Mina (Wilhelmina) Larsson var född 1871 och är såväl sagesman som upptecknare av Anders Larsson Sommarbergs minnen från första halvan av 1800-talet. Hon sammanställde hans minnen efter hennes tid som piga hos honom mellan 1895-1902. I de fall Minas berättelse refererar till ”gamle Lars” så är det Anders som berättar om sin far Lars Sommarberg (f: 1779).
Anders Larsson Sommarberg (1821-1902) berättelse för upptecknaren Mina Larsson f: 1871:
Mickelsmäss var hela sommarens högtidsfest. Då skulle all gröda vara under tak, där det var ordning, då var det kalas och dans i så kallade storstugan, med mat var det ett fasligt lagande och den stil minns då jag lite av i skogarna, då skulle det göras pannkaka av alla möjliga slag som blivit hämtat ur jorden, potatispannkaka, morotspannkaka, rotpannkaka, bärmospannkaka, bärlimpor, då var ej så gesvint som nu för tiden att sätta in i en stekugn utan då var det att elda upp bakugnen, likaså när detta myckna rötter och potatis skulle sönder var det ej att ta till köttqvarn som nu är fallet, nej, en stor träklubba fick då begagnas att mosa med och ju fler som då blev undfägnade av detta årets skörd, ju rikligare skulle skörden bli till nästa år, men den som då var allt för försiktig av sig så blev det tvärtom sedan.
När denna fest var över då det vanliga arbetet igång, kvinnorna med sina spinnrockar, först på hösten blån och lin sen ull till strumpor och vävnad, som skulle vävas fram på våren när det blev långa dagar. Värst var det för de små pysarna, som måste stå och lyra de spinnande med spårtor eller stickor som vi nu råga, det kunde och hända ibland när de blev för trötta att de tutta led på blåna, då blev de både den spinnande och den lyrande vakna för en stund. Men närä de små blev för trötta då blev det att lägga tossved eller tjärved på spishällen eller i kakelugnen det lyste ju rätt så bra.
Och männen sen de slutat för dagen satt inne och späntade stickor. Under tiden så underhöll de om sägner från skogen, om tomtar och troll, som varit dem behjälpliga under kolningen i skogen.
Får ej glömma att under denna förvinter så skulle julblossen ligga på muren i stugan så attt de skulle bli riktigt torra till julen (julblossen skulle huggas någon viss dag på sommaren, glömt vilken).
Så kom lusi-firandet, då var det ett likadant sjå med pannkakor och mat som Mickelsmäss fast då skulle egentligen den som bryggt det goda julölet klädas till lusibrud, men om mor själv bryggt och tyckte hon var för gammal för spök och skoj så fick det bli nån annan, dotter eller piga. Utstyrseln var egentligen en ljuskrona på huvudet av ljus som blivit stöpta till julhelgen och skulle bruden vara oppe mellan 2 och 3 på morgonen och gå omkring med kaffe och som alltid brukligt var på den tiden med brännvinsluntan bredvid, så skulle det hurras för bruden men jag minns ej bestämt om det ej var lite på kvällen (men bara till en viss tid, för det var noga de där nätterna före jul).
Med ljusstöpningen den var det mycket noga med. Inte fick man vara bar om skalen, inte nysa inte blåsa inte fisa inte ”flåta”, på något vis för då skulle ljusen spraka och blåsa ut, inte fälla tårar, då skulle de rinna för mycket. Blev de vanställda i fason då skulle den som först blev gift i huset få en sådan ynkrygg till man. Talgen till ljusen var skräptalg sen slakten var på hösten som mestadels var veckan före frivecka, så allt skulle vara i ordning tills nya drängen och pigan kom.
Något om friveckan som skulle varit före luci-firandet, då var det ett hiskeligt liv i bondstugorna och överallt förresten, då gav hela byalag sig tillsammans att dansa och spela och hålla lekar till långt in på nätterna, jag mången gång ända till morron som gubben sa. Mången gång kunde det bli lite hett av, så var det att byta om ställe till nästa kväll och så undan för undan hela veckan tills var och en åter var på sin plats.
