Kategori: Den vedervärdiga mördaren

Promenaden över sjön Ljustern var behaglig trots vinden och kylan. Eftermiddagssolen värmde där han gick upp mot Säter. De fina stövlarna höll fötterna torra men han förbannade sig själv för att glömma handskarna vid vilan tidigare. Vägvalet över isen var att föredra före landsvägens snö inne i skogen som var bättre för hästdragna slädar. För trots att snön hade fallit hela dagen så hade vinden borstat sjöisen ren. Promenaden gick som över ett parkettgolv på ett herresäte. Gamla fotspår isen satta tidigare vid blidare väder avslöjade att isen skulle hålla och med tanke på den sista tidens minusgrader, så fanns ingen anledning till oro att gå igenom. Det var onsdag den fjortonde december. Inte så att Carl Erik Bäckström gick och tänkte på datum och dagar. Dagarna kom och gick och nu hade han vandrat runt Bergslagen i ett halvtannat år snart.

Säter hade inte så mycket att erbjuda men något litet att äta torde finnas att köpa. Staden var liten men vaksam. Folk såg på främlingar med samma misstänksamhet som man såg på vargspår nära byn. Carl Erik hade gått länge, ätit dåligt, sovit sämre och knytet var tungt på hans rygg efter en lång dags vandring. Inne i Säter möttes han av en stor karl som tycktes ha siktet ställt på honom redan innan han kunde avläsa hans ansiktsdrag. Märket i mössan och de förgyllda knapparna i rocken blänkte och avslöjade vilken roll mannen hade. Nu var det inte längre lönt att springa utan snarast bättre att försöka förleda. När stadsfiskal Johansson nådde fram till honom lade han handen på besökarens axel och frågade efter respass, hade han inget att visa. På tillfrågan om vem som ankommit Säter, svarade han:

– Carl Erik Bäckström! Kanske en aning för snabbt? Namnet låg redo. Han hade burit det förr. Han fortsatte i en lugnare ton för att urskuldra sig; -Men mitt pass ligger glömt hos min bror i Bondhyttan. Där står om min anställning i Stora Skedvi…

Stadsfiskalen fattade dock misstankar och när han sträckte sig fram och grep tag i rockslaget kom ytterligare män till stadsfiskalens hjälp, som om de väntat på honom. Greppen om Carl Erik hårdnade och tröttheten efter vandringen tog överhanden. Strax befann han sig inomhus i häktet inför män han aldrig träffat förr.
Vid visitationen föll silverskedarna i dagen. Blänket drog genast blickar till sig. När papperen vecklades upp och namnet Per Herman Mattsson lästes högt, förstod Carl Erik att hans vandring var över – åtminstone för nu. Han skulle föras till länets cellfängelse i Falun redan dagen efter. Dörren slog igen bakom honom med ett ljud som han hunnit lära sig genom livet. Cellen var som alla andra. Trots att det nattsvarta utrymmet inte avslöjade dess beskaffenhet, så var temperaturen oväntad. Detta var inget kallt häkte i en källare utan här hade utrymmet lyckats stjäla värme från resten av huset. Carl Erik strök försiktigt fingrarna mot väggen vid britsen och kände hur stenväggen bar spår av andra mäns väntan: rispor, märken, ord som någon en gång ristat men som nu bara var ärr.
Han lade sig ner på britsen och stirrade i taket. Namnet Bäckström höll inte längre. Det hade aldrig hållit länge. Men dagen efter, när nya förhör skulle komma, skulle han inte säga mer än nödvändigt. Att han vandrat. Att han saknat arbete. Att han haft otur, men nu fått anställning i Stora Skedvi. Men så snart han hamnar i Falun skulle man börja lägga samman stycken till en helhet. Lagfartshandlingarna hade identifierats. Inbrottet i Lernbo var tidigare känt och känslan av att vandrat rakt in i en fälla undkom honom inte. Allt pekade mot Norrbärke socken.

Den 18 december beslutades att han skulle avföras från Säter till länshäktet i Falun. Transporten skulle ske i gryningen. Snön gnistrade hårt, som krossat glas. Den fyrtiofem årige fångvaktmästaren Erik Hjelte gick bredvid honom, stadig, van vid män som denna olycksfågel. Med honom som vakt följde även handelsbetjänten Anders Frans Godelius, som av magistraten ombetts bistå. Han var jämnårig med fången, eller kanske något år äldre. Carl Erik gick emellan dem lugnt bärande på sin boja som kedjats till ett ben. Stegen togs lugnt. När de nådde den väntande vagnen mellan husen utanför cellfängelset, slog han. Det var inget vilt raseri, snarare ett snabbt, beräknande utfall. Fotbojans kula slungade han ut och träffade Hjelte i bröstet, handen slet efter nycklarna. Godelius försökte ingripa men slogs till reträtt. Igen med fotbojan. I ansiktet. Två gånger och den inför våldet överraskade handelsbetjänten gick ner på knä med blodet rusande ur näsan. I ett ögonblick var Carl Erik fri – med bojan lyft i sina händer försökte han springa nedför vägen med så långa steg som kedjan runt fötterna tillät. Men fort var han övermannad. Våldet han erbjudit Hjelte och Godenius fick han nu beredvilligt tillbaka från de män som nu höll honom mot marken. Ordentligt. Slagen tystnade. Handbojorna drogs åt hårdare än förr. Denna gång sade ingen något.

Han fördes in i länshäktet igen, inför ett nytt förhör, brast han.
– Jag heter inte Bäckström, sade han lågt. Namnet kom som en bekännelse, lika mycket till sig själv som till dem som skrev. – Jag är Jan Petter Ålund.

Han erkände det olovliga tillgreppet i Norrbärke socken föregående år. Erkände vandringen, hungern, stölden och det alldeles nyss föregående våldet låg kvar som ett mörkt tillägg, ett brott som ännu krävde sin rannsakning. Faluns landskansli skulle sedermera datera skrivelsen den 13 januari 1855 liksom allt skulle ske i ordning. Först rannsakning vid rådstuverätten i Säter rörande våldet. Därefter avförande till Smedjebacken, där domhavande redan hade en utsatt tid: den 18 januari klockan tre på eftermiddagen. Ålund hörde besluten utan att reagera. Transporter var han van vid. Vägar. Dörrar. Tidpunkter. Men denna gång fanns ingen flykt kvar. Endast vägen mellan platser där hans namn – nu hans rätta – skulle läsas upp, skrivas ned, arkiveras. Nu skulle tiden bidas i Falu cellfängelse i väntan på rannsakningarna. Våldet mot tjänstemännen överlades raskt i Säters rådhusrätt och tillfördes som belastning till hans nu begynnande digra lista av brott men det var inget han fäste något avseende på. Ej heller våldet som han var bekant med. Både det han gett som tagit.

När han nu åter fördes genom vinterlandskapet ner mot Smedjebacken i Norrbärke socken hade helgerna passerat och januari nått sin fulla mognad. Han såg byarna passera som skuggor. Här hade han tiggt. Där hade han sovit i lada. Där hade han stulit mat. Överallt hade han varit någon annan. Silverskedarna låg nu i beslag. Handlingarna åter hos sin rättmätige ägare. Kvar fanns endast han själv, Johan Petter Ålund, utan pass, utan skydd. Snön fortsatte falla, som om ingenting hade hänt.

