Adolf Blomqvist var verksam i Smedjebacken mellan 1901 – 1905 och fortsatte sitt värv i Grängesberg fram till 1930.
Mer information om Adolf här: https://fotografregistret.se/adolf-blomkvist/
Författare: Lars
-
17. Slutet
Transporten gick långsamt. Hösten hade hunnit djupna när de förde honom österut, bort från Bergslagens grå höjder och de domar som redan fallit över hans huvud. Järnen skavde mot handlederna vid varje steg han tog upp och ned från en vagn eller en båt och varje natt i främmande arrest bar samma lukt av fukt, halm och gammal andedräkt. Ålund var inte längre den hotande farliga brottslingen. Den bleka uppsynen och den kraftiga hostan tycktes tagit kraften ur honom.
Han var dömd. Det låg nu över honom som ett fastslaget faktum. Icke längre som en hotande möjlighet. Gevaldigern Pettersson hade överlevt knivöverfallet på tåget men det hade knappast gjort någon skillnad om han dött. Domen från Örebro över mordförsöket var avklarad, liksom den i Nora för mordet var. Rannsakningen om Tunander var avslutad, orden skrivna, vittnen hörda, och dödsstraffet stod där som ett orubbligt slut. Men ännu återstod något och det var detta som höll honom upprätt även om hostan försökte fälla honom med jämna mellanrum. Detta gav hans tankar riktning: Svartlösa. Det tredje mordet på Lindhofs ägor. När han sköt handelsresanden i bröstkorgen. Han satt nu på vagnen den sista biten mot Fittja med blicken sänkt men sinnet i rörelse. Om han skulle dö, skulle det ske efter att allt blivit sagt. Dessutom sagt på hans villkor.
Tingssalen i Fittja var mindre än de han vant sig vid, men trängre, tyngre. Luften stod stilla där inne, och bänkarna fylldes av folk som rest från kringliggande socknar, lockade av ryktet om mördaren från Bergslagen. När Ålund fördes in stod redan nämnden samlad. Häradshövdingen satt rakryggad, med papperen ordnade framför sig. Namnen lästes upp. Larsson i Rasshamra, Andersson i Tysslinge, Lundin i Ekelund, etc. Som om själva ordningen i deras uppradning kunde väga upp det kaos som låg i målet. Ålund hörde knappt. Hans blick drogs i stället till den andre. Carl Eric Carlsson. De hade redan fört in honom. Carlsson stod blek, med händerna hårt knutna framför sig, och såg inte åt Ålunds håll. Det fanns något i hans hållning. En stelhet, en ansträngd stillhet som Ålund genast lade märke till. Han mindes honom från Långholmen, från de korta samtalen, från igenkännandet i skänkrummet vid Stora Nygatan inne i Stockholm. Och nu stod de här, båda två. Inför rätta för samma gärning bara för att Ålund hade en otjänst att skänka.
Åklagaren steg fram och redogjorde för saken. Protokoll upplästes. Domar räknades upp. Ålunds namn föll gång på gång i salen, bundet till stölder, våld, blod. Hans tidigare liv rullades upp inför dessa män, som om det vore ett stycke tyg man mätte ut inför en slutlig avskärning. När Carlsson fördes ut, för att Ålund ensam skulle höras, lade sig en tyngd över rummet. Häradshövdingen lutade sig fram och bad om sanningen. En fullständig och sanningsenlig bekännelse. Ålund, hostade kraftigt och spottade blod i sin näsduk men lyfte blicken och började.
Han talade lugnt först. Om resan från Arboga. Om ångfartyget, värmlänningarna, krogen på Riddarholmen. Han beskrev Silverskåpet, spriten, hur kvällen dragit ut och hur han följt en av männen. Han som hette Henrik, kallad Hästås, bort genom gränderna. Orden föll jämnt. Han berättade om avträdeshuset i Riddarhusgränden, hur Henrik stupat av rus och somnat, och hur han själv, utan tvekan, stuckit handen i mannens ficka och tagit vad där fanns: två ur, penningar, en kniv. Ingen rörelse i salen. Han fortsatte. Stora Nygatan. Igenkännandet från Långholmens fästning. Carlsson. Där, för första gången, förändrades hans röst en aning. Han beskrev mötet, samtalet, överenskommelsen att ses igen. Carlssons krog i Kolmätargränden. Resan med Tessin. Drottningholm. Fittja. Mot Lindhofs ägor. Och hela tiden: hur de gått var för sig för att icke ses tillsammans. Nu började några av nämndemännen skifta i sina säten.
Han förde dem vidare. Aspudden. Hagen. Morgonen därpå. Och så mötet med mannen med tvärpåsen. Han som var handelsresande och sade sig heta Svensson. Ålund beskrev honom noggrant. Kläderna, dialekten, väskan med varor. Han återgav samtalet, hur de slagit följe, hur de gått till Södertälje, druckit tillsammans, vandrat vidare. Det var nu som något i berättelsen började dra åt sig allas uppmärksamhet. Han avbröt sig för att hosta häftigt och återvände sakta med hes röst. Under vandringen sade han, och gjorde en kort paus, föreslog Carlsson… En tystnad föll. Att vi skulle taga livet av honom. Orden låg kvar i luften. Carlsson, som nu åter förts in, ryckte till. Lögn! utbrast han, men tystades genast.
Häradshövdingen höjde handen. Låt honom tala. Ålund fortsatte, nu med en märklig klarhet. Skogen. Berghällen. Brännvinet. Hur Svensson druckit, hur han till slut sjunkit ned, hur kroppen blivit tung och slapp. Då Carlsson hade sagt att det var dags: nu skola vi göra’t. Det var som om hela rummet drog efter andan. Ålund beskrev hur de gått till väga. Hur kläder öppnats. Hur mannen vaknat till, kämpat emot och då Ålund skänkt honom knivhuggen.Han sade det utan höjning av rösten. Sedan hur han skjutit honom rakt i bröstkorgen. Någon i bakre raden gjorde ett kvävt ljud. Ålund stannade inte. Han förde dem vidare genom allt. Hur kroppen släpats. Hur ris kastats över den. Hur pengarna delats. Hur Carlsson tagit rocken, lämnat de sämre kläderna. Hur de gått tillbaka mot Hagen. Varje detalj lades fram. Som om han en gång för alla ville tömma sig själv på allt. När han slutligen tystnade var det som om något släppt i honom.
Häradshövdingen såg länge på honom. Och denne Carlsson, sade han långsamt är alltså medbrottslig? Ja. Ett enda ord. Carlsson steg fram, blek, skakande och hävdade sin oskuld med brusten röst. Han torkade ögonen med handryggen. Ingen kunde väl intyga att Ålund och Carlsson ens mötts, utmanade han rätten med! Hans ord studsade mot väggarna, fyllda av desperation. Bevisen bars fram. Haglen.De små, grovt tillverkade blystyckena. Ålund såg på dem, nickade. Dessa. Kläderna visades. Säck, rock, byxor.Han pekade ut dem. De voro hans.
Carlsson skakade på huvudet, gång på gång, som om han försökte skaka bort hela berättelsen. När vittnena talade, om kråkorna, om liket i skogen, om de sönderrivna kläderna, stod Ålund stilla. Han lyssnade. Och någonstans, bakom allt detta, fanns en annan rörelse. En kall, beräknande inre rysning av förtjuselse. Han hade kastat ut ett nytt namn i elden. Lagt ännu en kropp mellan sig och slutet. Eller kanske fört slutet närmare? Men på sina egna villkor. När rannsakningen uppsköts och de åter fördes bort, gick han utan motstånd. Kraften var borta, hostan slet ut hans inre ur bröstet och orken att gå fanns inte längre. Han fick hänga på fångvaktarnas armar för att överhuvudtaget kunna fösas framåt. Ut genom dörren, nedför trappan, tillbaka mot häktets mörker. Tiden var knapp nu. Men ännu fanns den. Och så länge den fanns, kunde han tala.
Stockholms cellfängelse. Oktober 1860.
Fångvaktarens rond innebar att gå runt och inspektera genom varje lucka att intagen fånge var uppställd och förberedd för dagen. Ålunds cell hade ingen stående framför luckan men sängen hade en kontur av en vuxen man under filten. Fångvaktaren larmade om handräckning och beredde sig för att göra sig tillträde till denne oförskämda mördare som snart skulle åter till rannsakningen i Botkyrka. Tre man tog tag i Ålund för att bryskt väcka honom. Men Ålund vaknade inte. Sotdöden hade tagit honom ur världen innan bilan gjorde det….
Jan Peter Ålund blev tjugosju år gammal. Redan som barn en skälm och snattare. Som tonåring en erfaren tjuv. Som ung man en seriemördare. Han blev fälld för tre mord, erkände under sin levnad ytterligare två mord. Det egentliga antalet får vi aldrig veta…
Berättelserna bakom historien
Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!
Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish här:
Epilog
Den efterföljande rättegången där endast Carl Eric Carlsson närvarade, frikändes från alla anklagelser om inblandning i mordet. Samtliga vittnen kunde berätta hur handelsresanden Svensson endast medföljts av Peter Ålund. Det var aldrig någon annan med. Varför Ålund försökte snärja sin bekant från Långholmen är okänt. Möjligen för att återbetala en oförrätt eller för att få till en längre rättsprocess med nya möjligheter till flyktförsök vid transporterna dem emellan.
Bild:
Stockholms cellfängelse (till vänster). där Jan Peter Persson Ålund (f: 1833) dog i sotdöd i sin cell, 1860. Fängelset låg på Norrmalm, ca 200 meter nord om den plats som idag inhyser centralstationen.
-
16. Angivelser och erkännanden
Nora, middagstid, den sjunde augusti 1860.
