Författare: Lars

  • 15. Rannsakningstid

    15. Rannsakningstid

    Värmen i cellen var det första som slog honom när han kom dit. Det var en stilla värme, nästan omärklig, men den fanns där hela tiden – i väggarna, i luften, i golvet under fötterna. För en man som levt större delen av sitt liv i dragiga torp, skogslador och tillfälliga gömställen var det en märklig känsla. Cellfängelset i Örebro var nybyggt. Folk talade om det som ett under av modernitet. Här skulle fången inte längre kastas ned i mörka hålor tillsammans med andra, utan hållas ensam. Varje brottsling skulle få sin egen cell, sin egen tystnad – och där, menade de lärde männen i Stockholm, skulle han få tid att tänka över sina synder och kanske ångra dem. Ålund kunde inte låta bli att dra på munnen åt den tanken. Men han måste ändå erkänna en sak. Han frös inte. Hade hans sak kommit inför rätta bara några år tidigare, skulle han sannolikt ha hamnat i en av de råkalla källarna under Örebro slott. Där sipprade fukten ur stenarna och vinden letade sig in genom varje spricka. Män hade legat där i månader och kommit ut bleka och febriga. Om de alls kom ut. Här satt han i stället i en cell. Den var trång och sparsam. En brits, en pall, ett litet bord. Dörren var tjock och försedd med en glugg där vakten då och då lät blicken falla in. Övervakningen var ständig. Men det var varmt. Och det var nytt. Ålund satt vid det lilla bordet och såg på sina händer. Han hade kommit hit i början av november. Det hade sagts redan från början att han skulle bli kvar en tid. Rättegångarna var flera, och varje brott skulle dömas där det begåtts. Sådan var lagen. Han förstod redan att Nora var nästa härad att besöka, då Carl Fredrik inte hörts av och antagits vara död.


    Redan nu var två ting i Lindesberg utlysta. Det första den tjugoandra november 1859. Den som hade uppsikt över honom var gevaldigern Pettersson. Fångvaktaren var en man i sina bästa år, kanske något över femtio. Kroppen var fortfarande kraftig men i ansiktet fanns de spår som många års arbete med fångtransporter lämnar efter sig. Hans blick var vaksam och van att läsa människor. Han hade hört talas om Ålund och de hade träffats förr. Om hur denne vid tidigare tillfällen lyckats slå sig fri under transport. Hur han kastat sig över sina vakter och försvunnit in i skogen. Som den gången norr om Västerås. Den gången mindes Pettersson att han varit den som ansvarade för transporten mellan Örebro slott till Västerås häkte, innan han vände hem till Örebro. Pettersson tog därmed inga risker. När Ålund skulle föras någonstans var de alltid flera. Bojorna satt hårt kring handlederna och ibland även kring anklarna. Varje rörelse bevakades. Pettersson gick alltid närmast. Det var en sådan man man inte kunde lura i första taget. Ålund kände också igen Pettersson där han satt i cellen. Han han hade känt igen honom vid inskrivningen och satt nu och tänkte på fånggevaldigern. Inte på hans styrka – utan på hans ålder. En man som Pettersson kunde inte ha många år kvar i tjänst. Och sådana män började ofta tänka på annat än plikt. På pengar. På ett lugnare liv när arbetet en dag tog slut. Ålund hade haft tur i livet många gånger. Och han visste att han fortfarande hade något som kunde locka en fattig man. Pengar. Inte de mynt som nu låg beslagtagna av rättvisan, utan de saker som låg gömda i skogarna i Bergslagen. Byten som ännu ingen funnit. Gods som kunde säljas och bli till klingande riksdaler. Problemet var bara att Pettersson aldrig skulle tro honom. Inte ännu. Men kanske senare. Om nya rättegångar kom till stånd. Om de färdades tillsammans många gånger mellan härader och städer. Då kanske en dag kunde komma när orden började falla på rätt sätt. Ålund log svagt för sig själv. Allt berodde på tiden. Och tid hade han, åtminstone ännu.


    Cellfängelsets modernitet visade sig även utanför murarna. Bakom huset, österut mot Hjälmaren till, låg rastgårdarna. De var anlagda som en solfjäder där varje smal gård sträckte sig ut från byggnaden som en tårtbit. Höga träplank skilde dem åt, och överst var ett nät spänt för att hindra flykt. Varje fånge fick sin egen lilla bit av himlen. Där kunde han gå fram och tillbaka en timme om dagen. Ingen kunde se den andre. Ingen kunde tala med någon. Men solen kunde nå ned över plankorna. Och ibland även regnet. Ålund hade redan hunnit vandra där några gånger. Den lilla triangeln av himmel var allt han fick. Men för en man som länge vandrat fritt i skogar och längs landsvägar var även den lilla biten av himmel något att betrakta länge.

    Den tjugoandra november 1859 kom med frost i luften. Vagnen rullade ut från fängelset redan vid halv sex på morgonen när kusken styrde mot Lindesberg. Himlen var ännu mörk över Örebro. Endast en blek rand i öster antydde att dagen skulle komma. Ålund satt i fångvagnen med bojor om handlederna. Pettersson satt mitt emot honom. Två andra vakter följde med. Hästarna drog vagnen ut genom stadens gator och vidare norrut. Hjulen knastrade över den frusna vägen. Andedräkten stod vit ur hästarnas näsborrar. Landskapet låg stilla.Fälten var bleka av rimfrost och skogarna stod mörka och tunga under den grå himlen. Ibland passerade de en ensam gård där röken steg ur skorstenen. Ålund såg ut genom gallret i vagnen. Tids nog skulle de få åka till Nora om Ålund inte lyckades fly före dess. Han tänkte inte på landskapet. Han tänkte på människorna i Lindesberg. På rätten. Och på vad han själv skulle säga.

    När de kom fram hade dagen redan gått långt. Tinget började efter middagsmålet. Rätten samlades i tingssalen, där domhavanden tog plats tillsammans med nämndemännen. Länsman J. M. Wictorin stod som åklagare. Ålund fördes fram. Han stod lugnt mellan två yngre fångvaktare som följt med upp till Lindesberg. Rapporter lästes upp. Obduktionsprotokoll. Utdrag ur rannsakningen vid Svartlösa häradsrätt. Allt handlade om samma sak. Per Gustaf Tunander. Ålund hade tidigare erkänt att han dödat honom på Ingelshyttans skogsmark den femtonde juni. Nu återgavs hans egen berättelse. Hur han och Tunander lämnat landsvägen och gått in i skogen. Hur de druckit brännvin vid ett kärr. Hur gräl uppstått om pengar. Hur Tunander slagit honom med en käpp. Och hur Ålund då tagit en sten och slagit honom i huvudet. Sedan kniven. Orden lästes högt i salen. Ålund stod tyst. Tunanders föräldrar var där. De satt längst fram i salen. Modern berättade hur sonen sett ut i livet. Ljusbrunt hår. Ordinär längd. En klocka av nysilver som han burit med sig. Fadern berättade om kläderna. En gråspräcklig rock. Molskinnsbyxor. Mössa av blått kläde. Allt detta hade senare återfunnits eller igenkänts. När nåldynan visades upp – en liten sak av vadmal – sade modern att den tillhört hennes son med tårar som föll längs kinderna. Ålund stod stilla. Hans ansikte förändrades inte.


    Maria Lovisa Ersdotter var också kallad. Hon var nervös inför vittnesmålet men svor eden och meddelade sin berättelse utan att titta upp mot sin fästman. Hon berättade hur Ålund och Per Gustaf Tunander vistats vid Lönnfallet före mordet. Hur de sovit i en skogshage. Hur hon på morgonen lämnat dem för att hämta brännvin. Och hur hon senare funnit Ålund ensam. Gråtande. Han hade sagt att Tunander gått till Mariefred. Maria lät sin blick vila några sekunder mot Ålund medan han själv stirrade på sina händer. Men ingen i rätten fäste någon notis om detta. När Ålund själv talade berättade han på nytt sin historia. Hur grälet uppstått. Hur slaget fallit. Hur kniven sedan gjort sitt. Han beskrev hur han dragit kroppen till kärret och lagt ris över den. Och hur han sedan tagit Tunanders kläder. Efter timmar av förhör och vittnesmål låg Lindesberg i fullt mörker. Rätten beslutade att rannsakningen skulle fortsätta vid nästa ting i december. Ålund skulle återföras till Örebro. När han åter satt i fångvagnen var luften ännu kallare än på morgonen. Hästarna vände söderut. Pettersson satt mittemot honom igen. De sade inget till varandra. Men Ålund såg på honom en stund i det svaga skenet från lyktan som svängde i vagnen. Och någonstans i sitt stilla sinne började han redan tänka på nästa resa och framförallt hur han skulle ordna med så många att han till slut kunde vara beredd när Pettersson föll till föga. Tillbaka på Örebro Cellfängelse nära efterföljande dags morgon. Ålund visste var hans väg skulle sluta om han inte lyckades rymma och den möjligheten behövde han vara beredd för då den uppstod. Fler rättegångar, fler möjligheter. Samtidigt kunde de som felat honom förr själva få stå till svars. Som Stina Lisa och den där Hedgren som han aldrig tyckt något vidare om. De kunde gott få stå till svars och han visste hur.


    Tidigt på morgonen så snart ljuset letat sig in i det lilla fönster högt ovanför honom i cellen, så reste han sig och gick fram till dörren. När vakten senare gjorde sin runda stod Ålund kvar där. Vakten stannade kort till när han såg Ålunds ansikte precis innanför luckan och kisade misstänksamt på honom. Ålund talade lugnt om att han ville meddela rätten om ett brott jag erfarit och behövde papper och penna för att göra rätt i en viktig fråga. Två vakter ur fångstyrkan kom till cellen. Ålund beordrades ner på knä framför sin brits innan de låste upp. De stod en stund och betraktade Ålund genom luckan innan dörren låstes upp. Några enkla blad av papper och en stump blyerts lades på bordet. Dörren låstes åter. Ålund satte sig långsamt ned. Den lilla blyertspennan låg i hans hand en stund innan han började skriva. Ljuset från cellens lilla fönster föll svagt över bordet. Utanför syntes bara en strimma grå himmel mellan murarna. Han drog ett djupt andetag. Sedan började han skriva sitt brev till åklagaren:


    Under de första åren av järnvägens framdragande genom Bergslagen rörde sig många människor längs arbetsplatserna. Ingenjörer, inspektorer, banvakter, arbetare och kringvandrande handlare blandades i en ström av folk som kom och gick mellan bygderna. I denna miljö fanns en man vid namn Andersson. Han hade tjänstgjort vid järnvägen och sades under en tid ha varit inspektor vid Nya Kopparberget. Han var en man som rörde sig obehindrat mellan arbetets olika stationer och som kände till mycket om de transporter av pengar som ibland måste ske i samband med löneutbetalningar och andra affärer. I samma kretsar fanns också en kvinna som kallades Stina Lisa. Hon hade under en tid vistats vid järnvägsarbetena och var känd av många i trakten. Hennes rykte var tvetydigt. Vissa menade att hon försörjde sig på enklare tjänster och tillfälligt arbete, men andra sade mer öppet att hon ofta tog emot mäns sällskap mot betalning. Hon var en kvinna som visste hur hon skulle tala med män och hur hon skulle vinna deras förtroende. Mellan henne och Andersson uppstod ett förhållande. Det var inte ett förhållande som hölls hemligt särskilt länge. Många i trakten visste att de stod varandra nära. Men Stina Lisa hade också kontakt med en annan man. Det var en engelsman som tjänstgjorde som kassafogde för järnvägsbolaget. Han hade ansvar för större summor pengar och reste ibland mellan olika stationer med kontanter som skulle användas vid betalningar. Den mannen började också söka Stina Lisas sällskap. Det var här som tanken på brottet föddes. Andersson visste att engelsmannen ofta bar med sig stora summor pengar. Han visste också att mannen gärna träffade Stina Lisa i enskildhet. Planen formades därför kring just henne. Hon skulle locka mannen bort från vägarna och in i skogen under förevändning av ett hemligt möte. Där skulle Andersson vänta. När tillfälle gavs skulle han döda mannen. Pengarna skulle därefter delas mellan dem. Stina Lisa skulle alltså vara den som först förde mannen till platsen, medan Andersson utförde själva gärningen. Enligt den berättelse hon senare själv återgav gick allt till just så och denna historia hade nått Ålund.


