medan gårdagens brännvin låg kvar i kroppen som en matt hetta. Mer trötthet än rus. Bredsjöfall. Han behövde inte tänka länge för att veta att gårdagen skulle få följder. Det hade sagts för mycket, skrattats för högt. Någon hade sett honom gå med Jansson och Söderqvist visste, även om han aldrig skulle våga vittna mot honom. Söderqvist visste om Ålunds förmåga till våld i trånga utrymmen och skulle aldrig våga ta risken. Men någon annan hade kanske sett dem och nämnt hans namn.
Floding. Namnet kom för honom lika tydligt som en knackning på dörren. Kronolänsmannen rörde sig långsamt och eftertänksamt i sin tjänst, men när han väl började röra sig var det alltid mot samma mål. I Ålunds fall skulle det vara hemmet. Modern. Torpet. Peter satte sig upp. Kylan från golvet gick genom fotsulorna när han drog på sig kläderna. Han tände inget ljus. Han visste vad som fick följa med: kniven, lite bröd, skjortan.Ett litet knyte med någon extra skjorta, men framförallt dyrkarna. Dessa verktyg i hans hand räckte för att skicka honom på ett nytt besök på Långholmen, men de var också samtidigt den enklaste vägen genom motsträviga lås. Resten fick stanna. Allt annat var överflödigt. När han gick ut möttes han av morgonluften, klar och hård. Han tog inte stigen. Han gick över gärdesgården, rakt upp i skogen, genom ris och snår, lät grenarna slå mot benen. Han såg inte tillbaka. Att se tillbaka var att tveka och visa sig osäker om nu någon betraktade honom.
En morgon, en tid därefter, någon mil därifrån, satt kronolänsman Floding vid sitt bord på Stråtgården i Ljusnarsberg. En anmälan från Anders Jansson var inlämnad och låg nu framför honom på bordet. Sedelboken. Skinnpungen. De femton riksdalerna. Han hade sett det förut. En berusad man. En sen hemväg. Ett dike. Fyllan fördärvade minnet och vad som egentligen skett, var inte enkelt att veta. Men det var inte bara själva händelsen och huruvida det skett ett rån som bekymrade honom, utan sammanhanget. Namnet som följde med berättelsen, nästan som av sig självt. Peter Ålund. Floding lade händerna på papperet och lät blicken vila. Det var inte första gången Ålunds namn förekom, och det var inte sista. Frågan var inte om Ålund var kapabel, det visste alla. Frågan var om detta var ännu ett enskilt brott, eller om det fanns något större, något som bundit samman alla rykten som nu kom från olika håll. Han visste hur bygden fungerade. Alla visste. Ingen ville vittna förrän skadan drabbat dem själva.
Vintern 1858 blev för Peter en vinter av ständig rörelse. Han gick mellan socknarna som en man utan fotfäste, tog arbete där det erbjöds. Snickeri, mestadels. Han lagade grindar, slog bänkar, hyvlade plank. Han arbetade tyst och snabbt. Folk uppskattade utfallet men anade att det namn som denna flyktiga dräng uppgett, kanske inte motsvarade prästens notering i den socken han månde tillhöra. Men det han aldrig bli en fråga att dryfta över, så länge han inte stannade för länge. Nätterna tillhörde något annat. När huset han låg i somnat, reste han sig, drog på sig rocken och gick. Han rörde sig lågt, lyssnade mer än han såg. Han lärde sig vilka gårdar som litade grannskapets kontroll snarare än lås och han utförde sitt värv. När snön släppte och fjolårsgräset började synas, blev det lättare att röra sig och vandringarna blev längre. På Grönhult i Ljusnarsberg, hos Samuel Persson tog han sig in en natt när vinden låg rätt. Han visste var säden stod, visste var spriten förvarades. Han bar ut i omgångar, byggde gömmor, hämtade mer, hämtade allt. Den myckna spriten sålde han senare till Anders Larsson i Norlund ända bort i Fellingsbro socken. Anders vägde flaskorna i handen, såg på honom länge. – Kan du skaffa mer, så köper jag. Peter nickade. Mer behövde inte sägas.