Den första rannsakningsdagen

Den artonde januari 1855 och Smedjebacken som väntat så länge på sin förövare. Äntligen var han kommen och rannsakningen kunde börja. Vägen till tingshuset var upptrampad av slädar och stövlar, och snön kring knutarna hade tornat upp sig av vindarna som slitit runt husen under föregående natt. Redan före middagstimmen hade nämndemännen infunnit sig, män från bygden, vars ansikten bar samma färg som landskapet: blekt, fårat, utan överflödiga uttryck. Häradshövdingen öppnade tinget med låg, jämn röst. Det urtima tinget var sammankallat för ett mål som dragit spår genom flera härader och socknar. Protokoll lades fram, sigill knäppte svagt när de bröts, och skrivelsen från Kungliga Befallningshavande i länet upplästes långsamt, såsom seden krävde. Namnet Johan Petter Ålund återkom gång på gång i handlingarna. När han nu fördes in i rättssalen bar han fortfarande delar av det gods som förts hit som bevis: randstövlarna som burit honom över Ljustern, den grå klädesrocken, den rutiga ylleväst som nämnts i handlingarna. Hans ansikte var magert, blicken låg, men han höll sig rak. Han hade stått inför domstolar förr. Häradshövdingen lät de tidigare utslagen uppläsas.
Lindes och Ramsbergs häradsrätter. Nora och Hjulsjö bergslags häradsrätt. Protokoll daterade mars och maj 1853. Inbrottsstöld, andra resan. Ett knyte med klädespersedlar från Petter Persson i Ibbarbo. Ett angivet förfalskningsbrott som ej kunnat styrkas i Nora. Ålund, rymd under transport, åter anträffad. Nyligen straffad för rymningsförsök och misshandel i Säter. Orden föll som slag med träklubba. För var gång hans namn nämndes ryckte någon i nämnden till, som om de mindes honom, eller någon lik honom.

Denna första rättegångsdag föredrog främst det två år gamla inbrottet mot Petter Persson vilken avhandlades först. Till nästa tillfälle skulle vittnen i ärendet om ansvar för inbrottsstöld begånget endast någon månad tidigare, hos Per Herman Mattsson föredras.
Peter anmälde om att få ordet:

-jag vill bekänna ett brott. Jag har stulit klockor i Örebro i samband med branden där. Åklagaren suckade och viskade till sig själv tillräckligt högt för rätten att höra utan att egentligen vänta sig ett svar; – är det dags igen att försöka få till en ny rättegång, Ålund…?

Den andra rannsakningsdagen

Den trettonde mars 1855 låg Smedjebacken stilla under töväder. Snön hade ännu ej börjat ge vika men hårdnat som en skare under vårsolen som börjat visa sig. Vägen upp till tingshuset bar spår av slädmedar som nu låg halvfyllda med vatten. Det var vår i luften, men ännu utan löfte. Målet som var anhängigt den i januari påbörjade rannsakan skulle nu fullföljas. Häradshövdingen tog plats. Nämndemännen satt redan där, allvarsamma, med händerna vilande på knäna. Kronolänsmannen Theodor Haak stod ånyo beredd som allmän åklagare. Av målsägarna hade Per Herman Mattsson inställt sig. Petter Persson från Ibbarbo var frånvarande denna dag, men då var hans sak också redan fullt utredd. Till sist fördes Johan Petter Ålund in. Han såg äldre ut än vid senaste tinget. Inte i år räknat, men i hållning. Den grå rocken hängde lösare över axlarna och församlingen förstod nog att kosten i cellfängelset knappast var överflödig. Blicken var avvaktande, som hos en man som letar utvägar som inte kunde identifieras. Det senaste protokollet upplästes för justering. Ålund stod stilla medan hans egna ord återgavs: erkännandena, redogörelsen från inbrottet i Ibbarbo, namnen på de platser där han sålt, lämnat och tappat bort gods och persedlar. När uppläsningen var slut tillfrågades parterna. Ingen invände. Protokollet godkändes.

Därefter föredrogs de skrivelser som inkommit efter januarisammanträdet. Från magistraten i Örebro. De gällde stölderna Ålund själv erkänt i samband med branden i Örebro. Saker som ännu inte prövats men som nu låg i dagen, dokumenterade, införlivade. Igen begärde Ålund ordet som om en nyhet skulle utlysas:

-Jag har begått inbrottsstöld vid Baggå bruk i Skinnskatteberg..

Haak tittade upp och suckade igen. -Vi ska ställa vederbörlig fråga till Skinnskatteberg och om denna fråga får bäring ska du ska få din tid vid denna rätt i sinom tid. Men först ska vi göra klart om ditt ansvar i vår socken. Ålund lyssnade. Han verkade inte längre vilja skilja mellan det som kunde påverkas och det som redan var förlorat. Det viktiga var att nya resor skulle ske. Den svaga punkten i den kedja som innebar att lagföra brottslingar var forslandet av den åtalade dem emellan. Åklagare Theodor Haak ställde sig upp. Kan Ålund bekräfta sitt tidigare erkännande och redovisa vad som företett vid Lernbo? Ålund började berätta..

Natten i Lernbo

Natten till den tionde december hade han nått Lernbo som låg tyst där utanför Smedjebacken, såsom byar gör när söndagen nalkas och folk gått till vila natten inför gudstjänsten. Ålund hade gått vägen förut. Han mindes huset. Minns var han sovit den där gången, tidigare på hösten, då han varit på väg från Köping mot Grangärde och fått nattlogi hos just Per Herman Mattsson som den ärliga gäst han utgivit sig vara. Han hade sett hur rummet var ordnat, var kistan stod, var kläderna hängde. Det var inte girighet som fört honom tillbaka, utan visshet. Där fanns värdefullt byte att hämta i Lernbo. Han närmade sig gården tyst. Med vana händer skruvade han loss fönsterluckorna långsamt försiktigt och lade dem åt sidan. Fönstret var inte kittat. Här var glasrutan passad med noggrannhet och inslagna spikar hade böjts just innan de helt nått igenom träet höll rutorna på plats. Med sin kniv rätade han försiktigt på spikarna, en efter en. Sedan med knivsudden vickade han ut rutan försiktigt som om träet själv inte längre orkade hålla emot tills det gav upp med ett suckande ljud. Ålund lät rutan falla mjukt mot hans bröst och ställde ner den i snön under fönstret medan han angrep innerrutan på samma vis i det dubbelglasade fönstret.
Inne i rummet stod tiden stilla. I kammaren bredvid låg familjen och sov tungt. Så länge han rörde sig försiktigt, så skulle det gå väl. Han tog det han kunde bära. Silvret först: fickuret med hårsnodden och nyckeln. Skedarna, kalla mot handen. Kläderna, lager efter lager: rocken, byxorna, västen. Schalarna, hopvikta och nedpackade. Böckerna. Små nya psalmböcker. Vikta papper i en mapp. Han tog handlingarna utan att läsa dem. När han gick därifrån bar han mer än han borde, det blev för tungt. En del lämnade han redan i skogen vid vägen, där timret låg uppkört i väntan på vidare färd. Ett lakan. Förkläden. Sådant som följt med av glädje när man hittar persedlar men som inte skulle kunna omsättas i något större värde. Han gick vidare. De nya randstövlarna som tidigare tillhört Mattsson bar honom genom frost och slask och hans gamla stod kvar vid timmerupplaget han passerat. Den grå rocken höll vinden ute. De blå byxorna var ännu hela. I fickan bar han en krage och ett svart silkeshalskläde. Andra saker bytte han bort. Psalmböckerna. Schalarna – en svartrosig, en grönrosig, en rödrosig. Han mindes inte längre till vem. Bara att det skett till alla de ansiktslösa som han mött, fullt medvetna om sakernas olagliga ursprung, men ändå ville göra en bra affär, där någonstans mellan Lernbo och Säter. De vita handskarna försvann tidigt till ett gott pris. Garvskinnshandskarna tappade han på sjön Ljustern på väg in till Säter. Han visste inte var. När han greps bar han fortfarande mycket av det stulna på kroppen eller i säcken som han hade över axeln. Det var så han alltid gjort. Han förstod nu att länsmannen i Säter tillsammans med den handräckning som grep honom, hade väntat. Ett bud hade sänts. Någon hade gjort inbrott och enligt spåren begett sig mot Säter. Någon hade hunnit runt landsvägen ändå…