Rättegångssalen var åter fylld och församlingen som väntat otåligt för att få en skymt av den nu ökända mördaren och brottslingen. Det var en av dessa dagar då sommaren stod stilla över staden och luften inne i tingshuset kändes nästan kvävande. Fönstren stod öppna men släppte bara in svaga vindpustar från gatan utanför. Oljelamporna på borden var ännu tända trots dagsljuset, och deras lågor darrade svagt i draget. Förmiddagen hade spenderats utomhus. Med vagn hade Ålund tagits till skogen vid järnvägen där han dräpt Carl Fredrik. Under den hårt bevakade vallningen hade han fått redogöra hur mordet gått till. Nu var det eftermiddag och det rättsliga efterspelet kunde snart rundas av för de illdåd Peter Ålund begått i Nora.
Den allmänna åklagaren harklade sig och påbörjade denna sista rannsakningsdag med att först redovisa undersökningsresultatet från Ålunds angivelser om mordet på en kassafogde i Lindesberg och Stina Lisa Hedgrens plötsliga tillgångar. Stina Hedgren må vara klandervärd men icke till mord såsom Ålund hävdat, börjat han. Paret Hedgren har dock utpressat brukspatron Ericsson på Laxbro i Ljusnarsberg och tillförsnillat sig betydande medel för ett moralbrott vilket nu kommit i dagen. Herr brukspatronen Ericsson och paret Hedgren har dock kommit till ett avslut i deras denna enskilda fråga genom avtal som nedan förs till protokollet. Ålunds hemställan om rättegång i frågan nekas.
Då vi erkänna att vi såsom att vi såsom föregiven födslohjälp, för ett av mig Stina Lisa Jansdotter den 22:maj 1857 framfött flickebarn, Axelina, af Herr brukspatron Ericsson på Laxbro under flera tillfällen sammanlagt bekommit en summa av omkring 3300 Rd riksmynt, dem vi dels genom hotelser, svek och orätt oss tillnarrat, så förbinda vi oss här medelst såvida herr patron Ericsson för detta icke oss antastar eller dessa medel av oss utsöker vi då icke på det ringaste sätt varken själva eller genom andra skola ytterligare med någon anhållan om vidare understöd honom besvära eller hans lugn störa, men underkasta oss däremot, såvida häremot bryta, all den näst lagen kan oss ity full ådöma. Norra Bäcktorp den 29:e juni 1859 Anders August A.A.H Hedgren Stina Lisa S.L.I.D Jansdotter
Bänkarna som var fyllda drog unisont efter andan. Bönder från socknarna runtomkring, dagkarlar, arbetare och hantverkare från staden och kvinnor som kommit av ren nyfikenhet satt tätt packade. De viskade sinsemellan när det nu plötsligt framstått hur den hedervärde brukspatronen Ericsson i Ljusnarsbergs socken alltså hade ett utomäktenskapligt barn på bygden. Men Ålund skulle försöka få till minst en ny rättegång. Utslaget för mordet på Carl Fredrik Tunander skulle fällas under dagen. Rannsakningen hade följt en väg som redan tycktes utstakad. Erkännandet låg där som ett färdigt manus. Vittnen hade kallats, handlingar lästs upp, och domhavanden hade nu närmat sig de avslutande delen av rättsskipningen. Direkt efter utslaget föll skulle Ålund transporteras till Svartlösa häradsrätt i Botkyrka. Det skulle då innebära den sista rannsakningen. Den skulle lika kvickt få honom fälld för mordet på den handelsresande han erkänt sig skjutit och rånat föregående år. Därefter väntade skarprättaren och bilan. Om han inte kunde få till ett nytt rättegångstillfälle, tänkte Ålund.
Det var då han plötsligt höjde blicken.
Hans röst bröt stillheten och åklagaren stannade till. Ålund som harklat sig, uttryckte att han för att få lätta sitt samvete bekänna alla de brott som han ännu inte erkänt. Ett svagt sorl spred sig genom salen. Domhavanden lutade sig fram över bordet med en min av misstänksamhet och undrade om den tilltalade alltså ville göra ytterligare bekännelse och huruvida denna skulle vara utan dikt och fantasi? Ålund nickade bifall. Hans blick vandrade ett ögonblick genom rummet tills den fann sitt mål. Blicken stannade kort vid en man längre bak. Palm. Fångvaktaren från Nora cellfängelse stod där med armarna i kors. Ålund började med en elektrisk energi att redogöra sin nya bekännelse;
———————–
Det hade varit en natt i början eller mitten av juni månad år 1853. Mörkret låg tungt över hemmanet Bäcketorp i Nora socken, inte långt från Svartälven. Gården låg avsides, och endast ett svagt ljus hade synts genom fönstret till den så kallade nystugan. Ålund berättade hur han smugit sig fram till huset. Fönstret var fastsatt med spik, men det hade inte hindrat honom. Med tålamod och ett enkelt verktyg hade han lyckats bända loss brädan tills fönstret gav efter. Han tog sig in. I den lilla stugan luktade det svagt av rök från spisen och av mat som stod kvar efter kvällens måltid. På spismuren stod en assiett. Där låg två silverföremål. En förläggarsked och en strösked, båda märkta med bokstäverna E.D.S. Han stoppade dem i fickan medan han sett sig om. På väggen hängde ett skåp som ägaren lämnat dess nyckel i låset. Ett slarv som ofta kostade mer än folk anade. I skåpet fann han sex matskedar, tre av dem var av silver och märkta på samma sätt. De andra var av enklare metall, kanske pläter. Han tog dem alla. I stugan fann han också ett par stövlar. Och lite lagad mat. Även det tog han. När han var färdig lämnade han huset lika tyst som han kommit. Men natten var inte över. Ålund fortsatte sin vandring. Efter vad han uppskattade till en halv fjärdingsväg kom han till hemmanet Spjutvik. En större manbyggnad låg där i mörkret. Han bröt sig in genom ett fönster på övervåningen. Inne i huset, medan han letade han igenom en kista hördes plötsligt ett ljud alldeles för nära. Någon i huset hade vaknat och var på väg upp till övervåningen. Ålund berättade hur han kastat sig tillbaka till det just uppbrutna fönstret och hoppat ner i mörkret. Så snart hans fötter tagit mark hade han sprungit fort. Denna gång utan att ha fått något med sig. Men det fanns viktigare erkännanden att göra och tillsammans med detta att ange en man som utger sig för att vara rättvisans man, men som har en mörk sida. Dold för sina invånare.
Några dagar senare hade han återvänt till trakten. Den gången i sällskap med en annan man. Jonas Olsson från Utterbäck i Karlskoga härad. Jonas Olsson var, liksom Ålund själv, redan straffad för stöld. Tillsammans gav de sig ut i natten. Tre gånger bröt de sig in. Först vid ett torpställe ungefär en kvarts mil från Kortforsbron över Svartälven. Där tog de några matvaror. Sedan vid en större gård ungefär en halv mil från bron. Där fann de mer. En säck. Kött och bröd. Och en yxa. Till sist bröt de sig in hos en ensam skomakare som bodde i närheten. Där tog de en grå vadmalsrock, en kopparkruka, en skomakarkniv och en liten dosa med kimrök. Men det verkliga brottet låg ännu framför dem. Nästa kväll begav de sig tillsammans åt Wikersgården till, men gjorde inget åt de boende på denna plats. De passerade endast gården och fortsatte ner till sjön. Där fann de en eka vid Vikers strand. De sköt ut ekan på det mörka vattnet och rodde under tystnad över sjön tills de efter ett par timmar nådde Gyttorps by. Där i det gryende morgonljuset steg de i land och fortsatte till fots mot Hagby på Nora stads område. Deras mål var en stuga som tillhörde den förre smedsåldermannen Lekberg. Ryktet sade att Lekberg hade mycket silver och pengar förvarade i huset.
De ämnade råna honom. Men de var inte bara han själv och Olsson. Här sänkte Ålund rösten något. Efter att ha lämnat Jonas Olsson utanför huset gick han in till Nora stad. Där uppsökte han kronohäktets vaktmästare. Palm. Domhavanden tappade nästan andan och åklagaren skrattade till. Men Palm själv stod alldeles stilla. Ålund fortsatte. Palm hade redan tidigare kommit överens med honom om att delta i rånet på Lekberg. De möttes i staden, planerade och begav sig mot Hagby och den väntande Olsson. När de återkom till Lekbergs stuga väntade Jonas Olsson i en glänta i närheten. Där slog de sig ner och väntade på kvällens mörker. Till slut var det dags. Innan de begav sig fram till Lekbergs stuga, så spanade de efter eventuella besökare. Ingen tillstädes. Sist svärtade de sina ansikten och smög sig fram. Tillsammans tog de bort ett spikat köksfönster. Först kröp Jonas Olsson in. Sedan Palm. Sist Ålund som drog igen luckan över fönstret och såg hur Palm och Jonas Olsson in i kammaren där Lekberg och hans gamla hushållerska sov. De skulle bevaka smedåldermannen medan han sov och Ålund skulle själv tyst smyga upp på vinden och leta. Det var där pengarna skulle finnas. Och där fann han dem. En koffert stod öppen. I den låg ett litet sockerskrin. När han öppnade det fann han sedelmynt som han stoppade i fickorna. Under skrinet låg silver. Tolv eller tretton matskedar. En större förläggarsked. Och flera teskedar. Alla märkta med bokstäverna L.B.I en annan koffert låg ännu mer. Den var låst. Men med en yxa som han tidigare stulit i Spjutvik slog han sönder den. Där fann han ytterligare sedlar och silvermynt. Allt tog han. När han till sist gick ner från vinden stod dörren till Lekbergs kammare öppen. Lekberg och hans fru var vakna och jämrade sig. Vad Palm och Jonas Olsson gjort där inne visste han inte. Men han ropade åt dem att han funnit hela klibban. De två kumpanerna kom då ut från kammaren och de lämnade stugan genom dörren. Tillsammans sprang de till den närbelägna glänta de väntat på sommarnattens skymning föregående kväll. Där delade de bytet. Ålund sade att rånet skett natten till en lördag, ungefär åtta dagar före midsommar år 1853.