Så kom Tomasdagen, det år de fattigas dag eller bulldagen som de gamla sade. Då skulle då få gå och få —bullar och vad som beskärdes dem från de mera lottade hemmen eller var någon gammal, som inte kunde gå, så skulle den gamla förningskorgen fram, som kanske inte varit brukad sen året förut. Den skulle nu fyllas med vad mor hade förmåga att lämna, framförallt ett ljus för om kraken eller krakarna satt i mörker andra kvällar, så skulle de åtminstone inte göra det julkvällen. Så var även denna dag tomtarnas dag, den som då skulle få se dem dansa, den skulle vara oppe mellan 2 och 3 och ju flera tomtar man såg, ju mera välbärgad och större lycka skulle man hava. Då hettes det, att de dansa in julen och så hade ju nån här och nån där varsin tomte, som skulle högtidshållas, som skulle kommas ihåg till julen, men den, som ej brydde sig om tomten till jul, den var då lyckan slut för.
Så kom jul med dess myckna bakande men tro ej att det var såna fina degar som i vära dagar. Men för det så var det ej mindre arbete och —-, för det första så gjorde det sitt malt till bryggen själva och så för det andra, de som hade råd så handsiktade de sitt rågmjöl och havremjöl med såna här småsikt, men det hade vi inte råd till, sa gubben, men de hade mycket getter och ett par kor, så de fick bra med mjölk till hjälp till det som var finast. Också barn ha varit sig lika i alla tider, jag tror på många vis förr värre än nu. Jag har aldrig bakat en juloxe åt mina barn men han sa att de skulle ha varsin juloxe, julstjärna och julgris. Så skulle det vara en stor julbock av grov deg med stora horn, som skulle stå på bordet bland maten hela jul, för maten den skulle stå kvar hela helgen. Duk, det talte han aldrig om, men den myckna maten, stekt och kokt fläsk och kött och pannkaka och en tennkanna med julöket i och en kopparflaska med nejlikbrännvin i. Alla, som kom in, skulle naturligtvis ha en sup och något tilltugg. Ingen fick gå ut med julen. Under bordet skulle tomtebytta stå. Där i skulle läggas av alla matrester först så av alla slag, som fanns på gården, sen av varje sak, som kom före på julkvällen. Där skulle bytta stå julnatten, så husets tomte fick ta det han ville, det andra skulle delas på djuren, när man var oppe och skulle göra sig i ordning till julottan. Så får väl ej sötengröten glömmas. Den bruka för det mesta kokas av potatisgryn och mjölk, som alltid var vanligt när det skulle vara något rart. På kvällen skulle läsas för varje djur: ”ät dig väl mätt”, 3 gånger.
Julklappar talte han aldrig om men att såna, som satt i deras närhet skulle ha en halmkärve till julhalm och sedan fick den användas till sänghalm det sa han. Vi fick inte han nån halm inne, sa gubgen,, för mor var för rädd för värmen.
Så kom tiden att bege sig till julotta, det var lagom för dem, som skulle gå, att gå klockan 12 och visst skulle varenda en till kyrkan som ej tagit sig för, för mycket. Då var det att tänka om vem som hade de präktigaste blossen, de som skött om dem bäst så de var riktigt torra och mycket feta. Då gick det ej ann att vara för nära, för det hände att det blev tjärdroppar. så skulle de passa att komma tids till stora vägen när de kom från alla håll för att höra och se, vem som hade de vällaste hästklockorna och största blossen, men var och en tyckte ju sig värst vara.. Så tyckte ock gamle Lars. Han sa: ”Men nog var far och ja värst här från södra sockna, då kunde vi få höra sen länge efteråt, att vi va ena huggande att ha riktiga julbloss”. Men så sa han alltjämt: ”Det var ju inte så undligt farfar o far och ävensom jag, sen jag blev stor, har ju alltid bränt tjära, så nog förstod vi oss på de bästa blossen eller tjäder, som de också kallades.
