Kategori: Den vedervärdiga mördaren

  • 11. Mordet nedom Sundsberget

    11. Mordet nedom Sundsberget

    Maria anlände tidigt till Holmsjön där den låg på gränsen mellan Danshyttans skogar och Hjulsjö socken. Hon hade tagit sin vila högst upp på Skinnkullen och låtit den uppstigande solen värma hennes rygg medan hon väntade på att se sitt resesällskap komma gående på andra sidan sjön. Tvärs över vattnet låg Holmsjöbråtar där gårdsfolket börjat ordna med de bestyr som alla dagar började med. På långt håll såg hon två förväntade gestalter som rörde sig genom det bleka morgonljuset, varför hon började samla sina tillhörigheter för att genskjuta dem på platsen Peter Ålund tidigare bestämt. De tre mötte upp i södra änden av Holmsjön och Ålund tog genast ledningen som den mest resvane av dem. Han talade om tåget, om tiderna, om hur de skulle ta sig vidare till Arboga och sedan mot Stockholm över Mälarens vatten. Han hade gjort resan förut, visste var man kunde övernatta, hur man om behovet fanns, kunde få arbeta till sig en fartygsbiljett och om Stockholms alla möjligheter. Carl Fredrik Tunander lyssnade med öppet ansikte, ivrig, nästan barnsligt förväntansfull. Maria höll sig tyst och betraktade dem båda när de begav sig söderut på stigarna mot Nora.

    Efter en lång dags färd till fots, passerade de runt staden utan att stanna och slog sig ned i en hage vid sjön invid Kristinelund. Emellan deras vila och vattnet, låg rälsen som ett nytt och främmande sår genom landskapet med sliprar av färskt vitt virke. Efter att ha ordnat med granris för natten så låg de med sina knyten som kuddar och småpratade om framtiden tills sömnen tog över. Natten passerade till tonerna av en storlom som ropade ensamt över Norasjön.

    I den arla gryningen väcktes de av tågvisslan. Peter Ålund satte sig hastigt upp och såg hur loket strax kom rullande förbi framför dem. Han reste sig långsamt men tog inga steg och tystnaden bredde ut sig mellan dem. Det var för sent att resa med det tåg som passerade och de kunde inget göra åt den saken. Maria som nu också rest sig, stod stilla med händerna knäppta framför bröstet och betraktade de båda männen. Carl Fredrik log ändå förväntansfullt efter möjligheten som farit utan dem. Att de skulle få vänta på ett nytt tåg eller gå sträckan gjorde honom inget. Han var inom sig på en resa, på ett äventyr. Ovetande. Maria såg Ålund ge henne ett snabbt ögonkast som bara hon lade märke till. Hon visste vad som väntade senare under dagen, och just därför kändes varje ord mellan dem som något skört och skulle vägas med försiktighet.

    Det var Ålund som föreslog att de skulle gå in till Nora igen. De behövde något litet att äta innan de kunde fortsätta. Nu var det till fots de skulle ta sig fram och Ervalla låg ändå två mil söderut. Ålund tarvade minst en kopp kaffe innan de begav sig. Gärna också något blankt till. Han visade dem till en krog som låg nära järnvägen han besökt flera gånger han arbetade på Hammarby bruk. Ett av de ställen där resande tog in före nästa avgång. Där satt järnvägsfolk, rallare och handelsresande. Män som ingen i stan kände och som hellre inte saknade när de reste vidare. Det var just därför det blev Ålunds val. Här ställde ingen frågor. Här mindes ingen ansikten. Rummet var lågt i tak, luften tung av rök och kokkaffe. Golvet var mörkt av det som spillts genom åren och många stövlar som aldrig torkats av. Vid ett bord skrattade några rallare högt, vid ett annat satt en ensam man med en resväska av läder och skrev i ett häfte. Maria kände blickarna på sig från främmande män från främmande håll. Men hon var van vid krogar och lät dem inte rubba sig. De drack kaffe. Ålund bad om brännvin, men värdinnan vägrade med hänvisning till helgdagen. Han log som om det inte betydde något. Han såg sig omkring efter ansikten han inte ville hitta bland alla människor, tills hans blick stannade på Carl Fredrik som satt mittemot. Den yngre mannen var rastlös, talade om Stockholm, om arbete, om att tjäna mer än hemma vid gruvorna.

    När de lämnade krogen gick de till kyrkogården vid brandstationen. De satte sig på en bänk under björkarna för att låta en regnskur hinna förbi innan de begav sig. Människor på avstånd passerade dem på väg till gudstjänst, prydligt klädda, ovetande om att tre främlingar satt där och planerade en ny framtid. Ålund såg på Carl Fredrik och mindes brevet, lögnen och hur lätt den unge och hans föräldrar hade trott honom. Hur enkelt det varit att locka honom bort från hemmet. Han visste att Carl Fredrik visste för mycket. Om stölderna. Om Hammarby. Om Botkyrka. Om Per Gustaf Tunander. Carl Fredriks äldre bror som nu vilade i kärret på Ingelshyttans skog.

    Vid niotiden gick de söderut längs banvallen. Rälsen glänste i solen efter det regn som fallit och telegraftrådarna surrade svagt i vinden. Människor på väg in till gudstjänsten mötte dem. Inte sällan med en tyst blick på de som uppenbart inte delade gudstro och religiös underkastelse som påkallade närvaro i Nora kyrka, denna söndagsförmiddag. Peter såg molnen igen hopa sig och sade de torde söka skydd och gav samtidigt Maria ett snabbt ögonkast som för att uppmana henne. Hon replikerade plötsligt att hon minsann inte ville fastna under en gran resten av förmiddagen och ämnade fortsätta till Källarhalsen för ett riktigt tak över huvudet. Carl Fredrik noterade inte stämningsskiftet och gick tanklöst och tittade på omgivningarna som ramade in hans blivande äventyr. När Maria ökat takten så tittade han på Ålund som om efter besked. Vi viker av här, en rejäl gran är ett tak gott nog för oss, muttrade Ålund. Regnet hamrade ner på förmiddagen och först vid lunchtid sprack himlen upp. Ålund tittade på Carl Fredrik och sedan ner på sina händer under tystnad. De darrade inför det som måste skullle ske. Vi kanske skulle ha oss brännvin för resten av resan, funderade Peter. Kanske du kan hitta oss en butelj eller två i Nora, om jag står för betalningen? Carl Fredrik accepterade genast förslaget och begav sig. Ålund satt kvar tyst, händerna vilande på knäna, såg hur dropparna rann längs barken. Han tänkte inte på Stockholm, inte på arbete, inte på Maria. Han tänkte på vad som måste göras.

    Carl Fredrik kom tillbaka efter ungefär en timme och bar ena buteljen synligt i handen, som om han var stolt över sitt ärende. Han sade att han fått tag i brännvinet av en piga som bodde inne i Nora. En kvinna som enligt honom hade ett oäkta barn och därför gärna gjorde en god affär trots helgdagen. Ålund såg genast på hans gång att han redan smakat. Rörelserna var bredare, blicken blankare, orden något för snabba. Han hade druckit på vägen tillbaka. De satte sig åter under granarna. De tog några supar var. Brännvinet var skarpt och rått, men värmde. De satt tysta en stund, lyssnade till ljuden från banvallen. Röster hördes på avstånd och mellan träden syntes rörelserna. Folk som lämnade kyrkan, familjer och gårdsfolk som gick i samlad tropp, söndagsklädda och högljudda. Banvallen var den rakaste och jämnaste vägen till gårdar och torpställen söder om stan.

    De drack mer. Flaskans innehåll sjönk snabbt. Carl Fredrik började prata, igen om Stockholm, om arbete och lön, sedan om pengar. Han sade att han behövde resepengar och att han hoppades att Ålund skulle bidra med något, som hade det gott ställt. Inte minst efter alla de inbrott som Carl Fredrik visste att Ålund begått. Carl Fredrik lutade sig fram log och blinkade. Han sade att han visste mer än han låtsats om. Om Hammarby. Om stölderna våren innan.

    Ålund som samtidigt försökt dricka sig till sig modet att släcka ett liv, fick nu tillsammans med brännvinets verkan den gnista, det mod, som behövdes. Ålund lät sig framstå lite mer berusad än vad han var. Reste sig lite fumligt och tog ett par steg framåt för att kissa, medan Carl Fredrik fortsatte föreslå att en liten del av Ålunds penningar skulle komma honom till godo inför stockholmsäventyret. Ålund knäppte gylfen och dolde väl hur han samtidigt drog kniven ur sin slida där den hängde under skjortslaget på hans höft. Han vände sig om och tog några steg fram, gav Carl Fredrik en örfil, hård och oväntad. Slaget kom snett uppifrån över kinden. Innan Carl Fredrik kom till sans, tog han honom i håret och drog honom bakåt från där han satt. Orden kom genom sammanbitna tänder: Du måste dö nu! Carl Fredrik skrek högt när hårsvålen protesterade under Ålunds kraftfulla drag och försökte bända lös fingrarna ur greppet om hans hår. Samtidigt använde Ålund kniven. Utan att släppa greppet om Carl Fredrik, föll han ner på knä för att nå fram med kniven. Han stack. En gång. Sedan flera. Mot bröstet. Mot magen. Carl Fredrik vevade med armarna som skydd men till ingen nytta. Han skrek av den nya tillfogade smärtan. ett kort, gällt ljud vid varje hugg och stick, men tystnade snart. Efter någon stund låg han stilla. Han hade ingenting mer att säga och han gick ur tiden med en suck.

    Ålund satt kvar en stund. Andningen lugnade sig. Han såg sig omkring. Regnet hade börjat falla igen. Ingen hade sett dem. Ingen hade hört. Han släpade kroppen åt sidan, ned i en liten svacka i marken nära ett smalt vattendrag. Han täckte den med granris och kvistar. Sedan tog han Carl Fredriks skor och mössa och bytte till sig det som passade. Ur knytet Carl Fredrik burit, tog han kläderna de haft gemensamt. Rock, byxor, väst, kalsonger, halsdukar, ett par nya hängslen. De persedlar han dömde ut, grävde han ner i den lösa jorden. Det sista brännvinet drack han upp och kastade ut flaskan i skogen.

    På eftermiddagen gick han ned mot järnvägen och fortsatte söderut. Vid grindstugan Källarhalsen mötte han Maria som stod och väntade. Hon såg honom i ögonen länge under tystnad, men frågade till slut varför han dröjt så länge. Ålund log och svarade lugnt att nu är det gjort. Ingen kommer få veta. Låt oss fortsätta. De gick under tystnad längs banvallen medan de skingrande molnen släppte fram en kvällsvarm sol. Rälsen glimmade svagt, som om den vittnade om vad som passerat. Ålund kände hur banvallen bar honom bort från skogen, bort från svackan, bort från det som nu låg gömt bland granrötter och regnvatten. Maria gick tätt intill honom. Hon sade inget, men hennes steg var tveksamma som att hon nu kände att något förändrats inom henne. Det som som Ålund hade gjort, hade skett med hennes vetskap och därmed var hans skuld delad med henne. Ålund mötte hennes blick en gång till och där såg hon en beslutsamhet som skrämde henne mer än länsman.