Nu låg knytets innehåll på bordet.
Det var hans samling. Allt som ännu följt honom. Silverfickuret. Skedarna. Näsdukarna, en med spets. Ett gammalt halskläde. Löskragarna. Skorna. Schalen av flera färger. Nyckeln, vars lås han inte längre mindes. Pengarna låg bredvid på ett fat. Åtta riksdaler och fjorton skilling. De hade bytts till honom, tjänats, stulits, sparats. De var nu lika stumma som allt annat. När Mattsson kände igen sina saker var det som om knytet förlorade sin mening. Det var inte längre hans, bara ett bevis. Rätten räknade. Plagg för plagg. Värde för värde. Riksdaler och skilling föll som droppar i en tom tunna. Det som en gång varit vardag – fracken, skjortorna, västarna – blev nu siffror. Ålund godkände värdena. Han protesterade inte. Han visste att summan inte var det viktiga. Det viktiga var att allt nu var namngivet, infogat, avslutat. När Per Herman Mattsson tillade den rödrutiga ylleschalen med fransar och pärlbandet, tvekade Ålund. Inte av skuld, utan av minnesbrist.

– Jag vet inte, sade han. Det kan vara så. Men när vittnena talade, när Maria Jansdotter nämnde pärlbandet, erkände han även detta. Fyra skilling banco. Även det skulle med. Knytet slöts igen. Protokollet växte. Domen skulle följa. Sedan tog han själv till orda

– Av de penningar jag hade vid häktningen, sade han, var en riksdaler tjugoett skilling sex runstycken förtjänta genom arbete.

Han sade det utan anspråk, nästan som en upplysning i marginalen. Han begärde att dessa pengar skulle återlämnas till honom. Häradshövdingen antecknade. Ingen svarade honom då. Ålund fördes åter ut ur salen. Målsägande och åhörare fick lämna. Dörrarna stängdes. Nämnden överlade.

När de åter kallades in stod häradshövdingen redan upp.
Domen avkunnades långsamt, i en följd som inte gick att hejda. Ålund var, genom egen frivillig bekännelse, lagligen överbevisad om att ha begått inbrottsstöld vid två tillfällen. Första gången natten mellan den första och andra december 1852 hos Petter Persson i Ibbarbo. Andra gången natten till den tionde december 1854 hos Per Herman Mattsson i Lernbo. Godsets sammanräknade värde: etthundrafem riksdaler banco. Han hade redan tidigare undergått bestraffning för första resan inbrottsstöld. Detta var andra resan och Häradsrätten fann honom därför skyldig till ansvar enligt 40 kapitlet, tredje och sjätte paragraferna, samt enligt de kungliga förordningarna av 1773 och 1807. Han ålades att ersätta målsägarna för det gods som ej återfunnits, enligt de fastställda värdena. Orden var formella. Inget i dem bar spår av tvekan.

Men därmed var saken ännu inte avslutad.
Stölderna i Örebro hade bekräftats av befallningshavande i Örebro, på den fråga som rätten ställt efter rannsakningsdagens erkännande i januari. I samband med en brand i Örebro i mars 1854 hade bostäder tömts och lämnats till elden medan de boende stått och sett husen förtäras mellan Svartån och söder förbi Stortorget mot Våghustorget. De persedlar och ägodelar som hunnit räddas, hade burits till kyrkogården som vaktades av stadsbetjänter tillsammans med dess ägare som just sett sina hus brinna ner. Men bostäderna som elden skonade, stod tomma med sitt innehåll och dit hittade Ålund in tillsammans med en färgargesäll från Kräcklinge som hette Eriksson. Han berättade om fickur han tagit där, sjöskumspipan med silverbeslag och lite annat. Ålund som själv uppgivit ytterligare brott under dagens rannsakning ville utveckla hur han gått tillväga, men rätten avbröt honom. Magistraten anmodades att ställa frågan till Skinnskatteberg om huruvida detta brott skett enligt Ålunds erkännande samt att om detta burit bäring skulle förevisas till denna domstol. Där skulle alla brott sammanställas för en gemensam dom. Det var en ordning som gav utrymme för fler resor och Peter Ålund hade inget att invända.

Rätten gick vidare. Men för Ålund var allt redan avgjort. Han stod stilla medan domen lästes färdigt. Han sade inget. Bad inte om nåd. Frågade inte om straffets art. Hans tankar var redan på en annan plats. När han fördes bort denna gång såg han sig inte omkring. Tingshuset, nämndemännen, häradshövdingen – allt detta hade han sett förr, i andra socknar, under andra år. Men denna gång var avslutad. Nu skulle den fortsätta i handling. Ute rann smältvattnet längs vägkanten. Vårvintern drog genom bygden. Mörkret föll. Ingen följde honom med blicken när han fördes mot länsfängelset. I böckerna stod hans namn fast. Johan Petter Ålund. Andra resan stöld. Nu på väg till Falu cellfängelse men sedan Skinnskatteberg med fångtransport. Vad som hände härnäst skulle stå i de stjärnor som lyste hans väg…

Bilagor: Autentiska avskrifter från bilagor till rättsprotokollen i Norrbärke 1855.