———————–
När han slutat tala låg rummet i fullständig tystnad. Domhavanden lutade sig fram och frågade om allt detta var sant? Ålund mötte hans blick och svarat jakande , att han icke kunde, utan att ljuga, återta ett enda ord. Åklagaren reste sig långsamt. Han sade att det var känt att inbrottsstöld begåtts vid Bäcketorp och att rån verkligen ägt rum hos smedsåldermannen Lekberg vid Hagby vid ungefär den tid Ålund angivit. Men att den hedervärde Palm skulle ha något med en usling som den åtalade, var ett orimligt förtal. Ett nytt sorl började stiga i salen. Men vid den anklagades bänk stod Peter Ålund stilla. Och längst bak i rummet stod Palm. Orörlig. Som om golvet plötsligt blivit mycket osäkert under hans fötter. Åklagaren suckade. Han visste att varje mått och steg i en rannsakning måste tas. Palm måste förstås höras, även om angivelsen var absurd. Mer intressant var att få höra Lekberg. De hade haft ett inbrott vid denna tid och kanske lösningen på det brottet fanns inom räckhåll här. Detta skulle han hinna klargöra till nästa rannsakningstillfälle. Rättegången lystes av och Ålund transporterades till häktet i väntan på tågtransporten åter till Örebro, tidigt dagen därpå.
Morgonen den åttonde augusti 1860
Fånggevaldigern Pettersson och handräckningsmännen eskorterade Ålund ner till järnvägsstationen, denna dag den åttonde augusti 1860. Tåget mot Örebro hade inte den särskilda fångtransportbur som använts till varje rättegångsdag så ett utrymme i bromsvagnen fick duga denna gång. Utrymmet var till för bromsaren av hela tågsetet och det var tillfyllest för att skilja en mördare från hedervärt folk på denna resa till Örebro. Det fanns tydligen fler brottslingar att skjutsa runt så detta får duga, tänkte Pettersson när de bordade. Ålund hade de senaste resorna varit så hjälplöst viljelös att gårdagens rättegång där han erkänt ytterligare brott hade onekligen varit en kontrast. Men nu var han åter letargisk och sjönk ner på den ena av två bänkar som stod tätt mot varandra. Ålund var alldeles uppgiven medan handräckningsmännen kedjade fast honom. Att bilan till slut skulle göra honom ett huvud kortare tog kraften ur den uslingen, tänkte Pettersson. Den erfarne fångvaktaren betraktade mördaren som satt mitt emot honom. Utrymmet dem emellan var så trångt att deras knän nästan möttes. Ålund satt med slutna ögon och tycktes sova. Han var en slagen hund och varit så ofarlig att Pettersson entledigat handräckningsmännen till vagnen bredvid där de åtminstone kunde sitta på säten. Detta lamm kunde han själv spendera resan med utan att låta de två eskorterande männen göra resan stående. Loket frustade som om att fånga kraften att rulla söderut och förbi Norasjön.. Solen var uppe och gav resenärerna vyer på folk som var ute på fälten. Jordbruket stannade aldrig av. Efter ett kort stopp i Järle så närmade de sig nu Dylta station. Ålund lutade sig fram och strök sina händer över knäna och benen. Ålund började gråta. Med tårar rinnande nedför kinderna mumlade han något om sin mor och förde sina kedjade händer mot bröstet för sin snusdosa av papp. Men i hans händer blänkte istället ett knivblad till.
Med ett plötsligt språng stod han rakt framför Pettersson med fångkedjan sträckt bakom sig ner i bänken. Utrymmet dem emellan var ingenting och den uppstådda trängseln dem emellan hindrade Pettersson få upp sin sabel. Näsa mot näsa började slagsmålet där den ena hade en kniv som vilt svängde fram och åter. Det första gick rakt genom Petterssons kinder som gav honom ett kusligt grin medan blod sprutade högt upp i bromsvagnens tak. Sedan föll gevaldigern bakåt över bänken han suttit på med en beväpnad mördare över sig. Trots kedjornas begränsning högg Ålund ursinnig ner mot Petterssons bröst och buk. Uniformen och hullet där under gav upp med tarmar som nu stod synliga i dagen. Trots smärtorna och i kamp för sitt liv tog Petterson tag med båda händer över eggen för att stoppa angriparens attacker. Allt blod gjorde knivens blad halt, men han kunde vrida den ur händerna på den kedjade angriparen och kasta den ut genom det öppna tågfönstret bredvid dem. Vid detta lag hade tumultet och skriken nått övriga passagerare, där de två fångbetjänterna med massivt våld tog all vilja ur Ålund att försöka göra sig fri. Pettersson flyttades snabbt till annan vagn där övriga resenärer bistod med rena linnen och kokande vatten. Händer och ansikte sönderskurna, bröst och mage uppskurna. Blod överallt. Det var långt kvar av resan där en doktor kunde tillkallas och Petterssons andhämtning kunde inte längre hålla takten till järnvägsskarvarnas dunkande…
Berättelserna bakom historien
Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!
Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish här:
Kommentar och källmaterial
Jan Peter Ålunds erkännande om inbrotten sydväst om Nora samt inbrottet hos Lekberg är väldigt exakt återgivet med noggrannhet till detaljer av det stulna, tillvägagångssätt, etc. Palm pekas också ut som medhjälpare vid rånet hos Lekberg i Hagby och nämns även som den som skaffat och levererat kniven till Ålund, men angivelserna avvisas av rätten. Möjligen så är angivandet ett futilt försök till hämnd mot någon som antagligen behandlat Ålund med våld, de gånger han besökt cellfängelset?
Dessutom är flyktförsöket på tåget noggrant återgivet såsom rättegångsprotokollet vid Örebro beskrivit händelsen. Övrigt såsom sammanhang, miljöer och hur Ålund getts möjligheten att erkänna brotten mitt i rättegången av mig diktade för läsbarheten. Anklagelsen mot Palm lämnade Ålund in i skriven form.
Länk till Google Mymaps för karta över samtliga brott som Ålund åtalats för
Brev till Domhavanden om händelsen på tåget
(ej att förväxla med rättegångsprotokollets redovisning)
Kroppsbesiktning av Petterssons skador efter angreppet
-
15. Rannsakningstid
Värmen i cellen var det första som slog honom när han kom dit. Det var en stilla värme, nästan omärklig, men den fanns där hela tiden – i väggarna, i luften, i golvet under fötterna. För en man som levt större delen av sitt liv i dragiga torp, skogslador och tillfälliga gömställen var det en märklig känsla. Cellfängelset i Örebro var nybyggt. Folk talade om det som ett under av modernitet. Här skulle fången inte längre kastas ned i mörka hålor tillsammans med andra, utan hållas ensam. Varje brottsling skulle få sin egen cell, sin egen tystnad – och där, menade de lärde männen i Stockholm, skulle han få tid att tänka över sina synder och kanske ångra dem. Ålund kunde inte låta bli att dra på munnen åt den tanken. Men han måste ändå erkänna en sak. Han frös inte. Hade hans sak kommit inför rätta bara några år tidigare, skulle han sannolikt ha hamnat i en av de råkalla källarna under Örebro slott. Där sipprade fukten ur stenarna och vinden letade sig in genom varje spricka. Män hade legat där i månader och kommit ut bleka och febriga. Om de alls kom ut. Här satt han i stället i en cell. Den var trång och sparsam. En brits, en pall, ett litet bord. Dörren var tjock och försedd med en glugg där vakten då och då lät blicken falla in. Övervakningen var ständig. Men det var varmt. Och det var nytt. Ålund satt vid det lilla bordet och såg på sina händer. Han hade kommit hit i början av november. Det hade sagts redan från början att han skulle bli kvar en tid. Rättegångarna var flera, och varje brott skulle dömas där det begåtts. Sådan var lagen. Han förstod redan att Nora var nästa härad att besöka, då Carl Fredrik inte hörts av och antagits vara död.
Redan nu var två ting i Lindesberg utlysta. Det första den tjugoandra november 1859. Den som hade uppsikt över honom var gevaldigern Pettersson. Fångvaktaren var en man i sina bästa år, kanske något över femtio. Kroppen var fortfarande kraftig men i ansiktet fanns de spår som många års arbete med fångtransporter lämnar efter sig. Hans blick var vaksam och van att läsa människor. Han hade hört talas om Ålund och de hade träffats förr. Om hur denne vid tidigare tillfällen lyckats slå sig fri under transport. Hur han kastat sig över sina vakter och försvunnit in i skogen. Som den gången norr om Västerås. Den gången mindes Pettersson att han varit den som ansvarade för transporten mellan Örebro slott till Västerås häkte, innan han vände hem till Örebro. Pettersson tog därmed inga risker. När Ålund skulle föras någonstans var de alltid flera. Bojorna satt hårt kring handlederna och ibland även kring anklarna. Varje rörelse bevakades. Pettersson gick alltid närmast. Det var en sådan man man inte kunde lura i första taget. Ålund kände också igen Pettersson där han satt i cellen. Han han hade känt igen honom vid inskrivningen och satt nu och tänkte på fånggevaldigern. Inte på hans styrka – utan på hans ålder. En man som Pettersson kunde inte ha många år kvar i tjänst. Och sådana män började ofta tänka på annat än plikt. På pengar. På ett lugnare liv när arbetet en dag tog slut. Ålund hade haft tur i livet många gånger. Och han visste att han fortfarande hade något som kunde locka en fattig man. Pengar. Inte de mynt som nu låg beslagtagna av rättvisan, utan de saker som låg gömda i skogarna i Bergslagen. Byten som ännu ingen funnit. Gods som kunde säljas och bli till klingande riksdaler. Problemet var bara att Pettersson aldrig skulle tro honom. Inte ännu. Men kanske senare. Om nya rättegångar kom till stånd. Om de färdades tillsammans många gånger mellan härader och städer. Då kanske en dag kunde komma när orden började falla på rätt sätt. Ålund log svagt för sig själv. Allt berodde på tiden. Och tid hade han, åtminstone ännu.