    Bakom dem drog vinden genom träden och rörde vid de kvistar han lagt över en kropp i en skreva bredvid en bäck. Där i sluttningen nedom Sundsberget. Långt bort hördes ett tåg vissla, på väg norrut, mot Nora, mot människor som ännu inget visste.

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 5 / 5. Vote count: 5

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat helt fritt är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande.

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe via Swish här till höger – >

    För en överblick av platser och ställen för brott och mord,se länk (uppdateras löpande efter varje kapitel)

    Google Maps med pins för brotten

    Carl Fredrik Tunanders mordplats, söndagen den 1859-07-11

    Mordplatsen är ganska väl utredd och utifrån vittnesbeskrivningar om var kroppen hittades utifrån geo-kartor, Platsen där Carl Fredrik Tunander mördades är således inom 50 meter fastställd.

    Kommentarer:

    De tre personernas rörelser och förehavanden från Holmsjöbråtar förbi Nora till Stockholm, samt mordet och mordplatsen är noggrant beskrivna genom förhör och vittnen, samt ett erkännande om mordet av Peter Ålund. Detta föranleder vara ovan kapitel (liksom tidigare kapitel) väldigt nära händelserna på sluttningen nedom Sundsberget. Men i detta fall, så är Maria Ersdotters delaktighet i mordet min skapelse. Den är min tolkning allena om vad som fanns mellan raderna i rättsprotokollen och hon blir aldrig åtalad för delaktighet i mordet på Carl Fredrik Tunander. Hon har heller inte på något vis erkänt något samröre eller kännedom om mordet på Carl Fredrik Tunander.

    Vad som redovisas:

    Hon gick i förväg till Källarhalsen och väntade där tills Peter Ålund kom ikapp. Varför hon gick före, reddes aldrig ut av åklagaren. Vittnet som tillfälligt bodde på Källarhalsen och tog in kvinnspersonen från Kopparberget ger en dubbeltydig bild på huruvida kvinnspersonen väntade sig en – eller två – personer komma ikapp henne.

    Peter Ålund och Carl Fredrik Tunander tillbringar några timmar i skogen ovanför järnvägen där de tar skydd från regnet som drev Maria fram till Källarhalsen. Där blir enligt Ålunds erkännande Carl Fredrik alltmer aggressiv och krävande, varvid han mördar honom. Förutom denna min avvikelse om Maria är handlingen alltså väldigt nära det som skedde i Nora, mitt på dagen, denna söndag den elfte juli, 1859…

  • 10. Mörka moln

    10. Mörka moln

    Det var en blåsig junidag i Botkyrka socken då Ålund för första gången steg upp till prästgårdens farstu med sitt prästbetyg i handen. Marken låg torr och ljus kring kyrkan; rågåkrarna hade rest sig och i de låga dikena glimmade vatten från vårens sista smältning. Han kände hur pappret knastrade mellan fingrarna, det tunna arket som bar ett namn som ej var hans eget, men som nu var hans enda sköld. Kyrkoherden, en man med tunna grå polisonger och ett ansikte som sett många fattiga vandrare komma och gå, tog betyget, justerade sina glasögon och lät blicken löpa över raderna. Han sade, att mannen var i arbetsför ålder och syntes vara frisk nog att göra nytta. Men han tillade, att innan någon kunde skattskrivas i socknen, måste han visa flit och stadga, så att menigheten ej tog in lösdrivare eller lättingar. Ålund bugade djupt, som sig bör, och sade att han gärna tog arbete varhelst det bjöds.

    En ung man i Södermanland, som kunde föra en hyvel och en såg med säker hand blev ej sysslolös länge. Inom kort gick han som daglejd på Lindhofs ägor, där han lappade ladugårdsportar, byggde gärdesgårdar och satte nya dörrposter i torp som länge stått i drag. Hans händer var hårda av gammalt arbete, och han arbetade med tyst envishet, så att folk snart sade att den nye från Bergslagen var en stillsam och duglig karl.

    Ålund var nu inneboende hos Tunanders på torpet Hagen vid västra stranden av sjön Aspen. Huset var lågt, timrat och rödmålat, såsom de flesta i trakten, och torvtaket bar en grön krona av mossa och späda strån som sträckte sig uppåt. Skorstenen reste sig i mitten, svart av sot, och kring knutarna klängde vildkaprifol och humle. All mark runt torpet var odlad; åkrarna låg som smala remsor mellan stenrösen och sluttningen ned mot sjön var sedan länge kalhuggen. De stora träden hade gått åt till ved, och nu stod där endast sly och unga björkar, som redan var intecknade till kommande vintrar. Inne i huset var det trångt. Ett kök och en liten kammare rymde hela familjen, och ändå hade man givit Ålund en vrå i köket, där hans persedlar låg vikta bredvid knytet och vandringsstaven. Han sov på golvet under ett fönster där svalkan gjorde sömnen behagligare dessa junidagar 1859. På dagarna stod dörren öppen mot gårdsplanen och enda anledningen till att stänga var myggens enträgna försök att ta sig in.

    En afton, då arbetet var slut och solen ännu stod så högt att den lyste över Aspens blanka vatten, satt familjen ute på gräset framför torpet. Fadern i huset, Erik, hade lagt ifrån sig yxan, barnen lekte tyst med pinnar och stenar, och hustrun satt med händerna i knäet. Trött efter dagens sysslor. Då tog Erik fram ett brev, vars sigill redan brutits. Han såg på Ålund och sade, att han ju kunde läsa bättre än de, och om han ville vara så god att läsa högt, så att de fick veta vad deras föräldrar skrivit. Kanske kunde han också skriva svar om han fann det mödan värt. Förutom Erik och Ålund så visste ingen att personen som skulle läsa brevet var annan än brodern till husbonden på Hagen. Inte ens frun eller barnen. Ålund tog brevet och kände hur papperet darrade lätt i hans hand. Han började läsa högt, med lugn röst, men efter några rader stannade han till. Hans ögon hade sprungit före orden, och han såg något som fick hjärtat att slå hårdare. Han lät tungan snava, låtsades staka sig, som om bokstäverna varit otydliga, och tog sig tid att tänka. I brevet stod, att lillebror Carl Fredrik avsåg lämna Hjulsjö, trots sina föräldrars nej, för att följa efter sin äldre bror till Botkyrka. Där hoppades han få uppehälle hos Erik tills han fann eget torp.

    Med ett sådant besök skulle allt Ålunds verk rasa. Carl Fredrik kände Per Gustaf väl och han skulle ifrågasätta att brodern slagit sig ned i Närke. Det kunde väcka Eriks misstankar och han var stor och stark. Lögnens väv var tunn, och detta brev drog i dess trådar.

    Ålund såg på familjen, som satt väntande, och började tala igen. Han lät orden flyta, men de var ej de som stod skrivna. Han talade om faderns svaga hälsa, om moderns oro för skörden, om grannars flyttningar och små nyheter från hemtrakten. Han strök allt som kunde väcka misstanke, och lade till sådant som lät rimligt och vardagligt. De nickade, sade att det var som väntat, och frågade inget mer. När han lagt ifrån sig brevet, reste sig familjen och tog itu med kvällens sysslor. Kon skulle mjölkas, redskap bäras in, barnen tvättas inför nattvilan. Sjön låg stilla och dimman började krypa upp från vattnet, medan en ensam trast sjöng i slyet vid stranden. Ålund gick in i köket, satte sig på sin bänk och stirrade länge in i glöden från spisen. Tankarna snurrade kring den nämnde brodern, kring prästbetyget i hans knyte, kring namnet som han bar som ett lånat kläde. Han låg vaken långt in på natten. Hörde husets knäppningar, vindens sus i torvtaket och ugglans rop över sjön. Men när han väl somnade, gjorde han det tungt och djupt. I sömnen låg en plan klar, som en stig genom mörk skog, och han visste att han nu måste gå den om han ej skulle förgås.

    Redan dagen därpå satte sig Ålund vid bordet i köket hos Tunanders och tog fram papper, bläckhorn och penna. Morgonsolen föll snett genom de små fönstren och lyste på väggarna. Hans hand darrade ej när han började skriva; lögnens konst var honom nu lika naturlig som att andas. Han skrev i Per Gustaf Tunanders namn och handstil sådan han trodde den borde vara. Han berättade att bröderna såväl som Ålund hade gott om arbete på Lindhofs ägor, och att utsikt fanns att snart få ett torpställe. Carl Fredrik kunde räkna med samma möjligheter om han ämnade bege sig till Södermanland. Men han lade till en omständighet som han själv funnit ut: då Ålund om några veckor ämnade resa hem till sin gamla mor kunde han passera Rishöjdberget och lämna Carl Fredrik resepenningar. Om denne väntade med avresan kunde han slippa gå till fots och i stället taga ånglokomotivet till Arboga och därifrån ångfartyg vidare till Hagen och Lindhof. Per Gustaf skulle också be Ålund göra honom sällskap på återresan, så att Carl Fredrik ej behövde resa ensam. När han skrivit sista raden lade han pennan ifrån sig och satt länge stilla. Han visste att han nu bundit sig vid sitt eget bedrägeri och att varje steg måste mätas.

    Det var två veckor senare, till måndagen den fjärde juli 1859 på eftermiddagen han hade anmält till Lindhofs rättare, samma dag som brevet skrivits, om att få resa hem till sin mor i Bergslagen. Hon var döende, hade Ålund lagt till som om för att lägga tyngd till sin begäran. Rättaren som varit belåten med hans arbete hade givit honom tillstånd att avlägsna sig några veckor från datumet Ålund avsett resa. Nu var dagen här och han hade packat sitt knyte på morgonen, tog farväl av familjen och sade till Erik Tunander att han ämnade in till Stockholm där ett välbetalt arbete sades stå att finna. Det var ännu en lögn, men den gick obemärkt förbi. Han kunde inte säga att han skulle hemåt i akt att förhindra sig avslöjas…

    Mot Lönnfall, Ljusnarsbergs socken, juli 1859

    Resan tog sin riktning från torpet Hagen nordost upp till Fittja, där Mälarens vatten låg grått och krusigt under sommarmolnen. Ångfartyget Tessin som pustade och fräste vid bryggan och var klar för avgång. Med de få mynten han hade, så erlade han den penning som krävdes för enkelresan in till Stockholm. Väl i land var stegen korta till mälartrafikens ångfartyg. Efter en kort diskussion med den strama styrmannen så fick han borda ångfartyget Arboga på en gång inför morgondagens resa till staden med samma namn, mot att han skurade däcken och bar vatten under kvällen. Vid lunchtid tisdagen den femte juli gick han i land i Arboga. Stadens myller med allehanda människor i rörelse mätte sig inte mot det nyss lämnade Stockholm. Här gick han endast några kvarter norrut från fartyget, till järnvägsstationen i utkanten av staden där tåget stod beredd inför avresan västerut. Resan tog några timmar till Dylta där ett tågbyte lade till någon timme upp mot Nora stad. Han gick Kungsgatan norrut och ryste av obehag när han passerade kronohäktet där det låg i skugga bakom kyrkans torn. Om de hade vetat vad han gjort och nu avsåg att göra skulle länsman inte nöja sig med tjugoåtta dagar på vatten och bröd. Ålund sträckte ut stegen på vägen norrut, som om han fick bråttom att lämna Nora bakom sig för gott.