    En kväll fördes engelsmannen ut från järnvägsplatsen under förevändning av ett möte i avskildhet. Stina Lisa ledde honom bort från de bebodda husen och in i skogsområdet mellan stationerna. Där fanns Andersson redan. Vad som därefter skedde i detalj är oklart, men enligt berättelsen slutade det med att mannen dödades och att pengarna togs. När kroppen försvunnit stod järnvägsbolaget inför ett mysterium. Kassafogden var borta. Pengarna var borta. Och många kom att tro att han helt enkelt rymt med bolagets medel. Misstankarna riktades aldrig mot Andersson eller Stina Lisa. Efter denna händelse lämnade Stina Lisa järnvägsplatsen. Hon begav sig till Strävstorpet i Linde socken. Där lärde hon känna en ung dräng vid namn Anders Hedgren. Hedgren var då en fattig man som bodde hos sina föräldrar på ett litet torp där de knappt kunde hålla mer än en ko eller två vid liv. Men Stina Lisa blev kvar hos honom. De gifte sig. Och kort därefter började folk i trakten lägga märke till att deras liv förändrades. Plötsligt fanns pengar. Två hästar köptes. Nya åkdon införskaffades. Hedgren började klä sig bättre än de flesta torpare i bygden. De levde på ett sätt som väckte uppmärksamhet. Många undrade varifrån pengarna kom. Men få frågade öppet. En händelse kom dock att kasta ljus över saken, vilket Ålund hört talas om. En lördagsafton begav sig Stina Lisa och hennes make Anders Hedgren till Kopparbergs kyrkoby. De tog nattkvarter hos en fabriksarbetare vid Krokfors som hette Petter Nord. Nord och hans hustru bodde i kyrkobyn och tog ibland emot resande över natten. Sent på kvällen, omkring klockan elva, sade Stina Lisa att hon skulle gå upp till kyrkbacken en stund och snart återvända. När hon gått satt Hedgren kvar en stund. Sedan sade han till Nord att de borde gå efter och se vad hon hade för ärende ute så sent. De två männen smög därför efter henne. När de kom fram till kyrkbacken såg de att hon stod vid ett hus där Andersson bodde. De stannade vid byggnadens hörn och lyssnade. Där hörde de hennes röst. Hon bad Andersson släppa in henne. Ett fönster öppnades. Samtalet började. Stina Lisa sade att hon gift sig och därför ville ha ut den del av pengarna som tillkom henne. Hon krävde två eller tre tusen riksmynt i banco. Andersson svarade att hon redan fått femhundra och att det var farligt att dela ut allt på en gång. Om de levde för öppet på pengarna kunde misstankar väckas. Men hon stod på sig. Hon påminde honom om vad hon visste. Till slut öppnades dörren och hon släpptes in. En stund senare kom hon tillbaka. När hon återvände till kvarteret hos Nord hade hon pengar med sig. Nord uppgav senare att summan kunde ha varit omkring tre tusen riksdaler.


    Det var denna historia som några år senare nådde Ålund. Han hade mött Anders Hedgren under en vandring efter kyrkovägen. De hade talat om livet och om arbete. Hedgren hade frågat om Ålund visste någon gård som var till salu, eftersom han nu hade pengar och ville köpa något eget. Ålund hade då sagt att Hedgren haft tur som gift sig med en kvinna som fört pengar med sig. Hedgren hade då, enligt Ålunds uppgift, svarat att saken låg djupare än så. Han berättade då vad hans hustru själv sagt till honom. Hon hade deltagit i mordet på en engelsman som varit kassafogde vid järnvägen. Pengarna de levde på var en del av det bytet. Hedgren sade att det ibland var svårt att leva med en sådan vetskap, men att han ändå gift sig med henne och tagit emot pengarna. Vid avskedet hade han till och med erbjudit Ålund några riksdaler eftersom han visste att denne levde fattigt. Ålund avböjde.
    I sin nedteckning angav Ålund också de personer som kunde vittna om delar av berättelsen. Petter Nord och hans hustru i Krokfors, som hört samtalet vid kyrkbacken. Anders Hedgren och hans hustru Stina Lisa i Strävstorpet. Skräddaren Johan Stenberg i Nya Kopparberget, som var svåger till Stina Lisa och som enligt uppgift lånat större summor av henne. Han skrev också att många i trakten kände till att paret Hedgren hade ovanligt mycket pengar, även om få vågade tala om saken eftersom de ofta lånade ut pengar till människor i nöd. Ålund avslutade berättelse med en personlig förklaring. Han skrev att han nedtecknat allt detta eftersom han inte tidigare fått tillfälle att muntligen framföra det inför domstolen. Han visste att hans egen dom snart kunde komma och att hans liv kanske gick mot sitt slut. Därför ville han inte längre dölja något han visste. Om hans ord inte skulle tas upp av människors domstolar, hoppades han åtminstone att de skulle väga inför Guds. Det fick duga, tänkte Ålund. Han vek arken på mitten en gång och strök sitt finger på vecket ett par gånger så att arken förblev vikta. Sedan ropade han på gevaldiger och meddelade att han hade en bekännelse att lämna…

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 5 / 5. Vote count: 3

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish här:

    Bilder och källmaterial

    Det gamla cellfängelset var byggt några hundra meter norr om Örebro slott (inringat i rött) i korsningen Fredsgatan/Slottsgatan. Det började började byggas 1857 och invigdes den 27:e oktober 1859. Dagen efter(!) Peter Ålunds rannsakning i Svartlösa häradsrätt varför jag antar att Peter Ålund anlände från Botkyrka just denna dag (eller den 28:e). Han var därmed troligen en av de allra första som fördes in som häktad i väntan på rättegångarna som skulle följa i Bergslagen. Fängelset var toppmodernt och hade centralvärme och hade tre våningar med en ljusgård i mitten och var aktivt mellan Ålunds ankomst fram hösten 1859 till slutet av 1960-talet då den nybyggda anstalten i Kumla tog emot de fångar som satt i Örebro fängelse.

    Örebro häradskarta från 1865-67

    Screenshot

    Örebro Cellfängelse ca år 1900. (bild tagen från korsningen Fredsgatan/Slottsgatan)

    Av Glass negative by Hans (?) Andersson. – Örebro läns museum. https://digitaltmuseum.org/021016244429/fangelset-grupp-fem-man-framfor-byggnaden, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=89566297

    Interiör, Örebro cellfängelse

    Östra sidan av fängelset med rastgårdarna

    Baksidan av fängelset med fasaden som vette mot öster.

    Peter Ålunds egna ord med hans stavning, skrivet från ovan fängelse i slutet av november 1859

    ”En tydlig å ordagran berätellse, efter deras egna ord, som jag vill framställa för att bli upplyst jag vill nu mera ingenting dölja för varken min del, eller för andras som är för dolt, detta bör ej å sido sättas setta få bli efter följt tills att det blir upplyst om allt sammans Dett är angående om Din som hetas Rymma i från jernvägen med en större penningsuma det har skola hänti mellan Örebro å köping, willkett jag ej kann döja utan gifver dena, upplysningen till att eftergå det har skola hänt för några få år sedan. I jenom deras Egna or, då är det saning å all förfarenhett dett var en karl som varitt hjaktmästare på bana som hette Andersson som varitt inspektor vid Nya Kopparberget å äfven var det en quinna som hetter Stina Lisa, och vid jernvägen honn vär komma vid Skräftorpe i Lindes socken, denna qvina hade Andersson till frilla hon bedrefv äfven horeri med den manen som hade den stora peninge summan, Nu är henes berättelse å egna ord, till sin man, som han sedan talte om för, ålund efter kyrkovägen, att Andersson å honom har tals vid, att hon skille vara den som hade pengarna med sig ått skogen för att bedrifva otukt, varå Andersson skole efterkomma för att dräpa den som hade pengarna, så dem båda skole få dela sig emellan med detta Rofc, efter henes egna ord så gik allt så för sig säger hon, å dom villke är jernvägs bolage så tror att dena man rymde med de alla pängar, varå hon sedan begifer sig till Sträftorpe i Linde socken, och för skafar sig en fästmann som heter Anders Hedgren å ner det blef stilla stånd begaf Andersson sig Nya Kopparberget i jenn, sedan ner dte led på tiden så skole And. Hedgren följa med Stina Lisa till Kopparbergs kyrka, dom går så om en lördagsafton å tar quarter hos en Fabriksarbetare vid Krokfors i kyrkobyn som heter P. Nord, som nu kommer att bli edfast vitnna på denna sack äfven hans hustru, om dne lördagsafton helt sent un kl 11va så säger Stina Lisa dessa ord jag ska gå fram till kyrkobacken jag komer snart till bakes ner hon hade väl gått så säger A. Hedgren till P. Nord vill du följa med s ska vi gå efter å se vad honn har för uträttningar medan det är så sen på qvallen, dett kan jag vill jöra säger P. Nord, Dom går så efter till Kyrkobacken –
    Ner de kommer till bygnings knuten så stanna dom å lysna för dom hörde att det språkade å det var hon – henes tall var deta Herr Andersson ska vara så god å släppa in mig vem är det säger Andersson å Lätta på fenstre dett är jag svarar hon vad vill du nu iginn säger han, ja svarar hon jag har min fästman mäd mig, å han är vid qvarter å nu skall jag gifta mig inom kort å nu vill jag ha hafva 2 eller 3000 riksmynt i banco säger hon så kort dett var ejlenge sedan du fick 500 i banco, svarar han der lefver (..) med pengar så både du å jag blifver fast säger Andersson till ja får inte jag som vi var öfverens om, hvillket var, så å,så myke säger honn så vet, Andersson, vad jag kan jöra honom – Ja tjure du säger jan jag tors ej lemna dig allt åp en gång, som till hörer dig på din del, för det är lika farligt för dig som för mig säger han, – å sedan öppas dören å hon gik in på contore till honom – Sedan gokk A.Hedgren å P Nord, hem ijinn ner kl var på natten dp kom hon till backs å då visa hon upp pengar ungefär 3000 Rd daler som P. Nord kunde tycka – å då så sa hon mer jag får 1800 eller om det tusen det mins jag inte säger P Nord för mig – till då är jag nöid, detta tala P. Nord om för mig en tid äfter vid kyrkan, detta blir P. Nord å hans hustru vittne på, Anders Hedgren var en ledig lös dräng åvar hemma hos sina fattiga föräldrar, som hade ett litte torp som de kunde fö en ko eller 2, men sedan Stina Lisa kom ditt å blef gift med Anders Hedgren, så sjöpte hon 2 hästar och grana åkdon, å skall seele å han, å han är nu klädd som en Patron, å dom lefva som herrskap, å Anders Hedgren var i sallskap med mig, som heter Ålund i fjorl somar medan jag var hemma efter kyrkoväg då sporde han mig om jag kunde veta någonstans han kunde få tjöpa sig en egendom, då (…) jag, att de va lycklö te att få gifte som har så mycke pengar nu, då svara han mig, jag vist är det bra men jag skall tala om för dig min tjera Ålund, för jag vet att du E säker att du ej talar om för någon som kan jöra något uppror i denna sake, Jo min tjere du, min hustru har talla om för mig huru hon har fått , så myke pengar, hon har tala om för mig, att då hon var på jernvägen, så hade hon varitt i komplajon med Andersson å dom båda mörda en Engellsman som var kassa fogde för hela jernvägen å han hade så grufligt myke pängar, å jernvägs bolage dom tror att han har rymte. Du mot tro min tjera Ålund, att det är nog svårt att gå till sängs med sin macke, å veta att hon har jort ett sådant brott eller rätteligen varitt med om – men jag kan tro jag må vell inte ha någon synd för dett sade han fast jag är nu gifte med henne – detta tala han med mig efter, kyrkovägen å om jag hade några löspängar så skole du få några Ri daler för jag vet att du det kunde behöfva för du är fattig lika som jag har varit. Jag har ej mindre än 10 banco det skall du få de då tog han upp sedellboken vari jag såg 16ton tio Banco dallar å 4ra 50 banco sedlar, å sedan stak han ner sin bock å sade till mig mer än jerna hade jag vellat gifve dig lite drikspengar, men som sjellfv ser att jag inga löspengar har, och jag svara att det har varitt oförsjykkt, och sedan skjilldes jag Ålund vid honom och gud vittnar nog i mitt ställe – och vittnen till dena sak som har sett deras myckna pängar å äfven hört vad dom har sjellfva saktt, äfven fått myke pengar av Stina Lisa dels lånt och delss fått till sjengs. Dett är P Nord och hans hustru, dett är 2 vittnen som jag kan beskrifva, å äfven L.E Hedgren å hans hustru – å äfven Skrädaren Johan Stenberg som är svåger till Stina Lisa har låntt en stor summa af henne – och bara saken kommer igång så blir det 100 tals wittnen för detta är snart sakt hallfva socknen som vet deta – fast ingen vill bry sig för om di är nödställta på pengar å dem går till gene så får dom låna så myke dem vill, dessa vittnen som jag har uppteckna till begynna med, är Petter Nord och hans hustru som bor vid (…..) fabrik, in vid arboga ty han är fabriksarbetarer – och L.E Hedgren han bor vid Rällsön i Nya Kopparberg om han inte har flyta det vet ja ej, å han är lika som stath dräng – Och Johan Stenberg han bor i Nya Kopparberge Söder om Rällse byn förty han har nybykt, och var Stina Lisa å Hedgren bor hetter Sträfstorpa i Linde soken som har varitt med om brottet å dela pengarna med Andersson och vägen ditt är till Gullsmehytan och hammarbacken och sedan till Sträfstorpa – Andersson bor vid Högforss bruk i Lindes socken eller i Ramshyttan fik jag veta av fiärsman Grandin sist jag var på ransakning – Detta har jag teknatt opp för att jag inte muntligen fik tala om förhållande vid föra domstol å jag hopas att mina ord måste inför Guds Domstol jella om dom inte blir hörda her i tidden för nu får jag lof å tenka på att att jag ingenting fördöljer för varken min del, eller andras som som jag vet, eller har sitt eller dölja, jag gud nåde mig synd jag får inom några månader för vänta min döds dom då är dett godt att vara klar ifrån allt ont å få (….) hädan ur detta synfulla jorde lifvett För om jag uppenbarar vad jag vet, å uppriktitt betjener var jag jort, så kan jag enu hoppas på Guds nåd till min sista stund, för om jag uppriktitt betjiner å nu allvar å taler saning, så kan jag åtter viren den himmelska arvedelen, och äfven minskors medlidsamhet jag som är en så stor syndare och en sådan usling. Nu har jag inte något mera till säga om dätta. Teknar fången J P P Ålund i Örebro läns cellfängelse 1859″

  • 14. Länsman Mellins långa arm

    14. Länsman Mellins långa arm

    Den 7 oktober 1859 satt länsman Per August Mellin vid skrivbordet i sitt kontor på länsmansbostället i Brunna. Trots sin närhet till Fittja, så tillhörde hans bostad Botkyrka. Eftermiddagens mörker började lägra sig utanför; Genom fönstret, över de vida fälten kunde han se grannens boningar i skumrasket. I den norra delen av Botkyrka socken var den jord som kunde brukas, uppbruten sedan länge. Allt var åker och stengärden. Nästa gård, uppåt Slagsta, låg som en mörk fyrkant mot höjden, knappt femhundra meter bort. I söder vilade Hallundaåsen och dolde sockenkyrkan, som stod just bakom.