Något om julgranens uppkomst som han talte om, men om det var hans far eller farfar, som talte om det, det minns jag ej men jag vill skriva om det, som jag hört det.
Som det skulle skickas mat till de fattiga, jul, så skulle från ett ställe två barn bli skickade till en gammal gumma och som det skumde och blev mörkt och börja troligt att yra, så barnen ej kommo hem, när det blev bud till gumman, så hade barnen allaredan begivit sig hem. Då kom fadern på att sätta torrvedsbloss i skogen här och där så högt han förmådde, möjligen att barnen skulle se skenet. Emellertid så ledde det så, att barnen kommo till rätt på så vis och de tycktte att det var så härligt att se ljus i träden, så de ville äntligen ha hem den granen som visat dem vägen, men som den var för stor, så fick den — på gården julkvällen med bloss i. Så skulle det härleda sig till, fast den sedan blev inflyttad, men till fot var det att såga av en tung träkloss och borra hål i sätta ned den uti och så pryda med talgljus, ett eller två, men sånt hade inte vi råd att ösla med, sa gubben. Den första gran som Sommarberg såg var en som stod utanför fönstret med en eller två dankar i, sade han. Så då var väl brukligt förr.
Men julbockar det kom det fast det var långt mellan stugorna, så far hade ett fasligt bestyr att ta mot dem utanför, så att inte barnen blev ihjälskrämda för de var då allt annat än fina att se.
Så skulle juloxen slaktas, då var det att vara på vakt annars så fick man sig ett — i ansiktet och så skulle ”ögonen stickas ut på julskomakaren, så skulle stjärnan blåsas i land”. Det var mycket saker på den tiden, som nu är ödelagda. Så var det ju ett kalasande under mellandagarna. Juldagen (Stordan) och nyårsdagen då skulle man inte gå nånstans annat än till kyrkan, det ansågs oheligt, men annandagen, då begynte kalasandet. Sedan tjugondag Knut då dansa julen ut. Då var det fest och lek med både gamla och unga och kalas förstås. Förr var de tokiga, sa gubben.
Som jag minns mina första jula, Jag var väl då 4-5-6 år, kan jag tro. Det var vid Fågelfallet i Ljusnarsbergs socken, då stod ännu maten kvar på bordet åtminstone över de båda första dagarna men ett långt lakan, så kallades duk av hemvävd lin och blån, för moster vävde och spann alltjämnt, så var det så långt, så det räckte ned. När alla hade ätit, då var det att lägga den delen över maten som räckte ned av duken. Moster var en sån där människa som skulle hjälpa alla, så och vad hon fick arbeta dag och natt! Där skulle ropas högt och lågt, där skulle skuras kärl så väl som golv. Golvet skuras med sand och tvaga, kärlen med aska, såväl kopparkärl som bleckkärl, grytor likaså. Det var öppna spisar, så de blev ju sotiga, men sidan fram, den skulle skuras, så den var så blank som ett tennfat. Sängkläder skulle likaså piskas. Och vilket snöskottande! Hela gården utanför skulle vara fejad och fin.
Bakningen var väl någorlunda som i den gamla tiden. Fast nog nå finare mjöl, för jag minns då att hon gjorde mig en julgubbe och stack russin till ögon. Julgran det minns jag så långt jag kan minnas tillbaks. Till fot hade de tagit min en liten pall och sätt den i, men jag kan ej minnas annat än papper hon var klädd i och några ljus, som bands fast med snören, och på pallen där låg det ibland när jag kom in bröstsocker eller fikon ett eller högst två i gången, då sades det att jultomten varit dit med dem och så bruka jag alltid få en liten korg från Carl Anderssons flickor på Körartorp med något i till granen som ljus och pepparkaksgubbar men gubbarna hann nog aldrig upp i gran. Det var för nymodigt att se den den tiden bland fattigt folk.