    Natten till onsdagen den sjätte juli tillbringade han hos ett torparfolk vid Bergsmanshyttan. Husfolket visste vem han var då de hade gjort affärer förr. Med en blandning av rädsla och respekt tillät de honom övernatta i köket så länge han fortsatte tidigt dagen därpå. Det sades vara folk omkring som letade efter Ålund med frågor om händelserna vid Hammarby bruk och han gjorde bäst i att hålla sig från vägarna. Att han vågat sig rakt igenom Nora på en eftermiddag utan att någon upptäckt honom var av turen given.

    Peter Ålund nådde Lönnfallet torsdagen den sjunde juli men höll sig utanför gården bland granarna. Spejade likt ett rovdjur, men såg ingen annan än hans mor och fästmö. Han visslade kort och Maria lystrade och såg sig om. Hon mötte hans blick och kom springande emot honom med ett leende. Efter kärleksbetygelser yttrade hon genast en önskan om att få följa honom till Stockholm för att där söka pigtjänst. Ålund svarade jakade utan att träffa något bestämt avtal om avresedag eller annat. Om Maria skulle med på resan, så behövde han revidera sina planer. Ännu en gång beredde han riskojan som så ofta varit hans boende vid besöken på Lönnfall och lade sig ner för att tänka. Modern kom ut och hälsade honom välkommen hem men fick inget mer sagt. De såg på varann. Båda förstod att det inte fanns något att säga. Det var folk ute och letade efter honom. Han bad modern skicka ut fästmön Maria. Han behövde inviga henne, men visste inte hur och i vilken omfattning. Men han kunde åtminstone se till att hon följde med till Stockholm, men att hon då måste möta honom och Carl Fredrik vid Holmsjön om några dagar. Om hon inte var där på morgonen lördagen den åttonde juli så fick hennes besök i Stockholm anstå och en ny plan komma till stånd.

    Om eftermiddagen gick han de elva kilometrarna västerut till Rishöjdberget där han såg husfolket ute på åkern. Erik den äldre, hans hustru Catharina Persdotter, jämte barnen arbeta med grödorna utanför torpet efter avslutad daglejd. Han vågade inte gå fram till dem, men vinkade och pekade mot ladan som om hans avsikt var att ta sig dit. Erik den äldre förstod och nickade sitt bifall. Väl inne på logen beredde Ålund en sovplats med det hö och den säckväv som fanns tillhanda. Han tillbringade kvällningen på logen och funderade vidare på den plan där fästmön Maria nu blivit indragen, då Carl Fredriks ansikte plötsligt dök upp i dörrspringan. Han klev in och vände runt hö och väv för att lägga sig bredvid Ålund, ivrig om att få höra om bröderna Per Gustaf och Erik den yngre, arbetstillfällen vid Lindhof och allt annat av värde för den reslystne, helt oförmögen att lägga band på sig. Frågorna smattrade fram och Ålund svarade med den bedrägliges förmåga att ligga så nära sanningen som möjligt men att undvika det som inte kunde nämnas. Ålund berättade utan samvetshinder om livet i Södermanland, att brodern Per Gustaf fått erbjudande om ett eget torp och hälsade från honom att daglönen var avsevärt högre hos honom på Lindhof, än vad fogden eller gruvorna i Bergslagen kunde ge. Arbetet var dessutom behagligare för kroppen och risken för skador var få, samt att det fanns många pigor utan fästman. Natten förlöpte och först långt in i sommarnatten tystnade samtalen ut i sömn för dem båda. En av dem lycklig för en ljus framtid med torp och kärlek. Den andra grunnade på mörkare ting.

    På morgonen, på logens golv, fredagen den åttonde juli 1859 skrev Ålund till Carl Fredriks föräldrar på Rishöjdberget ett nytt brev i brodern Per Gustafs namn daterat veckan innan, vari lillebrodern uppmanades att komma till Södermanland där han kunde påräkna minst två riksdaler och sex skilling i dagpenning och goda förutsättningar för att kunna arrendera torpställe. Ålund förseglade och adresserade det till torparen Erik Gustaf Tunander. Böjde och vek det lite lätt fram och åter för att ge kuvertet den patina som papper får, efter ett par dagars vistelse i en ficka som rest tvärs över Svealand. De gick tillsammans över tunet upp till torpet. Carl Fredrik gick med sprittande steg, uppsluppen och glad över ett nytt äventyr. Ålund gick tyst bredvid, tyngd till sinnet. Spanade efter ovälkomna besökare som kunde känna igenom honom, men också för det som komma skulle. Väl inne hos Tunanders, så var det modern som tog brevet ur hans hand. Erik den äldres skolgång hade inte resulterat i någon vidare läskunnighet men han satt bredvid och väntade otåligt på dess budskap inför att det öppnades och genomlästes. Samtidigt så började Carl Fredrik genast laga sig i ordning för avfärd. Han visste att föräldrarnas tidigare motstånd mot hans äventyr österut nu skulle blekna efter broderns besked om framgång.

    På fredagseftermidagen lämnade de Rishöjdberget och gick söderut över Stjärnfors utmarker inom Hjulsjö socken i riktning mot Holmsjön. Där skulle de möta Maria Ersdotter som ville följa med Peter Ålund till ett bättre liv. Efter några kilometer, halvvägs till mötesplatsen vid jordtorpet öster om Holmsjön tog de nattvilan på tillskuret granris under en molnfri natthimmel. Carl Fredrik somnade fort med den naiva förväntan ett nytt liv gav. Ålund låg vaken länge men oroade sig inte längre för det som behövde göras. Han kände ingenting. Bara ett kallt beräknat lugn. Imorgon om aftonen skulle det inte längre finnas något att oroa sig för….

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 4 / 5. Vote count: 3

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe via Swish här till höger – >

    För en överblick av platser och ställen för brott och mord, se nedstående knapp till karta med pins (uppdateras löpande efter varje kapitel)

    Google MyMaps med pins för brotten

    Lindhovs herrgård på Botkyrka hembygdsförening:

    https://www.hembygd.se/botkyrka/plats/26616/text/8539

    Häradskarta över Lindhof

    Torpet Hagen något norr om herrgården, som Erik Tunander (den yngre) arrenderade 1859 och Peter Ålund tog sin tillflykt till efter morden på bröderna.

    Ångfartyget Arboga II

    Trafikerade Mälaren mellan Arboga, Strängnäs och Blasieholmen, Stockholm från 1848

    Källa: https://digitaltmuseum.se/011015407337/fo113934c

    Fartyg: ARBOGA II
    Bredd: 6,14 meter
    Längd: 36,86 meter
    Maskinstyrka :200 ind hkr
    Regnr: 1739
    Rederi: Arboga Rederi AB
    Byggår: 1848
    Varv: Motala Warf i Norrköping
    Konstruktör: Carlsund, Otto Edward

    Tidstypiskt ångfartyg

    För persontrafik i det inre Mälaren vid Stockholm under 1850-talet

  • 9. Kärret i Ingelshyttans skogar

    9. Kärret i Ingelshyttans skogar

    Det började som så mycket annat: med brännvin. Både Peter som Per Gustaf tyckte om berusningen. Vid Hammaren hade de stannat, för där fanns alltid något att köpa. Så länge man inte ställde frågor. Två halva stop fylldes, klara och kalla, och därtill ett kvarter som de drack upp stående innan benen hunnit bli tröga av spriten. Peter kände hur värmen spred sig i kroppen, hur världen fick sina konturer mjukare och hur orden föll lättare. Det var så han föredrog det: Tillräckligt för att känna sig säker, aldrig så mycket att han tappade räkningen.

    En torsdag i maj 1859, återvände de till Rishöjdberget med en sparad butelj för gubben Tunander. Nyfunna vänner med planer som skulle mätas mot den gamles erfarenhet. De talade om resor, om Stockholm, om möjligheter längre bort där ingen kände deras namn och man inte behövde se sig om över axeln efter länsman. På Rishöjdberget stannade de över natten men gubben Tunander själv var inte hemma så de gjorde slut på buteljen dem emellan. Tunanders hustru fick också smaka vilket gjorde henne talför. Som alltid när hon talade om äldsta sonen Erik Tunander – Per Gustafs bror som bodde mellan Stockholm och Mariefred – gjorde hon det med ett kallt leende som inte var utan beräkning. – Han är ful i själen, sa hon. En skälm. Men han förstår sig på folk som er. Peter lyssnade noga. Han gjorde alltid det.

    På fredagen så var de uppe tidigt för att bege sig ner till Lönnfallet för att besöka modern och fästmön Maria. När de anlände till torpet, så skymtade den gamla kvinnan luta sig mot dörrkarmen framför en okänd man. De satte sig på huk och iakttog samtalet innan de backade tillbaka in i granskogen för att vänta på att modern skulle lämnas ensam. Den övergivna riskojan Peter övernattat i flera gånger förr, behövde lite reparation efter vintern och bereddes med nytt solvarmt granris. De skulle nog behöva stanna en natt hos modern och sedan återvända till Rishöjdberget på fredagen istället. Lillebror Carl hade haft planer på ett inbrott och ville få Ålund och Per Gustaf att bistå i kuppen. När mannen gått sin väg lät han Per Gustaf gå fram till huset. Själv stannade Ålund i skogen utanför, dold. Han ville veta vem mannen var och vilket ärende han gjort sig på Lönnfall innan han visade sig. Modern var sjuklig fick han höra och hade behövt hjälp. Det rörde honom mindre än han lät påskina. Han tillät ändå Per Gustaf att laga gärdesgården, ett sätt att visa sig nyttig, ett sätt att hålla henne lugn. Maten bars ut till honom. Han tog emot den utan tacksamhet, som något han hade rätt till. Per Gustaf kunde övernatta i torpet. Det var ingen länsman som sökte honom.

    Tillbaka på Rishöjdberget dagen därpå. Carl hade berättat om sina inbrottsplaner i detalj, där de låg på logen. Peter hade hört det med ett halvt öra och kände ingen lockelse till att delta. Men noterade tyst i sitt minne hur de skulle gå tillväga. Han lämnade bröderna till sitt värv och tog några dagar i hjulsjöskogarna på egen hand. Folk letade efter honom. Det kunde vara väl att undvika gruvfolket på Rishöjdberget, så han gick ner till den gamle Eric Sjöberg. Där kunde han vila tryggt någon liten tid. Och Eric bjöd gärna på brännvin.