Cellfängelsets modernitet visade sig även utanför murarna. Bakom huset, österut mot Hjälmaren till, låg rastgårdarna. De var anlagda som en solfjäder där varje smal gård sträckte sig ut från byggnaden som en tårtbit. Höga träplank skilde dem åt, och överst var ett nät spänt för att hindra flykt. Varje fånge fick sin egen lilla bit av himlen. Där kunde han gå fram och tillbaka en timme om dagen. Ingen kunde se den andre. Ingen kunde tala med någon. Men solen kunde nå ned över plankorna. Och ibland även regnet. Ålund hade redan hunnit vandra där några gånger. Den lilla triangeln av himmel var allt han fick. Men för en man som länge vandrat fritt i skogar och längs landsvägar var även den lilla biten av himmel något att betrakta länge.Den tjugoandra november 1859 kom med frost i luften. Vagnen rullade ut från fängelset redan vid halv sex på morgonen när kusken styrde mot Lindesberg. Himlen var ännu mörk över Örebro. Endast en blek rand i öster antydde att dagen skulle komma. Ålund satt i fångvagnen med bojor om handlederna. Pettersson satt mitt emot honom. Två andra vakter följde med. Hästarna drog vagnen ut genom stadens gator och vidare norrut. Hjulen knastrade över den frusna vägen. Andedräkten stod vit ur hästarnas näsborrar. Landskapet låg stilla.Fälten var bleka av rimfrost och skogarna stod mörka och tunga under den grå himlen. Ibland passerade de en ensam gård där röken steg ur skorstenen. Ålund såg ut genom gallret i vagnen. Tids nog skulle de få åka till Nora om Ålund inte lyckades fly före dess. Han tänkte inte på landskapet. Han tänkte på människorna i Lindesberg. På rätten. Och på vad han själv skulle säga.
När de kom fram hade dagen redan gått långt. Tinget började efter middagsmålet. Rätten samlades i tingssalen, där domhavanden tog plats tillsammans med nämndemännen. Länsman J. M. Wictorin stod som åklagare. Ålund fördes fram. Han stod lugnt mellan två yngre fångvaktare som följt med upp till Lindesberg. Rapporter lästes upp. Obduktionsprotokoll. Utdrag ur rannsakningen vid Svartlösa häradsrätt. Allt handlade om samma sak. Per Gustaf Tunander. Ålund hade tidigare erkänt att han dödat honom på Ingelshyttans skogsmark den femtonde juni. Nu återgavs hans egen berättelse. Hur han och Tunander lämnat landsvägen och gått in i skogen. Hur de druckit brännvin vid ett kärr. Hur gräl uppstått om pengar. Hur Tunander slagit honom med en käpp. Och hur Ålund då tagit en sten och slagit honom i huvudet. Sedan kniven. Orden lästes högt i salen. Ålund stod tyst. Tunanders föräldrar var där. De satt längst fram i salen. Modern berättade hur sonen sett ut i livet. Ljusbrunt hår. Ordinär längd. En klocka av nysilver som han burit med sig. Fadern berättade om kläderna. En gråspräcklig rock. Molskinnsbyxor. Mössa av blått kläde. Allt detta hade senare återfunnits eller igenkänts. När nåldynan visades upp – en liten sak av vadmal – sade modern att den tillhört hennes son med tårar som föll längs kinderna. Ålund stod stilla. Hans ansikte förändrades inte.
Maria Lovisa Ersdotter var också kallad. Hon var nervös inför vittnesmålet men svor eden och meddelade sin berättelse utan att titta upp mot sin fästman. Hon berättade hur Ålund och Per Gustaf Tunander vistats vid Lönnfallet före mordet. Hur de sovit i en skogshage. Hur hon på morgonen lämnat dem för att hämta brännvin. Och hur hon senare funnit Ålund ensam. Gråtande. Han hade sagt att Tunander gått till Mariefred. Maria lät sin blick vila några sekunder mot Ålund medan han själv stirrade på sina händer. Men ingen i rätten fäste någon notis om detta. När Ålund själv talade berättade han på nytt sin historia. Hur grälet uppstått. Hur slaget fallit. Hur kniven sedan gjort sitt. Han beskrev hur han dragit kroppen till kärret och lagt ris över den. Och hur han sedan tagit Tunanders kläder. Efter timmar av förhör och vittnesmål låg Lindesberg i fullt mörker. Rätten beslutade att rannsakningen skulle fortsätta vid nästa ting i december. Ålund skulle återföras till Örebro. När han åter satt i fångvagnen var luften ännu kallare än på morgonen. Hästarna vände söderut. Pettersson satt mittemot honom igen. De sade inget till varandra. Men Ålund såg på honom en stund i det svaga skenet från lyktan som svängde i vagnen. Och någonstans i sitt stilla sinne började han redan tänka på nästa resa och framförallt hur han skulle ordna med så många att han till slut kunde vara beredd när Pettersson föll till föga. Tillbaka på Örebro Cellfängelse nära efterföljande dags morgon. Ålund visste var hans väg skulle sluta om han inte lyckades rymma och den möjligheten behövde han vara beredd för då den uppstod. Fler rättegångar, fler möjligheter. Samtidigt kunde de som felat honom förr själva få stå till svars. Som Stina Lisa och den där Hedgren som han aldrig tyckt något vidare om. De kunde gott få stå till svars och han visste hur.
Tidigt på morgonen så snart ljuset letat sig in i det lilla fönster högt ovanför honom i cellen, så reste han sig och gick fram till dörren. När vakten senare gjorde sin runda stod Ålund kvar där. Vakten stannade kort till när han såg Ålunds ansikte precis innanför luckan och kisade misstänksamt på honom. Ålund talade lugnt om att han ville meddela rätten om ett brott jag erfarit och behövde papper och penna för att göra rätt i en viktig fråga. Två vakter ur fångstyrkan kom till cellen. Ålund beordrades ner på knä framför sin brits innan de låste upp. De stod en stund och betraktade Ålund genom luckan innan dörren låstes upp. Några enkla blad av papper och en stump blyerts lades på bordet. Dörren låstes åter. Ålund satte sig långsamt ned. Den lilla blyertspennan låg i hans hand en stund innan han började skriva. Ljuset från cellens lilla fönster föll svagt över bordet. Utanför syntes bara en strimma grå himmel mellan murarna. Han drog ett djupt andetag. Sedan började han skriva sitt brev till åklagaren:
Under de första åren av järnvägens framdragande genom Bergslagen rörde sig många människor längs arbetsplatserna. Ingenjörer, inspektorer, banvakter, arbetare och kringvandrande handlare blandades i en ström av folk som kom och gick mellan bygderna. I denna miljö fanns en man vid namn Andersson. Han hade tjänstgjort vid järnvägen och sades under en tid ha varit inspektor vid Nya Kopparberget. Han var en man som rörde sig obehindrat mellan arbetets olika stationer och som kände till mycket om de transporter av pengar som ibland måste ske i samband med löneutbetalningar och andra affärer. I samma kretsar fanns också en kvinna som kallades Stina Lisa. Hon hade under en tid vistats vid järnvägsarbetena och var känd av många i trakten. Hennes rykte var tvetydigt. Vissa menade att hon försörjde sig på enklare tjänster och tillfälligt arbete, men andra sade mer öppet att hon ofta tog emot mäns sällskap mot betalning. Hon var en kvinna som visste hur hon skulle tala med män och hur hon skulle vinna deras förtroende. Mellan henne och Andersson uppstod ett förhållande. Det var inte ett förhållande som hölls hemligt särskilt länge. Många i trakten visste att de stod varandra nära. Men Stina Lisa hade också kontakt med en annan man. Det var en engelsman som tjänstgjorde som kassafogde för järnvägsbolaget. Han hade ansvar för större summor pengar och reste ibland mellan olika stationer med kontanter som skulle användas vid betalningar. Den mannen började också söka Stina Lisas sällskap. Det var här som tanken på brottet föddes. Andersson visste att engelsmannen ofta bar med sig stora summor pengar. Han visste också att mannen gärna träffade Stina Lisa i enskildhet. Planen formades därför kring just henne. Hon skulle locka mannen bort från vägarna och in i skogen under förevändning av ett hemligt möte. Där skulle Andersson vänta. När tillfälle gavs skulle han döda mannen. Pengarna skulle därefter delas mellan dem. Stina Lisa skulle alltså vara den som först förde mannen till platsen, medan Andersson utförde själva gärningen. Enligt den berättelse hon senare själv återgav gick allt till just så och denna historia hade nått Ålund.
En kväll fördes engelsmannen ut från järnvägsplatsen under förevändning av ett möte i avskildhet. Stina Lisa ledde honom bort från de bebodda husen och in i skogsområdet mellan stationerna. Där fanns Andersson redan. Vad som därefter skedde i detalj är oklart, men enligt berättelsen slutade det med att mannen dödades och att pengarna togs. När kroppen försvunnit stod järnvägsbolaget inför ett mysterium. Kassafogden var borta. Pengarna var borta. Och många kom att tro att han helt enkelt rymt med bolagets medel. Misstankarna riktades aldrig mot Andersson eller Stina Lisa. Efter denna händelse lämnade Stina Lisa järnvägsplatsen. Hon begav sig till Strävstorpet i Linde socken. Där lärde hon känna en ung dräng vid namn Anders Hedgren. Hedgren var då en fattig man som bodde hos sina föräldrar på ett litet torp där de knappt kunde hålla mer än en ko eller två vid liv. Men Stina Lisa blev kvar hos honom. De gifte sig. Och kort därefter började folk i trakten lägga märke till att deras liv förändrades. Plötsligt fanns pengar. Två hästar köptes. Nya åkdon införskaffades. Hedgren började klä sig bättre än de flesta torpare i bygden. De levde på ett sätt som väckte uppmärksamhet. Många undrade varifrån pengarna kom. Men få frågade öppet. En händelse kom dock att kasta ljus över saken, vilket Ålund hört talas om. En lördagsafton begav sig Stina Lisa och hennes make Anders Hedgren till Kopparbergs kyrkoby. De tog nattkvarter hos en fabriksarbetare vid Krokfors som hette Petter Nord. Nord och hans hustru bodde i kyrkobyn och tog ibland emot resande över natten. Sent på kvällen, omkring klockan elva, sade Stina Lisa att hon skulle gå upp till kyrkbacken en stund och snart återvända. När hon gått satt Hedgren kvar en stund. Sedan sade han till Nord att de borde gå efter och se vad hon hade för ärende ute så sent. De två männen smög därför efter henne. När de kom fram till kyrkbacken såg de att hon stod vid ett hus där Andersson bodde. De stannade vid byggnadens hörn och lyssnade. Där hörde de hennes röst. Hon bad Andersson släppa in henne. Ett fönster öppnades. Samtalet började. Stina Lisa sade att hon gift sig och därför ville ha ut den del av pengarna som tillkom henne. Hon krävde två eller tre tusen riksmynt i banco. Andersson svarade att hon redan fått femhundra och att det var farligt att dela ut allt på en gång. Om de levde för öppet på pengarna kunde misstankar väckas. Men hon stod på sig. Hon påminde honom om vad hon visste. Till slut öppnades dörren och hon släpptes in. En stund senare kom hon tillbaka. När hon återvände till kvarteret hos Nord hade hon pengar med sig. Nord uppgav senare att summan kunde ha varit omkring tre tusen riksdaler.
