Kategori: Maja Forslunds arkiv

Mina (Wilhelmina) Larsson var född 1871 och är såväl sagesman som upptecknare av Anders Larsson Sommarbergs minnen från första halvan av 1800-talet. Hon sammanställde hans minnen efter hennes tid som piga hos honom mellan 1895-1902. I de fall Minas berättelse refererar till ”gamle Lars” så är det Anders som berättar om sin far Lars Sommarberg (f: 1779).

Anders Larsson Sommarberg (1821-1902) berättelse för upptecknaren Mina Larsson f: 1871:

Mickelsmäss var hela sommarens högtidsfest. Då skulle all gröda vara under tak, där det var ordning, då var det kalas och dans i så kallade storstugan, med mat var det ett fasligt lagande och den stil minns då jag lite av i skogarna, då skulle det göras pannkaka av alla möjliga slag som blivit hämtat ur jorden, potatispannkaka, morotspannkaka, rotpannkaka, bärmospannkaka, bärlimpor, då var ej så gesvint som nu för tiden att sätta in i en stekugn utan då var det att elda upp bakugnen, likaså när detta myckna rötter och potatis skulle sönder var det ej att ta till köttqvarn som nu är fallet, nej, en stor träklubba fick då begagnas att mosa med och ju fler som då blev undfägnade av detta årets skörd, ju rikligare skulle skörden bli till nästa år, men den som då var allt för försiktig av sig så blev det tvärtom sedan.

När denna fest var över då det vanliga arbetet igång, kvinnorna med sina spinnrockar, först på hösten blån och lin sen ull till strumpor och vävnad, som skulle vävas fram på våren när det blev långa dagar. Värst var det för de små pysarna, som måste stå och lyra de spinnande med spårtor eller stickor som vi nu råga, det kunde och hända ibland när de blev för trötta att de tutta led på blåna, då blev de både den spinnande och den lyrande vakna för en stund. Men närä de små blev för trötta då blev det att lägga tossved eller tjärved på spishällen eller i kakelugnen det lyste ju rätt så bra.

Och männen sen de slutat för dagen satt inne och späntade stickor. Under tiden så underhöll de om sägner från skogen, om tomtar och troll, som varit dem behjälpliga under kolningen i skogen.

Får ej glömma att under denna förvinter så skulle julblossen ligga på muren i stugan så attt de skulle bli riktigt torra till julen (julblossen skulle huggas någon viss dag på sommaren, glömt vilken).

Så kom lusi-firandet, då var det ett likadant sjå med pannkakor och mat som Mickelsmäss fast då skulle egentligen den som bryggt det goda julölet klädas till lusibrud, men om mor själv bryggt och tyckte hon var för gammal för spök och skoj så fick det bli nån annan, dotter eller piga. Utstyrseln var egentligen en ljuskrona på huvudet av ljus som blivit stöpta till julhelgen och skulle bruden vara oppe mellan 2 och 3 på morgonen och gå omkring med kaffe och som alltid brukligt var på den tiden med brännvinsluntan bredvid, så skulle det hurras för bruden men jag minns ej bestämt om det ej var lite på kvällen (men bara till en viss tid, för det var noga de där nätterna före jul).

Med ljusstöpningen den var det mycket noga med. Inte fick man vara bar om skalen, inte nysa inte blåsa inte fisa inte ”flåta”, på något vis för då skulle ljusen spraka och blåsa ut, inte fälla tårar, då skulle de rinna för mycket. Blev de vanställda i fason då skulle den som först blev gift i huset få en sådan ynkrygg till man. Talgen till ljusen var skräptalg sen slakten var på hösten som mestadels var veckan före frivecka, så allt skulle vara i ordning tills nya drängen och pigan kom.

Något om friveckan som skulle varit före luci-firandet, då var det ett hiskeligt liv i bondstugorna och överallt förresten, då gav hela byalag sig tillsammans att dansa och spela och hålla lekar till långt in på nätterna, jag mången gång ända till morron som gubben sa. Mången gång kunde det bli lite hett av, så var det att byta om ställe till nästa kväll och så undan för undan hela veckan tills var och en åter var på sin plats.

Så kom Tomasdagen, det år de fattigas dag eller bulldagen som de gamla sade. Då skulle då få gå och få —bullar och vad som beskärdes dem från de mera lottade hemmen eller var någon gammal, som inte kunde gå, så skulle den gamla förningskorgen fram, som kanske inte varit brukad sen året förut. Den skulle nu fyllas med vad mor hade förmåga att lämna, framförallt ett ljus för om kraken eller krakarna satt i mörker andra kvällar, så skulle de åtminstone inte göra det julkvällen. Så var även denna dag tomtarnas dag, den som då skulle få se dem dansa, den skulle vara oppe mellan 2 och 3 och ju flera tomtar man såg, ju mera välbärgad och större lycka skulle man hava. Då hettes det, att de dansa in julen och så hade ju nån här och nån där varsin tomte, som skulle högtidshållas, som skulle kommas ihåg till julen, men den, som ej brydde sig om tomten till jul, den var då lyckan slut för.

Så kom jul med dess myckna bakande men tro ej att det var såna fina degar som i vära dagar. Men för det så var det ej mindre arbete och —-, för det första så gjorde det sitt malt till bryggen själva och så för det andra, de som hade råd så handsiktade de sitt rågmjöl och havremjöl med såna här småsikt, men det hade vi inte råd till, sa gubben, men de hade mycket getter och ett par kor, så de fick bra med mjölk till hjälp till det som var finast. Också barn ha varit sig lika i alla tider, jag tror på många vis förr värre än nu. Jag har aldrig bakat en juloxe åt mina barn men han sa att de skulle ha varsin juloxe, julstjärna och julgris. Så skulle det vara en stor julbock av grov deg med stora horn, som skulle stå på bordet bland maten hela jul, för maten den skulle stå kvar hela helgen. Duk, det talte han aldrig om, men den myckna maten, stekt och kokt fläsk och kött och pannkaka och en tennkanna med julöket i och en kopparflaska med nejlikbrännvin i. Alla, som kom in, skulle naturligtvis ha en sup och något tilltugg. Ingen fick gå ut med julen. Under bordet skulle tomtebytta stå. Där i skulle läggas av alla matrester först så av alla slag, som fanns på gården, sen av varje sak, som kom före på julkvällen. Där skulle bytta stå julnatten, så husets tomte fick ta det han ville, det andra skulle delas på djuren, när man var oppe och skulle göra sig i ordning till julottan. Så får väl ej sötengröten glömmas. Den bruka för det mesta kokas av potatisgryn och mjölk, som alltid var vanligt när det skulle vara något rart. På kvällen skulle läsas för varje djur: ”ät dig väl mätt”, 3 gånger.

Julklappar talte han aldrig om men att såna, som satt i deras närhet skulle ha en halmkärve till julhalm och sedan fick den användas till sänghalm det sa han. Vi fick inte han nån halm inne, sa gubgen,, för mor var för rädd för värmen.