    På pingstdagen, 1859, var Per Gustaf och Ålund på väg mot Stockholm. Ålund hade passat på att hämta och sälja lite persedlar han hade gömt under en loge i Gränshyttan och hade respengar för dem båda. Den äldre brodern Erik kunde de få bo hos utan att Ålund riskerade gripas och ett prästbetyg kunde han själv förfalska som så många gånger förr. Men först ett nytt besök på Lönnfallet där riskojan blev deras övernattning. De satt i kojan, han och Per Gustaf. Skyddade av ris. Maria kom med mat, med kortlek, med visor. De spelade, skrattade. Peter höll räkningen. Han visste hur mycket som fanns kvar i flaskan. Han visste också att resan krävde pengar.
    När morgonen kom hade Maria redan lämnat dem och när kaffet uteblev, så började otåligheten krypa. De tog sina sista supar, packade sina saker i knyten och började bege sig mot Stockholm. Först en vid sväng förbi Lönnfall, över vägen och ut i skogen igen. Stigen förde dem ner söderut genom blåbärsriset på västra sidan om de sanka områdena framför tjärnen i Ingelshyttans skog. Redan några kilometer från moderns torp började sankmarken breda ut sig, tills det blev till ett kärr. Öppet och stilla. De satte sig vid kanten på de torra tuvorna för att vila i solen trots myggen. De surrade för fullt och tog sin tull av deras hud. Ålund jagade dem med handen utan egentlig avsikt eller allvarligt försök att träffa någon, medan Per Gustaf började tälja vidare på en vandringskäpp som han skurit tidigare på morgonen. Det gick alltid att göra en käpp bättre.

    Det var där samtalet skiftade. Tystanden bröts av ett äskande. Per Gustaf ville ha mer pengar. Han ansåg sig ha rätt till dem. Peter tog fram två fem-riksdalerssedlar och bjöd honom. Det var vad de kommit överens om. Men Per Gustaf ville ha femton. Ålund log, det där tunna leendet han bar när han ljög utan att anstränga sig. – Du får mer sedan, sa han. Det går åt penningar till resan. Som jag står för. Han räknade upp vad han redan gett till honom: Rocken från Hammarby, klockan, småpengar. Han gjorde bokslut över deras gemenskap, som om vänskap kunde vägas i silver och tyg. Per Gustaf tog inte emot de tio riksdalerna. Han blev rasande. Det gick fort då. Käppen kom upp. Slaget mot munnen. Blodet.

    Ålund ryggade tillbaka, sa inget. Förde förvånat upp handen mot munnen och såg blodet på fingrarna. Vände sig, böjde sig över vattnet för att tvätta sig. Då kom stenen bakifrån. Smärtan var vit och klar och bragte honom ur balans, så att han tog ett famlande steg rakt ut i kärret. Instinkt tog över. Raseri. Han vred sig om, tog sig upp och grep tag i stenen som låg kvar på tuvorna. Slog tillbaka och kastade sig över Per Gustaf. De rullade i leran och utbytte slag. Ålund hamnade överst. Per Gustafs kniv låg inom räckhåll på marken. Strax därefter i Ålunds hand. Han högg. Inte en gång. Flera. Om och om igen. Magen, bröstet, halsen, huvudet. Han högg tills motståndet upphörde. Det sista hugget träffade just ovan örat. Han kände hur kroppen under honom blev slapp medan han vickade loss kniven som fastnat i skallbenet. Per Gustaf var död inom kort. Oigenkännlig. Bloddränkt. Stilla.

    Peter satt kvar en stund bredvid kroppen. Tittade på den. Han kände inte sorg. Han kände inte ens skräck, inte genast. Han drack upp det sista av brännvinet. Sedan började han arbeta. Han skar upp kläderna, rev dem i stycken. Tog av byxorna. Tog klockan. Tog Per Gustafs prästbetyg för resan till Botkyrka – han hade ju inget eget. Samt små saker ur knytet. Kroppen vältes ner i kärret och täcktes med ris. Kläderna grävde han ner i gyttjan. Allt gjordes metodiskt. Han hade gjort värre saker förr, även om han inte ville kalla dem så. När det var klart gick han tillbaka till riskojan uppe vid Lönnfall. Måste tänka. Planera. Han kröp in, lade sig ner och började gråta. Gråten var inte för Per Gustaf, utan för det besvär som nu väntade. För risken. För ensamheten.

    Efter en stund kom Maria ut, bärande kaffe och mat. Hon sade, att hon varit där två, ja tre gånger, men ej sett någon. Hon hade ropat, men ingen hade svarat. Hon frågade vad det var som felade honom när hon sett spåret efter tårarna. Varför verkade han där så besynnerlig? Han svarade henne att de tänkt att hon ej skulle komma ut om morgonen och att de därför gått nedåt vägen mot Högfors. Där, sade han, hade han blivit så sjuk och konstig, att han måst vända om, medan den andre fortsatt, och han hade visat honom över skogen. Lovisa sade åt honom att dricka kaffe och äta litet, så skulle det nog bli bättre. Hon sade att han väl var hungrig, klockan var över elva på dagen. Han nekade först, men förtärde dock något av det hon hade med sig. Hon lämnade mat och kaffe kvar hos honom och gick sin väg. Efter en stund kom hon åter, nu med gumman, hans gamla mor. Också hon frågade vad som felade honom, men Ålund blev henne svaret skyldig. De skulle till Stockholm, började han förklara, men han hade blivit så sjuk att han måst vända om. Modern sade att det kunde hända han var drabbad av något värre. Maria hade berättat hur besynnerlig han varit nyss så att hon tagit käppen i näven och gått dit till honom. Trots att hon själv var skröplig och usel. Hon hade tagit med sig litet småsaker som han skulle inta. Medicin. Då skulle han nog bli bra.

    Fler frågor ställdes. Kanske sörjde han därför han ej vågade vara hemma? Modern frågade honom, om det var så att han var skyldig till det som sades, det som han skulle ha stulit vid Hammarby och på andra platser. I så fall borde han bära igen godset det och be om förlåtelse? Be om att få arbeta hos dem i förlikning? Hon bad honom innerligt att ta reson. Sade att om han aldrig mer skulle göra något illa, såsom hon så många gånger förmanat honom, så kanske han kunde stanna i ro. Hemma på Lönnfall. Ålund nekade till någon skuld om de brott som sades vara hans värv. Han sa till henne att till det som timat vid Hammarby var han oskyldig. Men även som oskyldig så hade de arresterat honom. En gång straffånge, alltid misstänkt. Han åt litet och drack ur kaffet, och sedan tog han avsked av mor och fästmö. De betraktade honom under tystnad när han gick rakt österut. Mot Ramsbergshållet.

    Efter en middag i Resta by, utanför Ramsberg, gick han ner mot järnvägen och fick plats på tåget mot Arboga, där han köpte billigaste biljett med ångfartyget till Strängnäs. Sedan till fots längs landsvägen till torpet Hagen i Botkyrka socken där Erik Tunander bodde. Där skulle han äntligen kunna vila ut.

    Botkyrka socken, juni 1859.

    Erik Tunander blev först överraskad över sin brors besök. Erik hade inte träffat Per Gustaf sedan han var barn och nu var han en vuxen man, ståendes framför honom. Men sedan berättade han att han var flyktig, vad han egentligen hette, att han hade ett prästbetyg som han köpt av Per Gustaf för att kunna få bo hos sin bror utan att länsman visste. Ålund sade det lågt, nästan som om orden ej var ämnade att nå längre än till sin egen mun. Medan han talade vred han mösskanten mellan fingrarna, som att förstärka sin sårbarhet inför de granskande ögonen. Att uttala namnet Per Gustaf väckte minnen av allt blod men det Ålund kunde enkelt trycka undan dem. Brodern Erik kunde inte få veta. Naturligtvis inte. Men det var inte första gången han bar en lögn så väl och denna gång hade han repeterat historien under den långa resan så att den föll naturligt. Tunander såg på honom, först en hastig blick, sedan längre. Hans blick gled ej genast bort, utan stannade kvar som för att väga sanningen i det som sagts. Ålund märkte hur han rätade sig något och hur hans mun drog sig samman i ett tunt streck. För att ge berättelsen stadga, tillade han att Per Gustaf länge varit hans vän, att de arbetat tillsammans, delat både bröd och möda, och att han varit rörd av vännens trångmål och därför sålt betyget till Ålund. Per Gustaf själv hade anmält sig vara förlustig prästbeviset till kyrkoherden i Ljusnarsberg, Johan Alexander Söderberg, som snabbt författat ett nytt. Ålund avslutade med orden om att brodern begett sig till södra Närke för ett arbete…

    Erik Tunander stod där, stark i armarna, med blicken vaksam. Ålund visste att Tunander kände sin yngre brors leverne och frejd väl, från de brev som föräldrarna och han regelbundet fick. Han visste hans svagheter lika väl som hans karaktär och just däri låg Ålunds förhoppning. Tunander sade inget. Han tog några steg bort, sparkade undan en sten med stöveln och såg ut över marken. Så vände han sig om igen och sade, halvhögt, att det var illa beställt när unga karlar sålde sitt namn för pengar, men att världen nu för tiden var sådan. Han frågade Ålund efter betyget, men inte hur mycket som betalats för det. I det förstod Ålund att Erik valt att inte se för djupt i denna fråga. Lögnen höll och den var nu delad om länsmannen skulle efterfråga vem kommit på besök.

    Kärret vid Ingelshyttan låg stilla där långt ifrån dem. Dolt, tyst, som om det aldrig funnits.