    Han satte sin hand på det gulvita arket framför honom. Oljelampans sken var den enda ljuskällan till detta kvällsarbete han hade att slutföra. Han höll redan i pennan men dröjde med att sätta spetsen med det våta bläcket mot arket. Skuggan av hans fingrar darrade svagt över ytan. Han tänkte inte först på orden han skulle skriva till Konungens befallningshavande i Stockholm. Han tänkte på kvällen, veckan innan. Bakom honom, genom den stängda dörren, hördes dämpade ljud från huset. Hans hustru, Adriana Flodmark, rörde sig mellan kök och kammare med den fasta rytm som höll hemmet samman. De tre yngsta barnen krävde sitt; röster, steg, en stol som drogs över golvet. De två äldsta sönerna, August och Oscar, var nästan män nu. De vistades ofta ute på gården eller i arbetet. De var inte mycket yngre än den usling som nu satt inspärrad i häktet på gården. Mellin lät blicken glida mot fönstret. Där ute, bortom gårdsplanen, låg den lilla häktesbyggnaden, eller finkan, som den kallades i folkmun. Diskret, men alltid närvarande.

    Allt hade börjat med ett brev i förra veckan.

    Konungens befallningshavande i Stockholm hade vidarebefordrat en förfrågan till honom, länsmannen i Botkyrka, från dess motsvarighet i Örebro län. Som i sin tur fått frågan från länsman Floding i Nya Kopparberg. En Johan Peter Persson Ålund eftersöktes. Det frågades huruvida han vistades i Botkyrka socken, möjligen hos torparen Erik Tunander under Lindhof. Mannen var av intresse för länsmannen i Bergslagen, tydligen. Mellin hade först låtit undersöka saken utan åthävor. Han hade förhört sig om någon med detta namn uppehållit sig i socknen. Ingen kände till någon Ålund. Men så fanns också frågan om torparen Tunander på Hagen i brevet. Det var känt att Erik hade en yngre bror inneboende. Namnet på denne hade inte väckt misstanke och egentligen var saken utagerad. Men Mellin kände det fanns något som skavde och ville vända helt på denna sten innan han tecknade sitt svar. Så han hade sänt bud till Erik Tunander på eftermiddagen den trettionde september, att denne skulle inställa sig vid länsmansbostaden samma dag. Snarast möjligt men absolut senast efter dagens arbete innan han gick hem.

    Han mindes hur torparen stått framför honom i rummet där på aftonen. Mössan vriden i händerna. Blicken osäker. Det hade inte krävts många frågor. Ett namn som inte stämde. En bror som kommit i juni. En man som talade om andra trakter men undvek detaljer. När Mellin nämnt namnet Ålund hade något flackat till i torparens ansikte. Sanningen hade fallit fram bit för bit. Mannen som vistats på Hagen var densamme som Örebro sökte – och han hade alltså använt ett falskt namn. Det räckte. Vad nu den uslingen var misstänkt för i Bergslagen, var underordnat. Att han vågat sig uppehålla sig i Mellins härad på falska papper var oerhört och väckte länsmannens ilska. Mellin hade genast skickat en dräng för hämta handräckning för gripande. Skjuts hade beställts till Lindhofs ägor. Erik Tunander beordrades kvarstanna på länsmansbostaden tills saken var utredd.

    Kvällen var sen när de kom fram till torpet Hagen. Ljuset inifrån föll gult över gårdsplanen när handen på dörrvredet vred om och beredde väg in i köket för länsmannen och dennes medhjälpare. De steg in med ett visst buller och upptog all luft i det lilla köket. Ålund satt vid köksbordet med männen tornande omkring honom. Han var lätt berusad; det kände Mellin genast på lukten och blicken. Överraskningen i mannens ansikte var kortvarig. Den följdes inte av flyktförsök, inte av våld. Bara en märklig uppgivenhet. När bojorna lades om hans handleder gjorde han inget motstånd. Det hade gått snabbt. Ut till vagnen. Tillbaka över de öppna fälten mot Brunna. Finkans dörr slog igen bakom honom innan natten var djup.

    Som vanligt skulle Mellin iträda rollen som allmän åklagare vid Svartlösa häradsrätt och i detta rannsaka Ålund för förfalskningsbrottet han begått. Det skulle bli ett enkelt fall att bevisa och Mellin trodde att det nog borde ge åtminstone sex månaders straffarbete. Men Mellin anade också att det uslingen nu erkänt här var honom likgiltigt. Det Nya Kopparberget skulle kunna rannsaka och fälla honom till ansvar för, skulle ha allt värre konsekvenser.

    Mellin drog ett långsamt andetag vid skrivbordet. De följande dagarna efter gripandet i förra veckan hade varit allt annat än stillsamma. Han hade använt de metoder som brukade få bedragare att tala. Övertygande åtgärder, kallade man det i protokollen. Ålund hade först hållit fast vid sitt antagna namn, sin förvridna berättelse, sina lögner. Men kroppen har sina gränser, och viljan likaså. Till slut hade han brutits. Orden hade kommit – först motvilligt, sedan i ett sammanhängande flöde. En historia som sträckte sig långt bortom Botkyrkas åkrar upp i skogar runt Bergslagen. Mellin såg åter på pappret framför sig. Han doppade spetsen i nytt bläck, men stannade till och funderade på formuleringar. Detta skulle fastställa svaret till Konungens befallningshavande i Stockholm och det tarvade noggrannhet med språket.

    Ute på gården i finkan, bakom den låsta dörren och det järnförsedda fönstret, satt en mördare och gruvade sig. Samtidigt satte Mellin den nydoppade stålspetsen mot arket….

    ——————————————————————————–

    Till konungens respektive befallningshavande i Stockholms län!

    Av förekommen anledning att inneha falska betyg, har manspersonen Jan Petter Pehrsson, natten mellan den 30:e september och 1 dennes, blivit vid torpet Hagen i Botkyrka socken anhållen och av mig förhörd, varvid, beträffande sina levnadsöden blivit av honom uppgivet att han som vore född i Nya Kopparberget år 1833, efter att ha tillbringat sin barndom i föräldrahemmet, redan vid 17 års ålder undergått bestraffning för 1:a resan stöld i förening med inbrott, samt år 1854 ånyo blivit ställd under tilltal och dömd för andra resan stöld, samt efter straffets undergående, såsom försvarslös, intagits på södra korrektionsinrättningen å Långholmen, varifrån han den 13:e maj 1857 frigivits, och kort därpå begett sig till Nya Kopparberget, varest genom snickeriarbete han ärligen försörjt sig tills kort före midsommaren sistlidet är 1858, då vid Hammarby i Nora socken stöld utan inbrott, av honom förövats av 2:e klädesrockar, 1 par klädesbyxor, ett par nya stövlar och en kulört väst och dessutom åtskilliga persedlar och effekter av mindre värde, dem han dock nu förgätit, samt under vårtiden innevarande år från änkan Lisa Lotta Liljebjörn i Mortjärnsbackarna, Hällefors socken, på bedrägligt sätt åtkommit en klädesrock, ett par klädesbyxor, 1 sjöskumspipa samt 3 skjortor och slutligen, rörande åtkomsten till av honom vid häktandet innehavda 54 riksdaler riksmynt, ett silvercylinderur, en svart väst samt en lång halsduk, uppgivit, att ifrågavarande penningar och effekter vore, medelst begånget rån från en lantbo å väg utanför Arboga i sistlidne september månad tillgripna, men denna uppgift, vid av mig, av förekommen anledning, hållet förnyade förhör den 2:a dennes återkallat, och såsom sannfärdig, avgivit följande berättelse och erkännande:

    Att han under nästlidna juli månad, under vandring inom Nerike, där han besökt släktingar, å allmän väg inom Lindes socken sammanträffat med en för honom okänd västgötehandlande, och i avsikt att vid lägligt tillfälle åtkomma dess medhavda gods och penningar, föreslagit ressällskap, som ock antagits. Pehrsson hade därför, för att nå sitt syftemål, inlett västgötehandlanden, vars namn han ännu ej med visshet kände, att avvika från de allmänna vägarna, och istället tillstyrkt honom besöka skogsbygden.
    Natten efter första dagens sammanvaro hade bägge väl tillbringat ute å marken, men som Johan Petter Pehrsson då ej vore såsom han uppgav, stärkt med brännvin, uppskjöt han missgärningen till påföljande dag, men då, sedan brännvin blivit anskaffat och förtärt, samt Pehrsson lyckats förmå västgöten att därmed över måttan sig förpläga, hade, sedan denne på eftermiddagen i den s.k Ingelshytte skog inom Lindes socken insomnat, Jan Petter Pehrsson med en större vass sten först slagit västgöten i huvudet och ögonblickligen därefter med en slipad vass fällkniv, tillfogat honom ett hugg i bröstet, så att döden genast följt, varefter Pehrsson avlägsnat sig från stället, under några ögonblick, och därpå återvänt samt från den döda kroppen bemäktigat sig en påse innehållande ett parti yllestrumpor och diverse bomullsvävnader, samt i bröstfickan ca 100 riksdaler riksmynt och ett cylinderur, ävensom en svart väst och en yllelånghalsduk, och efter att ha på ett bösskotts avstånd från stället där mordet förövades, nedgrävt ej mindre västgötens plånbok, men däri förvarade handlingar och betyg, än ock den blodiga kniv, varmed mordet utfördes, samt på längre avstånd nedgrävt de kläder, vari den mördade vore klädd, undangömdes den sargade kroppen i ett rissnår, som övertäcktes med en mängd ris.


    Efter det missdådaren sålunda fullbordat sin grava missgärning, hade han, fruktande sig bli ertappad, och slagen av samvetsförebråelse, flytt undan på väg till Arboga, där under han avyttrat ylleskjortorna och bomullsvävnaderna.
    Från Arboga hade Pehrsson med ångbåt avgått till Stockholm, samt därifrån begett sig till Botkyrka socken, där han inträffat hos torparen Eric Tunander vid Hagen, och med företeende av ett för dennes broder skrädderiarbetaren av ett för dennes broder skrädderiarbetaren Per Gustaf Tunander utfärdat, bilagt prästbetyg, föregivit sig vara brodern till torparen Eric Tunander, och som denne under flera års tid ej sammanträffat med brodern, hade bedrägeriet under flera veckor fortfarit, intill dess det nu blev avslöjat.


    Då Jan Petter Pehrsson under sin vistelse inom Botkyrka begagnat sig av annans prästbetyg, torde han till en början inför Svartlösa häradsrätt böra rannsakas, därvid torde uppdagas om Pehrssons åtkomst till det falska prästbetyget samt för ett vid av mig företagen visitation av honom innehaft prästbetyg för Eric Tunanders andra broder, Carl Fredrik. Emellertid, med avseende å Pehrssons nu vördsamt avgivna brottslighet, synes ingalunda otroligt att bröderna Tunander jämväl blivit undanröjda, ej mindre av den omständighet, att deras prästbetyg funnits i Pehrssons värjo, än även därför att flera av tunandersönernas kläder och effekter av Pehrsson innehafts och slutligen därför att Tunanders föräldrar till Eric Tunander uppgivit, att såväl Per Gustaf som ock Carl Fredrik Tunander med Johan Petter Pehrsson sällskapat och därefter, var efter annan, spårlöst försvunnit.

    För nu berörda brott säger sig dock Pehrsson oskyldig under förebärande att prästbetygen blivit honom av bröderna Tunander godvilligt lämnade, att kläderna och effekterna gått i byte med annat gods som Pehrsson lämnat och slutligen att bröderna Tunander ännu leva, arbetande inom Örebro län utan att likväl vara i tillfälle uppgiva orten.

    De hos Johan Petter Pehrsson funna penningar, kläder och effekter, finnas hos mig i förvar, i avbidan på rannsakningen. Med inberättande varav, och med tillkännagivande att Johan Petter Pehrsson den 4:e blivit å länsfängelset avlämnad, jag vördsamt får tillägga, att Johan Petter Pehrsson vid nykter sinnesförfattning i allmänhet lär förhållit sig väl, men att då brännvin intagits, han ej är mäktig tygla sin benägenhet för brott.


    Brunna den 7:e oktober 1859 P.A Mellin

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 5 / 5. Vote count: 2

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish ->

    Kommentar och övrigt

    Brevet i kursiv stil ovan, är en exakt återgiven avskrift av Per August Mellins skrivna svar till Befallningshavande i Stockholm

    Peter Ålund faller till föga och erkänner ett mord men väljer av okänd anledning att ljuga om identiteten på offret men i övrigt ändå erkänner att han begått ett mord. Orsak till den delvis uppdiktade historien kan vara ett uttryck av rädsla för att tillstå att han mördat sin vän. Eller något annat. Hursomhelst är Ålund oerhört slug och beräknande, vilket kommer visa sig under de kommande rättsprocesserna…

    Per August Mellins handstil

    Häradskarta Botkyrka 1865-67

    Kartbild över Botkyrka 1865-67 med torpet Hagen respektive Länsmansbostaden där Per August Mellin levde vid tillfället för gripandet av Peter Ålund.

    Länsman Per August Mellins bostad i Botkyrka

    Källa: https://www.hembygd.se/botkyrka/plats/26684/picture/2220802

    Källa: https://www.hembygd.se/botkyrka/plats/26684/picture/2220802

  • 13. Västgötens öde

    13. Västgötens öde

    Botkyrka härad, torsdagen den 16 september 1859 satt Peter Ålund ensam vid bordet i stugan på torpet Hagen. Morgonljuset föll in genom det lilla fönstret och lade en blek ruta över den nötta bordsskivan. Luften bar ännu spår av nattens kyla; elden i spisen hade brunnit ner till aska. Han tänkte på båtresan över Mälaren tillsammans med säsongsarbetare från Värmland. Ytterligare män som gärna gjorde affär där kunder inte frågade och hur han köpt den gamla mynningsladdade pistolen med krut och blyhagel att ladda med. Måtte inte familjen på Hagen hitta den. Han såg till att ha den dold tätt inpå kroppen.