Så kom tiden att bege sig till julotta, det var lagom för dem, som skulle gå, att gå klockan 12 och visst skulle varenda en till kyrkan som ej tagit sig för, för mycket. Då var det att tänka om vem som hade de präktigaste blossen, de som skött om dem bäst så de var riktigt torra och mycket feta. Då gick det ej ann att vara för nära, för det hände att det blev tjärdroppar. så skulle de passa att komma tids till stora vägen när de kom från alla håll för att höra och se, vem som hade de vällaste hästklockorna och största blossen, men var och en tyckte ju sig värst vara.. Så tyckte ock gamle Lars. Han sa: ”Men nog var far och ja värst här från södra sockna, då kunde vi få höra sen länge efteråt, att vi va ena huggande att ha riktiga julbloss”. Men så sa han alltjämt: ”Det var ju inte så undligt farfar o far och ävensom jag, sen jag blev stor, har ju alltid bränt tjära, så nog förstod vi oss på de bästa blossen eller tjäder, som de också kallades.

Något om julgranens uppkomst som han talte om, men om det var hans far eller farfar, som talte om det, det minns jag ej men jag vill skriva om det, som jag hört det.

Som det skulle skickas mat till de fattiga, jul, så skulle från ett ställe två barn bli skickade till en gammal gumma och som det skumde och blev mörkt och börja troligt att yra, så barnen ej kommo hem, när det blev bud till gumman, så hade barnen allaredan begivit sig hem. Då kom fadern på att sätta torrvedsbloss i skogen här och där så högt han förmådde, möjligen att barnen skulle se skenet. Emellertid så ledde det så, att barnen kommo till rätt på så vis och de tycktte att det var så härligt att se ljus i träden, så de ville äntligen ha hem den granen som visat dem vägen, men som den var för stor, så fick den — på gården julkvällen med bloss i. Så skulle det härleda sig till, fast den sedan blev inflyttad, men till fot var det att såga av en tung träkloss och borra hål i sätta ned den uti och så pryda med talgljus, ett eller två, men sånt hade inte vi råd att ösla med, sa gubben. Den första gran som Sommarberg såg var en som stod utanför fönstret med en eller två dankar i, sade han. Så då var väl brukligt förr.

Men julbockar det kom det fast det var långt mellan stugorna, så far hade ett fasligt bestyr att ta mot dem utanför, så att inte barnen blev ihjälskrämda för de var då allt annat än fina att se.

Så skulle juloxen slaktas, då var det att vara på vakt annars så fick man sig ett — i ansiktet och så skulle ”ögonen stickas ut på julskomakaren, så skulle stjärnan blåsas i land”. Det var mycket saker på den tiden, som nu är ödelagda. Så var det ju ett kalasande under mellandagarna. Juldagen (Stordan) och nyårsdagen då skulle man inte gå nånstans annat än till kyrkan, det ansågs oheligt, men annandagen, då begynte kalasandet. Sedan tjugondag Knut då dansa julen ut. Då var det fest och lek med både gamla och unga och kalas förstås. Förr var de tokiga, sa gubben.

Som jag minns mina första jula, Jag var väl då 4-5-6 år, kan jag tro. Det var vid Fågelfallet i Ljusnarsbergs socken, då stod ännu maten kvar på bordet åtminstone över de båda första dagarna men ett långt lakan, så kallades duk av hemvävd lin och blån, för moster vävde och spann alltjämnt, så var det så långt, så det räckte ned. När alla hade ätit, då var det att lägga den delen över maten som räckte ned av duken. Moster var en sån där människa som skulle hjälpa alla, så och vad hon fick arbeta dag och natt! Där skulle ropas högt och lågt, där skulle skuras kärl så väl som golv. Golvet skuras med sand och tvaga, kärlen med aska, såväl kopparkärl som bleckkärl, grytor likaså. Det var öppna spisar, så de blev ju sotiga, men sidan fram, den skulle skuras, så den var så blank som ett tennfat. Sängkläder skulle likaså piskas. Och vilket snöskottande! Hela gården utanför skulle vara fejad och fin.

Bakningen var väl någorlunda som i den gamla tiden. Fast nog nå finare mjöl, för jag minns då att hon gjorde mig en julgubbe och stack russin till ögon. Julgran det minns jag så långt jag kan minnas tillbaks. Till fot hade de tagit min en liten pall och sätt den i, men jag kan ej minnas annat än papper hon var klädd i och några ljus, som bands fast med snören, och på pallen där låg det ibland när jag kom in bröstsocker eller fikon ett eller högst två i gången, då sades det att jultomten varit dit med dem och så bruka jag alltid få en liten korg från Carl Anderssons flickor på Körartorp med något i till granen som ljus och pepparkaksgubbar men gubbarna hann nog aldrig upp i gran. Det var för nymodigt att se den den tiden bland fattigt folk.

Jag tror att moster aldrig sa sig nån gång det jag kan minnas, hon var oppe och då fick man kaffe på säng och bullar i alla fasoner och så när hon var färdig att gå och när det var halt då knöt hon på sig gångbroddar de kalla för, att hon ej skulle halka och så en stor stickkärve, som hon tände i kakelugnen och så bar det iväg till kyrkan förstås. Vi som var hemma, vi låg ju naturligtvis tills hon kom hem. Då var det för henne att få sig kaffe för det var en gunna, som framförallt skulle ha kaffe och röka. Så var det att vila tills nästa dag, då börja det på med kalas. Som hon var en, som skulle hjälpa folk med allt så blev ock hon ihågkommen och vem fick vara med om inte så.

Men sen kom det värsta av allt när de länsa gran och lade ned i en låda att gömmas. Som det just var färdigt då kom en mycket illa utseende man och tog gran och sprang omkring stugan några gånger och sade eller sjöng något och sen upp till vedbacken med henne.

Som minns jag inget förrän långfredagen, då skulle man inte tvätta sig för då skulle man bli oppäten av mygg på sommaren. Så gick tiden till påsk, då liksom jul kom det påskgubbar vilka än idag på vida trakter kvar i minne, lisom sagan om blåkullafärden. Påskafton då skulle hönsen vägas men ej se på vad de vägde, då orka inte räv eller hök med dem.

Pingst minns jag inget om.

Marie Bebådelsedag så skulle var man ur huse till kyrkan men åka skulle man förstås. det var en gammal plikt. Hade de inte hästar gick de långa vägar för att —- sig häst.

Midsommarnatt då skulle man vara ute och dra musten ur den andres ägor och dra åt sig själv. Hur det gick till att dra musten ur ägorna för den andre. Då skulle man vara i blotta linne och ha ett lakan över sig som skulle släpa över åker och äng, så skulle man egentligen ha en kärna med sig, att vrida daggen i. Detta skulle ske midsommarnatt.

Trefaldighet då skulle man ut till trefaldighetskällor och dricka vatten.

Så hur namnsdagar och födelsedagar firades. Det var att gå till skogen och söka reda på en grann enrisbuske och kläda den med allt mycket grannlåt som kan tänkas och binda fast de paket man ville ge den eller ock lägga bredvid och så skriva gratulationer och kort med bibelspråk och sjungning på natten eller tidigt på morgonen. Det har varit så långt jag minns tillbaks. Och så födelsedagsgubbar och namnsdagsgubbar, men jag tror det håller på att dö ut, sånt där gammalt.

Födelsedagar har knappast firats här, enl alla andra sagesmän.