Floding satt samma vår med fler anmälningar. Små stölder, större stölder. Persedlar som försvunnit. Silver och cylinderur som dykt upp på fel plats hos fel person, som inte riktigt kunde berätta om ursprunget och snubblade på orden om svaren utkrävdes. Namn nämndes, alltid med försiktighet, men i samma andetag. – Det sägs att Ålund varit i trakten. – Det sägs att han sålt sådant ingen vet varifrån det kom. Floding antecknade. Han visste att rykten inte räckte. Han visste också att de sällan var helt grundlösa. De förövade krävde rättvisa. Inte alltid i ord, men i blickar, i sättet de stod i dörröppningen när han kom på sina rundresor och förhörde sig om de brott som anmälts. De var övertygade. För dem var saken klar.
Våren förde Peter till Hammarby bruk, några kilometer öster om Norasjön. Bruket hade funnits sedan 1600-talet och var en väl etablerad verksamhet. Men nu skulle en ny hytta uppföras och flera händer behövdes som inte redan var sysselsatta med att driva de befintliga. Han tog arbete under annat namn, vilken ingen misstänkte något över. Dagarna var tunga och vilan var kort. Han arbetade bland män som skrattade högt, svor, berättade om hem och hustrur och andra vedermödor. Han deltog inte i samtalen, men han lyssnade. När midsommaren närmade sig visste han att han måste vidare. Han hörde inte hemma här och arbetet som visserligen gav honom en liten inkomst, var egentligen en identitet han kunde gömma sig bakom i väntan på en ny sommar. Då skulle livet ute i markerna var mycket behagligare. Så en natt i veckan efter midsommar 1858 var det dags och han tänkte inte att bege sig iväg tomhänt. Logen var ju full av andras kläder och tillhörigheter. Dörren var låst, men lås var inget hinder längre. Han tog rockar, byxor, stövlar. En kulört väst. Pengar där han fann dem. Allt nedstoppat i ett stort knyte han slagit ihop av en väv som hängt i samma utrymme. När han gick därifrån visste han att hans frånvaro snart skulle märkas och kopplas samman med det han bar på ryggen, men det var inget som tyngde hans samvete. Ingen såg honom när han tassade iväg i mörkret.
Floding fick höra om Hammarby efter en tid. Penningar och kläder försvunna. En arbetare som lämnat utan att ta ut sin lön. Ett namn som inte riktigt gick att belägga. Men mönstret var bekant. Han lade ytterligare ett blad i mappen. Han började ana att det inte längre rörde sig om enstaka brott, utan om ett liv som återgått till sin gamla bana.
Sommaren förde Peter vidare till Mortjärnsbackarna i Hällefors. Utanför Lisa Lotta Liljebjörns torp stannade han till en eftermiddag och väntade på mörkret och husfolkets sänggående. Han hade numer förmågan att smyga runt bland sovande människor och känna sig fram i skumt mörker och låta händerna avgöra om vad som kunde bära ett värde. Om någon mot förmodan skulle vakna och göra motstånd, så hade Peter kniven i sin slida vid höften. Lisa Lottas familj blev av med en klädesrock, ett par klädesbyxor, en sjöskumspipa, tre skjortor, ett silvercylinderur, en svart väst samt en lång halsduk, den där sommarnatten, 1858.
Sensommar i Lindesberg. Byten, affärer, gömmor i skogen. Han blev mer ordnad, mer beräknande och det var åter dags att vila i en identitet som dräng. Eller ligga lågt, som han tänkte för sig själv. Han stannade till i Norlund i Fellingsbro och fick anställning under skörden som dräng två, tre veckor i stöten. Han kallade sig här Jan Persson och ingen hade anledning att ifrågasätta denna nya dräng så länge han gjorde det som ålagts honom. Han arbetade i de perioder han anställdes för och försvann däremellan. Under ett av uppehållen i slutet av juli, så slog han till i Fanthyttan. Ett tomt hemman. Tog sig in genom taket. Arbetade snabbt. Han visste exakt hur lång tid han hade och bar ut allt han kunde få med sig. Han gömde godset väl inslaget under en loge, liksom han hade gjort med delar av bytet från Hammarby bruk. Peter hann tänka, där han satt och vilade efter inbrottet, att han snart måtte skaffa en karta med kryss på, för att minnas alla platser han gömt undan sina byten.