Meddelande till Säters rådhusrätt från Faluns landskansli om häktad mansperson

Ankom den 15:e januari 1855. Till rådstuverätten i Säter. Sedan en i Säter häktad mansperson uppgivit sig heta Carl Erik Bäckström och vid avförandet från Säter till härvarande länshäkte enligt magistratens anmälan i skrivelse den 18:e nästlidna december ska ha överfallit och slagit fångvaktmästaren E. Hjelte och handelsbetjänten Godelius, varom magistraten äskat rannsakning, vid förhör härstädes erkänt sitt rätta namn vara Johan Petter Ålund, samt att han inom Norrbärkes socken förövat olovligt tillgrepp, så och då vederbörande domhavande numera utsatt rannsakning med Ålund angående sistnämnda brott att hållas i Smedjebacken den 18:e innevarande månad klockan 3 e.m har konungens befallningshavande skolat begära att rådsstuverätten där förinnan ville med Åkund företaga rannsakning rörande det av honom i Säter utövade våld, för vilket ändamål Ålund kommer att från länsfängelset avföras nästa tisdag för att påföljande dag inför rådstuverätten inställas och dagen därefter till Smedjebacken avföras.
Faluns landskansli den 13:e januari 1855.

Faluns information till häradshövdingen om den häktade Peter Ålund

Till häradshövdingen L. Molin
Sedan en för passlöshet här i länet häktad okänd mansperson efter att hava uppgivit flera särskilda namn, denna dag vid förhör vidgått sig heta Johan Petter Ålund och vara samma person som i början av förlidet år rymde från bevakningen under en transport från Västerås hit till länet, där han skulle undergå rannsakning för en hos kolaren Petter Persson i Ibbarbo, Norrbärke socken förövad stöld, så har Konungens befallningshavande skolat begära att häradshövdingen angående berörda stöld varom närmare förmäles i Nora och Hjulsjö Bergslagers häradsrätts härföljande rannsakningsprotokoll ville med Ålund företa laga rannsakning å urtima ting med Norrbärkes tingslag vartill han på stående rekvisition vara utförpassad. Ålund, som vid häktandet i Säter innehaft de i magistraten bilagda protokoll omförmälda saker, av vilka en del enligt kronolänsmannen Haaks bilagda rapport blivit olovligt tillgripna hos Per Herrman Mattsson i Lernbo, har vi avförandet från Säters stadshäkte överfallit och slagit fångvaktarmästaren därstädes, jämte andra personer, samt därjämte vid förhöret denne uppgivit sig ha förövat åtskilliga under senast timade brand i Örebro stad, med anledning varav konungens befallningshavande skolat anmoda häradshövdingen icke allenast att med Ålund företa rannssakning angående stölden vid Lernbo, utan ock att Ålund till det blivande tinget så tidigt härstädes rekvirera att haon under transporten kan inställas till rannsakning inför rådhusrätten i Säter för det därstädes begångna våld. De betyg och handlingar som Ålund vid häktandet innehade, bifogats här hos Faluns landskansli den 30:e december 1854.

Skinnskattebergs kronolänsmanskontors svar till Norrbärkes förfrågan om huruvida brott skett vid Baggå bruk

Till Konungens befallningshavande i Västerås! I anledning av förfrågan den 29:e sistlidna januari att inkomma med upplysning huruvida den i Falun län häktade manspersonen Johan Petter Ålunds uppgift, att han vid Baggå bruk i Skinnskatteberg saker olovligen tillgripit ett kopparkärl att med samma förhållande överenstämmande, får jag i största ödmjukhet rapportera att vid Baggå bruk något kopparkärl ej har förkommit men, natten emellan den 28:e och 29:e oktober sistlidet år, borttogs ut ur smedjan därstädes en kopparforma, vägande omkring 24 skålpund likväl kan ej uppgivas om Ålund för ovannämnda stöld emedan han ej var synlig.
Som bruksförvaltaren vid Baggå L. Bergstrand bortrest den 30:e sistlidna och är ej ännu återkommen, så kan jag ej uppgiva huruvida han, såsom målsägare äskar rannsakning härom. Skinnskattebergs härads kronolänsmannakontor den 5:e februari 1855.
Axel Norsten

Om Baggå bruks förvaltares önskan att lagföra Ålund

Till häradshövdingen, Molin.
Enligt vad en som Konungens befallningshavande i Västerås med sista post hit ankommen skrivelse upplyser har bruksförvaltaren vid Baggå Lars Bergstrand påyrkat rannsakning med häktade Johan Petter Ålund angående den förlidna höst av Ålund uti Baggå smedja förövade stöld av en kopparforma. Falun i Länskansliet den 27:e februari 1855 På landshövdingens vägnar, Holmberg

.

Peter hade suttit i vånda i snart tre veckor, när fånggevaldigerns nyckel vreds om i låset på celldörren. De har börjat känna varann. Pettersson hette han och var från Örebro. Källarvalvet i Noras häkte var förutom sitt mörker också av sådan kyla inbiten att det antagligen bara var bekvämt under sommarens varmaste dagar. Nu var det februari, anno 1853.

Lindesberg. Tingshuset den 19:e februari.

Snön låg hårt packad på landsvägen in mot Lindesberg, grå av slädmedar och stövlar. Det var ännu vintermorgon när folket började samlas utanför tingshuset, trots att solen redan stått en stund över grantopparna. Röken från skorstenarna låg lågt i den kalla luften, och hästarna frustade otåligt där de stod bundna vid sin plats. Tingshuset själv var en stram byggnad, timrad och åldrad, med ett inre som bar spår av otaliga rättegångar, edsavläggelser och domar. Golvplankorna var blankslitna av år av steg, och i rättssalen vilade en tung lukt av trä, våt ylleklädnad och kall tobak.

Häradsrätten för Lindes och Ramsbergs bergslagers härad hade denna dag sammankallats till urtima ting. Det var inte en vanlig tingsdag; målet som nu återupptogs hade redan väckt uppmärksamhet då den påbörjats för snart tre veckor sedan. Jan Peter Persson Ålund från Lönnfallet, satt häktad och fördes nu åter in i salen för fortsatt rannsakning angående andra resan inbrottsstöld.

Han var blek efter vinterns veckor i häktet, klädd i enkel rock, mössan i den ena av de med fängsel låsta händerna. Stegen korta med den begränsning bojorna runt anklarna utgjorde. Blicken var vaksam, stundtals trotsig. När han ställdes inför rätten stod kronolänsman Wictorin redan på sin plats, rakryggad, med handlingarna prydligt ordnade framför sig. Vid sidan av honom satt målsägandena: Jan Jansson i Gränshyttan, tyst och sammanbiten, samt hustrun Stina Ersdotter från Reboda, en kvinna vars händer vittnade om arbete och vars blick bar både oro och beslutsamhet. Rätten konstaterade att målet, jämlikt häradsnämndens beslut från den första i månaden, nu företogs till fortsatt handläggning. Stina Ersdotter kallades att tala.

Hon reste sig långsamt, knäppte händerna framför förklädet och såg först ner, sedan upp mot rätten. Hennes röst var låg men tydlig när hon berättade hur hon under höbärgningstiden sistlidna år varit borta från sin bostad i ungefär en och en halv timme. Dörren hade hon låst noggrant och nyckeln haft med sig. Ändå, när hon återkommit, hade låset varit uppbrutet – såsom med falsk nyckel – och den väggklocka som hängt där så länge hon kunde minnas var borta.

Klockan hade aldrig återfunnits.

Ålund skakade på huvudet när han fick tillfälle att yttra sig. Han förnekade tillgreppet, som han gjort förut, och hans röst bar samma fasta ton som tidigare: han visste intet om någon klocka, intet om något inbrott i Reboda.