    Erik Tunander var sedan länge ute i arbete. Dagens sysslor kallade honom bort från torpet före gryningen. Hans hustru rörde sig ute på gården, hörbar men osynlig, med de invanda ljuden av vardag: Ved som lades upp, vatten som bars, en grind som slog igen. Peter satt stilla med armbågarna mot bordet och fingrarna flätade framför sig. På ytan var han en gäst som ännu inte bestämt sig för arbete. Inom honom pågick en annan räkning.

    Tankarna återvände, som de gjort varje morgon sedan han lämnat Lönnfall, till Ingelshyttans utskog. Till kärret. Till hur männen böjt sig över den uppsvällda kroppen och hur granriset lagts över den som om det kunde återge något av mänsklig värdighet. Han hade sett det på avstånd. Tillräckligt nära för att veta, tillräckligt långt bort för att inte själv bli sedd. De har hittat honom. Men de vet inte vem han är. Vattnet hade suddat dragen. Höstens förruttnelse hade gjort sitt. Ingen i den bygden kände Per Gustaf Tunander. Ingen kunde fästa det namnet vid det ansiktet. Det var i detta han fann sin trygghet. Så länge ingen band samman Bergslagen med Botkyrka. Så länge ingen reste söderut och ställde frågor hos dem som känt Tunander levande. Så länge Maria teg. Han rörde knappt vid hennes namn i tanken. Det var en osäker faktor, och osäkerheter ville han inte dröja vid. I stället vände han blicken mot det han kunde kontrollera.

    Breven.

    De brev han skrivit i brödernas namn hade sänts med Södertälje som svarsadress. Postkontoret där höll försändelser åt dem som saknade fast hemvist. Det var en ordning som passade män som rörde sig mellan socknar och gårdar. Och den passade honom. Om något rört sig i Hjulsjö. Om något sagts om kroppen i Ingelshyttan. Om länsman Floding börjat nysta djupare – då kunde det finnas nyheter i brev från föräldrar. Han reste sig och gick fram till fönstret. Utanför låg torpets marker stilla under en klar septemberhimmel där solen ännu inte riktigt orkat upp. Fälten var avskördade, stubben stack upp ur jorden som korta, vassa strån. Längre bort anade man skogsbrynet, mörkt och slutet.

    Bergslagen är redan förlorat, tänkte han utan bitterhet. Men det angår mig bara om det når hit.

    När han hade nått torpet Hagen hade han direkt på tröskeln antagit Tunanders hållning, hans sätt att tala, hans historia. Erik hade inte visat någon översvallande glädje över hans återkomst, men heller inget öppet motstånd. En man som kom med pengar och arbetsförmåga var svår att avvisa. Ändå hade Peter dröjt med svaren på Eriks fråga om att söka arbete på Lindhof. Ålund var inte trängd. Pengarna han fört med sig räckte och den enkla stöld han begått mot en överförfriskad värmlänning på det allmänna utedasset på Riddarholmen, skulle hålla honom flott länge. Det gav honom friheten att vänta. Och att tänka. Han tog fram rocken och kände med handen över innerfickan där han förvarade det viktigaste. Allt var på plats. Brevpapperet han burit med sig låg kvar i knytet på bordet. Han band ihop det, knöt halsduken och såg sig en gång om i stugan. Eriks hustru såg upp när han steg ut på gården. Han nämnde sitt ärende kort – att han ämnade sig till Södertälje för att höra efter post. Det var inget märkligt i det. Män utan fast hemort gjorde så.

    Vägen mot stan låg torr under fötterna. Sensommaren hade lämnat efter sig en fast mark, lätt att gå på. Han höll jämn takt, inte för hastig, inte för långsam. Runt honom bredde landskapet ut sig i öppna fält och spridda gårdar. Här var han ännu en man bland andra. Men inom honom mätte han varje steg mot det osynliga. Om inget brev väntar, är det gott. Då är allt stilla. Om brev finns, ska jag läsa mellan raderna. Han tänkte åter på kroppen i kärret. På hur männen troligen fortfarande diskuterade vem den kunde vara. Kanske talades det om någon dräng som försvunnit, någon främling som setts i trakten. Kanske riktades misstankar mot helt andra håll. Så länge ingen nämnde namnet Tunander, var han trygg. Han drog in den svala luften och lät blicken vila framåt mot vägen som ledde till staden. Södertäljes kyrktorn skulle snart synas över träden. Han gick dit för att hämta svar – eller för att försäkra sig om att inga fanns. På landsvägen söderut fick Ålund sällskap. Någon åttondels mil om före detta krogen i Söderby gick han ikapp en främling som släntrade fram på vägen mot Södertälje. Mannen, en handlanden i västgötavaror hade samma mål som Peter och presenterade sig som Svensson på bred sydlig dialekt. Ålund kunde noterade skicket på hans gråblå rock med svarta ränder, brunaktiga molskinnsbyxor. Mannen var enkelt klädd men av god kvalitet. Dessutom bar han en mörk väst med ljusa knappar samt en blå mössa med blank läderrem. Svensson skulle göra en affär i Södertälje för att sedan återvända mot Stockholm via Botkyrka och Ålund skulle till postkontoret så männen beslutade att ta sällskap norrut efter utförda värv.

    De lämnade Södertälje tillsammans, Ålund och mannen som kallade sig Svensson. Peters besök på postkontoret föll till föga. Inga brev med hans eller bröderna Tunanders namn fanns att hämta. Staden låg bakom dem i ett dis av rök och sensommardamm, kyrktornet sjönk undan bakom trädridån och vägen norrut bredde ut sig i ett långt, blekt band mellan åkrar och stenrösen. Svensson bar sin tvärpåse över bröstet. Den slog rytmiskt mot höften när han gick. Då och då tog han fram flaskan och drack, först med måtta, sedan allt friare. Hans småländska tal blev bredare ju längre de vandrade. Han berättade om varor han sålt, om marknader han besökt, om pengar han tjänat. Ålund lyssnade. Han sade inte mycket. Han lade märke till detaljer. Rocken – kraftig och hel. Plånboken – tung, tydlig genom tyget när Svensson rättade till den. Säcken – fylld med handelsvaror, säkert värd en slant. Vid Glasberga krog stannade de och drack kaffe. Det var en kort paus, nästan stillsam. Ålund betraktade Svensson över koppens kant. Den andre mannen log öppet, nästan godtrogen. Han tycktes inte ana att världen kunde rymma annat än handel, brännvin och vägar som ledde vidare. När de nådde Söderby i skymningen låg himlen i blekt violett. En kyligare luft drog in över landskapet. Ålund köpte cigarrer av en äldre kvinna vid krogen och gick sedan uppför backen vid en vägkorsning, där Svensson slagit sig ner vid fjärdingsstolpen. De satte sig. Tog en gemensam sup och rökte. Tittade på folk som passerade till fots eller med häst och vagn på väg hem efter en lång dags arbete. Cigarrerna glödde i halvmörkret. Brännvinet gick åter runt mellan dem. Svenssons skratt blev högt, sedan släpigt. Han talade om filbunke, om hur gott det skulle vara med något syrligt och kallt innan natten. Han talade om Stockholm, om att nå dit i gott sällskap. Ålund hörde orden men tänkte på annat. På samma plats han råkat på sin resekamrat, en åttondels mil till Hagen, räknade han på möjligheter. Få platser som kunde dölja det som behövdes göras däremellan de befann sig och målet. Inga hus tätt intill. Men folk som kan se och folk hade passerat dem då och då, där de satt.

    Ålund föreslog nu istället att de skulle ta en liten omväg ner mot Granmora där de kunde köpa filbunke. Det låg så pass nära. Bara över berget, genom skogen förbi Gatmöte. De kunde säkert bo där över natten också. När Svensson reste sig var stegen ostadiga. De vek av in på skogsvägen. Skogen slöt sig kring dem nästan genast. Granarnas kronor fångade det sista ljuset. Marken var ojämn, stenig, täckt av mossa och nedfallna kvistar. Ljuden från landsvägen dog bort. Längre in stannade de vid en berghäll som stack upp ur marken som en kall rygg. Här var det stilla. Bara en svag vind drog genom träden. Svensson sjönk ner med hällen som ryggstöd. Peter satt och tittade österut över ängar och åkrar som kunde skymtas där nere bakom Gatmöte. Han skickade brännvinsflaskan till Svensson som drack ännu en gång, torkade sig om munnen och lutade sig bakåt. Orden blev osammanhängande. Huvudet föll åt sidan. Han somnade. Ålund stod en stund och såg på honom. Det var inte vrede som rörde sig inom honom. Inte heller brådska. Snarare en stilla beräkning som så många gånger förr. En känsla av att ett tillfälle låg öppet och att världen sällan gav samma möjlighet två gånger. Han böjde sig ner och knäppte försiktigt upp Svenssons rock och sökte i innefickorna med den brottsliges vana. Han fick tag i plånboken med fingertopparna. Den var så tung som han anat. I samma ögonblick rörde sig Svensson. Ett oförståeligt ljud, en ryckning med armen och han värjde sig mot Ålunds försök att få fatt på plånboken.

    Peter drog sig kniv nästan utan att tänka. Ett hugg mot ansiktet. Ett till. Ett mot halsen men som endast rispade. Blodet kom dock mörkt i skymningen från panna och hals. Svensson reste sig nu oväntat fort och attackerade sin angripare med den berusades ilska. Då nådde Ålund sin pistol under sin rock. Den var sedan tidigare laddad med grova hagel. Han höjde den snabbt där han försökte backa ifrån den framåtrusande Svensson. Tryckte mynningen mot bröstet på nära håll och tryckte av. Skottet slog hårt mellan träden. Fåglar lyfte i panik längre bort i skogen. Svensson föll tillbaka mot berghällen. Ett svagt jämrande lämnade honom. Sedan inget mer. Ålund stod stilla och lyssnade. Ingen röst. Inga steg. Bara skogen som sakta återtog sin tystnad.

    Han arbetade metodiskt. Tog av den döde rocken och bytte till sig den. Den hade inte fått några spår av skott eller blod, satt bättre, var av bättre tyg. De övriga plaggen var svärtade av blod och krut och han ville inte behålla dem, så han kastade dem åt sidan i riset. Sedan grep han kroppen under armarna och släpade den några alnar bort till en sänka vid berghällen. Marken där var mjukare. Han lade ner kroppen, hämtade riskvistar och täckte över den så gott det gick. Det var inget fullgott gömställe. Men skogen var vidsträckt, och människor gick sällan här utan ärende. När han var färdig såg han inte tillbaka. Vägen mot Hagen låg mörk framför honom. Han gick ensam. I fickan vilade 55 riksdaler. Över axeln bar han säcken med handelsvaror. Natten föll innan han nådde torpet. Dagarna därefter förflöt utan synbar förändring. Ålund stannade kvar i Hagen. Han rörde sig som förut, talade som förut, arbetade när det krävdes. Inget i hans yttre vittnade om vad som låg gömt i skogen vid berghällen. Han hörde inga rykten. Ingen kom med frågor. Skogen teg.

    Och så, natten till den första oktober 1859, kom stegen till torpet Hagen ändå – fasta, målmedvetna – och dörren öppnades av andra händer än hans egna.

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 5 / 5. Vote count: 2

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe eller en kanelbulle via Swish ->

    Kort utdrag från originalkälla:

    Efter det de hunnit långt in i skogen, hade de stannat vid en berghäll och ytterligare förtärt brännvin till dess Svensson i ett alldeles överlastat tillstånd insomnat, då Carlsson yttrat ”nu skola vi göra’t” samt knäppt upp Svenssons kläder för att åtkomma hans plånbok, vilken, efter vad Ålund under vägen erfarit, innehållit ej obetydligt penningar, men då Svensson tycktes uppvakna och vilja göra motstånd hade Ålund först med en fällkniv givit Svensson ett eller två hugg i ansiktet, ett i halsen, sedermera framdragit en med grova hagel laddad pistol och avlossat densamma mot Svenssons bröst så att Svensson efter ett svagt jämrande två eller tre minuter senare avled.

    Mordplatsen

    Inringat i rött är torpet Hagen och Söderby. Blå ring är mordplatsen.

    Google maps med mordplatsen

  • 12. Bärplockerskans fynd

    12. Bärplockerskans fynd

    Måndagen den femtonde juli, 1859. Tågresan från Järle till Arboga och vidare över Mälaren till Stockholm hade gått snabbt, nästan för snabbt för Maria Lovisa att riktigt förstå vad som skedde. Hon såg hur världen öppnade sig genom tågfönstret, hur skogarna vek undan för fält och samhällen, hur människor steg på och av med resväskor och knyten som bar på hela deras liv. För Ålund var allt detta välbekant; han rörde sig bland resande och järnvägsfolk som om han tillhörde dem, som om han varit på väg hela sitt liv.

    I Stockholm förde han henne till Kommissionskontoret, där luften var kvav av väntan och missmod. Kvinnor satt på bänkar längs väggarna, händerna knäppta i knät, blickarna fästa vid skrivarna som avgjorde deras öde med ett pennstreck. När beskedet kom att inga pig- tjänsteplatser stod att finna, såg Maria hur Ålund inte ens rynkade pannan. Han hade redan en annan väg i tankarna. ”-Vi far till Hagen,” sade han. ”-Lindhof behöver folk.” Hon följde honom, men något i hans sätt gjorde henne osäker. Det var som om han alltid visste mer än han sade, som om han redan räknat ut hur allt skulle sluta.