Floding hörde om Fanthyttan genom omvägar. Ingen kunde säga vem som gjort det. Men ingen behövde heller.
– Det är väl Ålund, sa någon.
– Vem annars? Floding suckade. Det var just detta som var problemet. När alla var säkra, men ingen kunde bevisa. Och var fanns Ålund egentligen? Ingen hade ju sett till honom…
Rishöjdberget i Hjulsjö socken. Per Gustaf Tunander som tidigare, vid unga år, varit lärling hos en skräddare, var åter boende på torpet hos sina föräldrar. Hans sysslor om dagarna var obekanta, men på något vis kunde han försörja sig. Ingen i grannskapet visste riktigt hur, men Peter Ålund visste. Per Gustaf Tunanders karriär utfördes också bäst i nattens mörker. Per Gustaf hade tillsammans med Carl Finne och Carl Ersson i Björktjärn och August från Mosås, gjort inbrott i Karlskoga prästgård. Bytet var värdefullt; där hade de stulit nio matskedar, fem teskedar, ett par sockerstänger, en strösked, en förläggarsked och en bägare av silver märkt W.L. Den värdefulla bägaren hade Ålund bistått Tunander med att sälja till Anders Larsson i Norlund borta i Fellingsbro, som han lärt känna under sin tid som dräng därstädes, och som tack för hjälpen fick han något litet av förtjänsten.
Hjulsjös kronolänsman var obekant med Per Gustaf Tunanders nattliga äventyr och han visste inte att Peter uppehöll sig på Rishöjdberget från tid till annan. Grannar och bekanta till Tunanders kände inte igen den unga mannen som sågs röra sig runt torpet, men frågade heller inte. De hade sitt att sköta. Peter och Per Gustafs vänskap grodde och de umgicks mycket under anno 1858. De blev varandras förtrogna och de som utförts om nätterna, jämfördes och mättes som om de i vänskap tävlade om vem som var den mest förslagne.
Sommaren övergick till höst och Peter rörde sig mellan Rishöjdberget i Hjulsjö och torpet i Lönnfall. Men han var försiktig med att gå in till modern och hälsa på någon längre stund. Närhelst skulle kronolänsman Floding eller annan, komma och leta efter honom och han stannade alltid i skogen utanför. Riskojan låg där granarna stod som tätast. Där låg han om nätterna och såg gårdstunet på avstånd. Modern sa inget vid de tillfällen han vågade sig fram till torpet om kvällarna men tog emot de mynt han sträckte fram till henne. Hennes blick var stram, tyngd av vetskap men visste också att hon behövde varenda mynt så väl och sade ingenting. Ibland skickade modern ut hans fästmö Maria till riskojan, med mat till honom och ibland stannade hon också över natten.
Peter visste att nätet drogs åt. Men han visste också att han ännu var fri. Och någonstans, vid ett skrivbord, satt Floding och lade ihop ett pussel…
Berättelserna bakom historien
Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!
Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe via Swish här till höger – >
Peter Ålunds egna ord om gubben Tunander, 1858:
”Sedan om qvällen, i Linde träfva jag en som var jutare, hemavid i Fanthytan, jag jorde sällskap med honom hemm, till honom byte jag Bort den grå råken för en klåka; Sedan kom jag i sällskap med P.G Tunander, å förfoga mig till Rishöjdberge till sina föräldrar, fär att där vara säker för den som sökte efter mig, der öppe hölt jag mig i nära halfanvika åderkomna jag byxorna som var stulna, äfven mina egna kläder en blå halsduk råk samt byxor åsama slag som min moder har väfvit äfven en rutiväst; sedan reste jag derifrån med det afsiedsord att jag skole komma välkommen ijen, ock om jag under tiden kunde skaffa något, vara vad det vara ville, antingen kläder eller än annat gott så skola dem villa hafva. (…). Wid hammaren, förty han hade bränvin till sälja, der tjöpte vi 2, halfstops boteljer. fulla med brännvin, som vi ska hafva med oss hem, till Gubben Tunander, äfven ett qvarter som vi söp av, inna vi gik åt Rishöjdberge, vi fortsäte vår resa till, den Gustafs, hemm, när vi kom dit så var ej gubben hemma, der taltes vi vid om att resa till Stockholm”