Det var denna historia som några år senare nådde Ålund. Han hade mött Anders Hedgren under en vandring efter kyrkovägen. De hade talat om livet och om arbete. Hedgren hade frågat om Ålund visste någon gård som var till salu, eftersom han nu hade pengar och ville köpa något eget. Ålund hade då sagt att Hedgren haft tur som gift sig med en kvinna som fört pengar med sig. Hedgren hade då, enligt Ålunds uppgift, svarat att saken låg djupare än så. Han berättade då vad hans hustru själv sagt till honom. Hon hade deltagit i mordet på en engelsman som varit kassafogde vid järnvägen. Pengarna de levde på var en del av det bytet. Hedgren sade att det ibland var svårt att leva med en sådan vetskap, men att han ändå gift sig med henne och tagit emot pengarna. Vid avskedet hade han till och med erbjudit Ålund några riksdaler eftersom han visste att denne levde fattigt. Ålund avböjde.
I sin nedteckning angav Ålund också de personer som kunde vittna om delar av berättelsen. Petter Nord och hans hustru i Krokfors, som hört samtalet vid kyrkbacken. Anders Hedgren och hans hustru Stina Lisa i Strävstorpet. Skräddaren Johan Stenberg i Nya Kopparberget, som var svåger till Stina Lisa och som enligt uppgift lånat större summor av henne. Han skrev också att många i trakten kände till att paret Hedgren hade ovanligt mycket pengar, även om få vågade tala om saken eftersom de ofta lånade ut pengar till människor i nöd. Ålund avslutade berättelse med en personlig förklaring. Han skrev att han nedtecknat allt detta eftersom han inte tidigare fått tillfälle att muntligen framföra det inför domstolen. Han visste att hans egen dom snart kunde komma och att hans liv kanske gick mot sitt slut. Därför ville han inte längre dölja något han visste. Om hans ord inte skulle tas upp av människors domstolar, hoppades han åtminstone att de skulle väga inför Guds. Det fick duga, tänkte Ålund. Han vek arken på mitten en gång och strök sitt finger på vecket ett par gånger så att arken förblev vikta. Sedan ropade han på gevaldiger och meddelade att han hade en bekännelse att lämna…
Berättelserna bakom historien
Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!
Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish här:
Bilder och källmaterial
Det gamla cellfängelset var byggt några hundra meter norr om Örebro slott (inringat i rött) i korsningen Fredsgatan/Slottsgatan. Det började började byggas 1857 och invigdes den 27:e oktober 1859. Dagen efter(!) Peter Ålunds rannsakning i Svartlösa häradsrätt varför jag antar att Peter Ålund anlände från Botkyrka just denna dag (eller den 28:e). Han var därmed troligen en av de allra första som fördes in som häktad i väntan på rättegångarna som skulle följa i Bergslagen. Fängelset var toppmodernt och hade centralvärme och hade tre våningar med en ljusgård i mitten och var aktivt mellan Ålunds ankomst fram hösten 1859 till slutet av 1960-talet då den nybyggda anstalten i Kumla tog emot de fångar som satt i Örebro fängelse.
Örebro häradskarta från 1865-67
Screenshot Örebro Cellfängelse ca år 1900. (bild tagen från korsningen Fredsgatan/Slottsgatan)
Av Glass negative by Hans (?) Andersson. – Örebro läns museum. https://digitaltmuseum.org/021016244429/fangelset-grupp-fem-man-framfor-byggnaden, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=89566297
Interiör, Örebro cellfängelse
Östra sidan av fängelset med rastgårdarna
Baksidan av fängelset med fasaden som vette mot öster.
Peter Ålunds egna ord med hans stavning, skrivet från ovan fängelse i slutet av november 1859
”En tydlig å ordagran berätellse, efter deras egna ord, som jag vill framställa för att bli upplyst jag vill nu mera ingenting dölja för varken min del, eller för andras som är för dolt, detta bör ej å sido sättas setta få bli efter följt tills att det blir upplyst om allt sammans Dett är angående om Din som hetas Rymma i från jernvägen med en större penningsuma det har skola hänti mellan Örebro å köping, willkett jag ej kann döja utan gifver dena, upplysningen till att eftergå det har skola hänt för några få år sedan. I jenom deras Egna or, då är det saning å all förfarenhett dett var en karl som varitt hjaktmästare på bana som hette Andersson som varitt inspektor vid Nya Kopparberget å äfven var det en quinna som hetter Stina Lisa, och vid jernvägen honn vär komma vid Skräftorpe i Lindes socken, denna qvina hade Andersson till frilla hon bedrefv äfven horeri med den manen som hade den stora peninge summan, Nu är henes berättelse å egna ord, till sin man, som han sedan talte om för, ålund efter kyrkovägen, att Andersson å honom har tals vid, att hon skille vara den som hade pengarna med sig ått skogen för att bedrifva otukt, varå Andersson skole efterkomma för att dräpa den som hade pengarna, så dem båda skole få dela sig emellan med detta Rofc, efter henes egna ord så gik allt så för sig säger hon, å dom villke är jernvägs bolage så tror att dena man rymde med de alla pängar, varå hon sedan begifer sig till Sträftorpe i Linde socken, och för skafar sig en fästmann som heter Anders Hedgren å ner det blef stilla stånd begaf Andersson sig Nya Kopparberget i jenn, sedan ner dte led på tiden så skole And. Hedgren följa med Stina Lisa till Kopparbergs kyrka, dom går så om en lördagsafton å tar quarter hos en Fabriksarbetare vid Krokfors i kyrkobyn som heter P. Nord, som nu kommer att bli edfast vitnna på denna sack äfven hans hustru, om dne lördagsafton helt sent un kl 11va så säger Stina Lisa dessa ord jag ska gå fram till kyrkobacken jag komer snart till bakes ner hon hade väl gått så säger A. Hedgren till P. Nord vill du följa med s ska vi gå efter å se vad honn har för uträttningar medan det är så sen på qvallen, dett kan jag vill jöra säger P. Nord, Dom går så efter till Kyrkobacken –
Ner de kommer till bygnings knuten så stanna dom å lysna för dom hörde att det språkade å det var hon – henes tall var deta Herr Andersson ska vara så god å släppa in mig vem är det säger Andersson å Lätta på fenstre dett är jag svarar hon vad vill du nu iginn säger han, ja svarar hon jag har min fästman mäd mig, å han är vid qvarter å nu skall jag gifta mig inom kort å nu vill jag ha hafva 2 eller 3000 riksmynt i banco säger hon så kort dett var ejlenge sedan du fick 500 i banco, svarar han der lefver (..) med pengar så både du å jag blifver fast säger Andersson till ja får inte jag som vi var öfverens om, hvillket var, så å,så myke säger honn så vet, Andersson, vad jag kan jöra honom – Ja tjure du säger jan jag tors ej lemna dig allt åp en gång, som till hörer dig på din del, för det är lika farligt för dig som för mig säger han, – å sedan öppas dören å hon gik in på contore till honom – Sedan gokk A.Hedgren å P Nord, hem ijinn ner kl var på natten dp kom hon till backs å då visa hon upp pengar ungefär 3000 Rd daler som P. Nord kunde tycka – å då så sa hon mer jag får 1800 eller om det tusen det mins jag inte säger P Nord för mig – till då är jag nöid, detta tala P. Nord om för mig en tid äfter vid kyrkan, detta blir P. Nord å hans hustru vittne på, Anders Hedgren var en ledig lös dräng åvar hemma hos sina fattiga föräldrar, som hade ett litte torp som de kunde fö en ko eller 2, men sedan Stina Lisa kom ditt å blef gift med Anders Hedgren, så sjöpte hon 2 hästar och grana åkdon, å skall seele å han, å han är nu klädd som en Patron, å dom lefva som herrskap, å Anders Hedgren var i sallskap med mig, som heter Ålund i fjorl somar medan jag var hemma efter kyrkoväg då sporde han mig om jag kunde veta någonstans han kunde få tjöpa sig en egendom, då (…) jag, att de va lycklö te att få gifte som har så mycke pengar nu, då svara han mig, jag vist är det bra men jag skall tala om för dig min tjera Ålund, för jag vet att du E säker att du ej talar om för någon som kan jöra något uppror i denna sake, Jo min tjere du, min hustru har talla om för mig huru hon har fått , så myke pengar, hon har tala om för mig, att då hon var på jernvägen, så hade hon varitt i komplajon med Andersson å dom båda mörda en Engellsman som var kassa fogde för hela jernvägen å han hade så grufligt myke pängar, å jernvägs bolage dom tror att han har rymte. Du mot tro min tjera Ålund, att det är nog svårt att gå till sängs med sin macke, å veta att hon har jort ett sådant brott eller rätteligen varitt med om – men jag kan tro jag må vell inte ha någon synd för dett sade han fast jag är nu gifte med henne – detta tala han med mig efter, kyrkovägen å om jag hade några löspängar så skole du få några Ri daler för jag vet att du det kunde behöfva för du är fattig lika som jag har