    När de kom till torpet vid Aspens strand tog Erik Tunander emot dem med en försiktig artighet. Det röda lilla torpet låg stilla i sommarkvällen, torvtaket mörkt av fukt, åkrarna doftande av nyklippt hö. Men Erik såg inte på Ålund som en vän eller en arbetskarl. Han såg på honom som på en gäst som kunde bli svår att bli av med. Maria stannade åtta dagar. Hon hjälpte Eriks hustru som låg sjuk, lagade mat, skurade, bar vatten. Hon gjorde sig nyttig, men kände hur stämningen i stugan förändrades när Ålund var i rummet. Han kunde vara vänlig, nästan ömsint, men det fanns en tomhet i hans blick som hon inte sett förr. När hon frågade om deras resa, om framtiden, svarade han undvikande, eller med ett leende som inte nådde ögonen.

    På kvällarna satt Peter på gårdsplanen och funderande. Erik gjorde honom sällskap vid tillfällen. Han förhörde sig om gästernas avsikter. De talade om arbete, om resor, om pengar. Erik märkte hur Ålund inte riktigt tog sikte på något mål och verkade trivas på Hagen. Lite för väl. Erik hade insett hur Ålund hade mätt markerna, hur han frågat om vägar, om vilka som bodde var, vem som var borta om nätterna. Och Erik började oroa sig – inte för att Ålund skulle resa, utan för att han skulle stanna.

    ”-Sådana som han,” viskade Erik till sin hustru där de låg inför nattsömnen, ”- de slår sig ner där det finns något att ta. Och när de väl gjort sig hemmastadda, då är det svårt att bli kvitt dem om inte länsman kommer för dem.”

    Också Maria kände en begynnande oro. Hon märkte förändringen i hans sätt att se på henne. Blicken hade blivit hårdare, som om han vägde henne mot något hon inte förstod. När hon talade svarade han ofta inte alls, och när han gjorde det låg det något skarpt i rösten som fick henne att tiga. En kväll såg hon hur han satt med kniven i handen, långsamt vände den i ljuset, som om han prövade dess tyngd i tanken. Det var inget hot, inget ord riktat mot henne men hon kände hur en rädsla kröp upp längs ryggraden. Tanken på att resa hem växte till en nödvändighet. Hon ville bort innan hans tystnad blev till handling. När Maria for tillbaka till Stockholm med Erik, satt Ålund kvar på gårdsplanen och såg vagnen försvinna. Maria såg tillbaka en sista gång och tyckte sig se något hårt i hans ansikte, något som fick henne att vända bort blicken.

    Ålund blev kvar i Hagen i två månader fram till den första september 1859. De få dagar han fick lejd på Lindhof räckte inte långt och Erik Tunander sade till slut att han icke längre kunde bereda uppehälle för Ålund och om han avsåg stanna i Botkyrka så fick det bli på annat torp. Ålund som blivit alltmer frånvänd meddelade att han skulle återvända till Bergslagen. Han hade först börjat tala om gamla skulder som kunde drivas in, om pengar han hade att hämta i Bergslagen och till slut bestämt sig för att bege sig.

    Efter ångbåtarna kom tågresorna och den sista tog slut i en kurva något före Nora station. Staden var fortfarande en plats och undvika och dessutom skulle han göra en krok runt sjön på östra sidan. Det var nödvändigt att tömma en gömma med bytet från Hammarby bruk innan den upptäcktes. Sedan nordvästerut upp i Bergslagen. Han gick han med långa steg genom skogarna och vidare upp genom gruvbygderna mot Hällefors. Där fanns en skuld att inkassera. Han bar på knytet med kläder, ringar, klockor, småsaker som han stulit på Hammarby bruk och erbjöd gods till salu till alla han mötte, likt en gårdfarihandlande. Knytets innehåll byttes till kontanta medel där ägandeskapet skiftades lika lätt som historier berättades.

    Väl i Hällefors tog det inte lång tid innan han fick reda på var Carl Löfstedts gruvdräng nu var städslad. Rykten vandrade fort mellan gårdar och hyttor men en kringresande snickare som sökte en till synes fattig dräng väckte ingen misstanke. Att drängen också utfört nattliga besök i de torp som för tillfället inte hyste de boende, var dock inget som socknen kände till. Men Peter Ålund visste. De hade utfört många av dem tillsammans men Peters andel hade fått anstå. Tills nu. När han slutligen fann drängen stod de mitt emot varandra mellan vedtravar och rostiga redskap. Kvällssolen lade ett rött sken över slaggvarpen där drängen arbetade och han förstod omedelbart vad Ålund hade att göra med sitt besök. Drängen var större än vad Ålund mindes, bredaxlad och härdad av gruvans och skogens arbete. Händer starka nog att böja ut en hästsko. Men styrka var inte allt. Peter såg tvekan i hans blick och minnet av affärer som aldrig blivit avslutade. En skuld hade legat kvar likt en skugga som aldrig passerade. Ålund gick närmare, så nära att drängen kände hans andedräkt. Rösten var låg och saklig, med ett hot i varje ord. Han talade om vad som var lovat och vad som skulle betalas. När orden landat och tystnaden bredde ut sig mellan dem lät han en knuten hand snabbt fara ut med våldsam kraft. Ett kort och hårt slag mot bröstet där den bäst pressade luften ur en människa, fick drängen att falla ihop hulkande. Det var inte ett slagsmål, mer en demonstration. Drängen såg sig flämtande omkring men ingen kom till undsättning. På huk i väntan på att andetagen skulle syresätta honom, drog han fram de mynt han hade. Fumlade. Sträckte dem upp mot Peter som lät dem falla i sin hand. Det var inte hela summan. Långt ifrån, men tillräckligt för nu. Peter stoppade pengarna i fickan utan ett ord, lutade sig fram och fiskade upp drängens cylinderur han förvarade i västfickan och gav drängen en sista blick. Innan han vände sig om lovade han att återkomma om hösten för återstoden.

    Vid Rishöjdberget fann han Tunanders i torpet. Röken låg över myren och slog in genom den låga dörren som en grå dimma. De tog emot honom som en gammal bekant, inte med nyfikna frågor utan med blickar som mätte värdet av det han bar. Deras händer var snabba, vana vid att väga tyg, pröva gång i urverk, känna efter hur mycket silver det fanns kvar i en ring. Medan hustrun Catharina satte fram kaffe och bröd, kom Erik in från skogen följd av dottern. De satte sig kring bordet, och samtalet gled snart, som av sig självt, in på sönerna. Moderns omsorg frågade om pojkarnas liv och värv i Botkyrka medan hon tummade på det brev som hon trott Per Gustaf och Carl Fredrik skrivit till dem. Ålund tvekade en bråkdel av ett ögonblick men lögnen kom lika lätt som andningen. Han tittade på brevet i moderns händer. Kände varenda bokstav då han författat det på torpet Hagen innan han begav sig hem mot Bergslagen. Det var nu enkelt att fylla på deras levnadshistoria.

    ”– De har det gott”, sade han. ”– Lindhofs ägor är stora, arbete finns för den som vill ta i. Carl Fredrik har fått gott rykte som snickare, och Per Gustaf säger att han snart kan få ett eget torpställe.” Fadern nickade långsamt, som om orden bekräftade något han redan beslutat sig för att tro.”– Det gläder oss,” sade han. ”– Här hemma är det magert, men där nere lär det vara bättre för en ung man.” Moderns händer stannade till över kaffepannan och tittade på sin man innan hon hällde upp en ny kopp till sin gäst. Ålund fortsatte spinna sin dikt om bröderna Tunanders liv i Botkyrka. Orden var väl valda, sådana som både tröstade och eggade. Han såg hur de tog dem till sig, hur hoppet växte i deras blickar. Lögnen blev till en väg de själva började vandra i tanken.

    Sedan gled samtalet över till annat och varorna kom fram på bordet. En gammal klocka byttes bort mot löftet om en bättre; en ring gled över till Catharinas hand i utbyte mot ett paraply. Ett sigill fick nytt liv i en väst av grovt tyg. Det var en tyst överenskommelse mellan människor ute i bygderna, ett nät av händer som tog emot och skickade vidare så att ingen längre kunde säga varifrån något kom. När godset passerat tillräckligt många händer var det inte längre stulet – bara omsatt. Tunanders visste detta, och de spelade sin roll väl. De frågade inte varifrån sakerna kom, lika lite som de frågade om sönerna verkligen endast arbetade på Lindhof. I detta landskap av utbyten och halvsanningar var allt en del av samma kretslopp, där ansvar löstes upp ju fler som deltog. Ålund såg på dem över bordet och kände hur hans ord lagt sig som en dimma över deras liv. De skulle vänta på nästa brev och arbeta vidare i tron att deras söner byggde något nytt där nere vid Sörmland. Och han själv visste att varje lögn var en tråd till i ett nät som höll honom fri så länge det inte brast.

    Tillbaka på Lönnfall, möttes Ålund av ett svagt skimmer av gult i björkarna. September var precis kommen. Torpet låg högt med utsikten över dalgångarna, omgärdat av odlingsfält och gärdesgården som Per Gustaf lagat tidigare på försommaren. Där bakom fanns granarnas mörka vägg. Modern, krokig, vaksam och klok på sådant som inte sades högt. Där fanns också Maria, återkommen från Stockholm med sin blandning av längtan och bävan inför Peter. När någon närmade sig på stigen mot torpet, knackade modern kort med knogen i bordsskivan eller hostade på ett särskilt sätt som fick Ålund att ljudlöst röra sig in i kammaren. Eller ut bakom gärdesgården till riskojan bland granarna om de var utomhus. Där kunde han sitta på en omvänd rotvälta och vänta tills modern var ensam med Maria igen. Modern förstod utan ord. Maria lydde, men hennes händer blev allt oftare kalla när hon gjorde det. Om kvällarna satt han vid bordet och räknade sina pengar, lät silver ringla mellan fingrarna, vände på sina klockor, sina ringar, sina små tecken på makt och rörlighet. Han talade om resor, om Stockholm, om hur världen låg öppen för den som vågade och nu var Maria som lyssnade på hans planer, igen en deltagare i hans framtida liv. Men hon hörde inget innehåll i orden. Peters blick var fjärran som om han redan stod på en annan plats. Ibland skrattade han plötsligt, kort och hårt, utan att någon sagt något. Ibland satt han bara stilla och stirrade på väggen. Händerna darrade svagt i skuggan av oljelampan på bordet.

    På kvällen den elfte september, 1859, med regn som träffade tungt mot torvtaket var endast Peter och Maria hemma i torpet. Hon satt på huk vid härden för att lyfta av den visslande kaffepannan, när modern kom hem. Gumman rörde sig så snabbt som en gammal kropp orkar göra med en andhämtning så snar. Hon gick rakt fram och lutade sig över bordet där Peter just skrivit klart ett brev och viskade ivrigt; ”– Erik Perssons hustru var ute i Ingelshyttans skog och plockade blåbär”, sade hon kvickt. ”– Hon kom hem vit i ansiktet sade Persson.. Säger att hon stötte på ett lik”. Ålund stelnade. Maria märkte hur hans hand stannade mitt i rörelsen. Hur silvermyntet han just rullat mellan fingrarnas knogar, vält över handloven och klingade mot bordet. ”– Ett lik?” utbrast Maria frågande, borta från härden. ”– Ja. En människa. Halvt uppäten, låg i kärret ner mot Rödsjötjärnen”, sade modern vänd mot Maria. Benet var avgnagt. Revbenen hade delvis varit blottade, bålen anfrätt och ansiktet svullet och svart. Hon hade inte känt igen människan men länsman skulle komma under morgondagen med följe och se vad hustrun funnit. ”– Det kanske bara är en död älg hon sett”, väste Ålund tillbaka. Hon tittade tillbaka på honom och fäste blicken rakt i ögonen men utan att avslöja vad hon såg. Det var mer än bara en gissning, det som sonen hade sagt. Ålund tog upp myntet igen, men fingrarna lydde inte riktigt. Han visste. Skogen, kärret, granriset. Han såg det framför sig med en skärpa som fick världen omkring honom att kännas avlägsen. Tiden var kommen. Bergslagen var inte längre ett skydd utan en plats där han kunde snärjas. Aldrig mer fästning, hade han lovat sig. Maria såg honom. Hon hade sett hans ansikte i alla dess skepnader – hungrigt, ömt, hårt. Nu såg hon något annat: en kort, nästan omärklig rörelse i hans blick, som en gnista av rädsla innan den kvävdes. Det var inte en mans reaktion på ett rykte. Det var en mans reaktion på en sanning. Vem var det som låg i kärret? tänkte hon. Och vad vet han?

    Modern satte sig ner vid bordet med en tung suck, som om hon just insett något ”– Folk pratar redan”, sade hon. ”– Några menar att det kan vara en lösdrivare. Andra säger att det är någon som försvunnit från trakten”. Ålund nickade kort, reste sig tog brevet i sitt kuvert och gick ut. Maria följde honom med blicken genom dörröppningen och ut kvällsregnet. Såg hur den mörka skuggan kort stannade till och drog in luften, som om han prövade hur det kändes att andas. Sedan fortsatte han tills konturerna av honom upplöstes mot granarna i skogsbrynet.

    Maria satt kvar. Hennes händer skakade när hon tog kaffekitteln från elden. Den hade kokat torr där den lämnats utan omsorg, när mor på Lönnfall hade kommit med nyheterna. Hon mindes hur han sett ut den där dagen på järnvägsvallen vid Källarhalsen utanför Nora. Hur han kommit ensam längs spåren och hur han sedan ljugit utan att tveka för brodern Erik Tunander. Hon mindes hur han ibland kunde bli stilla, nästan kärleksfull, och hur han andra stunder blev helt främmande. Som om han redan lämnat henne i tanken. Om han kan göra det mot en man, vad kan han göra mot mig? Och om Carl Fredrik inte var den första som mött döden via hans hand?