Kronolänsman Wictorin begärde då ordet och åberopade skriftlig bevisning, vilken upplästes i rättens närvaro. Efter detta anhöll han om vittnesförhör med de närvarande: Per Jansson i Gränshyttan, Lovisa Jansdotter i Mossgruvetorp samt Stina Ersdotter. När Lovisa Jansdotter kallades fram, reste sig Ålund genast. Han anförde jäv! Med viss hetta uppgav han att Lovisa av honom tillhandlat sig väv, vilken han vid ett tillfälle under sommaren stulit hos Jan Jansson i Finnfallet – ett tillgrepp som, enligt honom, ännu ej blivit föremål för rannsakning. Till stöd för detta åberopade han skräddaren Jan Ersson vid Tappen som vittne. Men skräddaren var inte tillstädes denna dag. Och Lovisa Jansdotter, klädd i mörk kjol och med schal tätt kring axlarna, förnekade bestämt hela anklagelsen. Hon såg rätten rakt i ögonen när hon sade att hon varken köpt stulen väv eller haft vetskap om något sådant. Då inget annat jäv kunde anföras eller utrönas, beslutade rätten att vittnesförhöret skulle fortgå, dock med förbehåll att Ålund vid nästa rättegångstillfälle skulle få styrka sin anmärkning. Vittnena, ojävade, kallades att avlägga sanningseden och varnades noga för edens missbruk.

De hördes därefter var och en för sig.

Per Jansson trädde fram först. Han berättade hur Jan Jansson Skrot, efter det inbrott som skett hos honom, visat vittnet byrån varur penningarna stulits. Låset hade varit frånslaget, och Per Jansson hade förmärkt att våld måste ha använts – ett vasst järn, insatt i nyckelhålet. Märkena i låsjärnet var tydliga, och Jan Jansson hade uppgivit att dessa uppkommit vid inbrottet.

Lovisa Jansdotter berättade därefter sin iakttagelse. Morgonen efter stölden hade hon sett låset till byråklaffen, även det frånslaget, med synliga märken efter ett litet järnverktyg. Även hon hade fått höra av Jan Jansson att våldet förövats av tjuven.

Slutligen hördes Stina Ersdotter på nytt, nu i egenskap av vittne. Hon berättade hur Ålund en dag under höbärgningstiden kommit till henne och bett att få köpa mjölk. Hon hade svarat att om han inte kunde få mjölk annorstädes, borde han gå till målsäganden Stina Ersdotter – och då hade Ålund genast frågat om hennes man var hemma.

Samma dag hade klockan blivit bortstulen.

När vittnesberättelserna upplästes vidhölls de i sin helhet. Ålund stod tyst under uppläsningen, händerna knutna, blicken hård. När han åter fick ordet förnekade han vittnenas utsagor, utan att tillägga något nytt. Det blev stilla i salen. Endast ljudet av en hostning och knarrande bänkar hördes. Kronolänsman Wictorin begärde därefter uppskov, för att vid nästa tillfälle få höra Jan Jansson i Finnfallet samt skräddaren Jan Ersson vid Tappen. Rätten fann anhållan skälig. Rannsakningen uppsköts till den 12 mars klockan 10 förmiddagen. Ålund skulle dessförinnan återförpassas till häktet och då ånyo inställas i närvaro av målsägandena och åklagaren. Åklagaren ålades att till dess inkalla de nämnda vittnena.

När klubban föll var det som om luften lättade något. Folket reste sig långsamt. Ålund fördes bort av vakten, kedjorna klirrade dovt mot stengolvet. Utanför låg vinterdagen kvar, oförändrad, medan rättens maskineri fortsatte sitt långsamma, obönhörliga arbete.

Den 12:e mars, dagen för rättens utslag i åtalet mot Peter Ålund.

Den 12:e mars var rätten återsamlad.Den långa väntan som Peter Ålund i vånda väntat på domen var nu slut.  Tingshuset stod oförändrat, men stämningen i salen var en annan denna dag. Färre hade infunnit sig. Målet hade dragit ut på tiden, och mycket var redan sagt. Det som återstod var klarläggande – och avgörande. Jan Peter Persson Ålund fördes in från Nora kronohäkte. Han hade magrat ytterligare, och blicken var nu mer sluten än trotsig. Han tog plats där han anvisades och såg sig inte omkring. Kedjorna togs av, men han stod kvar som om de ännu vilade kring honom.

Närvarande var allmänna åklagaren, kronolänsman F. M. Wictorin. Av målsägandena hade endast Stina Lisa Ersdotter från Reboda inställt sig. Hon satte sig tyst, med händerna hårt knäppta i knät, och följde vad som sades utan att yttra sig mer än nödvändigt. Rätten konstaterade att rannsakningen, jämlikt beslutet den 19 februari, nu företogs till ytterligare handläggning. Kronolänsman Wictorin tog till orda. Han tillkännagav att Jan Jansson i Finnfallet, som vid förra tillfället omnämnts i samband med påstådd stöld av väv, nu förklarat att någon sådan stöld ej ägt rum. Uppgiften hade prövats, och någon grund för anklagelsen kunde ej styrkas.

Det vittne som Ålund tidigare åberopat, Johan Ersson vid Tappen, hade denna dag inställt sig. En lång man med väderbitet ansikte, märkt av resan till tingsstället. På rättens fråga förklarade han att han inte hade sig något bekant vare sig om någon stöld av väv från Jan Jansson i Finnfallet eller om någon försäljning av sådan väv från Ålunds sida. Ålund stod tyst medan vittnet talade. När han tillfrågades yttrade han kort att han till alla delar återkallade det jäv han vid föregående rättegångstillfälle anfört mot Lovisa Jansdotter. Hans röst var låg, utan skärpa, som om kampen i den frågan var förlorad.

Därefter trädde extra transportgevaldigern Pettersson fram. Han berättade att han hade sig bekant hur Ålund, i syfte att erhålla tjänst hos mjölnaren P. E. Ekström vid Skrikarhyttan i Nora socken, skulle ha avlämnat en falsk orlovssedel. Ålund förnekade detta, lika bestämt som han förnekat annat, och rätten antecknade uppgiften utan att denna dag gå vidare i saken.

Johan Ersson vid Tappen anhöll därefter om ersättning för sin inställelse. Han bodde nära fyra mil från tingsstället, och resan hade varit både lång och kostsam. Begäran noterades. Ett utdrag ur förteckningen över fångar i Nora kronohäkte föreställdes rätten. Där framgick att Jan Peter Persson Ålund, från Lönnfallet, enligt Nya Kopparbergs häradsrätts utslag den 27 augusti 1850, dömts för första resan stöld med inbrott till tjugoåtta dagars fängelse vid vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt. Denna gång skulle straffet bli en dom för andra resan stöld med inbrott. Nu var det fara för fästningsstraff över lång tid.

Det var ett faktum som vilade tungt i salen.