varit. Jag har ej mindre än 10 banco det skall du få de då tog han upp sedellboken vari jag såg 16ton tio Banco dallar å 4ra 50 banco sedlar, å sedan stak han ner sin bock å sade till mig mer än jerna hade jag vellat gifve dig lite drikspengar, men som sjellfv ser att jag inga löspengar har, och jag svara att det har varitt oförsjykkt, och sedan skjilldes jag Ålund vid honom och gud vittnar nog i mitt ställe – och vittnen till dena sak som har sett deras myckna pängar å äfven hört vad dom har sjellfva saktt, äfven fått myke pengar av Stina Lisa dels lånt och delss fått till sjengs. Dett är P Nord och hans hustru, dett är 2 vittnen som jag kan beskrifva, å äfven L.E Hedgren å hans hustru – å äfven Skrädaren Johan Stenberg som är svåger till Stina Lisa har låntt en stor summa af henne – och bara saken kommer igång så blir det 100 tals wittnen för detta är snart sakt hallfva socknen som vet deta – fast ingen vill bry sig för om di är nödställta på pengar å dem går till gene så får dom låna så myke dem vill, dessa vittnen som jag har uppteckna till begynna med, är Petter Nord och hans hustru som bor vid (…..) fabrik, in vid arboga ty han är fabriksarbetarer – och L.E Hedgren han bor vid Rällsön i Nya Kopparberg om han inte har flyta det vet ja ej, å han är lika som stath dräng – Och Johan Stenberg han bor i Nya Kopparberge Söder om Rällse byn förty han har nybykt, och var Stina Lisa å Hedgren bor hetter Sträfstorpa i Linde soken som har varitt med om brottet å dela pengarna med Andersson och vägen ditt är till Gullsmehytan och hammarbacken och sedan till Sträfstorpa – Andersson bor vid Högforss bruk i Lindes socken eller i Ramshyttan fik jag veta av fiärsman Grandin sist jag var på ransakning – Detta har jag teknatt opp för att jag inte muntligen fik tala om förhållande vid föra domstol å jag hopas att mina ord måste inför Guds Domstol jella om dom inte blir hörda her i tidden för nu får jag lof å tenka på att att jag ingenting fördöljer för varken min del, eller andras som som jag vet, eller har sitt eller dölja, jag gud nåde mig synd jag får inom några månader för vänta min döds dom då är dett godt att vara klar ifrån allt ont å få (….) hädan ur detta synfulla jorde lifvett För om jag uppenbarar vad jag vet, å uppriktitt betjener var jag jort, så kan jag enu hoppas på Guds nåd till min sista stund, för om jag uppriktitt betjiner å nu allvar å taler saning, så kan jag åtter viren den himmelska arvedelen, och äfven minskors medlidsamhet jag som är en så stor syndare och en sådan usling. Nu har jag inte något mera till säga om dätta. Teknar fången J P P Ålund i Örebro läns cellfängelse 1859″ -
14. Länsman Mellins långa arm
Den 7 oktober 1859 satt länsman Per August Mellin vid skrivbordet i sitt kontor på länsmansbostället i Brunna. Trots sin närhet till Fittja, så tillhörde hans bostad Botkyrka. Eftermiddagens mörker började lägra sig utanför; Genom fönstret, över de vida fälten kunde han se grannens boningar i skumrasket. I den norra delen av Botkyrka socken var den jord som kunde brukas, uppbruten sedan länge. Allt var åker och stengärden. Nästa gård, uppåt Slagsta, låg som en mörk fyrkant mot höjden, knappt femhundra meter bort. I söder vilade Hallundaåsen och dolde sockenkyrkan, som stod just bakom.
Han satte sin hand på det gulvita arket framför honom. Oljelampans sken var den enda ljuskällan till detta kvällsarbete han hade att slutföra. Han höll redan i pennan men dröjde med att sätta spetsen med det våta bläcket mot arket. Skuggan av hans fingrar darrade svagt över ytan. Han tänkte inte först på orden han skulle skriva till Konungens befallningshavande i Stockholm. Han tänkte på kvällen, veckan innan. Bakom honom, genom den stängda dörren, hördes dämpade ljud från huset. Hans hustru, Adriana Flodmark, rörde sig mellan kök och kammare med den fasta rytm som höll hemmet samman. De tre yngsta barnen krävde sitt; röster, steg, en stol som drogs över golvet. De två äldsta sönerna, August och Oscar, var nästan män nu. De vistades ofta ute på gården eller i arbetet. De var inte mycket yngre än den usling som nu satt inspärrad i häktet på gården. Mellin lät blicken glida mot fönstret. Där ute, bortom gårdsplanen, låg den lilla häktesbyggnaden, eller finkan, som den kallades i folkmun. Diskret, men alltid närvarande.
Allt hade börjat med ett brev i förra veckan.
Konungens befallningshavande i Stockholm hade vidarebefordrat en förfrågan till honom, länsmannen i Botkyrka, från dess motsvarighet i Örebro län. Som i sin tur fått frågan från länsman Floding i Nya Kopparberg. En Johan Peter Persson Ålund eftersöktes. Det frågades huruvida han vistades i Botkyrka socken, möjligen hos torparen Erik Tunander under Lindhof. Mannen var av intresse för länsmannen i Bergslagen, tydligen. Mellin hade först låtit undersöka saken utan åthävor. Han hade förhört sig om någon med detta namn uppehållit sig i socknen. Ingen kände till någon Ålund. Men så fanns också frågan om torparen Tunander på Hagen i brevet. Det var känt att Erik hade en yngre bror inneboende. Namnet på denne hade inte väckt misstanke och egentligen var saken utagerad. Men Mellin kände det fanns något som skavde och ville vända helt på denna sten innan han tecknade sitt svar. Så han hade sänt bud till Erik Tunander på eftermiddagen den trettionde september, att denne skulle inställa sig vid länsmansbostaden samma dag. Snarast möjligt men absolut senast efter dagens arbete innan han gick hem.
Han mindes hur torparen stått framför honom i rummet där på aftonen. Mössan vriden i händerna. Blicken osäker. Det hade inte krävts många frågor. Ett namn som inte stämde. En bror som kommit i juni. En man som talade om andra trakter men undvek detaljer. När Mellin nämnt namnet Ålund hade något flackat till i torparens ansikte. Sanningen hade fallit fram bit för bit. Mannen som vistats på Hagen var densamme som Örebro sökte – och han hade alltså använt ett falskt namn. Det räckte. Vad nu den uslingen var misstänkt för i Bergslagen, var underordnat. Att han vågat sig uppehålla sig i Mellins härad på falska papper var oerhört och väckte länsmannens ilska. Mellin hade genast skickat en dräng för hämta handräckning för gripande. Skjuts hade beställts till Lindhofs ägor. Erik Tunander beordrades kvarstanna på länsmansbostaden tills saken var utredd.
Kvällen var sen när de kom fram till torpet Hagen. Ljuset inifrån föll gult över gårdsplanen när handen på dörrvredet vred om och beredde väg in i köket för länsmannen och dennes medhjälpare. De steg in med ett visst buller och upptog all luft i det lilla köket. Ålund satt vid köksbordet med männen tornande omkring honom. Han var lätt berusad; det kände Mellin genast på lukten och blicken. Överraskningen i mannens ansikte var kortvarig. Den följdes inte av flyktförsök, inte av våld. Bara en märklig uppgivenhet. När bojorna lades om hans handleder gjorde han inget motstånd. Det hade gått snabbt. Ut till vagnen. Tillbaka över de öppna fälten mot Brunna. Finkans dörr slog igen bakom honom innan natten var djup.
Som vanligt skulle Mellin iträda rollen som allmän åklagare vid Svartlösa häradsrätt och i detta rannsaka Ålund för förfalskningsbrottet han begått. Det skulle bli ett enkelt fall att bevisa och Mellin trodde att det nog borde ge åtminstone sex månaders straffarbete. Men Mellin anade också att det uslingen nu erkänt här var honom likgiltigt. Det Nya Kopparberget skulle kunna rannsaka och fälla honom till ansvar för, skulle ha allt värre konsekvenser.
Mellin drog ett långsamt andetag vid skrivbordet. De följande dagarna efter gripandet i förra veckan hade varit allt annat än stillsamma. Han hade använt de metoder som brukade få bedragare att tala. Övertygande åtgärder, kallade man det i protokollen. Ålund hade först hållit fast vid sitt antagna namn, sin förvridna berättelse, sina lögner. Men kroppen har sina gränser, och viljan likaså. Till slut hade han brutits. Orden hade kommit – först motvilligt, sedan i ett sammanhängande flöde. En historia som sträckte sig långt bortom Botkyrkas åkrar upp i skogar runt Bergslagen. Mellin såg åter på pappret framför sig. Han doppade spetsen i nytt bläck, men stannade till och funderade på formuleringar. Detta skulle fastställa svaret till Konungens befallningshavande i Stockholm och det tarvade noggrannhet med språket.
Ute på gården i finkan, bakom den låsta dörren och det järnförsedda fönstret, satt en mördare och gruvade sig. Samtidigt satte Mellin den nydoppade stålspetsen mot arket….
——————————————————————————–
Till konungens respektive befallningshavande i Stockholms län!