    Rädslan kröp som kyla upp längs hennes ryggrad. Hon visste att hon borde gå, men hon visste också att han såg henne som sin. Som något som följde med honom vart han än tog vägen. Utanför hördes granarna susa. Lönnfallet låg stilla, men världen hade rört sig närmare.

    I riskojans mörker satt Ålund och tänkte. Han visste att nästa steg måste tas snart.
    Innan någon annan tog det åt honom.

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 4.8 / 5. Vote count: 5

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe via Swish här till höger – >

    Källor:

    Brev från Linde fögderi, kronofogdekontoret den 14:e september 1859

    (…) Efter att torpägaren Erik Samuelsson i Lönnfallet den 12:e denna meddelad underrättelse att en mansperson söndagen den 11 dennes på eftermiddagen blivit av Erik Perssons hustru där sammastädes, som för att plocka bär var frön sitt hem utgången, anträffad liggande död, i ett kärr å Ingelshytte skog i Linde socken, företogs av mig tisdagen den 13:e dennes å stället undersökning av den döda personen. Att mannen som anträffats å samma plats i skogen där han först blivit funnen, blivit mördad syns tydligt av två djupa sår han har i huvudet och ett i vänstra tinningen, samt en skrubba strax ovan densamma och en djup skåra i halsen, varefter han blivit helt och hållet berövad kläderna, samt som det tycks, med linnet som var drag ut och in över huvudet, släpad ner i kärret från den plats mordet skett, och därstädes blivit nedpåtad i dyn. Troligen har mördaren med händerna upptagit denna grav, ty några tecken att spade eller dylikt instrument varit begagnat, förefinnes ej, samt sedermera överrisad. Som den döda var ur hålan uppdragen, vilket troliten skett av de vilddjur som ätit av den högra armen och vänstra benet, skedde hans snara upptäckande. Något namn å det sönderrivna linnet kunde ej upptäckas, men är skäl att förmoda det mannen i livstiden icke varit av arbetsklassen, därom vittnar den av tunt linne förfärdigat med veck i bröstet försedda skjortan.
    Mannen som kan ha legat 8 å 14 dagar på platsen var mellan 2 1/2 och 2 3/4 alnar lång med mörkt hår och något fetlagd, hans ålder kan jag ej i anseende till hans undergångna förvandling i ansiktet ange, dock skulle jag tro att han ej var 40 år, vilket hans friska och vackra länder utvisade.     Ej ens förmodan om vilken den döda var i livstiden varit, hörde jag uttalad, ty på trakten häromkring har ingen saknats, varför den tron är gängse att mannen varit en kringvandrande västgötehandlanden. Den döde är nu i socknens bårhus insatt. Någon upplysning om mördaren har ej ännu kunnat vinnas, ej heller har den mördades kläder kunnat igenfinnas ehuru trakten omkring den plats liket låg, tämligen noga undersökts. Vidare undersökningar ska ofördröjligen vidtas Linde fögderi kronofogdekontoret, den 14:e september 1859. J D Zimmerman

    Utdrag från rättegångsprotokoll, den 22:a november 1859

    ”(…) att Ålund under natten till tredje dag pingst eller den 14:e sistlidne juni, legat ute i en hage väster om Lönnfallet i sällskap med Lovisa Ersdotter och Per Gustaf Tunander, de gjort sig en koja på risbalar, att kl 3 på morgonen, hade Lovisa Ersdotter gått ifrån Ålund och bemälde Tunander för att skaffa dem brännvin: Men som Lovisa Ersdotter dröjde med kaffet samt Ålund och Per Gustaf Tunander medhavt brännvin, förtärde de därav och gick ungefär en fjärdedels mil från Lönnfallet in på Ingelshytte skog, där de fanns en källa bredvid ett kärr, att sedan de druckit ur källan och satt sig en stund, densamma hade Per Gustaf Tunander begärt att få 10 rd banco ehuru han endast haft 10 Rd rgs att fordra av Ålund; men då den sistnämnde blott innehaft 12 rd och velat dela desamma till hälften mellan sig och Per Gustaf Tunander började den sistnämnde, vilken lika som Ålund befann sig i något överlastat tillstånd, hota Ålund med angivelse av den stöld som den sistnämnde begått vid Hammarby bruk i Nora socken, var förutan Per Gustaf med en käpp tilldelat Ålund ett slag i ansiktet; att Ålund som blivit här över uppbragt, först med en sten, som fanns liggande bredvid honom, tilldelat Per Gustaf ett slag i ansiktet utan att han kunde minnas varest detsamma träffade, och sedermera med en liten kniv vilken Ålund begagnat till upprensning av lapphål, hacka Per Gustaf Tunander i huvudet och jämväl, såsom han ville minnas, skurit den sistnämnda en gång under hakan, av vilket våld Per Gustaf efter några minuters förlopp avlidit, sedan Ålund under handgemänget med Tunander av denne erhållit några flera slag, därav ett sår i pannan uppkommit; att Ålund sedermera tagit kläderna utom skjortan av liket och kastat detsamma framstupa i ovan berörda kärr, där det något nedsjönk varefter Ålund lagt några riskvistar och en tallskata ovan liket, och hade Ålund som efter dråpet sönderskar Tunanders rock på något avständ från liket, nedgrävt den dödes rock och väst på ett ställe i kärret, samt på ett annat, vilket nu mera fallit Ålund ur minnet, stövlar och mössa, vilken senare grågult molleskin, varmed Ålund från liket tillgripit dess byxorna, som varit förfärgade av brunt och svart molleskin och ej blivit blodiga, och dels en skräddarsax, en syring, en nåldyna, en mässingsdosa och en skjorta, vilket allt Ålund stoppat i det knyte som han och Per Gustaf Tunander gemenstat begagnat; och det brännvin, var av Ålund och Per Gustaf Tunander tillfället supit sig druckna, medtagits från Hammarn i Hjulsjö socken; och det Ålund som efter dråpet, vilket skedde mellan 9 och 10 på förmiddagen, legat en stund på marken och gråtit, sedermera begivit sig till den hage, varest Per Gustaf Tunander, Ålund och Lovisa Ersdotter under nästförutgångna natt legat.”

    Obduktionsprotokoll från likbesiktning av kroppen efter Per Gustaf Tunander

    År 1859 den 21:a september förrättades av undertecknad på konungens befallningshavandes förordnande, medicolegal besiktning å liket av en okänd mansperson, vilken den 11:e blivit funnen uti ett kärr på Ingelshytte skogsmark i Linde socken. Besiktningen förrättades på kyrkogården i Lindesberg med biträde av medicine doktorn C. Barthelsson, och i närvaro av tillförordnade kronofogden Zimmerman och länsmannen J. M Wictorin. Enligt vad polisrapporten, var kroppen då den påträffades, endast iklädd skjorta av tämligen fint linne med veck i bröstet, vilken var dragen ut och in över huvudet och sönderriven. Temperaturen under näst föregående veckan har varit +10 och nätterna omkring fryspunkten, denna vecka mycket blidare.

    Yttre besiktning.
    Liket befinnes inlagt i en kista med granris och vid lockets öppnadne hördes i kistan ett krälande ljud av likmaskar, lika som i en kräftkorg. Håret av ljusbrun fär ligger avlossat bredvid huvudet; den sönderrivna skjortan vid fötterna. Kroppen är 2 alnar 16 lång. Huvudet och ansiktets hud pergamentartad; av näsan återstå endast och huden; ögongloberna sammanfällda. I vänstra örsnibben finnes ett hål, sån efter en ring; högra örat till största delen borta. Visdomständerna är fullkomligt utvecklade, men ej nötta. I överkäken saknas de tvenne bakersta kindtänderna till höger, i den nedre öven det bakersta på samma sida, samt främre kindtanden till vänster och ena skärtanden vilka dock alla utfallit efter döden emedan hålorna stå öppna. Ende av den sönderrivna skjortan sitter omkring halsen, vars mjuka delar till största delen är destruerade, så att tecken till något skuret sår nu ej kan igenfinnas. En del av bröstkorgen och ryggraden, större delen av armarna och benen, samt hela underkäken fullkomligt skeletterade. — bakväggens vänstra sida alldeles upplösta och vänstra höftbenet blottat. Vänstra fotens metatarsalben av vilddjur avätna. Fingrarnas ben lossnade i sina ledfogar. Händer och fötter små. Ett tjockt fettlager å klinkorna antyder att hullet varit gott. Å vänstra hjässbenet mitt förefanns ett transverselt sår av 3/4 tums längd; mitt över pilsömmen M V formigt sår av samma längd; å nackspetsen tvenne mindre sår av 3/8 tum och något nedanför ett större av en dryg tums längd.
    Vid yttre vinkela av vänstra ögat ett sår av en dryg 1/2 tums längd, som inträngt i arbitalranden, samt på pannans vänstra sida ett skrubbsår av 3/4 tms längd och 1/4 tums bredd. I nacken kvarsitter några hårstrån av ungefär 4 tums längd och ljusare brun färg. Vid huvudskålens avlossande visade sig å arbitalranden motsvarande såret i huden, benet sargat och motsvarande ett av såren å nackspetsen ett hugg i benet av 1/4 tums längd, som tydligt tilldelats med in i ryggen trubbig knivspets.

    Inre besiktning.
    Motsvarande knivhugget å nackspetsen visade sig på insidan av huvudskålen en Y-formig mindre fraktur, i vars mitt en mindre knappnålsspets utifrån kunde genomföras. Hårda hjärnhinnan tjock och fast. Hjärnmassan utgjorde en grågrön grötlik massa.
    Å nedre delen av den skeletterade framsidan av halsen, vars övre kotor vore från varandra något lossnade, anträffades luftstrupen, tvärt avskuren nedanför brosken, i närheten därav fanns luftrörslocket (epiglottis) med en del av sina fästen löst liggande, sannolikt avskiljda genom ett särskilt snitt. Vänstra halspulsådern öppnad, ungefär i höjd med struphuvudet; den högra oskadad.
    Lungorna sammanfallna mot ryggen, luft- och blodtomma. Hjärtsäcken tom. Hjärtat blodtomt, fettbelagt, slappt. —— och mynningar friska.     Levern tegelfärgad, liten, sammanfallen i upplösningstillstånd. Mjälten och njurarna små, likaledes i upplösningstillstånd. Tarmarna innehålla i övre delen brun i nedre delen mörkare slem. Magsäcken tom; endast en gråsvart beläggning, å dess slemhinna. Total blodbrist i alla underlivets organ. Nedre bäckenet fyllt av likmaskar. I övrigt inget att anmärka – Leon Engström

    Uppläst och justerat:
    C. Barthelsson. F. M Victorin. F. L Zimmerman    .

    Attest.
    Polisrapporten upplyser, att då liket anträffades, en djup skåra funnits i halsen och då av obduktionsprotokollet synes, a— luft

    Extra sida (33 i protokollet)

    Luftstrupen är avskuren, vänstra halspulsådern öppnad och alla inre organen blodtomma, anser jag detta får vara bestämd dödsorsak.
    Att den avlidna genom annor persons handaverkan döden gjutit, syns av de å huvudet befintliga skador, vilka alla utom skrubbsåret, blivit honom med eggjärn tillfogade, och av vilka det, som genomträngt huvudskålen, visar tydligt spår efter en trubbig knivspets. Hans ålder synes, så vitt av tänderna kan slutas, ha varit omkring 30 år och han har haft gott hull och sannolikt burit örringar.
    Då vid polisundersökningen de yttre skadorna tydligt kunde urskiljas och därvid även syntes, att vilda djur ätit av den högra armen och vänstra benet, synes den nu framskridna rötan bero på kroppens förflyttning ut ur kärret, där han legat nedgrävd i dyn, till luften vars temperatur under de sista dagarna varit tämligen ljum, och är det därför antagligt, att ej särdeles lång tid förflutit mellan mordet och dess upptäckande; vilket jag ej allenast på avlagd ämbetsed intygar utan och med denna min edeliga förpliktelse: Så sant mig Gud hjälpe. Till liv och själ; bekräftar Leon Engström

    Avskriftens riktighet betygar
    Ex officio
    Leon Engström

  • 11. Mordet nedom Sundsberget

    11. Mordet nedom Sundsberget

    Maria anlände tidigt till Holmsjön där den låg på gränsen mellan Danshyttans skogar och Hjulsjö socken. Hon hade tagit sin vila högst upp på Skinnkullen och låtit den uppstigande solen värma hennes rygg medan hon väntade på att se sitt resesällskap komma gående på andra sidan sjön. Tvärs över vattnet låg Holmsjöbråtar där gårdsfolket börjat ordna med de bestyr som alla dagar började med. På långt håll såg hon två förväntade gestalter som rörde sig genom det bleka morgonljuset, varför hon började samla sina tillhörigheter för att genskjuta dem på platsen Peter Ålund tidigare bestämt. De tre mötte upp i södra änden av Holmsjön och Ålund tog genast ledningen som den mest resvane av dem. Han talade om tåget, om tiderna, om hur de skulle ta sig vidare till Arboga och sedan mot Stockholm över Mälarens vatten. Han hade gjort resan förut, visste var man kunde övernatta, hur man om behovet fanns, kunde få arbeta till sig en fartygsbiljett och om Stockholms alla möjligheter. Carl Fredrik Tunander lyssnade med öppet ansikte, ivrig, nästan barnsligt förväntansfull. Maria höll sig tyst och betraktade dem båda när de begav sig söderut på stigarna mot Nora.

    Efter en lång dags färd till fots, passerade de runt staden utan att stanna och slog sig ned i en hage vid sjön invid Kristinelund. Emellan deras vila och vattnet, låg rälsen som ett nytt och främmande sår genom landskapet med sliprar av färskt vitt virke. Efter att ha ordnat med granris för natten så låg de med sina knyten som kuddar och småpratade om framtiden tills sömnen tog över. Natten passerade till tonerna av en storlom som ropade ensamt över Norasjön.