Vidare tillkännagav kronolänsman Wictorin att länsmannen i Ervalla socken skriftligen anmält att ingen person med namnet Rödskägg var känd i orten, och att inget sådant våldsdåd, som Ålund tidigare för länsmannen Floding påstått sig ha begått, kunnat styrkas. Överläggning företogs. Det var stilla i rättssalen under tiden. Stina Lisa Ersdotter såg ner i golvet. Johan Ersson stod avvaktande vid väggen. Ålund själv stod med händerna knäppta bakom ryggen och blickade rakt fram, som om han redan visste vad som skulle komma.

När rätten återtog sina platser avkunnades utslaget.

Häradsrätten fann att Jan Peter Persson Ålund, mot sitt nekande, icke kunde anses förvunnen att ha olovligen tillgripit den klocka som under sistlidna sommaren bortkommit från Anders Anderssons bostad i Reboda. I den delen lämnades åtalet utan bifall. Men där stannade det inte. I övrigt befanns Ålund – vilken tidigare undergått bestraffning för första resan inbrottsstöld – på grund av egen bekännelse samt genom de hörda vittnena Per Janssons och Lovisa Jansdotters berättelser, skyldig till att ånyo hava olovligen tillgripit varor och penningar från Jan Andersson i Vasselhyttan till ett sammanlagt värde av tre riksdaler tjugoåtta skilling, vilket ej återställts, samt till att hava begått inbrottsstöld från Jan Jansson i Grängshyttan till ett värde av tjugo riksdaler banco, varav allt återbekommits utom en riksdaler fyrtio skilling mynt.

Domen

Med åberopande av tionde kapitlet, tjugoförsta paragrafen i Rättegångsinstruktionen förklarades Jan Peter Persson Ålund skyldig till ansvar och ersättning för andra resan stöld begångna genom inbrott. Han ålades därutöver att gottgöra Johan Ersson vid Tappen för inställelsebesvär med fyra riksdaler trettiotvå skilling. Då Ålund dessutom angivits för förfalskningsbrott i Nora härad, förklarade rätten att han i den delen skulle till vederbörlig domstol hänvisas för rannsakning. Det ankom på den rätt där Ålund sist lagfördes att bestämma det samlade ansvar vartill han genom sina förbrytelser gjort sig skyldig.

Till dess skulle han återförpassas till Nora kronohäkte.

När orden föll var det som om något slocknade i Ålund. Han sade ingenting. Ingen protest, ingen bön. Endast en kort, nästan omärklig utandning, som om han länge burit domen inom sig. Gevaldiger Pettersson trädde fram. Kedjorna sattes åter på. Stina Lisa Ersdotter reste sig långsamt. Hon hade fått höra att klockan inte kunde bindas vid honom, men domen i övrigt stod fast. Hennes ansikte bar varken lättnad eller vrede – bara trötthet. När Ålund fördes ut ur salen låg vårvattnet i rännilar längs tingshusets grund. En vinter hade brutits, men för honom låg ännu många kalla dagar framför…

---

Som nybliven sjuttonåring och fängelsekund, återvänder Peter till Lönnfall och sin mor och bror med sin nya erfarenhet. Alla de rykten som omgärdat honom är nu bekräftade och hans anseende är skamfilat. Han kommer hem i slutet av september, lagom till Mickelsmäss. Denna helg föll sig väl ut i kalendern för Peters del då första söndagen efter den 29 september också innebar sista dagen på tjänsteåret för alla drängar och pigor som var benägna att hitta ny arbetsgivare. Den formella söndagen som innebar den sista arbetsdagen var samtidigt starten för en frivecka som innebar fest, gille och brännvin inför nästkommande avtalade tjänsteår hos någon hemmansägare.

Ungdomlig synd kan förlåtas och Peter får möjligheten att tjäna som dräng hos landbonden Daniel Jansson vid Ljusnaren. Han anländer till sin nya husbonde i början av oktober. Hans tjänst som dräng vid Ljusnaren blir kort och han är snart tillbaka vid Lönnfallet och några nya uppdrag syntes inte finnas för den unga mannen som saknade ett prästbetyg som kunde locka till anställning. Så Peter beger sig ut i Bergslagen till fots. Som kringvandrande syns inga spår efter Peter och han försvinner helt för den i framtiden som försöker följa honom genom livet.

I teorin så skulle varje person som rörde sig över sockengränserna kunna uppvisa sin identitet med ett prästbevis tillhörande någon anvisning om var han var på väg och här skulle hans närvaro noterats för eftervärlden. Att vandra genom en socken utan prästbevis med deklarerat resmål kunde innebära fängelse för lösdriveri. Men i praktiken så rörde sig människor ganska fritt i socknarna runt om hembygden, för att besöka grannar, vänner eller släkt som kanske bodde i socknen bredvid. Ett besök kunde bestå under flera dagar men det var inget man tog ut ett prästbevis för.

Så Peter Ålund försvinner under några år. Fram till årsskiftet tre år efter frisläppandet från fängelset i Nora…

Någon mil sydväst om Nora stad ligger Skrikarhyttan. Hit kommer Peter Ålund i början av januari 1853 och söker tjänst vid kvarnen hos mjölnaren Per Ekström. Den sökande ynglingen ger ett gott intryck och detta styrks av hans orlovssedel han visar upp. Mjölnaren Per skriver avtal med Peter om anställning från den tolfte januari 1853 fram till hösten samma år, med en lön om tjugo riksdaler riksgäldsmynt och känner sig nöjd med sin nya medarbetare. Detta uttrycker han för sin fru, då orlovsbrevet minsann visat att den nyanlända unga Ålund minsann tjänat hos en bergsman i tre år och hade så fina vitsord att de i honom fått sig en god dräng:

 ”Drängen Per Ålund vid Södra Lönnfallet som har varit hos mig undertecknad i tjänst i tre års tid, har han uppfört sig ärig och beskelig, nykter och arbetssam å lättviss i alla sysslor och göromål och av ur min tjänst ledig den 24:e nästkommande oktober 1852 och till det bästa vill jag rekommendera honom. Nya Kopparberget och Södra Lönnfallet den 25:e oktober 1852, bergsmannen Per Persson. Intygas Fred. Söderqvist på Rälln.”

Inför flytten till Skrikarhyttan meddelar dock Peter att han behöver återvända hem till Ljusnarsberg för att hämta sina tillhöriga persedlar på Lönnfallet och får för färden låna mjölnaren Ekströms päls för att mota januarivinterns kyla. Men Peter hade ingen avsikt att återvända….

Ljusnarsberg, mitten av januari.

Per Fredric Floding begrundar den post som nått honom under gårdagen och njuter såväl sitt kaffe som det gryende ljuset som letade sig in genom rimfrosten i glaset som spröjsats på Stråtgården i Ljusnarsberg. Per Fredric är kronolänsman och på denna dag hade han att samla fjärdingsman och några utsedda bönder i södra sockenänden, att bistå som handräckning i uppgiften att hitta och gripa Peter Ålund. De hade alla fått bud om tilldragelsen och de skulle alla samlas vid Rällen, just norr om torpet.