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 5 / 5. Vote count: 4

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe via Swish här till höger – >

    Peter Ålunds skriftliga bekännelse från händelserna vid kärret i Ingelshyttans skogar

    Wid hammaren, förty han hade bränvin till sälja, der tjöpte vi 2, halfstops boteljer. fulla med brännvin, som vi ska hafva med oss hem, till Gubben Tunander, äfven ett qvarter som vi söp av, inna vi gik åt Rishöjdberge, vi fortsäte vår resa till, den Gustafs, gemm, när vi kom dit så var ej gubben hemma, der taltes vi vid om att resa till Stockholm vi var der öfver naten till andra afton; då kom vi öfverens att vi skole hällsa på Eric Tunander som bodde i mellan Stockholm å Mariäfred: för han skole vara så, uttom ordentlitt full i siälen: sade Tunandergubbens hustru så han jelper dig nog till det bästa, bara ni får talas vid å du talar om för honom hur det är för dig allt så blir ni nog snart öfverens: för han var en bra stor sjellm, medan har var hemma, sade honn: Sedan förssatte vi vår resa österut, det var om tisdagen före pingst om aftonen efter e som jag vill mines, å då tillbringa vi den natten uti skogen, dagen efter kom till till Lönnfall, då sa jag åt P. Gustaf gå in till min gamla moder, å hör efter huru det står till om hon lefver, äler hur dett är, han gik fram å jag stadna uti hagenn, en stunder efter, så kom han igen till mig å hellsa de mej; från gumman, att hon var ganska sjuklig: å då har han sakt till henne om ni vill så skall jag rätta upp jerdes gården der nere som jag jikk förbi imellan tekkta och hagen, medan vi vilar oss för ålund har ont i fötterna sade hann, det sade gumman skole vara bra till få jerddes gården laga, han börja på jerdsgårn åm eftermiddan äfven var hemm efter lite mat ått mig vi var der uti hagen om natten till andra dagen; då kom vi öfverens Per Gustaf å jag, att jag skole gå tillbaka till Rishöjdberge, till Carl för att han hade en stöld i fundament, som han ville, att jag skulle jelpa honom jöra, jag gick om onstes afton; efter mitten men ner jag, kom till Rishöjdberge, så var det grufvefolk der, så jag tordes icke gå fram; sedan gik jag till Eric Sjöberg men gik villse i skogen, så jag kom inte fram till stugan för om middags tiden om fredagen der var jag till söndag afton då förskafa han lite brännvin som vi söp der sedan gik ja, till lönnfalle men dett rusa äfter så jag la mig såfva i skogen till andra dagen, då gik jag till lönnfall då hade P.G spart brännvinet så det var velag tre qvarter qvar.
    det var om måndags afton eller andra pingst då taltes vi vid att vi skole fortsätta vårn redsa följande morgon, P. Gustaf och jag satte oss på en tufva inunder en gran, äfven skar åf några buskar å satte omkring os, ner det led till qvellen så kom Lovisa utt till os med lite mat, å då hade hon en kortlek i fikkann vi satt å roa os med, äfven en historia å visor, ner det led till klokkan 5 eller 6 om morgonen, så skole hon gå in å koka caffe ått os inna vi skole gå, vi satt qvar å spela kort om öl till vi skole komma till Ramshyta så skole han gå in efter, för ty mig tjiende dom, så dröide Lovisa så lenge, så klokkan var vill 8 å ingen kom med någott kaffe eller mat då tänkte vi att det var någon der ine – Opartisk som förhindra henne då sa vi till varandra P.G å jag, vi får vi har ej tid att venta lengre vi får vell gå in på vägen, å tjöpa oss kaffe å mat medan vi kommer nerått Resta byn; vi tar os några supar å så gik vi, vi lag, en fjerding väg der ifrån, på Ingelshytte skog och var det ett kjärr der sätte vi oss vid kanten, för der var vatten å vi var törstiga å vi äfven (…) der satt vi å resonnera om våra aferder, han ville att vi skole förse os med någon stöld der ner igenom Ramshyttan, så han skole få några bettre kläder till en så lång resa, men det ville inte jag, ina vi skole koma lengre uttför ut landet i mellertid så söp vi ur brännvinet medan vi resonera så bejerte han pengar af mig, som han, skole ha af mig 10 Rd mynt, som jag hade lofva honom, jag tar op två 5 Ricdalar å bjuder honom, som förut vi hvar öfverens om, men han ville ha 15, då sa ja du ska få mera sedan,, förty det går något åt till resan så jag blir mest utan till vi kommer fram, emedan vi aldrig komm till att gå å ta (,,,) på dom pängarna, som jag tog vid hammarby du skall vara nöjd för denna gång med, 10 Rd förresten så har du inte jort rett för mera du fick ju de blå klädes råken som jag tog vid hammarby ifiol sommar du sållde ju den å fick 25 rd daller för äfven jilpte jag dig till klockan som kostar mig 10 Rd daller den, ditt blir 45 Rd daler å mera smått som du har fått af mig. Så jag vill all inte vara sjyli dig något mira ner du nu får 10 Rd daler efter som du är oförnöjd, så kunde jerna få gå var du vill jag reder mig ändå, sade jag han tog ej imot peningar som jag biöd honom, ttan blefv ovetti på mig, å fulla tog vi på å bli emedan vi var fastande han hade en kjäp med en grofv krykka på, som han slår mig om munnen mäd, så näsan börja å blö på mig, men jag sa ingenting ändå utan lutar mig öfver, vatten hollet som vi satt jemte, för att tvätta bloddet av näsan då slår han mig bak i hufva med en sten ett jupt håll då vreds jag mig om å får äfven tag i en sten och slår han i hufvudet med, då fick han min baklänges under sig då får jag opp en liten fäll knif och hakka honom i hufvudet flera tag å (…) att han skole släppa mig men det jorde han inte då hög jag till ett å dett träffa honom förmodeligen vid örat i hallsen å han blef inom några minuter död, då blef jag rakt öfver gifven hur jag skole bära mig ått, då var det velag en jumfru brännvin kvar i botiljen det söp jag ur så tog jag knifven och skar opp kläderna å refv äfven dem så han hade bara sjortan på sig å vellta ner honom i kärre som vi satt i jämte, å kasta några risbuskar på honom å klädem gräfde jag ner i kärre, klokkan den tog jag igenn äfven byxorna – äfven hade h an små saker i mitt knyte dom behölt jag qvar, men (…) jag var så engslig så gick jag tillbaka till hagen der vi var om natten der la jag mig å gråta öfver händellsen som jag har jort velag (…) efter så kom Lovisa å sökte äfter os med kaffe å mat då sa hon jag har varitt hit 2, 3 gånger men inte har sett någon jag har hojia men ingen har svara, sade on heller vad feler det dig vara petter sade hon, då svarade jag vi tenkte att du inte skole komma så vi jik å ner vi kom på vägen ått Högforssen så blefv jag så sjuk å konsti så jag måste vända om å han gik jag visade honom öfver skogen sade jag, hon sade till mig Drik kaffe å ätt littte så blir fulle bättre du är vell så hungrig sade hon för ty klockan å öfver 11 på dagen å neij svarade jag eller heller förtärde jag någott som honn hade mäd sig hon lemna maten och kaffe qvar hos mig å gik hon om en stund der äfter som hom hon till backers å hade gumman med sig då frågade min gamla moder vad det felade mig då svara jag att jag inte visste vad det var ått mig vi skole fortsäta nån resa men jag blef så siuk så jag måste vända om sa jag, kan hända sade guma att du är (…….) Lovisa sa ner hon kom hem att du var så besynlig så jag tog tjäppen i näfven å ver gote knall mig hit till dig fast jag är slumer å uslig jag tog med mig litte små saker du ska taga inn sade hon så blir du fulle bra; eller sörjer du så myke för att du inte törs vara hemma, är det så att du är sjyldig till det som dom säger attt du har skola tagit vid Hammarby så bär igen det å bed dem om förlåtelse å bedom att du får arbeta ått dom i förlikning. Kjäre du mom du är saker till det så jör det jag bederdig å sielf aldrig något mera som du vet att jag så många gånnger har förmana dig före att du alldrig skole jöra något illa, så du nog vara hema sade min gamla moder, men jag sa att dett var jag oskyldig till vid hammarby, men om jag har varitt em så har jag lika väl blifvit arrestera emedan jag är straffa före å dem misstänker mig, jag åt lite och drak ur caffe, å sedan tog jag afsied af dem – jag fortsäte min resa till hella ågen.
    Der jik jag på locke motifven till Arboga på ångfartyg till Strängnäs sedan gik jag lannsvägen till hagen i bokyrkosoken till E. Tunander då fråga han mig var jag var hema jag tyker jag vi tjenes vi dig ade han är hema i bergslagen sade jag, då är du full ifrån mina hemtragter sade han då blinkade jag ått honom, då sade han kom ska vi gå ut bortikring egena med vi språkar det söndagen för midsomar då sa han till mig är inte du Ålund, jo svarade jag det är så, men jag har tjöpe betyg av Petter bror din jag är flykti sade jag

  • 8. Ett år i skugga

    8. Ett år i skugga

    1857 november. Peter vaknade innan ljuset hunnit tränga ner mellan husknutarna på Lönnfall. Den timmen var alltid förrädisk: allting låg stilla, men just därför kunde varje ljud bära. Han låg kvar en stund, stirrade upp i takets mörker, medan gårdagens brännvin låg kvar i kroppen som en matt hetta. Mer trötthet än rus. Bredsjöfall. Han behövde inte tänka länge för att veta att gårdagen skulle få följder. Det hade sagts för mycket, skrattats för högt. Någon hade sett honom gå med Jansson och Söderqvist visste, även om han aldrig skulle våga vittna mot honom. Söderqvist visste om Ålunds förmåga till våld i trånga utrymmen och skulle aldrig våga ta risken. Men någon annan hade kanske sett dem och nämnt hans namn.

    Floding. Namnet kom för honom lika tydligt som en knackning på dörren. Kronolänsmannen rörde sig långsamt och eftertänksamt i sin tjänst, men när han väl började röra sig var det alltid mot samma mål. I Ålunds fall skulle det vara hemmet. Modern. Torpet. Peter satte sig upp. Kylan från golvet gick genom fotsulorna när han drog på sig kläderna. Han tände inget ljus. Han visste vad som fick följa med: kniven, lite bröd, skjortan.Ett litet knyte med någon extra skjorta, men framförallt dyrkarna. Dessa verktyg i hans hand räckte för att skicka honom på ett nytt besök på Långholmen, men de var också samtidigt den enklaste vägen genom motsträviga lås. Resten fick stanna. Allt annat var överflödigt. När han gick ut möttes han av morgonluften, klar och hård. Han tog inte stigen. Han gick över gärdesgården, rakt upp i skogen, genom ris och snår, lät grenarna slå mot benen. Han såg inte tillbaka. Att se tillbaka var att tveka och visa sig osäker om nu någon betraktade honom.

    En morgon, en tid därefter, någon mil därifrån, satt kronolänsman Floding vid sitt bord på Stråtgården i Ljusnarsberg. En anmälan från Anders Jansson var inlämnad och låg nu framför honom på bordet. Sedelboken. Skinnpungen. De femton riksdalerna. Han hade sett det förut. En berusad man. En sen hemväg. Ett dike. Fyllan fördärvade minnet och vad som egentligen skett, var inte enkelt att veta. Men det var inte bara själva händelsen och huruvida det skett ett rån som bekymrade honom, utan sammanhanget. Namnet som följde med berättelsen, nästan som av sig självt. Peter Ålund. Floding lade händerna på papperet och lät blicken vila. Det var inte första gången Ålunds namn förekom, och det var inte sista. Frågan var inte om Ålund var kapabel, det visste alla. Frågan var om detta var ännu ett enskilt brott, eller om det fanns något större, något som bundit samman alla rykten som nu kom från olika håll. Han visste hur bygden fungerade. Alla visste. Ingen ville vittna förrän skadan drabbat dem själva.