    I den arla gryningen väcktes de av tågvisslan. Peter Ålund satte sig hastigt upp och såg hur loket strax kom rullande förbi framför dem. Han reste sig långsamt men tog inga steg och tystnaden bredde ut sig mellan dem. Det var för sent att resa med det tåg som passerade och de kunde inget göra åt den saken. Maria som nu också rest sig, stod stilla med händerna knäppta framför bröstet och betraktade de båda männen. Carl Fredrik log ändå förväntansfullt efter möjligheten som farit utan dem. Att de skulle få vänta på ett nytt tåg eller gå sträckan gjorde honom inget. Han var inom sig på en resa, på ett äventyr. Ovetande. Maria såg Ålund ge henne ett snabbt ögonkast som bara hon lade märke till. Hon visste vad som väntade senare under dagen, och just därför kändes varje ord mellan dem som något skört och skulle vägas med försiktighet.

    Det var Ålund som föreslog att de skulle gå in till Nora igen. De behövde något litet att äta innan de kunde fortsätta. Nu var det till fots de skulle ta sig fram och Ervalla låg ändå två mil söderut. Ålund tarvade minst en kopp kaffe innan de begav sig. Gärna också något blankt till. Han visade dem till en krog som låg nära järnvägen han besökt flera gånger han arbetade på Hammarby bruk. Ett av de ställen där resande tog in före nästa avgång. Där satt järnvägsfolk, rallare och handelsresande. Män som ingen i stan kände och som hellre inte saknade när de reste vidare. Det var just därför det blev Ålunds val. Här ställde ingen frågor. Här mindes ingen ansikten. Rummet var lågt i tak, luften tung av rök och kokkaffe. Golvet var mörkt av det som spillts genom åren och många stövlar som aldrig torkats av. Vid ett bord skrattade några rallare högt, vid ett annat satt en ensam man med en resväska av läder och skrev i ett häfte. Maria kände blickarna på sig från främmande män från främmande håll. Men hon var van vid krogar och lät dem inte rubba sig. De drack kaffe. Ålund bad om brännvin, men värdinnan vägrade med hänvisning till helgdagen. Han log som om det inte betydde något. Han såg sig omkring efter ansikten han inte ville hitta bland alla människor, tills hans blick stannade på Carl Fredrik som satt mittemot. Den yngre mannen var rastlös, talade om Stockholm, om arbete, om att tjäna mer än hemma vid gruvorna.

    När de lämnade krogen gick de till kyrkogården vid brandstationen. De satte sig på en bänk under björkarna för att låta en regnskur hinna förbi innan de begav sig. Människor på avstånd passerade dem på väg till gudstjänst, prydligt klädda, ovetande om att tre främlingar satt där och planerade en ny framtid. Ålund såg på Carl Fredrik och mindes brevet, lögnen och hur lätt den unge och hans föräldrar hade trott honom. Hur enkelt det varit att locka honom bort från hemmet. Han visste att Carl Fredrik visste för mycket. Om stölderna. Om Hammarby. Om Botkyrka. Om Per Gustaf Tunander. Carl Fredriks äldre bror som nu vilade i kärret på Ingelshyttans skog.

    Vid niotiden gick de söderut längs banvallen. Rälsen glänste i solen efter det regn som fallit och telegraftrådarna surrade svagt i vinden. Människor på väg in till gudstjänsten mötte dem. Inte sällan med en tyst blick på de som uppenbart inte delade gudstro och religiös underkastelse som påkallade närvaro i Nora kyrka, denna söndagsförmiddag. Peter såg molnen igen hopa sig och sade de torde söka skydd och gav samtidigt Maria ett snabbt ögonkast som för att uppmana henne. Hon replikerade plötsligt att hon minsann inte ville fastna under en gran resten av förmiddagen och ämnade fortsätta till Källarhalsen för ett riktigt tak över huvudet. Carl Fredrik noterade inte stämningsskiftet och gick tanklöst och tittade på omgivningarna som ramade in hans blivande äventyr. När Maria ökat takten så tittade han på Ålund som om efter besked. Vi viker av här, en rejäl gran är ett tak gott nog för oss, muttrade Ålund. Regnet hamrade ner på förmiddagen och först vid lunchtid sprack himlen upp. Ålund tittade på Carl Fredrik och sedan ner på sina händer under tystnad. De darrade inför det som måste skullle ske. Vi kanske skulle ha oss brännvin för resten av resan, funderade Peter. Kanske du kan hitta oss en butelj eller två i Nora, om jag står för betalningen? Carl Fredrik accepterade genast förslaget och begav sig. Ålund satt kvar tyst, händerna vilande på knäna, såg hur dropparna rann längs barken. Han tänkte inte på Stockholm, inte på arbete, inte på Maria. Han tänkte på vad som måste göras.

    Carl Fredrik kom tillbaka efter ungefär en timme och bar ena buteljen synligt i handen, som om han var stolt över sitt ärende. Han sade att han fått tag i brännvinet av en piga som bodde inne i Nora. En kvinna som enligt honom hade ett oäkta barn och därför gärna gjorde en god affär trots helgdagen. Ålund såg genast på hans gång att han redan smakat. Rörelserna var bredare, blicken blankare, orden något för snabba. Han hade druckit på vägen tillbaka. De satte sig åter under granarna. De tog några supar var. Brännvinet var skarpt och rått, men värmde. De satt tysta en stund, lyssnade till ljuden från banvallen. Röster hördes på avstånd och mellan träden syntes rörelserna. Folk som lämnade kyrkan, familjer och gårdsfolk som gick i samlad tropp, söndagsklädda och högljudda. Banvallen var den rakaste och jämnaste vägen till gårdar och torpställen söder om stan.

    De drack mer. Flaskans innehåll sjönk snabbt. Carl Fredrik började prata, igen om Stockholm, om arbete och lön, sedan om pengar. Han sade att han behövde resepengar och att han hoppades att Ålund skulle bidra med något, som hade det gott ställt. Inte minst efter alla de inbrott som Carl Fredrik visste att Ålund begått. Carl Fredrik lutade sig fram log och blinkade. Han sade att han visste mer än han låtsats om. Om Hammarby. Om stölderna våren innan.

    Ålund som samtidigt försökt dricka sig till sig modet att släcka ett liv, fick nu tillsammans med brännvinets verkan den gnista, det mod, som behövdes. Ålund lät sig framstå lite mer berusad än vad han var. Reste sig lite fumligt och tog ett par steg framåt för att kissa, medan Carl Fredrik fortsatte föreslå att en liten del av Ålunds penningar skulle komma honom till godo inför stockholmsäventyret. Ålund knäppte gylfen och dolde väl hur han samtidigt drog kniven ur sin slida där den hängde under skjortslaget på hans höft. Han vände sig om och tog några steg fram, gav Carl Fredrik en örfil, hård och oväntad. Slaget kom snett uppifrån över kinden. Innan Carl Fredrik kom till sans, tog han honom i håret och drog honom bakåt från där han satt. Orden kom genom sammanbitna tänder: Du måste dö nu! Carl Fredrik skrek högt när hårsvålen protesterade under Ålunds kraftfulla drag och försökte bända lös fingrarna ur greppet om hans hår. Samtidigt använde Ålund kniven. Utan att släppa greppet om Carl Fredrik, föll han ner på knä för att nå fram med kniven. Han stack. En gång. Sedan flera. Mot bröstet. Mot magen. Carl Fredrik vevade med armarna som skydd men till ingen nytta. Han skrek av den nya tillfogade smärtan. ett kort, gällt ljud vid varje hugg och stick, men tystnade snart. Efter någon stund låg han stilla. Han hade ingenting mer att säga och han gick ur tiden med en suck.

    Ålund satt kvar en stund. Andningen lugnade sig. Han såg sig omkring. Regnet hade börjat falla igen. Ingen hade sett dem. Ingen hade hört. Han släpade kroppen åt sidan, ned i en liten svacka i marken nära ett smalt vattendrag. Han täckte den med granris och kvistar. Sedan tog han Carl Fredriks skor och mössa och bytte till sig det som passade. Ur knytet Carl Fredrik burit, tog han kläderna de haft gemensamt. Rock, byxor, väst, kalsonger, halsdukar, ett par nya hängslen. De persedlar han dömde ut, grävde han ner i den lösa jorden. Det sista brännvinet drack han upp och kastade ut flaskan i skogen.

    På eftermiddagen gick han ned mot järnvägen och fortsatte söderut. Vid grindstugan Källarhalsen mötte han Maria som stod och väntade. Hon såg honom i ögonen länge under tystnad, men frågade till slut varför han dröjt så länge. Ålund log och svarade lugnt att nu är det gjort. Ingen kommer få veta. Låt oss fortsätta. De gick under tystnad längs banvallen medan de skingrande molnen släppte fram en kvällsvarm sol. Rälsen glimmade svagt, som om den vittnade om vad som passerat. Ålund kände hur banvallen bar honom bort från skogen, bort från svackan, bort från det som nu låg gömt bland granrötter och regnvatten. Maria gick tätt intill honom. Hon sade inget, men hennes steg var tveksamma som att hon nu kände att något förändrats inom henne. Det som som Ålund hade gjort, hade skett med hennes vetskap och därmed var hans skuld delad med henne. Ålund mötte hennes blick en gång till och där såg hon en beslutsamhet som skrämde henne mer än länsman.

    Bakom dem drog vinden genom träden och rörde vid de kvistar han lagt över en kropp i en skreva bredvid en bäck. Där i sluttningen nedom Sundsberget. Långt bort hördes ett tåg vissla, på väg norrut, mot Nora, mot människor som ännu inget visste.

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 5 / 5. Vote count: 5

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat helt fritt är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande.

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe via Swish här till höger – >

    För en överblick av platser och ställen för brott och mord,se länk (uppdateras löpande efter varje kapitel)

    Google Maps med pins för brotten

    Carl Fredrik Tunanders mordplats, söndagen den 1859-07-11

    Mordplatsen är ganska väl utredd och utifrån vittnesbeskrivningar om var kroppen hittades utifrån geo-kartor, Platsen där Carl Fredrik Tunander mördades är således inom 50 meter fastställd.

    Kommentarer:

    De tre personernas rörelser och förehavanden från Holmsjöbråtar förbi Nora till Stockholm, samt mordet och mordplatsen är noggrant beskrivna genom förhör och vittnen, samt ett erkännande om mordet av Peter Ålund. Detta föranleder vara ovan kapitel (liksom tidigare kapitel) väldigt nära händelserna på sluttningen nedom Sundsberget. Men i detta fall, så är Maria Ersdotters delaktighet i mordet min skapelse. Den är min tolkning allena om vad som fanns mellan raderna i rättsprotokollen och hon blir aldrig åtalad för delaktighet i mordet på Carl Fredrik Tunander. Hon har heller inte på något vis erkänt något samröre eller kännedom om mordet på Carl Fredrik Tunander.

    Vad som redovisas:

    Hon gick i förväg till Källarhalsen och väntade där tills Peter Ålund kom ikapp. Varför hon gick före, reddes aldrig ut av åklagaren. Vittnet som tillfälligt bodde på Källarhalsen och tog in kvinnspersonen från Kopparberget ger en dubbeltydig bild på huruvida kvinnspersonen väntade sig en – eller två – personer komma ikapp henne.

    Peter Ålund och Carl Fredrik Tunander tillbringar några timmar i skogen ovanför järnvägen där de tar skydd från regnet som drev Maria fram till Källarhalsen. Där blir enligt Ålunds erkännande Carl Fredrik alltmer aggressiv och krävande, varvid han mördar honom. Förutom denna min avvikelse om Maria är handlingen alltså väldigt nära det som skedde i Nora, mitt på dagen, denna söndag den elfte juli, 1859…

  • 10. Mörka moln

    10. Mörka moln

    Det var en blåsig junidag i Botkyrka socken då Ålund för första gången steg upp till prästgårdens farstu med sitt prästbetyg i handen. Marken låg torr och ljus kring kyrkan; rågåkrarna hade rest sig och i de låga dikena glimmade vatten från vårens sista smältning. Han kände hur pappret knastrade mellan fingrarna, det tunna arket som bar ett namn som ej var hans eget, men som nu var hans enda sköld. Kyrkoherden, en man med tunna grå polisonger och ett ansikte som sett många fattiga vandrare komma och gå, tog betyget, justerade sina glasögon och lät blicken löpa över raderna. Han sade, att mannen var i arbetsför ålder och syntes vara frisk nog att göra nytta. Men han tillade, att innan någon kunde skattskrivas i socknen, måste han visa flit och stadga, så att menigheten ej tog in lösdrivare eller lättingar. Ålund bugade djupt, som sig bör, och sade att han gärna tog arbete varhelst det bjöds.

    En ung man i Södermanland, som kunde föra en hyvel och en såg med säker hand blev ej sysslolös länge. Inom kort gick han som daglejd på Lindhofs ägor, där han lappade ladugårdsportar, byggde gärdesgårdar och satte nya dörrposter i torp som länge stått i drag. Hans händer var hårda av gammalt arbete, och han arbetade med tyst envishet, så att folk snart sade att den nye från Bergslagen var en stillsam och duglig karl.