Ingen obehörig skulle få gå in i en annans ladugård och kom nån in, då skulle man skynda sig att kasta en eldbrand efter dem för att dämpa eller stänga onda makter. Men skedde någon olycka, då var genoom den eller den. Den tron lever nog lite än i våra dagar.

”Om det dröp av saker, så hönan fick blöta näbb på mossa sidan av väggen Matiasdagen, då fick oxen dricka ur plogfora Valborgsmässodagen”

Innan spinningen kom igång så var det ju att bråta linet och skäkta och häckla. Detta skedde för det mesta om kvällarna när bygdens ungdom gick från den ene till den andre tills det var färdigt med bråtningen överallt. Kalas förstås och så har det ju varit in min tid och din, som var brud, den skulle det då dansas med. Brud kallas den, som var inne och gav ut bråthåslor.

Sagesman och upptecknare: Mina Larsson

Kommentar

Anders Larsson Sommarberg föddes vid Sommarmossen 1821-10-08. Hans far Lars Larsson (f: 1779), flyttade dit vid sekelskiftet med sina föräldrar. Farfar Lars Jansson (f: 1745) och farmor Cathrina Hansdotter (f: 1753). Lars Larsson gifte sig med Anna Ersdotter från Hjulsjö och lade sedermera till efternamnet Sommarberg. Berättelserna ovan stammar således från tidigt 1800-tal från platsen Sommarmossen (se bild).

Sommarmossen i södra delen av Ljusnarsbergs socken

I Maja Forsslunds arkiv så är Axel Valfrid Säfströms namn noterat tillsammans med årtalet 1923. Han bodde visserligen vid Simmelsjön men han hade inga syskon med de namn som finns i berättelsen, varför det berättaren troligen är någon annan. Men denne person är okänd. Att han bott vid Simmelsjön törs vi dock anta och berättelsen är ändå en fantastisk ögonvittnesskildring från en annan tid…

Seder och bruk i Simmelsjön. Arbetsliv och högtider. Några små minnen av forna tiders seder och bruk i ett arbetarhem.

För att komma rätt in i vårt ämne så få vi med sommararbetet vara rätt nöjda. Råg och havre är inne i logen och en del även mald och avprovad i goda rågbullar. Nu är en liten mellantid för far och pojkar innan potatisen skall tagas upp. Då får alla männen gå till skogen till skogen och försöka göra milorna i skick innan tjälen kommer. De skall först risas å sen stybbas så dom står som brudar i ordning tills tiden värmen skall i dem. Således har vi nu det arbete efter tre veckor undan. Nu har vi ej mer än halvannan vecka kvar till Mickelsmäss, så vi får lov att hugga till i potatislanden nu alle man om vi skall hinna få upp dem tills dagen före Mickelmässafton. För då skall vi till marknaden i Kopparberg. Far har en kviga som han ska sälja och tänker ta dessa pengar till hjälp för att köpa en häst till, att nyttja vid vinterkörningen.


Far, Fredrik och Anna far till marknaden. Mor och Johan stannar hemma och sköter huset och göromålen och har full feststämning hemma vid gården. Då de från marknaden och affärerna kommer hem på kvällen, så pyntar vi och gör fint i varje vrå, nya rena mattor på. Kopparkärlen blanka och Petter står och puttrar på spisen. Till och med lilla misse är förnöjd där han har lagt sig till att kurra på mors finaste säng i kammarn. Och ej missnöjda är de som kom hem.

Alla har fått valuta för Mickelmässafton. Far har köpt en häst och löst igen två skinn från garvaren. Fredrik ett par varma vadmalsbyxor å ett par smorläderstövlar som han skall ha då han ska köra kol i vinter. Far har ett par sedan förut så han klarar sej. Anna har fått en sjal av ylle av dyraste sort. Grå och storrutig och priset var 8 riksdaler. Även de hemmavarande finge sin del som ej här vidare specifieras. Nu var i alla fall så var denna helg mycket värderad av oss alla. Sedan var själva Mickelsmässodagen över och vardagsveckan gick in.

Då blev där Kärrmässmåndagen som hon än i dag kallas av oss äldre. Då gick det som ett kaffegille över hela byarna. Gubbarna bjöd varandra hem till sig och alltid en kaffegök – eller en knorr – som dom kallade det på den tiden. De skulle alltid visa varandra vad dom gjort för affärer men det låg ej alls någon sån där trånsjuka med, som heter afvund. Nej,nej men det talades vid om arbeten och allt och den ena rättade många gånger sin motpart. Om han ej förestod så väl så tog han till godo och var tacksam. Således var det idel samförstånd och bar prägel av högtid både inom som utomhus.

Nu arbetar alle man. Sedan har vi strax Helgamen (allhelgonasöndag). Det är även en efterlängtad helg för alla som är arbetande och betungade. Några gamla kunde även här — men vi har så långt till Kyndelsmässoafton ännu, så vi får lov och stå i för skogen å milorna. Vi måste tända dem om vi skall hinna få allt klart tre veckor före jul. Var och en fick lov att ha flera milor i det att hyttorna skulle kunna gå. Inga kolugnar fanns heller på den tiden, utan en torpare med en härd vid gården fick lov att ha ända upp till 5-6 stundom 8. Å det är inte lite arbete med det.

Far han skulle gå om måndag å rätta i med Fredrik som dräng. Men han som jämt ska vara med har ombesörjt matsäcken till skogen. Höstslakten var ju redan gjord, så ett fläskstycke å ett kolår det hör till den del far får i säcken. Även en stor mjölkflaska av trä och en potatispåse, några sillar och en mjölpåse samt 20 kakor grovt bröd bakat med mors hårda händer. Sedan kaffekokarn å lite mald java i en burk stor som en nutida äggpularburk. Det var saker som man ej fick krusa med. Sedan efter fem veckors tid var det klart, fast vi utkämpat denna tid många hårda tag. Far var alltid vän med tomten så han blev alltid varnad (ropad vid namn) eller ock något annat oljud om fara förelåg.

Vi hade grova björkar i två milor å det var nästan omöjligt att kunna släcka kolen i det att vattnet från våra sju släckkällor blev slut. Och sedan ett starkt —- blev just under den tid vi tog dessa två svåra milor. Arma mamma som gick hemma, måste till skogen sista veckan och hjälpa oss att riva, men det var så på den tiden att flickorna å fick vara med på alla arbeten såsom körning, vedhuggning – rivning, etc.

På den tiden hann det ej gå an, att haft så höga klackar under skorna som nu. Nej då. Fars stövlar många gånger fick användes om det var snöigt och blött och alltid blev avlämnade tillbaka med beröm. Så varma och bra de var att ha. Nu far vi äntligen hem från vårt arbete och alla är glada att vara åter då vi får se mors vänliga ansikte. Vi känner oss storbelåtna, som om vi alla fått var sin stor skänk.
Nu har vi tre veckor till jul, men vi kan ingen kolkörning börja än. Vi väntar på mer snö då det är så oländig mark vi har våra vägar på. Så det behövs mycket snö att få köra med till väg så ej våra vagn sjunker ner för hårt tills vi kommer till Hyttbacken.