    Vintern 1858 blev för Peter en vinter av ständig rörelse. Han gick mellan socknarna som en man utan fotfäste, tog arbete där det erbjöds. Snickeri, mestadels. Han lagade grindar, slog bänkar, hyvlade plank. Han arbetade tyst och snabbt. Folk uppskattade utfallet men anade att det namn som denna flyktiga dräng uppgett, kanske inte motsvarade prästens notering i den socken han månde tillhöra. Men det han aldrig bli en fråga att dryfta över, så länge han inte stannade för länge. Nätterna tillhörde något annat. När huset han låg i somnat, reste han sig, drog på sig rocken och gick. Han rörde sig lågt, lyssnade mer än han såg. Han lärde sig vilka gårdar som litade grannskapets kontroll snarare än lås och han utförde sitt värv. När snön släppte och fjolårsgräset började synas, blev det lättare att röra sig och vandringarna blev längre. På Grönhult i Ljusnarsberg, hos Samuel Persson tog han sig in en natt när vinden låg rätt. Han visste var säden stod, visste var spriten förvarades. Han bar ut i omgångar, byggde gömmor, hämtade mer, hämtade allt. Den myckna spriten sålde han senare till Anders Larsson i Norlund ända bort i Fellingsbro socken. Anders vägde flaskorna i handen, såg på honom länge. – Kan du skaffa mer, så köper jag. Peter nickade. Mer behövde inte sägas.

    Floding satt samma vår med fler anmälningar. Små stölder, större stölder. Persedlar som försvunnit. Silver och cylinderur som dykt upp på fel plats hos fel person, som inte riktigt kunde berätta om ursprunget och snubblade på orden om svaren utkrävdes. Namn nämndes, alltid med försiktighet, men i samma andetag. – Det sägs att Ålund varit i trakten. – Det sägs att han sålt sådant ingen vet varifrån det kom. Floding antecknade. Han visste att rykten inte räckte. Han visste också att de sällan var helt grundlösa. De förövade krävde rättvisa. Inte alltid i ord, men i blickar, i sättet de stod i dörröppningen när han kom på sina rundresor och förhörde sig om de brott som anmälts. De var övertygade. För dem var saken klar.

    Våren förde Peter till Hammarby bruk, några kilometer öster om Norasjön. Bruket hade funnits sedan 1600-talet och var en väl etablerad verksamhet. Men nu skulle en ny hytta uppföras och flera händer behövdes som inte redan var sysselsatta med att driva de befintliga. Han tog arbete under annat namn, vilken ingen misstänkte något över. Dagarna var tunga och vilan var kort. Han arbetade bland män som skrattade högt, svor, berättade om hem och hustrur och andra vedermödor. Han deltog inte i samtalen, men han lyssnade. När midsommaren närmade sig visste han att han måste vidare. Han hörde inte hemma här och arbetet som visserligen gav honom en liten inkomst, var egentligen en identitet han kunde gömma sig bakom i väntan på en ny sommar. Då skulle livet ute i markerna var mycket behagligare. Så en natt i veckan efter midsommar 1858 var det dags och han tänkte inte att bege sig iväg tomhänt. Logen var ju full av andras kläder och tillhörigheter. Dörren var låst, men lås var inget hinder längre. Han tog rockar, byxor, stövlar. En kulört väst. Pengar där han fann dem. Allt nedstoppat i ett stort knyte han slagit ihop av en väv som hängt i samma utrymme. När han gick därifrån visste han att hans frånvaro snart skulle märkas och kopplas samman med det han bar på ryggen, men det var inget som tyngde hans samvete. Ingen såg honom när han tassade iväg i mörkret.

    Floding fick höra om Hammarby efter en tid. Penningar och kläder försvunna. En arbetare som lämnat utan att ta ut sin lön. Ett namn som inte riktigt gick att belägga. Men mönstret var bekant. Han lade ytterligare ett blad i mappen. Han började ana att det inte längre rörde sig om enstaka brott, utan om ett liv som återgått till sin gamla bana.

    Sommaren förde Peter vidare till Mortjärnsbackarna i Hällefors. Utanför Lisa Lotta Liljebjörns torp stannade han till en eftermiddag och väntade på mörkret och husfolkets sänggående. Han hade numer förmågan att smyga runt bland sovande människor och känna sig fram i skumt mörker och låta händerna avgöra om vad som kunde bära ett värde. Om någon mot förmodan skulle vakna och göra motstånd, så hade Peter kniven i sin slida vid höften. Lisa Lottas familj blev av med en klädesrock, ett par klädesbyxor, en sjöskumspipa, tre skjortor, ett silvercylinderur, en svart väst samt en lång halsduk, den där sommarnatten, 1858.

    Sensommar i Lindesberg. Byten, affärer, gömmor i skogen. Han blev mer ordnad, mer beräknande och det var åter dags att vila i en identitet som dräng. Eller ligga lågt, som han tänkte för sig själv. Han stannade till i Norlund i Fellingsbro och fick anställning under skörden som dräng två, tre veckor i stöten. Han kallade sig här Jan Persson och ingen hade anledning att ifrågasätta denna nya dräng så länge han gjorde det som ålagts honom. Han arbetade i de perioder han anställdes för och försvann däremellan. Under ett av uppehållen i slutet av juli, så slog han till i Fanthyttan. Ett tomt hemman. Tog sig in genom taket. Arbetade snabbt. Han visste exakt hur lång tid han hade och bar ut allt han kunde få med sig. Han gömde godset väl inslaget under en loge, liksom han hade gjort med delar av bytet från Hammarby bruk. Peter hann tänka, där han satt och vilade efter inbrottet, att han snart måtte skaffa en karta med kryss på, för att minnas alla platser han gömt undan sina byten.

    Floding hörde om Fanthyttan genom omvägar. Ingen kunde säga vem som gjort det. Men ingen behövde heller.
    – Det är väl Ålund, sa någon.
– Vem annars? Floding suckade. Det var just detta som var problemet. När alla var säkra, men ingen kunde bevisa. Och var fanns Ålund egentligen? Ingen hade ju sett till honom…

    Rishöjdberget i Hjulsjö socken. Per Gustaf Tunander som tidigare, vid unga år, varit lärling hos en skräddare, var åter boende på torpet hos sina föräldrar. Hans sysslor om dagarna var obekanta, men på något vis kunde han försörja sig. Ingen i grannskapet visste riktigt hur, men Peter Ålund visste. Per Gustaf Tunanders karriär utfördes också bäst i nattens mörker. Per Gustaf hade tillsammans med Carl Finne och Carl Ersson i Björktjärn och August från Mosås, gjort inbrott i Karlskoga prästgård. Bytet var värdefullt; där hade de stulit nio matskedar, fem teskedar, ett par sockerstänger, en strösked, en förläggarsked och en bägare av silver märkt W.L. Den värdefulla bägaren hade Ålund bistått Tunander med att sälja till Anders Larsson i Norlund borta i Fellingsbro, som han lärt känna under sin tid som dräng därstädes, och som tack för hjälpen fick han något litet av förtjänsten.

    Hjulsjös kronolänsman var obekant med Per Gustaf Tunanders nattliga äventyr och han visste inte att Peter uppehöll sig på Rishöjdberget från tid till annan. Grannar och bekanta till Tunanders kände inte igen den unga mannen som sågs röra sig runt torpet, men frågade heller inte. De hade sitt att sköta. Peter och Per Gustafs vänskap grodde och de umgicks mycket under anno 1858. De blev varandras förtrogna och de som utförts om nätterna, jämfördes och mättes som om de i vänskap tävlade om vem som var den mest förslagne.

    Sommaren övergick till höst och Peter rörde sig mellan Rishöjdberget i Hjulsjö och torpet i Lönnfall. Men han var försiktig med att gå in till modern och hälsa på någon längre stund. Närhelst skulle kronolänsman Floding eller annan, komma och leta efter honom och han stannade alltid i skogen utanför. Riskojan låg där granarna stod som tätast. Där låg han om nätterna och såg gårdstunet på avstånd. Modern sa inget vid de tillfällen han vågade sig fram till torpet om kvällarna men tog emot de mynt han sträckte fram till henne. Hennes blick var stram, tyngd av vetskap men visste också att hon behövde varenda mynt så väl och sade ingenting. Ibland skickade modern ut hans fästmö Maria till riskojan, med mat till honom och ibland stannade hon också över natten.

    Peter visste att nätet drogs åt. Men han visste också att han ännu var fri. Och någonstans, vid ett skrivbord, satt Floding och lade ihop ett pussel…

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 3.5 / 5. Vote count: 6

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Berättelserna bakom historien

    Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!

    Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe via Swish här till höger – >

    Peter Ålunds egna ord om gubben Tunander, 1858:

    ”Sedan om qvällen, i Linde träfva jag en som var jutare, hemavid i Fanthytan, jag jorde sällskap med honom hemm, till honom byte jag Bort den grå råken för en klåka; Sedan kom jag i sällskap med P.G Tunander, å förfoga mig till Rishöjdberge till sina föräldrar, fär att där vara säker för den som sökte efter mig, der öppe hölt jag mig i nära halfanvika åderkomna jag byxorna som var stulna, äfven mina egna kläder en blå halsduk råk samt byxor åsama slag som min moder har väfvit äfven en rutiväst; sedan reste jag derifrån med det afsiedsord att jag skole komma välkommen ijen, ock om jag under tiden kunde skaffa något, vara vad det vara ville, antingen kläder eller än annat gott så skola dem villa hafva. (…). Wid hammaren, förty han hade bränvin till sälja, der tjöpte vi 2, halfstops boteljer. fulla med brännvin, som vi ska hafva med oss hem, till Gubben Tunander, äfven ett qvarter som vi söp av, inna vi gik åt Rishöjdberge, vi fortsäte vår resa till, den Gustafs, hemm, när vi kom dit så var ej gubben hemma, der taltes vi vid om att resa till Stockholm”

  • 7. Åter till Lönnfall.

    7. Åter till Lönnfall.

    Långholmen, den elfte maj 1857.

    När järndörren öppnades kände han ingen emotion. Vaktchefen sade inget mer än en kort grymtning som menade han skulle följa med. Väl inne på skrivarens kontor, så försökte Peter säga något, men inget kom ur honom. Vakterna sade heller ingenting. Inget ord om botgöring, inget handslag. Bara ett namn, ett datum och en signatur. Sedan stod han där, på fastlandet söder om Långholmen. Tittade bort över vattnet mot Stockholm med ett papper i handen som vek sig i vinden. Två år straffarbete var avslutade. Peter Ålund stod en stund stilla, som om kroppen ännu väntade på ett kommando som inte kom.

    Han började gå mot staden.Långholmen låg där bakom honom, grå och låg, med murar som krympte för varje steg. Han hade lärt sig dem väl. Lärt sig stegen mellan arbetsplats och cell, lärt sig doften av fuktigt järn och gammalt trä, lärt sig hur tiden inte rör sig framåt utan nöter sig inåt. Arbetet hade varit tungt men regelbundet: sten, jord, redskap som slet händerna till likgiltighet. Nätterna hade varit värre. Där fanns minnet, drömmarna som kom utan ordning, och den långsamma insikten att världen inte väntar på någon. Nu var han fri. Men ingen tog emot honom. Stockholm låg där som en kropp som andades, oberörd av hans frigivning.