Av förekommen anledning att inneha falska betyg, har manspersonen Jan Petter Pehrsson, natten mellan den 30:e september och 1 dennes, blivit vid torpet Hagen i Botkyrka socken anhållen och av mig förhörd, varvid, beträffande sina levnadsöden blivit av honom uppgivet att han som vore född i Nya Kopparberget år 1833, efter att ha tillbringat sin barndom i föräldrahemmet, redan vid 17 års ålder undergått bestraffning för 1:a resan stöld i förening med inbrott, samt år 1854 ånyo blivit ställd under tilltal och dömd för andra resan stöld, samt efter straffets undergående, såsom försvarslös, intagits på södra korrektionsinrättningen å Långholmen, varifrån han den 13:e maj 1857 frigivits, och kort därpå begett sig till Nya Kopparberget, varest genom snickeriarbete han ärligen försörjt sig tills kort före midsommaren sistlidet är 1858, då vid Hammarby i Nora socken stöld utan inbrott, av honom förövats av 2:e klädesrockar, 1 par klädesbyxor, ett par nya stövlar och en kulört väst och dessutom åtskilliga persedlar och effekter av mindre värde, dem han dock nu förgätit, samt under vårtiden innevarande år från änkan Lisa Lotta Liljebjörn i Mortjärnsbackarna, Hällefors socken, på bedrägligt sätt åtkommit en klädesrock, ett par klädesbyxor, 1 sjöskumspipa samt 3 skjortor och slutligen, rörande åtkomsten till av honom vid häktandet innehavda 54 riksdaler riksmynt, ett silvercylinderur, en svart väst samt en lång halsduk, uppgivit, att ifrågavarande penningar och effekter vore, medelst begånget rån från en lantbo å väg utanför Arboga i sistlidne september månad tillgripna, men denna uppgift, vid av mig, av förekommen anledning, hållet förnyade förhör den 2:a dennes återkallat, och såsom sannfärdig, avgivit följande berättelse och erkännande:
Att han under nästlidna juli månad, under vandring inom Nerike, där han besökt släktingar, å allmän väg inom Lindes socken sammanträffat med en för honom okänd västgötehandlande, och i avsikt att vid lägligt tillfälle åtkomma dess medhavda gods och penningar, föreslagit ressällskap, som ock antagits. Pehrsson hade därför, för att nå sitt syftemål, inlett västgötehandlanden, vars namn han ännu ej med visshet kände, att avvika från de allmänna vägarna, och istället tillstyrkt honom besöka skogsbygden.
Natten efter första dagens sammanvaro hade bägge väl tillbringat ute å marken, men som Johan Petter Pehrsson då ej vore såsom han uppgav, stärkt med brännvin, uppskjöt han missgärningen till påföljande dag, men då, sedan brännvin blivit anskaffat och förtärt, samt Pehrsson lyckats förmå västgöten att därmed över måttan sig förpläga, hade, sedan denne på eftermiddagen i den s.k Ingelshytte skog inom Lindes socken insomnat, Jan Petter Pehrsson med en större vass sten först slagit västgöten i huvudet och ögonblickligen därefter med en slipad vass fällkniv, tillfogat honom ett hugg i bröstet, så att döden genast följt, varefter Pehrsson avlägsnat sig från stället, under några ögonblick, och därpå återvänt samt från den döda kroppen bemäktigat sig en påse innehållande ett parti yllestrumpor och diverse bomullsvävnader, samt i bröstfickan ca 100 riksdaler riksmynt och ett cylinderur, ävensom en svart väst och en yllelånghalsduk, och efter att ha på ett bösskotts avstånd från stället där mordet förövades, nedgrävt ej mindre västgötens plånbok, men däri förvarade handlingar och betyg, än ock den blodiga kniv, varmed mordet utfördes, samt på längre avstånd nedgrävt de kläder, vari den mördade vore klädd, undangömdes den sargade kroppen i ett rissnår, som övertäcktes med en mängd ris.
Efter det missdådaren sålunda fullbordat sin grava missgärning, hade han, fruktande sig bli ertappad, och slagen av samvetsförebråelse, flytt undan på väg till Arboga, där under han avyttrat ylleskjortorna och bomullsvävnaderna.
Från Arboga hade Pehrsson med ångbåt avgått till Stockholm, samt därifrån begett sig till Botkyrka socken, där han inträffat hos torparen Eric Tunander vid Hagen, och med företeende av ett för dennes broder skrädderiarbetaren av ett för dennes broder skrädderiarbetaren Per Gustaf Tunander utfärdat, bilagt prästbetyg, föregivit sig vara brodern till torparen Eric Tunander, och som denne under flera års tid ej sammanträffat med brodern, hade bedrägeriet under flera veckor fortfarit, intill dess det nu blev avslöjat.
Då Jan Petter Pehrsson under sin vistelse inom Botkyrka begagnat sig av annans prästbetyg, torde han till en början inför Svartlösa häradsrätt böra rannsakas, därvid torde uppdagas om Pehrssons åtkomst till det falska prästbetyget samt för ett vid av mig företagen visitation av honom innehaft prästbetyg för Eric Tunanders andra broder, Carl Fredrik. Emellertid, med avseende å Pehrssons nu vördsamt avgivna brottslighet, synes ingalunda otroligt att bröderna Tunander jämväl blivit undanröjda, ej mindre av den omständighet, att deras prästbetyg funnits i Pehrssons värjo, än även därför att flera av tunandersönernas kläder och effekter av Pehrsson innehafts och slutligen därför att Tunanders föräldrar till Eric Tunander uppgivit, att såväl Per Gustaf som ock Carl Fredrik Tunander med Johan Petter Pehrsson sällskapat och därefter, var efter annan, spårlöst försvunnit.För nu berörda brott säger sig dock Pehrsson oskyldig under förebärande att prästbetygen blivit honom av bröderna Tunander godvilligt lämnade, att kläderna och effekterna gått i byte med annat gods som Pehrsson lämnat och slutligen att bröderna Tunander ännu leva, arbetande inom Örebro län utan att likväl vara i tillfälle uppgiva orten.
De hos Johan Petter Pehrsson funna penningar, kläder och effekter, finnas hos mig i förvar, i avbidan på rannsakningen. Med inberättande varav, och med tillkännagivande att Johan Petter Pehrsson den 4:e blivit å länsfängelset avlämnad, jag vördsamt får tillägga, att Johan Petter Pehrsson vid nykter sinnesförfattning i allmänhet lär förhållit sig väl, men att då brännvin intagits, han ej är mäktig tygla sin benägenhet för brott.
Brunna den 7:e oktober 1859 P.A Mellin
Berättelserna bakom historien
Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!
Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish ->
Kommentar och övrigt
Brevet i kursiv stil ovan, är en exakt återgiven avskrift av Per August Mellins skrivna svar till Befallningshavande i Stockholm
Peter Ålund faller till föga och erkänner ett mord men väljer av okänd anledning att ljuga om identiteten på offret men i övrigt ändå erkänner att han begått ett mord. Orsak till den delvis uppdiktade historien kan vara ett uttryck av rädsla för att tillstå att han mördat sin vän. Eller något annat. Hursomhelst är Ålund oerhört slug och beräknande, vilket kommer visa sig under de kommande rättsprocesserna…
Per August Mellins handstil
Häradskarta Botkyrka 1865-67
Kartbild över Botkyrka 1865-67 med torpet Hagen respektive Länsmansbostaden där Per August Mellin levde vid tillfället för gripandet av Peter Ålund. Länsman Per August Mellins bostad i Botkyrka
Källa: https://www.hembygd.se/botkyrka/plats/26684/picture/2220802
Källa: https://www.hembygd.se/botkyrka/plats/26684/picture/2220802
-
13. Västgötens öde
Botkyrka härad, torsdagen den 16 september 1859 satt Peter Ålund ensam vid bordet i stugan på torpet Hagen. Morgonljuset föll in genom det lilla fönstret och lade en blek ruta över den nötta bordsskivan. Luften bar ännu spår av nattens kyla; elden i spisen hade brunnit ner till aska. Han tänkte på båtresan över Mälaren tillsammans med säsongsarbetare från Värmland. Ytterligare män som gärna gjorde affär där kunder inte frågade och hur han köpt den gamla mynningsladdade pistolen med krut och blyhagel att ladda med. Måtte inte familjen på Hagen hitta den. Han såg till att ha den dold tätt inpå kroppen.
Erik Tunander var sedan länge ute i arbete. Dagens sysslor kallade honom bort från torpet före gryningen. Hans hustru rörde sig ute på gården, hörbar men osynlig, med de invanda ljuden av vardag: Ved som lades upp, vatten som bars, en grind som slog igen. Peter satt stilla med armbågarna mot bordet och fingrarna flätade framför sig. På ytan var han en gäst som ännu inte bestämt sig för arbete. Inom honom pågick en annan räkning.
Tankarna återvände, som de gjort varje morgon sedan han lämnat Lönnfall, till Ingelshyttans utskog. Till kärret. Till hur männen böjt sig över den uppsvällda kroppen och hur granriset lagts över den som om det kunde återge något av mänsklig värdighet. Han hade sett det på avstånd. Tillräckligt nära för att veta, tillräckligt långt bort för att inte själv bli sedd. De har hittat honom. Men de vet inte vem han är. Vattnet hade suddat dragen. Höstens förruttnelse hade gjort sitt. Ingen i den bygden kände Per Gustaf Tunander. Ingen kunde fästa det namnet vid det ansiktet. Det var i detta han fann sin trygghet. Så länge ingen band samman Bergslagen med Botkyrka. Så länge ingen reste söderut och ställde frågor hos dem som känt Tunander levande. Så länge Maria teg. Han rörde knappt vid hennes namn i tanken. Det var en osäker faktor, och osäkerheter ville han inte dröja vid. I stället vände han blicken mot det han kunde kontrollera.
Breven.
De brev han skrivit i brödernas namn hade sänts med Södertälje som svarsadress. Postkontoret där höll försändelser åt dem som saknade fast hemvist. Det var en ordning som passade män som rörde sig mellan socknar och gårdar. Och den passade honom. Om något rört sig i Hjulsjö. Om något sagts om kroppen i Ingelshyttan. Om länsman Floding börjat nysta djupare – då kunde det finnas nyheter i brev från föräldrar. Han reste sig och gick fram till fönstret. Utanför låg torpets marker stilla under en klar septemberhimmel där solen ännu inte riktigt orkat upp. Fälten var avskördade, stubben stack upp ur jorden som korta, vassa strån. Längre bort anade man skogsbrynet, mörkt och slutet.