Nu har vi julbestyr att ordna med. Nu i alla fall måste vi gå sta och handla, om vi skall hinna med fisken och få den rätt lutad till helgen. Sen far vi och mal lite mer råg som vi bakar tjocka bullar av. Sedan måste björkved även köras hem. Vi har torr kastved sedan tidiga våren och göromål i legio. Brygga god vört och allt till lifets nödtorft. Sen storstädning i stall och ladugård. Sen har vi några duktiga havrekärvar sparade sen skärningstiden. Dom skall remmas på störar och sättas ner utanför våra fönster så vi kan sitta å se när våra små hungriga sparvar med begärlig aptit komma å rusa in i dem å plocka krävan full.

Nu är vi på doppardan (julafton). Mor som är först åt sitt, har varit uppe halva natten för att få allt ordnat. Vi karlar göra tjänster till mor å Anna hela dan till klockan tre på eftermiddagen. Då blir det mer stilla. Mor minns ej något mer som är ogjort, då vi får plocka av oss lorten allihop och leta rätt på våra bästa kläder trots att nya saknar dem. Men förnöjsamhet vilar inom oss i alla fall och vi är alla rätt hyggliga om vi finge skryta. Nu i mörtningen får vi gott kaffe å dopp av mor och sedan har vi en salmonika som vi letar ihop strängar till. Far han är gammal specialist på lådan så då vi får i ordning. Han prövar med en gammal stump av en julvisa till allas vår förtjusning (åh ja far har ej varit bet). Sen kommer kvällsvarden. Då skall alla sitta vid stora bordet. Mor tar fram stora vita linneduken som hon fick till brudskänk för trettio år sen. Och det ramlar och skramlar i köket, det är jul. Alla dessa godbitar som nu bäres in kan ej nämnas, men det högsta och bästa är ju fisken å gryngröten och även det goda hembryggda julölet. Nu då vi sitta å äta, talas det om hur vi ska vara för att i bordskick kunna vara riktigt fina. Det blir fråga om var man skall lägga fiskbenen. Somliga vill lägga dom på tallrikskanten och somliga under bordet. Ja i alla fall kommer vi som vanligt ense till sist, även om denna sak.

Sedan blir det julklappar. Fast ej så stora. Anna fick en ny boa, hon ska med Johan till Julottan. De andra är hemma den här gången. Julgranen är nästan som en bisak till fisken å gröten. Hon pyntad med allt grant som kan finnas att få. Även en halmkrona hänger och dinglar i taket opp om bordet. Det brinner både kvällen och morgonen. Det är julljusets tid, brytningen mot mörkret. Uppå vinden bor gårdstomten. Han fick även städat igår och även gröt och fisk i sin skål. Han får på julkvällen gå efter oss till bords å smutta litet av det han helst vill ha. Maten får aldrig ställas undan från ett juldukat bord. Där tomten finns där ska maten stå framme hela natten, så framt man vill ha lycka vid gården under kommande tider. Annars flyttar tomten och stackars de gårdar han rest ifrån. Det har vi hört sedan gammalt.

Klockan tre går far ut till stallet om julmorgonen å gnolar på: När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå m.m. Pålle hör, känner igen hans steg. Han gummar i spiltan innan han hunnit in. Far ger honom havre och litet extra gott som ej Ajax får. För Pålle ska ut till kyrkan. Han är duktig på att lyfta på galoscherna. På det är frågan om att komma fort, han fodrar och smeker Pålle och går in. När han kommer in går Anna till —- fort hon en timme senare skall få julskjuts. Hon är rask i sin toalett, ändå lika mer som de andra.
Sedan kommer och går juldan med sina ovana rätter av mat. Magarna mår inte bra av att så på en gång hinna förbränna alla sorters ingredienser och kryddningen som alltid måste vara nödig.

Där det är något så när ordning, ja på andradagsmorgon, då kommer det folk tidigt vid vårt fönster å sjunger ”Staffa” (kallas det).
”Staffan var en stalledräng, han vattnar sina fålar fem”, osv, sjunges av dem och slagdängor av annat också. Dock att det måste stå i harmoni till julen. Sedan går den heliga högtiden över så småningom och vi har vår gamla barndoms jul i kärt minne efter granen med dess märkvärdigheter å allt som fängslar oss så starkt då vi äro små.

Ja, kära minnen för många från en far och mor som ej haft sitt livs ideal i spriten, utan i fliten för hem o härd. Efter jul gick all körning i full fart, snö har kommit i mängd och långa myllrande skaror av farbönder på alla vägar och i alla skogar. Om trettondagskvällen då kom alltid stjärngossarna, vackert utstyrda, med svärd å ljus och uniformer och en —. Var och en bar pungen. Den tradition han lever alla tider igenom att det alltid skall vara skaffare med, som fingrar å håvar efter den gamla vanten. Ja dom är väl lika alla de vet att han är god att hava. Sen från tjugondagen sägs att julen dansar ut. Då var granens tid förbi. En ringdans omkring henne med hop inbjudna barn, då fick ljusen brinna ner. Då plockades av henne allt och sedan var det att bära ut henne på sopbacken (sorgligt att säga). Snöpligt slut som det får oss alla förgängliga varelser. Från tjugondagen går det fort sedan ner till Karlemässdagen. Då börjar det att bli ljusare i luften å sen om åtta dar har vi Kyndelsmässodagen. Har vintern varit mild förut, sägs det att att efter Kyndelsmässodag får vintern ett annat lag. Således har den i ett hänseende svåra tiden för värsta vintern gått över i ett av våra samhällen.

Nu i nyare tider är det så mycken äskande och jäkt och det länder föga till något. För det äkta och det sunda har liksom flytt sin kos ur alla ting och detaljer små eller så, så kan vi ej utan skäl säga att; i den gamla goda tiden….

Lovisa Eliasson (1847-1926) deltog vid ett dubbelbröllop vid Stockbacken 1853. Maja Forsslund som upptecknade berättelsen, skrev texten på kopparbergsdialekt, precis som Lovisa uttryckte den. Denna text är dock justerad för högre läsbarhet, men i övrigt ordagrann.

Jo, så det var så, att Anna-Stina Sör hade både bror och syster, som var brudfolk en gång och Erik Ersson i Stockbacken hade det likadant. En son och en dotter, Erik hette han och hon hette Karolina. De gjorde syskonbyte, så det blev dubbelbröllop hos Erik Ersson. Det var på hösten. Jag var sex år, så det var 1853. Det var ett ganska stort bröllop i Finnfall. Det var första gången som min mamma och fler med henne som såg stearinljus, så nog var det märkvärdigt. Bröllopet varade i fyra dagar. Kyrkoherde Söderberg var dit och vigde. Jag minns så väl hur brudpallarna såg ut. Först låg det såna där äkta sjalar på dem och över dem var där blå och röda silkeskläden, rosiga och granna, som de begagnade på den tiden. Båda brudar hade guldkrona. Den ena hörde till kyrkan och den andra till klockaren Nederdahl.