    Han gick. Det var en märklig känsla, att få välja riktning. Benen bar honom långsamt, ovant. Han gick förbi gårdar, längs vatten där solen ännu stod lågt men på väg upp. Vid kajerna låg ångbåtarna, sotiga och otåliga, som djur redo att sättas i arbete. Han visste vart han skulle. Arboga. Därifrån kunde han gå hem på två dagar. Biljetten han köpte var den billigaste. Akterdäck, bar himmel. Det var inget han behövde fråga om; det fanns en sorts ordning även i detta. De som betalade mer gick in, fick bänkar, skydd, kaffe. Han gick akterut, fann en plats nära relingen där han kunde sitta med ryggen mot räcket. Ångbåten Arboga lade ut. Maskinen satte igång med sitt tunga, jämna slag. Vattnet rörde sig långsamt först, sedan mer bestämt. Stockholm gled bort, husen blev lägre, rösterna tunnare. Resan tog sin tid. Mälaren låg vidsträckt och stilla, med öar som passerade som tankar man inte längre höll fast vid. På akterdäck satt de som han: arbetsfolk, någon gumma med knyte, ett par karlar som talade lågmält. Inifrån hördes skratt ibland, klirr av porslin. Skillnaden var tydlig men accepterad. Så hade världen alltid varit. Peter drog jackan tätare kring sig när vinden tog i. Han såg på vattnet, på sin spegelbild som bröts upp i rörelsen. Han tänkte på framtiden, men försiktigt, som om för mycket tanke kunde locka olycka. En sak visste han: han skulle inte tillbaka. Aldrig mer låta sig fångas av järn och mur. Hur – det visste han inte än. Men till varje pris. När Arboga lade till i staden med samma namn hade kvällen börjat falla. Han steg iland utan att se sig om. Marken var fast, pålitlig. Därifrån började han gå. Vägen hem tog två dagar. Han gick genom skog och över höjder, längs stigar som var honom bekanta men ändå förändrade. Natten tillbringade han under bar himmel, liggande på granris, med jackan som täcke. Det var kyligt men han sov. Kroppen var van vid sämre.

    När han nådde Södra Lönnfall stod torpet där som det alltid gjort. Lågt, grått, med spår av arbete i varje vinkel. Modern kom ut först. Anna Greta Ersdotter. Hon såg honom länge innan hon sade något. – Du är hemma, sade hon till sist. Hon kramade honom inte. Hon såg honom, uppifrån och ned, som om hon räknade vad som gått förlorat. Maria stod bakom henne, pigan, fästekvinnan. Hon log försiktigt, osäkert, lade handen mot dörrkarmen. Återseendet var kärt men kantigt. Modern talade om arbete, om rykten, om hur svårt det skulle bli nu. Han lyssnade, sade lite. Han anade redan men skulle få veta.

    När Peter Ålund hade varit hemma i fjorton dagar började han förstå att friheten inte var detsamma som lättnad. De första dagarna hade burits av själva återkomsten. Marken under fötterna som inte var fängelsegolv, skogen som inte var inmurad, ljudet av en yxa som slog i vedkubben utan att någon räknade slagen. Moderns stuga stod där den alltid stått, lågt och grått, som om den inte brytt sig om att åren gått eller att han varit borta. Allt var sig likt, och just därför var det svårt. Hans mor Anna Greta Ersdotter var inte hård i ord, men sträng i tystnad. Hon såg på honom när han gick ut om morgnarna, när han kom in om kvällarna. Hon sade inte mycket om Långholmen. Det behövdes inte. Alla visste. Det räckte att hon ibland suckade tungt när han satte sig vid bordet, eller rättade till något han lagt på sin orätta plats, som om ordningen i huset vore det enda som ännu stod mellan dem och fullständig röra. Hans fästekvinna Maria var varsammare. Hon talade lågt, frågade om han ätit sig mätt, om arbetet varit tungt. Ibland, när modern gått ut, kunde hon låta handen vila en sekund för länge mot hans arm. Det fanns något hopp där, men det var försiktigt, nästan räddhågat, som om det kunde gå sönder av för stora ord.

    Han tog allt arbete som erbjöds. Dagarna fylldes av slit: hö, ved, stängsel, dikning. Kroppen svarade bättre än han väntat sig. Straffarbetet hade inte brutit honom, snarare härdat. Men det fanns något annat som slet mer: blickarna. Folk såg. Inte öppet, inte alltid, men tillräckligt ofta för att han skulle märka det. Ett ögonkast som stannade för länge. Ett samtal som tystnade när han kom nära. Han visste vad de tänkte. Straffånge. Ordet behövde inte sägas. Om kvällarna satt han ofta på tröskeln och såg solen gå ner över skogen. Han tänkte på vad han lovat sig själv där ute vid Långholmens mur: aldrig mer. Aldrig mer järn, aldrig mer skam. Han visste vad som väntade annars. Kroppen mindes det tydligare än minnet. Ändå var det något som saknades. Pengarna räckte knappt. Arbetet var tillfälligt. Ingen band sig vid honom. Han var nyttig så länge han stod där, men utbytbar, alltid tillfällig. Han såg det i sättet de betalade honom på: några mynt, snabbt överräckta, som om de ville ha saken ur världen. Brännvinet höll han sig ifrån. Först med lätthet, sedan med ansträngning. Det fanns dagar då han gick omvägar för att inte passera Bredsjöfall. Han visste vad som fanns där. Fredrik Söderqvist, skrattet, värmen, flaskan som alltid var halvfull. Han sade till sig själv att han inte behövde det. Att han klarade sig. Att detta liv – knappt men hederligt – var det enda som kunde hålla honom fri. Men sommaren gick. Hösten närmade sig. Och löftet han gett sig själv började kännas mer som en börda än som ett val.

    Stölderna kom inte som ett beslut. De gled in, som något han redan kunde. Den första helgen i november gick han till Laggarbo tillsammans med smeden Lindqvist från Norrbärke. De kände egentligen inte varandra, men förstod ändå att de var av samma sort. Som en tyst överenskommelse när de träffats på krogarna i Kopparberg . Det förstod varandras erfarenheter och karaktär, där samtal och utbyten om metoder, vilka torp och boningar som kunde stå tomma vid tider om året, ledde fram till konkreta planer. Fönstret togs ur sin ram. Inget brådska, inget oväsen. Jan Erik Ersson förlorade mer än han någonsin räknat med: silverbestick, ringar, kedjor, schalar. Värdet var stort, trehundra riksdaler, sades det senare. Godset spreds snabbt. Såldes bit för bit. Det fanns alltid någon som inte frågade. Pengarna förändrade honom på ytan. Bättre kläder. Mer tid hos Söderqvist. Spriten flödade. Ryktena gick, men ingen sade något. Länsman Floding anade, men aningar räcker inte långt.

    Några veckor senare satt han hos Söderqvist en söndag. Han hade övernattat i torpet vid Bredsjöfall och redan vid frukost hade spriten smakats av. Mitt på dagen kom Anders Jansson från Dammen och de tre avsåg ägna söndagen i varandras sällskap. Alkoholen var ständigt närvarande och om maten inte räckte till så kunde hungern motas med en extra sup. Men Söderqvist hade haft nät i Bredsjön under hösten och mat var det ingen nöd på. Den insaltade abborren lät smaka till spriten och Söderqvist hade potatiskällaren full efter sommarens skörd. Dagen förlöpte med skvaller och kortspel. Inga större insatser men likväl om penningar. Visserligen hade prästen starka åsikter om såväl kortspelandet och superiet, men det var inget som sällskapet ägnade någon större tanke över. Ljusnarsbergs kyrkoherde Johan Alexander Söderberg var själv rejält alkoholiserad och det klerikala uppdraget fick bäras av hans komministrar. Några kortspelsvinster uppbars inte av någon, men Peter noterade under kvällen att Anders Janssons lilla skinnpung såg trång ut när han mellan partierna fingrade efter några nya skilling.

    När de bröt upp var Anders tung av rus. Just såpass att han kunde gå. Peter var klarare än han gav sken av. De gick tillsammans norrut mot Bredsjöbäcken med sikte på att Anders skulle kunna ta sig hem till Dammen. Det var en omväg för Peter som annars helst tagit stigen över skogen österut till Lönnfall, men han hade sina skäl. Vägen var mörk, marken ojämn. Peter lutade sig in mot Anders Jansson och de föll i diket. I rörelsen tog han skinnpungen men hittade också en sedelbok. Anders märkte det och när de tagit sig upp på fötterna igen, så konfronterade Anders honom och krävde sedelbok och skinnpung tillbaka. Peter slog. Och slog hårt igen där den berusade Anders inte hade någon möjlighet att freda sig. Peter lämnade honom liggandes på vägen i novembernatten och gick vidare. Peter vek av vägen ut i skogen mot Lönnfall. Den lilla skinnpungen var fylld med mynt, men sedelboken var intressantare. Den hade ett mässingslås han knäppte upp. Sexton riksdaler i sedlar samt en skuldsedel mellan Anders Jansson vid Dammen och Per Nilsson i Löa. Den var dock betydelselös för honom, även om beloppet var ansenligt. Anders skulle säkert sakna fordringen tänkte han, medan han fnissande kastade ut skinnpungen och sedelboken med skuldsedeln i skogen. Han anade att detta skulle bli svårare att komma undan med. Eller han visste det. Anders Jansson vid Dammen skulle anmäla honom till länsman och han skulle bli inkallad till Floding. Men spritens ångor tystade tanken. Pengarna var välkomna. Livet han återvänt till, krävde sitt och det var inte billigt.

    Men någonstans, inte långt bort, började länsman Floding lyssna…

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 5 / 5. Vote count: 5

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Eget skrivet erkännande om händelserna vid Bredsjöfall, författad av Peter Åund, 1860.

    Ålunds levfnad i från d 13e maij 1857 sedan jag åtter kom i från Långholmen, – så lefer jag som en christen meniska, så lenge jag inte smakade brännvin, å var arbetsam å godvilliga i gudsfruktan, intill hösten hvarmed, alla som jag arbetade gos, å äfven alla som tjende mig, kan intyga, – till i November månad, om hösten, då jag började, at bli invefvad i Sup Sällskap vid bredsiöfall, hos F. Söderqvist, som sållde brännvin – så intreffade en söndag, att jag kom i sup sälskap, med And: Jansson vid dammen, sedan På qvällen, Så jorde vi båda sällskap – och under vägen, så tog jag ur hans rockfikka en gammal sedell bok, hvaruti låg i mellan 15 å 16 Rd Riksmynt, äfven några hopvikna skuld sedlar, pengarna dom tog jag, ur boken, och kastta det öfriga ått skolgen äfven en tom Skinnpung –

    Utdrag från rättegångsprotokoll 21:a juni 1860

    Inför Lindes och Ramsbergs bergslags häradsrätt hade Ålund erkänt, att han hösten 1857 gående från Fredrik Söderqvist på Bredsjöfall i sällskap med Anders Jansson på Dammen genom fickstöld tillgripit en skinnpung med mässingslås och en sedelbok var uti legat 16 Rd i penningar jämte ett skuldebrev och papper, vilken revers Ålund först sagt sig ha kastat till skogen (…)

    Hörd häröver berättade nu Ålund, att under det han gick mellan Bredsjöfall och Bredsjöbacken, hållande Anders Jansson på Dammen, under armen och låtsade sig vara drucken, hade Ålund fått känna att Anders Jansson hade något i sin rockfick och dit instuckit handen varpå Anders Jansson som känt detta, sökt hindra Ålund från tillgreppet, i anledning härav ett brottande dem emellan uppstått därvid Ålund, efter det brottandet fortfarit en stund, förmått omkullslå Anders Jansson och därigenom bemäktiga sig ifrågavarande sedelbok och skinnpung, som ej varit den under rannsakningen företedda portmonnaie, att icke berörda och skinnpung av Ålund åtkommits 20 riksdaler Rmt i penningar och slantar jämte nämnda skuldbrev varav icke något blivit till Anders Jansson återställt.