Bergslagen är redan förlorat, tänkte han utan bitterhet. Men det angår mig bara om det når hit.
När han hade nått torpet Hagen hade han direkt på tröskeln antagit Tunanders hållning, hans sätt att tala, hans historia. Erik hade inte visat någon översvallande glädje över hans återkomst, men heller inget öppet motstånd. En man som kom med pengar och arbetsförmåga var svår att avvisa. Ändå hade Peter dröjt med svaren på Eriks fråga om att söka arbete på Lindhof. Ålund var inte trängd. Pengarna han fört med sig räckte och den enkla stöld han begått mot en överförfriskad värmlänning på det allmänna utedasset på Riddarholmen, skulle hålla honom flott länge. Det gav honom friheten att vänta. Och att tänka. Han tog fram rocken och kände med handen över innerfickan där han förvarade det viktigaste. Allt var på plats. Brevpapperet han burit med sig låg kvar i knytet på bordet. Han band ihop det, knöt halsduken och såg sig en gång om i stugan. Eriks hustru såg upp när han steg ut på gården. Han nämnde sitt ärende kort – att han ämnade sig till Södertälje för att höra efter post. Det var inget märkligt i det. Män utan fast hemort gjorde så.
Vägen mot stan låg torr under fötterna. Sensommaren hade lämnat efter sig en fast mark, lätt att gå på. Han höll jämn takt, inte för hastig, inte för långsam. Runt honom bredde landskapet ut sig i öppna fält och spridda gårdar. Här var han ännu en man bland andra. Men inom honom mätte han varje steg mot det osynliga. Om inget brev väntar, är det gott. Då är allt stilla. Om brev finns, ska jag läsa mellan raderna. Han tänkte åter på kroppen i kärret. På hur männen troligen fortfarande diskuterade vem den kunde vara. Kanske talades det om någon dräng som försvunnit, någon främling som setts i trakten. Kanske riktades misstankar mot helt andra håll. Så länge ingen nämnde namnet Tunander, var han trygg. Han drog in den svala luften och lät blicken vila framåt mot vägen som ledde till staden. Södertäljes kyrktorn skulle snart synas över träden. Han gick dit för att hämta svar – eller för att försäkra sig om att inga fanns. På landsvägen söderut fick Ålund sällskap. Någon åttondels mil om före detta krogen i Söderby gick han ikapp en främling som släntrade fram på vägen mot Södertälje. Mannen, en handlanden i västgötavaror hade samma mål som Peter och presenterade sig som Svensson på bred sydlig dialekt. Ålund kunde noterade skicket på hans gråblå rock med svarta ränder, brunaktiga molskinnsbyxor. Mannen var enkelt klädd men av god kvalitet. Dessutom bar han en mörk väst med ljusa knappar samt en blå mössa med blank läderrem. Svensson skulle göra en affär i Södertälje för att sedan återvända mot Stockholm via Botkyrka och Ålund skulle till postkontoret så männen beslutade att ta sällskap norrut efter utförda värv.
De lämnade Södertälje tillsammans, Ålund och mannen som kallade sig Svensson. Peters besök på postkontoret föll till föga. Inga brev med hans eller bröderna Tunanders namn fanns att hämta. Staden låg bakom dem i ett dis av rök och sensommardamm, kyrktornet sjönk undan bakom trädridån och vägen norrut bredde ut sig i ett långt, blekt band mellan åkrar och stenrösen. Svensson bar sin tvärpåse över bröstet. Den slog rytmiskt mot höften när han gick. Då och då tog han fram flaskan och drack, först med måtta, sedan allt friare. Hans småländska tal blev bredare ju längre de vandrade. Han berättade om varor han sålt, om marknader han besökt, om pengar han tjänat. Ålund lyssnade. Han sade inte mycket. Han lade märke till detaljer. Rocken – kraftig och hel. Plånboken – tung, tydlig genom tyget när Svensson rättade till den. Säcken – fylld med handelsvaror, säkert värd en slant. Vid Glasberga krog stannade de och drack kaffe. Det var en kort paus, nästan stillsam. Ålund betraktade Svensson över koppens kant. Den andre mannen log öppet, nästan godtrogen. Han tycktes inte ana att världen kunde rymma annat än handel, brännvin och vägar som ledde vidare. När de nådde Söderby i skymningen låg himlen i blekt violett. En kyligare luft drog in över landskapet. Ålund köpte cigarrer av en äldre kvinna vid krogen och gick sedan uppför backen vid en vägkorsning, där Svensson slagit sig ner vid fjärdingsstolpen. De satte sig. Tog en gemensam sup och rökte. Tittade på folk som passerade till fots eller med häst och vagn på väg hem efter en lång dags arbete. Cigarrerna glödde i halvmörkret. Brännvinet gick åter runt mellan dem. Svenssons skratt blev högt, sedan släpigt. Han talade om filbunke, om hur gott det skulle vara med något syrligt och kallt innan natten. Han talade om Stockholm, om att nå dit i gott sällskap. Ålund hörde orden men tänkte på annat. På samma plats han råkat på sin resekamrat, en åttondels mil till Hagen, räknade han på möjligheter. Få platser som kunde dölja det som behövdes göras däremellan de befann sig och målet. Inga hus tätt intill. Men folk som kan se och folk hade passerat dem då och då, där de satt.
Ålund föreslog nu istället att de skulle ta en liten omväg ner mot Granmora där de kunde köpa filbunke. Det låg så pass nära. Bara över berget, genom skogen förbi Gatmöte. De kunde säkert bo där över natten också. När Svensson reste sig var stegen ostadiga. De vek av in på skogsvägen. Skogen slöt sig kring dem nästan genast. Granarnas kronor fångade det sista ljuset. Marken var ojämn, stenig, täckt av mossa och nedfallna kvistar. Ljuden från landsvägen dog bort. Längre in stannade de vid en berghäll som stack upp ur marken som en kall rygg. Här var det stilla. Bara en svag vind drog genom träden. Svensson sjönk ner med hällen som ryggstöd. Peter satt och tittade österut över ängar och åkrar som kunde skymtas där nere bakom Gatmöte. Han skickade brännvinsflaskan till Svensson som drack ännu en gång, torkade sig om munnen och lutade sig bakåt. Orden blev osammanhängande. Huvudet föll åt sidan. Han somnade. Ålund stod en stund och såg på honom. Det var inte vrede som rörde sig inom honom. Inte heller brådska. Snarare en stilla beräkning som så många gånger förr. En känsla av att ett tillfälle låg öppet och att världen sällan gav samma möjlighet två gånger. Han böjde sig ner och knäppte försiktigt upp Svenssons rock och sökte i innefickorna med den brottsliges vana. Han fick tag i plånboken med fingertopparna. Den var så tung som han anat. I samma ögonblick rörde sig Svensson. Ett oförståeligt ljud, en ryckning med armen och han värjde sig mot Ålunds försök att få fatt på plånboken.
Peter drog sig kniv nästan utan att tänka. Ett hugg mot ansiktet. Ett till. Ett mot halsen men som endast rispade. Blodet kom dock mörkt i skymningen från panna och hals. Svensson reste sig nu oväntat fort och attackerade sin angripare med den berusades ilska. Då nådde Ålund sin pistol under sin rock. Den var sedan tidigare laddad med grova hagel. Han höjde den snabbt där han försökte backa ifrån den framåtrusande Svensson. Tryckte mynningen mot bröstet på nära håll och tryckte av. Skottet slog hårt mellan träden. Fåglar lyfte i panik längre bort i skogen. Svensson föll tillbaka mot berghällen. Ett svagt jämrande lämnade honom. Sedan inget mer. Ålund stod stilla och lyssnade. Ingen röst. Inga steg. Bara skogen som sakta återtog sin tystnad.
Han arbetade metodiskt. Tog av den döde rocken och bytte till sig den. Den hade inte fått några spår av skott eller blod, satt bättre, var av bättre tyg. De övriga plaggen var svärtade av blod och krut och han ville inte behålla dem, så han kastade dem åt sidan i riset. Sedan grep han kroppen under armarna och släpade den några alnar bort till en sänka vid berghällen. Marken där var mjukare. Han lade ner kroppen, hämtade riskvistar och täckte över den så gott det gick. Det var inget fullgott gömställe. Men skogen var vidsträckt, och människor gick sällan här utan ärende. När han var färdig såg han inte tillbaka. Vägen mot Hagen låg mörk framför honom. Han gick ensam. I fickan vilade 55 riksdaler. Över axeln bar han säcken med handelsvaror. Natten föll innan han nådde torpet. Dagarna därefter förflöt utan synbar förändring. Ålund stannade kvar i Hagen. Han rörde sig som förut, talade som förut, arbetade när det krävdes. Inget i hans yttre vittnade om vad som låg gömt i skogen vid berghällen. Han hörde inga rykten. Ingen kom med frågor. Skogen teg.
Och så, natten till den första oktober 1859, kom stegen till torpet Hagen ändå – fasta, målmedvetna – och dörren öppnades av andra händer än hans egna.
Berättelserna bakom historien
Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!
Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish ->
Kort utdrag från originalkälla:
Efter det de hunnit långt in i skogen, hade de stannat vid en berghäll och ytterligare förtärt brännvin till dess Svensson i ett alldeles överlastat tillstånd insomnat, då Carlsson yttrat ”nu skola vi göra’t” samt knäppt upp Svenssons kläder för att åtkomma hans plånbok, vilken, efter vad Ålund under vägen erfarit, innehållit ej obetydligt penningar, men då Svensson tycktes uppvakna och vilja göra motstånd hade Ålund först med en fällkniv givit Svensson ett eller två hugg i ansiktet, ett i halsen, sedermera framdragit en med grova hagel laddad pistol och avlossat densamma mot Svenssons bröst så att Svensson efter ett svagt jämrande två eller tre minuter senare avled.
Mordplatsen
Inringat i rött är torpet Hagen och Söderby. Blå ring är mordplatsen.