Mamma hon stickade strumpor till brudgummarna. De var vita, långa bomullsstrumpor och brudarna hade också vita och låga skor med svart band i korsvis över. Dom hade svarta klänningar, men andra dagen skulle de ha rosiga kläder. Dom hade all grannlåten på sig då, så när som på guldkronan. Dom hade två kransar på huvudet. En större ytterst så stor så bladen kunde hänga ända ner i ögonen och så en mindre uppe på huvudet intill guldkronan. Dom hade aldrig någon slöja på den tiden. Där var kransar av konstgjorda blommor och blad. Å så hörde det till att ha ett halsband, å ja det var flera halsband. Omkring händerna också. Det ramlade och skramlade av pärlor dom de kom. Allt det där hade brudkläderskorna med sig. Det var nog en där Berglinds Maja-Lotta som var brudkläderska och så fanns det en till, Ulla Smedberg (Skutt-Ulla) var också brudkläderska. Ja jag vet inte om där var Ulla Becker hon hette?
Brudkläderska, hon brukade passa upp också. Och så hade brudarna vita vantar, brudgummarna hade inga och på den tiden hade inte brudgummen någon ring heller. Brudgummarna var svartklädda.

Hur borden var dukade, det minns jag inte om det var i hästsko. Två spelemän hade de. Den ena var väl Jan Anders Anders vid Rällsälven och om det sen var Ås-Gustav, jag tror det. Anders, han spelade mycket Gucku-Polska. Han sjunger den, så de dansade mycket slängpolska här förr. Dom dansade fyra:

Gucku sa göken
När han satt i håla
Gucku på, så får du mer att skåla
Falladeralla lalla lej

Sen om kvällen, när dansen började, då skulle släkten dansa först. Allra först prästen och bruden. De var ledsna över det, dom var så brydda innan dom fick dansa prästen ifrån sig. Det var bara slängpolska. Dvs, det var den viktigaste dansen då. Dom började med den, sen var där vals och polkett, som de kallade det. Men sen när de gamla dansade, så dansade prästen med oss barn. Jag minns så väl jag hade en rutig klänning på mig. Det var köpetyg för mamma hade inte hunnit väva, då detta var på hösten.

Förning skulle man ha med sig. Dom hade smör, kött och grädde och en skålbulle. Det var ett farligt ställ med de där skålbullarna. De var inte vanligt att baka vörtbröd då. Och så en stor pannkaka eller ostkaka, allt däet här skulle vara från ett ställe, så en fick bjuda till allt vad man kunde. Ja, det kostade nog att vara med på sådana där kalas. Å så skulle de gamla ge pengar, lägga på brudskållen, nån krona och nån kanske fem, Mer gav nog ingen. Det var mycket då. Jag tror det var något kaffebord under de där dagarna. Jag tror inte spelemännen spela något när de satt och åt. Det var bara till dansen. Dom unga dom skulle ge skänkar. De köpte mycket kopparkärl och någon silversked, allt efter som de hade råd. Och porslin. Dom gav nog inte innan de blev bjudna, det var ju som lite näsvist. Utom släkten förstås.

Om lekar och spratt bland ungdomen?
Tre pojkar klädde ut sig till brud, brudgum och präst. De gjorde en halmgubbe. Minns ej mer. Innan dom var stad att fria, då skulle nog karln ha med sig en talman som skulle skryta åt dem, så att han skulle få ihop dem. Det var inte brukligt på min tid. Ja, förr så tänkte dom nog på hur dom skulle kunna reda sig, när de gift sig. Men det gör dom inte nu. Det är att leka sig fram.

Lysning det skulle de ta ut på ny. Klippa fåren skulle dom också göra på ny, då skulle ullen växa bättre. När dom var stadd och tog ut lysning, var aldrig fruntimren med. Det skulle svärfadern, brudens far. Den första jag hörde som var med, var Ebba Mörner. Men då va han häradshövding så dom skulle väl veta att det var dugligt. Fästmön skulle ge brudgummen en skjorta och hon gav nog honom strumporna också. Han skulle väl skaffa henne, vad hon skulle ha, klänning och guldring, och eftersom han var te.

Ögonvittnet:

Lovisa Israelsson (född Eliasson). f: 1847, Norra Finnfall – d: 1926, Pipartorp).

Brudpar 1:

Karolina Ersdotter (1829-1903), Stockbacken

Anders Andersson Sör (1829-1906), Finnfall

Brudpar 2:

Erik Ersson (1830- emigrerade till Nordamerika 1870)

Lovisa Andersdotter Sör (1829- emigrerade till Nordamerika 1870)

Bröllopskläderskan Ulla Smedberg

Maria Ulrika, ”Skutt-Ulla” Smedberg (1829-1918)

Källor:

Ljusnarsberg (T) EI:4 (1840-1860) Bild 21

Ljusnarsberg (T) AI:19d (1862-1871) Bild 100 / sid 821

Ljusnarsberg (T) AI:20c (1872-1881) Bild 164 / sid 652

Ljusnarsberg (T) AIIa:4 (1897-1909) Bild 1990 / sid 1317

Sockeninvånare födda på mitten av 1800-talet intervjuas om hur frierier gick till när de var unga. Upptagningen bygger på ett frågeformulär som saknas, men det går med stor behållning att tillgodogöra sig hur det gick till. Upptecknaren hette Fredrik Wester och den genomfördes på Rällen, 1925. En av respondenterna var J. Höök, f: 1845 i Ljusnarsberg

I min ungdom förekom de s.k. nattfrierierna allmänt här i socknen. Byns pojkar brukade då samlas på lördags- och söndagskvällar för att gå sta å fria, som de bruka säga. Det kallades även att ”gå ut på byn”, ”gå ut på bondvischan”, o.s.v. De talades då först vid om vart de skulle gå på kvällen och natten. När tiden var inne, då gick hela flocken, som ibland kunde uppgå över till hela tjoget. Detta förekom för det mesta på eftersommaren och hösten. De gjorde då utflykter till andra byar också. När de då kom till en gård, så skulle de naturligtvis in i köket till flickorna. Och dessa vågade inte annat än släppa in dem, för det var nog bäst att vara sams med pojkarna. När de kommit in i köket, så började somliga av dem att språka med flickorna, och de andra hade sina äventyr för sig. Men så hända det ofta, att någon av kamraterna var borta. Och då blev det inte liten uppståndelse bland pojkarna. De börja då fråga varandra och undra när och vem den kunde ha tagit vägen. Och så börja de tro, att han ha fått sig en fästmö, och så bär det av med hela svärmen till en annan gård för att leta efter honom. Men inte finns han där. Och så upptäcker de, att en annan av dem har försvunnit. Och så där gick det undan för undan, tills det blott var några stycken kvar av hela flocken, och ingen visste, vart de tagit vägen.

Medan de voro inne i köken hos flickorna, så blevo de uppmanade av dem att hålla sig tysta, så att inte husbondfolket skulle bli störda. Det kunde då hända, att husbonden kom till köket och var ond över att det inte fick vara tyst, och så kunde flickan eller flickorna få bannor för att de släppt in dem. Och medan pojkarna så där strövade omkring i gårdarna och språkade med flickorna, så hände det att någon av dessa fattade behag för någon av pojkarna, som blev början till ett frieri. Men detta hölls hemligt så länge som möjligt. Men en annan gång smyger sig denne pojke dit ensam, han vet då att han blir mottagen – och kanhända han även blivit bjuden att komma. När en pojke hade fästmö, då gick han alltid ensam, när han skulle gå sta å fria. Och det var ju inte svårt att smita sin väg ifrån de andra pojkarna, när det var mörka kvällar. Det var inte vanligt, att flickorna gick å fria. Men det hände dock, att det var någon flicka, som gjorde det ibland, därför att hon hade ont efter friare. Men när det var skottår, då var det flickornas tur att gå och fria, hette det. Och jag minns, att då jag var ung, kom det en flicka hem till mig en gång i det ärendet och sade: ”I år är det skottår, så nu är det min tur att gå å fria.” Men det var ju inte annat än ett skämt, ty vad frieriet beträffade, så gick det nog sin vanliga gång ändå. De brukade även gå till kyrkan för att träffa varandra. Frieri kunde även uppstå, när de hade sina bjudningsdansar, som var så vanligt förr i tiden. Pojkarna bruka då bjuda var sin flicka, och när dansen var slut, följde de sina flickor på väg hem. Jag tror ej, att de där nattfrierierna äro så vanliga nu som förr.