Breven som han öppnade igår hade haft två olika avsändare men med samma ärende. Hans kollegor i Lindesberg och i Nora hade anmält intresse för Peter Ålund, som var misstänkt för brott och skulle gripas och tillhandahållas till respektive tingslag för rannsakning. Nora hade ärende om ett förfalskningsbrott och Lindesberg hade intresse av Peter som misstänkt för två inbrott. Sedan var det där med misstanken från Söderbärke han ville ställa frågor till Peter om. Där hade ännu ingen formell häktningsförfrågan inkommit, men ingen rök utan eld, som det sades om Peter. Kaffet var snart uppdrucket och därmed dags att möta upp männen och bege sig till Södra Lönnfall…

Den nittonde januari 1853 grips Peter Ålund i skogen just utanför torpet där han växt upp. Han hade suttit i samtal med sin mor och bror när han skymtat den annalkande hästdragna släden genom fönstret. En blick, ett beslut och han fattade sina tillhörigheter och sprang. Fort. Bort. Snö revs ner från granar, benen pulsandes i en stiglös skog för att undkomma släden med länsman och hans sällskap. Till ingen nytta. Snöns djup lämnade tydliga spår för Floding att följa och han styrde vant ekipaget genom skogen och närmade sig Peter som till slut inte orkade längre. Han fördes tillbaka till Kopparberg och i arresten nedanför kyrkan där han förhördes av kronolänsman Floding;

Protokoll hållet vid undersökningar med häktade J.P Ålund från Lönnfallet i denna socken vid Nya Kopparbergets härads arrest den 19:e januari 1853. Erkänner Ålund att under höstmånaderna sistlidet år hos Petter Persson i Ibbarbo, Sörbärke socken i Falu län förövat stöld på så sätt att han innan dörrarna blivit låsta ingått och dermera stannat kvar tills nycklarna blivit uttagna, förövat stöld av nedanstående saker tvenne rockar av kläde, ett par tyskstövlar, två par byxor, två västar två mössor, några bullar bröd, två skjortor samt något brännvin. Även erkänna Ålund att han under julveckan varit inne hos Anders Larsson i Sjöbadet, Ervalla socken och där påträffat en gammal gubbe, under namn Rödskägg och sett att han innehade penningar, då Ålund genast gått i försåt på gubben och vägen mellan gårdarna fråntagit honom penningarna men straxt efter stölden blivit av här nämnda Anders Larsson eftersatt och fasttagen, då Ålund påstår sig ha till Anders Larsson genast överlämnat det stulna penningarna som skulle utgöra 72 riksdaler banco och Ålund blev då ställd på fri fot. Ålund gör det tillägg att han skaffat omkull gubben Röskägg och säcken som han hade på ryggen, därur tagit förutom nämnda 72 riksdaler rgs. Hos Jan Andersson i Hålkärra Lindes socken erkänna Ålund att han under förlidet års höstsommar förövat stöld av ett par gamla stövlar, en styck guldring och 9 skilling rgs i kopparslantar. Guldringen säger sig Ålund ha försålt till en okänd kvinnsperson vid Klotens bruk för 2 rd rgs och det övriga använt själv. Från Jan Jansson i Gränshyttan Lindes bergssocken förövat stöld av ett fickur samt i styck täljkniv under förlidet års vinter. Förteckning på de tillrättakomna av Ålund stulna persedlar, följer härunder. Datum som ovan, P.F Floding.

Fängelsetransporten anlände till Kopparberg för att föra Peter Ålund till Nora cellfängelse. Vanligen så hade det varit en gallerförsedd vagn, men mitt i vintern så fick han vid järn skjutsas i släde. De handsmidda järnbojorna bestod av två halvcirkelformade manschetter som låstes runt anklarna och förbands med en kort kedja, liksom de som sattes för hans händer. Även om han lyckats ta sig ur släden och ta sig undan, så hade han gjort en lustig figur i snön, krypandes i ett futilt försök till frihet.

I Nora fick han samma cell som senast. Det skulle inte bli sista gången i Nora. Men det visste inte Peter vid detta tillfälle. Närmast stod en rättegång i Lindesberg om en dryg vecka…

Urtima ting i Lindes och Ramsbergs bergslager, den 1 februari 1853

Det var kallt i häktet den morgonen och kylan hade redan blivit en del av kroppen. När Peter Ålund fördes in i tingssalen bar han den med sig som en lukt, som om järnet fastnat i kläderna. Han gick lugnt. Inte trotsigt, inte böjt. Bara stilla, som en man som vet att stegen inte längre leder någon annanstans.

När rätten frågade om hans liv, svarade Peter Ålund kort. Född 1833, på Lönnfallet. Fadern död. Modern levde, Anna Greta Ersdotter, brukade hemmanet ännu. Han var skriven där. År 1850 hade han dömts för första resan stöld med inbrott. Tjänat året därpå hos Eric Andersson vid Ljusnaren. Sedan inget. Orden sedan inget hängde kvar.

Länsman tillika allmänne åklagaren Wictorin satt redan på sin plats, papperen ordnade framför sig. Framför rätten stod två män: Jan Andersson från Vasselhyttan – Hålkärra kallades det också – och Jan Jansson från Grängshyttan. De var olika till växt och hållning, men förenades av samma sak: viljan att få rannsaka den misstänkte och att förhoppningsvis få ersättning för sina förluster.

Skrivelsen från kronohäktet i Nora hade lästs upp. Förteckningar, bilagor. Saker hade fått bokstavsbeteckningar, blivit delar av en ordning som inte frågade hur de burits, bara var de funnits. Rätten gav ordet till Jan Andersson.

Han berättade om sommardagen i juli. Om hur han och hans husfolk varit ute på åkern, hur arbetet dragit dem bort från stugan. När de kommit tillbaka hade något varit förändrat, fast inget syntes genast. Dörren hade inte brutits upp. Ingen låsring hade slagits loss. En stol hade stått framför dörren, som vanligt. Men stolen var flyttad och inne i rummet fattades saker. Han räknade upp dem långsamt, som om varje ord krävde sin egen plats i luften: stövlarna, guldringen, flaskan, teskedarna. Pengarna. Silver. Koppar. Summan lades samman: tre riksdaler, tjugotvå skilling banco. När Peter Ålund fick möjligheten till genmäle sade han det genast, nästan ivrigt:

– Dörren var inte låst. Det stod bara en stol för.

Han medgav tillgreppet. Sakerna. Samt katekesen – den nämnde han särskilt, som om även han ville dra en gräns någonstans. Om pengarna sade han att han inte visste. Sex skilling banco hade han nog haft hos sig när han räknat efter. Men kunde ha tappats. Det var möjligt.

Det var alltid möjligt.

Jan Jansson trädde fram därefter. Hans berättelse gick längre tillbaka, till november 1851. Då hade det varit annorlunda. Då hade något brutits sönder. Dörren till stugan och byrån i rummet. Lås som inte längre hållit för det våld det utsatts för. Han beskrev byrån som om han såg den framför sig: klaffen, det mindre rummet innanför, hur saker legat där, hur de inte längre gjorde det. Fickuret. Pipan med silverbeslag. Fällkniven. Pengarna – papperssedlar och silvermynt.  Peter Ålund lyssnade med blicken sänkt. När han talade var rösten jämn. Han erkände tillgreppet. Erkände pengarna. Erkände till och med något mer: ett mynt silver, koppar ett och ett halvt. Men han nekade till inbrott. Nekade till dyrk. Han beskrev i stället ett förlopp som helt saknade våld; hur han sett Janssons hustru gå till ladugården, hur han gått in i stugan, dragit ut en olåst bordslåda, funnit en nyckel. Hur nyckeln passat. Hur låset alls inte tvingats upp.