  • 6. Rishöjdberget, Hjulsjö socken

    6. Rishöjdberget, Hjulsjö socken

    Våren hade slagit sig till ro på höjden. Rishöjdberget låg öppet mot solen, marken ännu sträv av fjolårsgräs och sten, men luften var mild och bar löfte om arbete. Björkarna hade just fått sin första, skira grönska, och från gruvfälten längre bort hördes då och då dova slag, som påminde om att världen utanför torpet var i rörelse.

    Erik Tunander satt på trappan till torpet med ryggen mot väggen. Han hade satt sig där som han ofta gjorde, för att vila benen en stund innan nästa syssla tog vid. Han höll händerna knäppta över knäna och såg på sina söner som kom över tunet i rask gång, pratande högt och ivrigt, som om orden trängdes för att först få komma fram. Erik var född i Vintermossen i Ljusnarsberg år 1805 och hade burit sitt livs möda med samma stillsamma envishet som de flesta män i Bergslagen. Som nybliven femtioåring, var han torpare och gruvdräng, far till sex barn och van vid att väga varje handling mot följderna. Bredvid honom, i dörröppningen, stod Catharina, hans hustru, född året efter honom i Järnboås. Dotter till Per, som lärt henne tidigt att hushåll och överlevnad inte alltid följde de vägar prästen talade om från predikstolen. Den äldste sonen, som bar sin fars namn, hade lämnat hemmet drygt tio år tidigare, för att söka arbete i Stockholm. Efter en tid hade han till sist hamnat i Botkyrka och enligt de brev han skickat hem, så hade han och hans fru hittat ett torp på Lindhovs ägor som hette Hagen.

    Tunanders barn som ännu bodde hemma var mellan fem och nitton år gamla, och av dem var det de äldsta bröderna Per Gustaf och Carl Fredrik som nu kom gående. Nitton och sexton år gamla, redan med ett steg som vittnade om vuxenlivets lockelser och faror. De stannade först på tunet, fortsatte tala i mun på varandra, tills Erik lyfte blicken och sade åt dem att ta det lugnt och komma närmare. Då skyndade de fram, andfådda mer av iver än av gång. De hade hört nyheten vid gruvfältet. Den hade spritt sig snabbt, från mun till mun, över hela socknen. Peter Ålund var dömd till fästning. Eller Jan, som de ibland kallat honom, men nu sade alla Peter. Han hade fällts vid tinget i Skinnskatteberg. För stölderna, alla tillsammans, hade han fått två år. Någon sade att överfallet på fångvaktmästaren också vägts in, att det varit den sista rannsakningen, den som bundit samman brotten från flera socknar till ett och samma öde.
    Per Gustaf talade snabbast. Carl Fredrik fyllde i. Orden rann över varandra. De berättade om inbrotten i Linde och i Norrbärke, hur Ålund smugit sig in vid Baggå bruk, där norr om Skinnskatteberg, om natten, hur han tagit sig till smedjan och funnit den stora kopparformen. Så tung hade den varit att han inte förmått bära den. Till slut hade han gett upp, rullat ner den i strömmen nedanför bruket och fortsatt sin vandring, som om även misslyckandet var en del av färden. De yngre barnen hade samlats runt trappan. De satt tysta nu, med stora ögon. De visste vem Peter var. Han hade varit där flera gånger, suttit vid bordet med de vuxna, talat lågt medan barnen låtsats leka men lyssnat med hela kroppen. Det hade handlat om inbrott, om byten, om nattliga vägar. Om sådant som prästen kallade synd och som Gud, sades det, inte kunde förlåta utan bot.


    – Han kommer till helvetet, om han inte bättrar sig, hade någon sagt en gång.


    Nu var det fästningen de talade om. Långholmen i Stockholm. Två år. Ett ord som bar mer tyngd än pojkarna först förstod. De hade aldrig känt någon som suttit där. Men de hade hört berättelserna. Om hur människor kom tillbaka knäckta, tysta, som om något blivit kvar bakom murarna. Solen sken över Rishöjdberget denna dag. Den lyste på barnens ansikten, på trappans slitna plankor, på Catharinas händer som vilade i förklädet. Erik Tunander såg på dem alla och kände hur tankarna drog åt olika håll. Han hoppades att de små inte skulle ta för djupt intryck av sina äldre bröder. Per Gustaf och Carl Fredrik hade redan långa fingrar. Det visste han. De hade dragit hem saker som inte alltid haft ett tydligt ursprung, och ibland hade det varit lättare att se åt ett annat håll än att ställa frågor som kunde kosta mer än de gav. Samtidigt hade det hjälpt familjen. Kläder, redskap, byten. I ett liv där varje dag var en förhandling med fattigdomen fanns det handlingar man lärde sig att kalla för nödvändiga.


    Erik reste sig långsamt från trappan. Han sade inget mer just då. Men i hans blick fanns en stilla oro, som solen inte förmådde jaga bort…

    Långholmen, 19 maj 1855

    Resan från Skinnskatteberg hade varit lång och sönderstyckad, sådan som alla transporter av fångar var. Med järn om handlederna och rep kring livet hade Peter Ålund förts från länshäkte till länshäkte, stundom till fots, stundom på kärra, alltid under vaksamma ögon. De fyrtio spöslagen hade han redan fått uthärda redan i Skinnskatteberg. Ryggen bar ännu märkena, huden stram och öm, men det var inte smärtan som gnagde längst. Det var vissheten om vad som väntade.


    När Stockholm till sist öppnade sig, grå och vid, med vatten åt alla håll, var det som att staden själv höll andan. Långholmen låg där i strömmen, låg och tung, med murar som reste sig utan prydnad eller löfte. Dit fördes han, tillsammans med andra, över vattnet, medan åror slog taktfast och ingen talade mer än nödvändigt. Vid intagningen fråntogs han sitt namn. Han blev ett nummer, en anteckning i liggaren. Kläderna han burit – slitna, men ännu hans – byttes mot fångdräkt. Håret klipptes. Det var den nittonde maj 1855 och Peter var tjugotvå år gammal. Nu rannsakades, vägdes, synades han, som om han vore ett stycke redskap snarare än människa. En skrivare läste högt ur handlingarna: andra resans inbrottsstöld, våld mot fångvaktare, lösdriveri. Domen stod fast. Två år på fästning. Peter suckade inombords när han insåg att han skulle stanna här i åtta årstider. Vakterna var många, men det var deras chef som satte tonen. Frans August Tellander var en kraftig man med kall blick och röst som aldrig höjdes, just därför fruktad. Han talade om ordning, om reform, om att fängelset inte längre bara var en bestraffning utan en möjlighet till bättring. Men hans hand vilade tungt på käppen och den som bröt mot reglementet fick snabbt erfara att reform inte betydde mildhet.

    Peter fördes in i sin cell. Den var trång, men högt i tak. Möblerad endast med en brits, tvättställ och en pottstol. Varje man hade sin plats, sitt nummer, sitt utrymme. Luften var tung av fukt, svett och gammalt trä. Om natten hördes avlägsna hostningar, suckar, ibland dämpade gråtljud. Men ingen försökte ta kontakt. Tystnaden var en del av ordningen och bröts den, så kom Tellanders vakter.
    Dagarna började tidigt. Vid signal steg de upp och ställde upp. Arbetskommenderingen var hård men regelbunden. Vägen till bättring var att brottslingen skulle brytas ner av arbete och på så vis kunna återanpassas till samhället. Peter sattes först till stenarbete, sedan till enklare hantverk – rep, spik, sortering. Arbetet var monotont, händerna värkte. Den som inte höll sig sysselsatt fick smaka vakternas käppar. Måltiderna var knappa. Bröd, gröt, soppa. Allt uppmätt. Allt övervakat. Vakterna gick mellan raderna, stövlar mot sten, blickar som räknade varje rörelse. Straff utdelades för minsta förseelse: en blick för länge, ett ord för högt, en tvekan i ledet. Att tala med någon innebar ett slag av käppen. Kravet på tystnad lärdes fort.

    Fängelset bar spår av den nya tiden. Ensamhetsidéerna talades det om, om bot genom eftertanke, om att själen skulle formas genom ordning och tystnad. Män med straff för inbrottsstöld och liknande tillsammans, arbetade dagtid under tystnad och satt i enskild cell under natten. De som satt inne för mord, i regel på livstid, eller i väntan på avrättning, hade egna isoleringsceller. Dygnet runt, året runt. Vägen till bättring för dem, var att nedbrytning genom tystnad. Det kallades reform, men muren stod kvar som förr.
    Om kvällarna, när arbetet var slut och ljuset föll snett genom det höga fönstret, brukade Peter sitta på sin brits och räkna dagarna. Han ristade små märken i träet, ett för varje vecka. Två år var lång tid, men tiden gick ändå, steg för steg, som vandringen över isen han en gång gjort, när de grep honom i Säter. Han tänkte på skogarna, på vägarna, på nätterna då han gått fri. På hur han sagt att lönearbete inte var hans val. Här fanns inget val. Här fanns bara lydnad. Och ändå, någonstans djupt inom honom, fanns väntan. Inte hopp, kanske, men en riktning. Friheten låg bortom murarna, bortom vattnet, bortom varje slag och varje dag av slit. Den var avlägsen, men den fanns. Så arbetade han. Så sov han. Så räknade han. Och tiden, som inte tog hänsyn till vare sig dom eller vilja, fortsatte att gå…

    How useful was this post?

    Click on a star to rate it!

    Average rating 4.8 / 5. Vote count: 4

    No votes so far! Be the first to rate this post.

    Bilder

    Tunanders torp på Rishöjdberget, Hjulsjö socken, Örebro län.

    Fredriksson.H, Hjulsjö Hembygdsbok del II. Strands Grafiska i Norden. 2016.

    Frans August Tellander (1812-1872). Militär och fängelsechef på Långholmen, 1853-1866

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Frans_August_Tellander