Gossarna besökte nog flickorna både enskilt och i flock. När pojkarna gingo flockvis, då gingo de bara för att roa sig samt se sig om hur det var i gårdarna, och titta på flickorna och göra sig bekanta. Men när de fått sig en fästmö, då bruka de för det mesta gå ensamma, när de gick sta å fria, för de ville ej att någon skulle veta om det, för det skulle vara så hemligt. Och så ville paret helst vara ensamma. Det var inte säkert, att pojken menade allvar med sitt frieri, fast han gick ensam. Det var nog då som nu, så att somliga inte hade någon mening med det, utan gick bara för sitt okynne. När så flickan blev i grossess, då kunde det också hända, att det blev slut på frieriet. Men somliga voro naturligtvis ärliga och höll sina löften. Flickorna voro ej häller alltid ärliga mot sina fästmän. De kunde samtidigt ha fler än en fästman och detta gjorde att det blev slut på frieriet. Om de där nattfrierierna bruka dom säja

Sitt rätta frieri skall man om dagen bruka,
den som går om nattetiḍ, han har en annan sjuka.

När pojkarna gingo i flock till flickorna, kunde det ej bli fråga om något frieri. De gingo då för det mesta ut på byn för att roa sig samt se på flickorna och språka vid dem. Om det då hände att några fattade behag för varandra medan de voro tillsammans, så ville de inte visa det i öppet lag. Men en annan gång då gick nog pojken dit ensam. När de sedan friat en tid, då bruka de ingå förbindelse med varandra, samt gifta sig, såvitt inte flickans föräldrar satte sig emot det. Om dessa inte ville ha ynglingen till måg, så kunde det t.o.m. gå så långt att de med trolleri sökte att få slut på frieriet. Om ynglingen bedrog flickan genom att övergiva henne sedan hon var i grossess och börja frieri och gifta sig med en annan, då brukade flickans föräldrar – så vitt de ville ha pojken till måg – hämnas denna orätt genom att trolla den, som han då gifte sig med. Sådant har nog hänt mer än en gång förr i tiden. Jag känner en gammal man som i sin ungdom friade till en flicka. Men när hon blivit moder till ett barn då övergav han både henne och barnet. Som han var en duglig karl, blev flickans moder mycket förargad över det. Och när karlen i fråga sedan gifte sig med en annan, så sades det allmänt att hon trollade hans hustru så att hon blev kollrig. Hon har också varit på hospital gång på gång, och hennes man har fått utstå mycket ont ända från de blevo gifta.

Det är en allmän folktro, att den, som beter sig på detta sätt mot en kvinna blir inte ostraffad. om inte någon människa kan göra det så skall Gud göra det genom att de få motgångar och svårigheter här i tiden. När ynglingen började fria på allvar då gick han naturligtvis ensam. De bruka då gå på lördags och söndagskvällar, och även en kväll mitt i veckan. Flickorna brukade därför säga till pojkarna att;

’Om ni är snälla, så kan ni hitt på få er en helgdagsnatt mitt i vicka’.”

När pojken på detta sätt gick och fria då stannade han kvar över natten. Frieri kunde även uppstå när ungdomen om söndagarna träffades vid kyrkan. I en mycket gammal visa, som de om vinterkvällarna brukade sjunga, när de satt vid sina spinnrockar och spann lin och blårn nämns även mycket därom. Såhär lyder de två första verserna:

Rocken surrar, lampan brinner,
vinterkvällen är ej lång,
lik en rök den snart försvinner
under munterhet och sång.

Veckans dagar är ej många,
söndan får vi snart igen,
då får vi till kyrkan gånga gånga
träffa där vår trogna vän.

Jag vet ej om något särskilt sätt. Men de brukade vanligen gå till väga ungefär så här: När ynglingen kom fram till gården, gick han till köksfönstret, där flickorna vanligen hade sin soffa eller säng – i all synnerhet om de väntade friare – och knackade litet sakta. Flickan satte då sig upp och tittade ut. Om hon då ej kunde känna igen honom, frågade hon vem det var. När hon fått veta det, går hon till dörren och öppnar. Sedan de hälsat varandra, går hon tillbaka till soffan. Efter ett litet dröjsmål lägger hon sig åter, och ynglingen sätter då sig på soffkanten vänd mot flickan och de språka om ett och annat. Till sist säger han på omslags skull att:

”Nej, jag skall full ut och gå igen, här får jag väl ändå inte stanna?” ”Ha,” svarar flickan, ”Du har full inte så bråttom – men du ska full gå till fästmöa, förstår ja.” Men hur de språka, så blir han kvar över natten. Och om morgonen går han helt tidigt, för att komma igen nästa helgdagsnatt (härdesnatt) Allt efter som tiden lider, blir det allt mera intimt dem emellan. De börja brevväxla med varandra. Och vad kan vara roligare än att få kärleksbrev. Sådana brev började vanligen med de orden: ”Min ömt älskade vän” och slutade med: ”Adjö min älskade.” I stället för namnteckning kunde det stå: Jag vill ej skriva mitt namn uti fall att någon annan skulle bryta brevet. Frieriet skulle alltså vara en hemlighet så länge som möjligt, men det hände dock att i listade ut det genom att öppna breven.

Gossarna kunde nog börja därmed, så snart de slutat denna skola. De äldre gossarna kunde då säga till dem att: ”Nu ska du följa med oss ut på byn, för nu har du gått och läst, så nu är du karl.” Men det var ju inte lika med alla gossar. Det var nog en allmän sed och ansågs icke för någon osed att pojkarna gingo ensamma när de skulle ut och fria. Men så kallat bättre folk, begagnade i allmänhet icke nattfrieriet, utan gick eller for på dagen, när de skulle fria. Och vad flickorna beträffar, så voro de inte så giriga. De bruka nog dröja något år. För övrigt var det just inte den seden, att de gick ut på samma sätt som pojkarna. Det kunde också bero på att föräldrarna bättre kunde hålla reda på flickorna.

Jag har ej hört talas om något ungdomslag. – tror ej att det förekommit här i socknen. Och vad namnen beträffar, så kallades de vanligen för pojkar å flickur. (Pöjkar å flickur.)