– Stugans dörrlås var redan skadad, sade han. Dörren stod på glänt!. Han såg upp och mötte rätten med blicken.

– Jag använde inget våld!.

Jan Jansson skakade på huvudet. Byrån hade varit låst. Klaffen uppbruten. Det hade inte funnits någon annan nyckel i huset. Värden fastställdes. Fickuret till åtta riksdaler. Pipan till två. Kniven till åtta. Summan skrevs ned, som om siffrorna kunde väga upp tomrummet.

Maria Christina Ersdotter från Reboda steg fram. Hon talade om ett fickur som försvunnit, om misstanken. Ålund nekade. Nu medgav han plötsligt en stöld i Ibbarbo – den som endast varit ett rykte och ännu bara var en notering i handlingar som inte hunnit fram att binda hans namn till brottet – men förnekade allt som liknade rån eller överfall i Linde såväl som Ervalla. Han hade inte legat i försåt och heller inte tagit från någon gammal man, kallad Rödskägg därstädes, inte från någon annan heller, för den delen.

Rätten lyssnade. Åklagaren begärde uppskov. Fler skulle höras och upplysningar om vad som skett i Ervalla skulle införskaffas. Och prästbevis på målsägandena.

Peter Ålund fördes tillbaka till häktet. Efter honom gick ett rättsbiträde med de persedlar som var föremål för nästa rannsakning. De låg samlade i ett knyte: mössan, skjortan, västarna, byxorna, halsdukarna. Rocken med sammetskrage. Pälsen med fårskinn, som han sade sig ha lånat av Ekström i Skrikarhyttan. Allt detta var nu ordnat, namngivet, knutet till platser som han inte längre kunde bry sig om. När dörren slog igen bakom honom hade vintern ännu inte släppt sitt grepp om bygden och snön skulle ligga kvar när den slutliga domen skulle falla. Och ännu visste ingen att ett papper – ett betyg – snart skulle väga lika tungt som alla dessa ting tillsammans…

---

Solen stiger upp över sin socken mitt i Bergslagen. Trots att natten snart passerat, har tystnaden aldrig riktigt fått fäste och många av invånarna är vakna. Gruvfältens aldrig avstannande stånggångar pumpar ett alltid inträngande vatten ur de gruvhål som ett nytt skift av gruvdrängar klättrar ned i. Den gryende dagens arbetare avlöser sina grannar och vänner som är på väg hem till sina torp efter en lång natt till dem som inte jobbar i gruvnäringen. Många av gruvdrängarna har en bit att vandra innan de får sin vila. Vägar med dubbla grässträngar leder slingrande fram över höjder till avlägsna torp i en socken som med en jämn fördelning brett ut sig över en ojämn landskapsbygd. Här finns deras fruar och pigor som tar hand om husdjurens bestyr.  Kor att mjölka, getter att ge bete och allt övrigt som bereds för att försöka överleva någon dag till.

Nya Kopparberget har namnet till trots tidigt insett att järnhanteringen är framtiden parallellt med kopparen. Vinsterna är inte tillnärmelsevis i närheten av Stora Kopparberget (Falun), med sin anrika gruva tio mil norr om vår socken. Men tillräcklig för att upprätthålla en ekonomisk bas och ett eget organiserat samhälle i Bergslagen. Allt tog sin början med en nybyggande svedjefinne som oväntat snubblade på en malmåder. När malmfyndigheterna bekräftats, etablerades snabbt ett protosamhälle i rask takt. I den inflyttningsström som följde kom människor som letade en framtid. Det var främst unga män och kvinnor i jakt på en utkomst inom gruvnäringen. Men också etablerade hantverkare inom varje skrå, de klerikala under kyrkan för omhändertagandet av vilsna själar som samtidigt hotade med Guds straff, de styrande till att anta stolarna i en sockenstämma, samt en rudimentär läkarvård som endast var tillgänglig genom provinsialläkarsystem, delat på flera socknar.

I denna köping kallad Nya Kopparberget, finns kyrkan centralt placerad tillsammans med sockenstuga, tingshus och de huvudgårdar som bebos av välbeställda brukspatroner. Det huvudsakliga breda befolkningsskiktet är dock spridd över de nära 600 kvadratkilometer skogsmark som blivit sönderhackat med gruvhål i jakten på rätt sorts malm. Där hålen hänger samman har ett gruvfält uppstått. Den malm som bärs upp försörjer de hyttor som aldrig slocknar, i sin tur matade med glödande kolmilor i skogarna runt om. Alltsammans drivs av de familjer som lever och dör för tackjärnet. Här finns också de nybyggare som pressar gränsen ytterligare mot den mörka okända värld som skogen utgör, till potentiella nya malmfyndigheter och högre välstånd för de få.

I denna lokala värld är fattigdomen utbredd. Veneriska sjukdomar är vanligt förekommande, liksom arbetsolyckor. Döden kommer också via rödsot, kolera, difteri och lungsot. Trots tvåsiffriga födelsetal så finns i genomsnitt endast sex barn i varje hushåll. Alla känner döden och döden känner dem alla och de lever tätt tillsammans.

Under detta år 1840 så är befolkningen 5600 invånare fördelat på 897 hushåll. Om vi följer samhällsorganisationen hierarkiskt nedåt, så består den ägande och det klerikala skiktet av fjorton personer. Bergsmännen som äger privilegiebrevet för en särskild fyndighet, är inte nödvändigtvis att betrakta som särskilt framgångsrika i lokalsamhället. Bland de totalt sjuttiotvå bergsmän är det inte ovanligt att leva på gränsen till överlevnad, på grund av de ingångna avtal vars leveranskrav alltid förväntas. De boende som äger tillräcklig mark för att vara självförsörjande och kan betraktas självständiga är hemmansägarna. I vår socken är de etthundratrettionio till antalet. De tvåhundraåttio män som fått möjligheten att bryta ny mark allt längre ut i periferin är nybyggarna. Resterande tvåhundrasju människor är de som står i direkt kontakt med malmens färd från berget till det tackjärn som skeppas ut. Kvar finns de hantverkare som egentligen inte kan räknas in i hierarkin utan verkar inom sina skrån med rättigheter och skyldigheter. I Nya Kopparberget finns det trettio män detta år som har rätten att utföra sitt hantverk.

Hälften av dessa ovan sockenbor, 2800 invånare, saknar helt förmågan att själv försörja sig utan stöd från samhällsorganisationen. Den starka sociala kontrollen, tillsammans med kyrkans och Guds ord, håller de allra flesta i Herrans tukt och förmaning. Men brott var ibland en sista utväg. I andra fall som en livsstil. Lite som Jan Peter Pehrsson Ålunds öde väljer att ge honom.

---