Jag tror att moster aldrig sa sig nån gång det jag kan minnas, hon var oppe och då fick man kaffe på säng och bullar i alla fasoner och så när hon var färdig att gå och när det var halt då knöt hon på sig gångbroddar de kalla för, att hon ej skulle halka och så en stor stickkärve, som hon tände i kakelugnen och så bar det iväg till kyrkan förstås. Vi som var hemma, vi låg ju naturligtvis tills hon kom hem. Då var det för henne att få sig kaffe för det var en gunna, som framförallt skulle ha kaffe och röka. Så var det att vila tills nästa dag, då börja det på med kalas. Som hon var en, som skulle hjälpa folk med allt så blev ock hon ihågkommen och vem fick vara med om inte så.
Men sen kom det värsta av allt när de länsa gran och lade ned i en låda att gömmas. Som det just var färdigt då kom en mycket illa utseende man och tog gran och sprang omkring stugan några gånger och sade eller sjöng något och sen upp till vedbacken med henne.
Som minns jag inget förrän långfredagen, då skulle man inte tvätta sig för då skulle man bli oppäten av mygg på sommaren. Så gick tiden till påsk, då liksom jul kom det påskgubbar vilka än idag på vida trakter kvar i minne, lisom sagan om blåkullafärden. Påskafton då skulle hönsen vägas men ej se på vad de vägde, då orka inte räv eller hök med dem.
Pingst minns jag inget om.
Marie Bebådelsedag så skulle var man ur huse till kyrkan men åka skulle man förstås. det var en gammal plikt. Hade de inte hästar gick de långa vägar för att —- sig häst.
Midsommarnatt då skulle man vara ute och dra musten ur den andres ägor och dra åt sig själv. Hur det gick till att dra musten ur ägorna för den andre. Då skulle man vara i blotta linne och ha ett lakan över sig som skulle släpa över åker och äng, så skulle man egentligen ha en kärna med sig, att vrida daggen i. Detta skulle ske midsommarnatt.
Trefaldighet då skulle man ut till trefaldighetskällor och dricka vatten.
Så hur namnsdagar och födelsedagar firades. Det var att gå till skogen och söka reda på en grann enrisbuske och kläda den med allt mycket grannlåt som kan tänkas och binda fast de paket man ville ge den eller ock lägga bredvid och så skriva gratulationer och kort med bibelspråk och sjungning på natten eller tidigt på morgonen. Det har varit så långt jag minns tillbaks. Och så födelsedagsgubbar och namnsdagsgubbar, men jag tror det håller på att dö ut, sånt där gammalt.
Födelsedagar har knappast firats här, enl alla andra sagesmän.
Ingen obehörig skulle få gå in i en annans ladugård och kom nån in, då skulle man skynda sig att kasta en eldbrand efter dem för att dämpa eller stänga onda makter. Men skedde någon olycka, då var genoom den eller den. Den tron lever nog lite än i våra dagar.
”Om det dröp av saker, så hönan fick blöta näbb på mossa sidan av väggen Matiasdagen, då fick oxen dricka ur plogfora Valborgsmässodagen”
Innan spinningen kom igång så var det ju att bråta linet och skäkta och häckla. Detta skedde för det mesta om kvällarna när bygdens ungdom gick från den ene till den andre tills det var färdigt med bråtningen överallt. Kalas förstås och så har det ju varit in min tid och din, som var brud, den skulle det då dansas med. Brud kallas den, som var inne och gav ut bråthåslor.
Sagesman och upptecknare: Mina Larsson
Kommentar
Anders Larsson Sommarberg föddes vid Sommarmossen 1821-10-08. Hans far Lars Larsson (f: 1779), flyttade dit vid sekelskiftet med sina föräldrar. Farfar Lars Jansson (f: 1745) och farmor Cathrina Hansdotter (f: 1753). Lars Larsson gifte sig med Anna Ersdotter från Hjulsjö och lade sedermera till efternamnet Sommarberg. Berättelserna ovan stammar således från tidigt 1800-tal från platsen Sommarmossen (se bild).
Sommarmossen i södra delen av Ljusnarsbergs socken