Därom har jag inte hört talas. (7) Ej heller detta, tror jag, ha förekommit här i Ljusnarsberg. (8) Detta är mig också obekant. (9)Det är nog möjligt, men har ej hört det. När gossarna ville in till flickorna, brukade dom knacka på dörren eller fönstret allt efter som det passade och det föll dem in att göra. De bruka då säga: “Ä du vaken, så ta av haken.” De hade för det mesta en järnkrok på dörrens insida, och en märla i dörrgatan. När de stängde dörren, sattes kroken (haken) i märlan. Några ramsor vet jag ej. När en gosse friade på allvar och stannade kvar över natten var det vanligt att han tilläts att taga av sig rock och skor. Detta var vanligt i början av frieriet. – längre fram när bekantskapen blev mera intima, tilläts även att han tog av sig underkläderna. Om två flickor lågo i samma bädd när den enas friare kom, så bruka nog den andra flickan gå och lägga sig på ett annat ställe. Om det fanns plats, för hon ville inte heta kolare. Men var det ingen annan råd, då fick de väl lov att ligga i soffan eller sängen alla tre. Om två flickor deltogo, kallades det att kola. Den flicka, som då inte hade friare fick då bli föremål för mycket skämt och skoj, både av gårdsfolket och grannarna. Utom det att hon fick heta kolare, så brukade de säga åt henne att hon skulle kola riktigt, så att det inte blev någon brandfant, – därmed menade de att hon skulle vara på sin vakt och se noga efter att de inte fick fria på det viset att det blev oäkta barn. I början av frieriet gick nog ynglingen helt tidigt, för att inte bli upptäckt, men snart stannade han tills han fick kaffe – antingen av fästmön eller svärmor – Dit hör nog också det här: “I morä bitti, I morä bitti, kommer svärmor mä kaffe.” Dylika frierier kunde nog pågå både längre och kortare allt efter omständigheterna.

Ett frieri kunde av en eller annan orsak upphöra. Det hände nog att flickorna inte alltid var så punktliga och kunde samtidigt ha flera än en friare, och då slutade naturligtvis den första. Och likaså kunde fästmannen vara oärlig. Alltnog, då ett frieri genom en eller annan orsak blev upplöst, så väckte detta beundran i samhället. Och allra mest, om flickan råkade att vara i grossess.

Ett sådant där frieri med åtföljande falska löften och osedliga förbindelser, som till och med kunde ha förtvivlan och självmord till följd, ansågs av de äldre för både fult och opassande. Somliga av de unga, som hade bättre bildning ansåg även ett sådant där osedligt levnadssätt för fult och obildat. Det har nog blivit något bättre på senare tiden det osedliga levnadssättet har nog motarbetats förr såväl som nu, – fastän att resultatet blivit dåligt. På husförhören förr i tiden höll nog prästerna förmaningstal till både husbönder och tjänare med avseende på denna sak. Sådana kvinnor, som skaffat sig oäkta barn, skulle tagas i kyrke på ett mindre hederligt sätt. Efter gudstjänstens slut i kyrkan fingo de gå med prästerna in i sakristian. Där skulle de hålla sina knän på en pall, medan prästen förmanade dem samt läste en bön, som inte var så vacker. De, som voro tjänare måste även på grund av sin orlovssedel uppföra sig någorlunda ordentligt. När någon tog tjänst skulle det ske i laglig tid (laga tid). De skulle då lämna sin orlovssedel, som han fått av sin förra husbonde, i den stod då antecknat, hurdan han var samt hur han uppfört sig. När han varit i sin nya tjänst en tid, och det visade sig, att hans duglighet och uppförande i övrigt icke överensstämde med orlovssedeln, då fick detta anmälas för vederbörande myndigheter. Gick en tjänare ur tjänsten och ej kom tillbaka, fick detta även anmälas för länsman, som då hämtade honom tilltaka. Om en tjänare inte lydde sitt husbondefolk, utan uppförde sig dåligt, då blev detta insatt i hans orlovssedel, och då blev det sedan svårt för honom att få någon tjänst. Jag har hört talas om en husbonde, som antecknade följ. i sin drängs orlovssedel:

Han håller inte nå väsen i skogen.
Å inte nå dunder å i logen
i grötfate å han en träl
å smörasken slicker han väl.

Av denna orlovssedel – utifall att det nu inte var bara skämt – framgick, ”att tjänaren var en dålig arbetare – men bra te äta.”

Det var nog brukligt förr i tiden att ungdomen bäddade långbädd på golvet, när det var bröllop eller höga helger. På Julkvällen bruka dom ta in stora halmkärvar och breda ut på golvet, och sedan de ditlagt kuddar och täcken, låg de på den där bädden allehop och sängbäddarna fick vara tomma. Sådana där långbäddar kallades även för syskonbäddar. Sängarna skulle vara lediga ifall att någon eller några döda anhöriga skulle komma på besök. Jag har hört mycket talas om det där skämtet att taga ett älskat par på en grind och under stoj och munterhet bära dem av och an. Men inte har jag sett det.

Långt tillbaka var det nog, enligt vad jag hört, så, att ynglingen först måste höra efter med flickans föräldrar, om de tilllät det, innan det kunde bli något frieri av. Somliga ungdomar kunde nog börja med det där utelivet så tidigt som ett och två år efter skriftskolan, för så vitt inte föräldrarna kunde hålla dem inne om nätterna. Men när de blivit omkr. 20 à 21 år, då gick de som de ville, för då hade föräldrarna ingen råd med dem längre. Jag hörde ej talas om något ungdomslag annat än när de hade dansar. Då kallades alla som voro med med ett gemensamt namn: ”danslaget.“ Och även så när några spelade kort, kallades de för ett kortspelarlag. Det vanliga namnet på ungdomen var ”pojkår å fleckur”, – eller också ”pojkar å konur”. När en flicka fick ett oäkta barn, kalla de henne en gräsänka. När de skulle ställa till med en bjudningsdans, då gick ungdomen tillsammans åtta dar förut och satsade ihop pengar till dansen. En gång, när jag var med, då skulle vi satsa var sina 18 skilling. Det blev då vissa personer utsedda, som skulle ordna med alltsammans. På dansen skulle vi sedan lägga var sin riksdaler på spelmansskålen. Men detta blev nog för mycket pengar åt spelmannen, men de kunde ju ordna med det som de ville. Pojkarne skulle bjuda var sin flicka. Men flickorna behövde ej erlägga några pengar. När ynglingarna var till kyrkan, så gick de mången gång för att träffa sina fästmör. Då t. ex. en yngling hade varit ute på lördagskvällen för att hälsa på sin fästmö, men inte sluppit in eller fått reda på någonting, då beslöt han – som synes av nedanstående lilla nätta poem – att på söndagen gå till kyrkan för att om möjligt träffa henne.

Jag begav mig då till kyrkan
men fann ej henne där.
Då rann det mig i sinnet:
hon har en annan kär.

Gossarna sökte vanligen genom knackningar på dörren att komma in till flickorna. Ramsor kunde även förekomma. För övrigt tillgick det så, att det var på hösten och mörka kvällar när pojken kom och knackade på, då brukade han stryka eld på en tändsticka och lysa på fönstret. Men om han inte gjorde det, så hände det, att flickan tände ett ljus och lyste på fönstret för att se vem det var. De kunde då talas vid genom fönstret. Om flickan då ville honom något, släppte hon in honom, men i annat fall släckte hon ljuset, och han fick gå sin väg. Om han fick komma in och fria, gick han sedan helt tidigt på morgon, innan gårdsfolket kom upp. Var flickan dotter i huset, då fick han nog fägnad av henne eller också av svärmor, som de brukade sjunga;

I morabitti klocka fyra
kommer svärmor mä kaffe.