    Ålund var nu inneboende hos Tunanders på torpet Hagen vid västra stranden av sjön Aspen. Huset var lågt, timrat och rödmålat, såsom de flesta i trakten, och torvtaket bar en grön krona av mossa och späda strån som sträckte sig uppåt. Skorstenen reste sig i mitten, svart av sot, och kring knutarna klängde vildkaprifol och humle. All mark runt torpet var odlad; åkrarna låg som smala remsor mellan stenrösen och sluttningen ned mot sjön var sedan länge kalhuggen. De stora träden hade gått åt till ved, och nu stod där endast sly och unga björkar, som redan var intecknade till kommande vintrar. Inne i huset var det trångt. Ett kök och en liten kammare rymde hela familjen, och ändå hade man givit Ålund en vrå i köket, där hans persedlar låg vikta bredvid knytet och vandringsstaven. Han sov på golvet under ett fönster där svalkan gjorde sömnen behagligare dessa junidagar 1859. På dagarna stod dörren öppen mot gårdsplanen och enda anledningen till att stänga var myggens enträgna försök att ta sig in.

    En afton, då arbetet var slut och solen ännu stod så högt att den lyste över Aspens blanka vatten, satt familjen ute på gräset framför torpet. Fadern i huset, Erik, hade lagt ifrån sig yxan, barnen lekte tyst med pinnar och stenar, och hustrun satt med händerna i knäet. Trött efter dagens sysslor. Då tog Erik fram ett brev, vars sigill redan brutits. Han såg på Ålund och sade, att han ju kunde läsa bättre än de, och om han ville vara så god att läsa högt, så att de fick veta vad deras föräldrar skrivit. Kanske kunde han också skriva svar om han fann det mödan värt. Förutom Erik och Ålund så visste ingen att personen som skulle läsa brevet var annan än brodern till husbonden på Hagen. Inte ens frun eller barnen. Ålund tog brevet och kände hur papperet darrade lätt i hans hand. Han började läsa högt, med lugn röst, men efter några rader stannade han till. Hans ögon hade sprungit före orden, och han såg något som fick hjärtat att slå hårdare. Han lät tungan snava, låtsades staka sig, som om bokstäverna varit otydliga, och tog sig tid att tänka. I brevet stod, att lillebror Carl Fredrik avsåg lämna Hjulsjö, trots sina föräldrars nej, för att följa efter sin äldre bror till Botkyrka. Där hoppades han få uppehälle hos Erik tills han fann eget torp.

    Med ett sådant besök skulle allt Ålunds verk rasa. Carl Fredrik kände Per Gustaf väl och han skulle ifrågasätta att brodern slagit sig ned i Närke. Det kunde väcka Eriks misstankar och han var stor och stark. Lögnens väv var tunn, och detta brev drog i dess trådar.

    Ålund såg på familjen, som satt väntande, och började tala igen. Han lät orden flyta, men de var ej de som stod skrivna. Han talade om faderns svaga hälsa, om moderns oro för skörden, om grannars flyttningar och små nyheter från hemtrakten. Han strök allt som kunde väcka misstanke, och lade till sådant som lät rimligt och vardagligt. De nickade, sade att det var som väntat, och frågade inget mer. När han lagt ifrån sig brevet, reste sig familjen och tog itu med kvällens sysslor. Kon skulle mjölkas, redskap bäras in, barnen tvättas inför nattvilan. Sjön låg stilla och dimman började krypa upp från vattnet, medan en ensam trast sjöng i slyet vid stranden. Ålund gick in i köket, satte sig på sin bänk och stirrade länge in i glöden från spisen. Tankarna snurrade kring den nämnde brodern, kring prästbetyget i hans knyte, kring namnet som han bar som ett lånat kläde. Han låg vaken långt in på natten. Hörde husets knäppningar, vindens sus i torvtaket och ugglans rop över sjön. Men när han väl somnade, gjorde han det tungt och djupt. I sömnen låg en plan klar, som en stig genom mörk skog, och han visste att han nu måste gå den om han ej skulle förgås.

    Redan dagen därpå satte sig Ålund vid bordet i köket hos Tunanders och tog fram papper, bläckhorn och penna. Morgonsolen föll snett genom de små fönstren och lyste på väggarna. Hans hand darrade ej när han började skriva; lögnens konst var honom nu lika naturlig som att andas. Han skrev i Per Gustaf Tunanders namn och handstil sådan han trodde den borde vara. Han berättade att bröderna såväl som Ålund hade gott om arbete på Lindhofs ägor, och att utsikt fanns att snart få ett torpställe. Carl Fredrik kunde räkna med samma möjligheter om han ämnade bege sig till Södermanland. Men han lade till en omständighet som han själv funnit ut: då Ålund om några veckor ämnade resa hem till sin gamla mor kunde han passera Rishöjdberget och lämna Carl Fredrik resepenningar. Om denne väntade med avresan kunde han slippa gå till fots och i stället taga ånglokomotivet till Arboga och därifrån ångfartyg vidare till Hagen och Lindhof. Per Gustaf skulle också be Ålund göra honom sällskap på återresan, så att Carl Fredrik ej behövde resa ensam. När han skrivit sista raden lade han pennan ifrån sig och satt länge stilla. Han visste att han nu bundit sig vid sitt eget bedrägeri och att varje steg måste mätas.

    Det var två veckor senare, till måndagen den fjärde juli 1859 på eftermiddagen han hade anmält till Lindhofs rättare, samma dag som brevet skrivits, om att få resa hem till sin mor i Bergslagen. Hon var döende, hade Ålund lagt till som om för att lägga tyngd till sin begäran. Rättaren som varit belåten med hans arbete hade givit honom tillstånd att avlägsna sig några veckor från datumet Ålund avsett resa. Nu var dagen här och han hade packat sitt knyte på morgonen, tog farväl av familjen och sade till Erik Tunander att han ämnade in till Stockholm där ett välbetalt arbete sades stå att finna. Det var ännu en lögn, men den gick obemärkt förbi. Han kunde inte säga att han skulle hemåt i akt att förhindra sig avslöjas…

    Mot Lönnfall, Ljusnarsbergs socken, juli 1859

    Resan tog sin riktning från torpet Hagen nordost upp till Fittja, där Mälarens vatten låg grått och krusigt under sommarmolnen. Ångfartyget Tessin som pustade och fräste vid bryggan och var klar för avgång. Med de få mynten han hade, så erlade han den penning som krävdes för enkelresan in till Stockholm. Väl i land var stegen korta till mälartrafikens ångfartyg. Efter en kort diskussion med den strama styrmannen så fick han borda ångfartyget Arboga på en gång inför morgondagens resa till staden med samma namn, mot att han skurade däcken och bar vatten under kvällen. Vid lunchtid tisdagen den femte juli gick han i land i Arboga. Stadens myller med allehanda människor i rörelse mätte sig inte mot det nyss lämnade Stockholm. Här gick han endast några kvarter norrut från fartyget, till järnvägsstationen i utkanten av staden där tåget stod beredd inför avresan västerut. Resan tog några timmar till Dylta där ett tågbyte lade till någon timme upp mot Nora stad. Han gick Kungsgatan norrut och ryste av obehag när han passerade kronohäktet där det låg i skugga bakom kyrkans torn. Om de hade vetat vad han gjort och nu avsåg att göra skulle länsman inte nöja sig med tjugoåtta dagar på vatten och bröd. Ålund sträckte ut stegen på vägen norrut, som om han fick bråttom att lämna Nora bakom sig för gott.

    Natten till onsdagen den sjätte juli tillbringade han hos ett torparfolk vid Bergsmanshyttan. Husfolket visste vem han var då de hade gjort affärer förr. Med en blandning av rädsla och respekt tillät de honom övernatta i köket så länge han fortsatte tidigt dagen därpå. Det sades vara folk omkring som letade efter Ålund med frågor om händelserna vid Hammarby bruk och han gjorde bäst i att hålla sig från vägarna. Att han vågat sig rakt igenom Nora på en eftermiddag utan att någon upptäckt honom var av turen given.

    Peter Ålund nådde Lönnfallet torsdagen den sjunde juli men höll sig utanför gården bland granarna. Spejade likt ett rovdjur, men såg ingen annan än hans mor och fästmö. Han visslade kort och Maria lystrade och såg sig om. Hon mötte hans blick och kom springande emot honom med ett leende. Efter kärleksbetygelser yttrade hon genast en önskan om att få följa honom till Stockholm för att där söka pigtjänst. Ålund svarade jakade utan att träffa något bestämt avtal om avresedag eller annat. Om Maria skulle med på resan, så behövde han revidera sina planer. Ännu en gång beredde han riskojan som så ofta varit hans boende vid besöken på Lönnfall och lade sig ner för att tänka. Modern kom ut och hälsade honom välkommen hem men fick inget mer sagt. De såg på varann. Båda förstod att det inte fanns något att säga. Det var folk ute och letade efter honom. Han bad modern skicka ut fästmön Maria. Han behövde inviga henne, men visste inte hur och i vilken omfattning. Men han kunde åtminstone se till att hon följde med till Stockholm, men att hon då måste möta honom och Carl Fredrik vid Holmsjön om några dagar. Om hon inte var där på morgonen lördagen den åttonde juli så fick hennes besök i Stockholm anstå och en ny plan komma till stånd.

    Om eftermiddagen gick han de elva kilometrarna västerut till Rishöjdberget där han såg husfolket ute på åkern. Erik den äldre, hans hustru Catharina Persdotter, jämte barnen arbeta med grödorna utanför torpet efter avslutad daglejd. Han vågade inte gå fram till dem, men vinkade och pekade mot ladan som om hans avsikt var att ta sig dit. Erik den äldre förstod och nickade sitt bifall. Väl inne på logen beredde Ålund en sovplats med det hö och den säckväv som fanns tillhanda. Han tillbringade kvällningen på logen och funderade vidare på den plan där fästmön Maria nu blivit indragen, då Carl Fredriks ansikte plötsligt dök upp i dörrspringan. Han klev in och vände runt hö och väv för att lägga sig bredvid Ålund, ivrig om att få höra om bröderna Per Gustaf och Erik den yngre, arbetstillfällen vid Lindhof och allt annat av värde för den reslystne, helt oförmögen att lägga band på sig. Frågorna smattrade fram och Ålund svarade med den bedrägliges förmåga att ligga så nära sanningen som möjligt men att undvika det som inte kunde nämnas. Ålund berättade utan samvetshinder om livet i Södermanland, att brodern Per Gustaf fått erbjudande om ett eget torp och hälsade från honom att daglönen var avsevärt högre hos honom på Lindhof, än vad fogden eller gruvorna i Bergslagen kunde ge. Arbetet var dessutom behagligare för kroppen och risken för skador var få, samt att det fanns många pigor utan fästman. Natten förlöpte och först långt in i sommarnatten tystnade samtalen ut i sömn för dem båda. En av dem lycklig för en ljus framtid med torp och kärlek. Den andra grunnade på mörkare ting.

    På morgonen, på logens golv, fredagen den åttonde juli 1859 skrev Ålund till Carl Fredriks föräldrar på Rishöjdberget ett nytt brev i brodern Per Gustafs namn daterat veckan innan, vari lillebrodern uppmanades att komma till Södermanland där han kunde påräkna minst två riksdaler och sex skilling i dagpenning och goda förutsättningar för att kunna arrendera torpställe. Ålund förseglade och adresserade det till torparen Erik Gustaf Tunander. Böjde och vek det lite lätt fram och åter för att ge kuvertet den patina som papper får, efter ett par dagars vistelse i en ficka som rest tvärs över Svealand. De gick tillsammans över tunet upp till torpet. Carl Fredrik gick med sprittande steg, uppsluppen och glad över ett nytt äventyr. Ålund gick tyst bredvid, tyngd till sinnet. Spanade efter ovälkomna besökare som kunde känna igenom honom, men också för det som komma skulle. Väl inne hos Tunanders, så var det modern som tog brevet ur hans hand. Erik den äldres skolgång hade inte resulterat i någon vidare läskunnighet men han satt bredvid och väntade otåligt på dess budskap inför att det öppnades och genomlästes. Samtidigt så började Carl Fredrik genast laga sig i ordning för avfärd. Han visste att föräldrarnas tidigare motstånd mot hans äventyr österut nu skulle blekna efter broderns besked om framgång.

    På fredagseftermidagen lämnade de Rishöjdberget och gick söderut över Stjärnfors utmarker inom Hjulsjö socken i riktning mot Holmsjön. Där skulle de möta Maria Ersdotter som ville följa med Peter Ålund till ett bättre liv. Efter några kilometer, halvvägs till mötesplatsen vid jordtorpet öster om Holmsjön tog de nattvilan på tillskuret granris under en molnfri natthimmel. Carl Fredrik somnade fort med den naiva förväntan ett nytt liv gav. Ålund låg vaken länge men oroade sig inte längre för det som behövde göras. Han kände ingenting. Bara ett kallt beräknat lugn. Imorgon om aftonen skulle det inte längre finnas något att oroa sig för….

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 4 / 5. Vote count: 3

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe via Swish här till höger – >

    För en överblick av platser och ställen för brott och mord, se nedstående knapp till karta med pins (uppdateras löpande efter varje kapitel)

    Google MyMaps med pins för brotten

    Lindhovs herrgård på Botkyrka hembygdsförening:

    https://www.hembygd.se/botkyrka/plats/26616/text/8539

    Häradskarta över Lindhof

    Torpet Hagen något norr om herrgården, som Erik Tunander (den yngre) arrenderade 1859 och Peter Ålund tog sin tillflykt till efter morden på bröderna.

    Ångfartyget Arboga II

    Trafikerade Mälaren mellan Arboga, Strängnäs och Blasieholmen, Stockholm från 1848

    Källa: https://digitaltmuseum.se/011015407337/fo113934c

    Fartyg: ARBOGA II
    Bredd: 6,14 meter
    Längd: 36,86 meter
    Maskinstyrka :200 ind hkr
    Regnr: 1739
    Rederi: Arboga Rederi AB
    Byggår: 1848
    Varv: Motala Warf i Norrköping
    Konstruktör: Carlsund, Otto Edward

    Tidstypiskt ångfartyg

    För persontrafik i det inre Mälaren vid Stockholm under 1850-talet