När pojken skulle fria, var det vanligt, att han tog av sig huvudbonad, rock och skor. Ett frieri kunde pågå längre och kortare tid – allt efter förhållandena. Ett frieri kunde av mer än en orsak slå upp. Ibland hände det, att flickan av en eller annan orsak åtrå sig (drog huvudlink) som de brukade säga och gav sin fästman “korgen”. Även hände det, att fästmannen var så orättvis, att han övergav flickan, när hon blev i grossesses. Denna osed bedömdes av de äldre för att vara mycket orätt, varför de brukade säga: “Sitt rätta frieri skall man om dagen bruka”.

Den som går om nattettid,
han har en annan sjuka.”

Det kunde nog även vara så, att flickan själv var orsak till att hennes fästman övergav henne i ett sådant tillstånd, – därigenom att hon varit otrogen och haft mer än en friare på samma gång. Om det så förhöll sig, då blev det av både unga och gamla bedömt, att fästmannen ifråga handlat rättvist. Denna sed har nog urartat på senare tid. Men jag tror ej, att detta har blivit till det bättre, utan till det sämre. I min ungdom hörde man inte talas om sånt där, som de nu kallar för “den fria kärleken” med dess fula oseder o.s.v.. Men det där lösaktiga levnadssättet har nog motarbetats såväl av föräldrar som prästerskapet, fastän att det blivit dåligt resultat. Vid trolofvningen tillgick det vanligen på det sättet att sedan de båda erhållit löfte av fästmöns föräldrar att gifta sig, köptes förlofningsringen. I densamma voro deras namn ingraverade. På den tiden fanns ingen guldsmed i Ljusnarsbergs kyrkoby, varför de, som skulle ha en guldring, måste fara till Linde eller någon annan stad och köpa den.

Men när det var marknad i Kopparberg, då brukade det dock finnas någon guldsmed där. De gingo därpå till prästen och förlovade sig. Förlofvningen gällde ett år. Under denna tid skulle vigseln äga rum, annars blev förlofvningen ogiltig. Ett frieri hölls nog hemligt i det längsta, men när det var så långt gått, att flickans föräldrar voro säkra på att det skulle bli gift utav. Då vändes bladet. Modern började då att skryta och låta stort samt tala om, att ’om lördag då skå dom te Linde eller Örebro och köpa ring’ o.s.v.v. Då var det ingen hemlighet längre. Trolovningen betraktades ej som äktenskap. Det senare ansågs för mycket viktigare. Så länge som de ej voro vigda, kunde det ej sägas att de voro gifta. Min moder brukade tala om, att de vid jul och även vid bröllop brukade bädda med halm på golvet. De gjorde det därför att det ansågs mera storartat än att ligga i sina vanliga bäddar. Min mor var född vid Örtjärn i norra delen av Ljusnarsbergs socken. Hon sade att när de gjorde halmbäddar på golvet, då lade de halmen i en rundel kring golvet d.v.s. att de lade halmen så långt ut efter stugans alla väggar som möjligt och runt ikring hela stugan, så att endast blev en liten rund fläck mitt på golvet som ej var betäckt. En sådan bädd kallades för både ’Syskonbädd’ och ’Syskonkring’. Det senare namnet var måst brukligt. Vid bröllop brukade de ligga par om par. Även brudparet var med på bädden. Det var alltså både unga och gamla, som låg på halmen. Det där skämtet att taga en fästman eller både fästman och fästmön på en grind och bära dem har jag hört mycket talas om, men har ej varit med på eller sett det. Men det har nog varit verklighet, efter som det så allmänt talas om det.

En friarhistoria

Jag hade en grannpojke, som ville fria till den ena pigan vid en bondgård i grannskapet. Flickan ville honom ingenting. Men han var lika envis. Husbonden lovade då pigorna belöning, om de ville göra som han lärde dem för att bli av med friarn. Nästa gång han kom, skulle kuppen utföras. De släppte då in honom, men han skulle inte få lägga sig, om han inte ville taga av sig i bara skjortan. När han legat en stund smög sig den andra pigan, som lagt sig på ett annat ställe, upp och tog hans kläder och sprang ut. Den andra pigan sade, att hon måste gå till lagårn och se om en kalvko. Därpå sprang även hon ut sin väg. Nu stod pojken där ensam och utan kläder. En annan meddelare tillägger, att husbonden, som var en riktig “kurre”, just då när friarn var i sin svåra belägenhet, kom till köket med en stor käpp och hotade friarn med stryk. Denne måste då ge sig ut på gården i bara skjortan och som det var på hösten och kyligt i vädret, måste han springa för att hålla sig varm. Han sprang då omkring tre kilometer utan kläder och det lär ha gått med fart.

Vad pigornas belöning angick, så blev den inte stor. De fingo var sitt huvudkläde av bomull, som kostade femtio öre styck.

Enn friarhistoria från 1850-talet.

Min far brukade tala om, att när han var ung och gick och friade, så hände det, att han råkade ut för något, som var riktigt obehagligt. Han friade till en piga vid Abrahamsgård i Ljusnarsbergs kyrkoby. En kväll när han skulle gå dit och fria, hände det, att han av någon orsak ej fick träffa henne. Och därtill började det att regna mycket hårt. Ingenstans kunde han komma in och få tak över huvudet för natten. Han såg ingen annan utväg än att gå till båthuset och försöka att komma in där. Dörrarna voro låsta, men det var så pass stort rum under dessa, att han kunde krypa under och komma in. Som det var mörkt därinne, kunde han inte se något omkring sig utan måste känna sig fram. Han lade sig på golvet, men som han var våt av regnet och kände sig frusen och ruskig, sade han för sig själv: “Usch, usch.” I detsamma hörde han en röst inne i båthuset, som sade: “Lägg på dej bårtäcke.” Men han fäste sig ej något vid den där rösten, utan låg, tills han slumrade av och sov tills på morgonsidan. När han vaknade och det var så pass ljust, att han kunde se omkring sig, då fick han se, att det stod ett lik därinne. Och det omnämnda bårtäcket låg alldeles invid honom. Han tyckte att den där natten var en mycket ruskig natt.

En friarhistoria från Dalarna

I en Dalasocken hände förr i tiden att en Dalpojke friade till en kula, som låg i ladugården. När pojken, som kom till henne på kvällen, skulle lägga sig, tog han av sig bracko (byxorna), som var gjorda av skinn, och hängde upp dem på en båsbalk. Kulan sade då till honom, att inte sätta byxorna där, för då skulle korna äta upp dem. Men då svarade han, att “Det gör ingenting, för jag har sju slikom par hemma”. På natten åt en ko upp byxorna. Och på morgonen, när han inte hade några byxor att sätta på sig, tog han illa vid sig och sade: “Ja, här sitter jag brackomlös och rådönlös. Och hemma sitter far brackomlös och rådönlös.” Det var nämligen det enda par byxor, far och son hade tillsammans. Nu voro både far och son utan hälgdagsbyxor, fastän han skröt för fästmön, att han hade sju par.