Sockeninvånare födda på mitten av 1800-talet intervjuas om hur frierier gick till när de var unga. Upptagningen bygger på ett frågeformulär som saknas, men det går med stor behållning att tillgodogöra sig hur det gick till. Upptecknaren hette Fredrik Wester och den genomfördes på Rällen, 1925. En av respondenterna var J. Höök, f: 1845 i Ljusnarsberg
I min ungdom förekom de s.k. nattfrierierna allmänt här i socknen. Byns pojkar brukade då samlas på lördags- och söndagskvällar för att gå sta å fria, som de bruka säga. Det kallades även att ”gå ut på byn”, ”gå ut på bondvischan”, o.s.v. De talades då först vid om vart de skulle gå på kvällen och natten. När tiden var inne, då gick hela flocken, som ibland kunde uppgå över till hela tjoget. Detta förekom för det mesta på eftersommaren och hösten. De gjorde då utflykter till andra byar också. När de då kom till en gård, så skulle de naturligtvis in i köket till flickorna. Och dessa vågade inte annat än släppa in dem, för det var nog bäst att vara sams med pojkarna. När de kommit in i köket, så började somliga av dem att språka med flickorna, och de andra hade sina äventyr för sig. Men så hända det ofta, att någon av kamraterna var borta. Och då blev det inte liten uppståndelse bland pojkarna. De börja då fråga varandra och undra när och vem den kunde ha tagit vägen. Och så börja de tro, att han ha fått sig en fästmö, och så bär det av med hela svärmen till en annan gård för att leta efter honom. Men inte finns han där. Och så upptäcker de, att en annan av dem har försvunnit. Och så där gick det undan för undan, tills det blott var några stycken kvar av hela flocken, och ingen visste, vart de tagit vägen.
Medan de voro inne i köken hos flickorna, så blevo de uppmanade av dem att hålla sig tysta, så att inte husbondfolket skulle bli störda. Det kunde då hända, att husbonden kom till köket och var ond över att det inte fick vara tyst, och så kunde flickan eller flickorna få bannor för att de släppt in dem. Och medan pojkarna så där strövade omkring i gårdarna och språkade med flickorna, så hände det att någon av dessa fattade behag för någon av pojkarna, som blev början till ett frieri. Men detta hölls hemligt så länge som möjligt. Men en annan gång smyger sig denne pojke dit ensam, han vet då att han blir mottagen – och kanhända han även blivit bjuden att komma. När en pojke hade fästmö, då gick han alltid ensam, när han skulle gå sta å fria. Och det var ju inte svårt att smita sin väg ifrån de andra pojkarna, när det var mörka kvällar. Det var inte vanligt, att flickorna gick å fria. Men det hände dock, att det var någon flicka, som gjorde det ibland, därför att hon hade ont efter friare. Men när det var skottår, då var det flickornas tur att gå och fria, hette det. Och jag minns, att då jag var ung, kom det en flicka hem till mig en gång i det ärendet och sade: ”I år är det skottår, så nu är det min tur att gå å fria.” Men det var ju inte annat än ett skämt, ty vad frieriet beträffade, så gick det nog sin vanliga gång ändå. De brukade även gå till kyrkan för att träffa varandra. Frieri kunde även uppstå, när de hade sina bjudningsdansar, som var så vanligt förr i tiden. Pojkarna bruka då bjuda var sin flicka, och när dansen var slut, följde de sina flickor på väg hem. Jag tror ej, att de där nattfrierierna äro så vanliga nu som förr.
Gossarna besökte nog flickorna både enskilt och i flock. När pojkarna gingo flockvis, då gingo de bara för att roa sig samt se sig om hur det var i gårdarna, och titta på flickorna och göra sig bekanta. Men när de fått sig en fästmö, då bruka de för det mesta gå ensamma, när de gick sta å fria, för de ville ej att någon skulle veta om det, för det skulle vara så hemligt. Och så ville paret helst vara ensamma. Det var inte säkert, att pojken menade allvar med sitt frieri, fast han gick ensam. Det var nog då som nu, så att somliga inte hade någon mening med det, utan gick bara för sitt okynne. När så flickan blev i grossess, då kunde det också hända, att det blev slut på frieriet. Men somliga voro naturligtvis ärliga och höll sina löften. Flickorna voro ej häller alltid ärliga mot sina fästmän. De kunde samtidigt ha fler än en fästman och detta gjorde att det blev slut på frieriet. Om de där nattfrierierna bruka dom säja
Sitt rätta frieri skall man om dagen bruka,
den som går om nattetiḍ, han har en annan sjuka.
När pojkarna gingo i flock till flickorna, kunde det ej bli fråga om något frieri. De gingo då för det mesta ut på byn för att roa sig samt se på flickorna och språka vid dem. Om det då hände att några fattade behag för varandra medan de voro tillsammans, så ville de inte visa det i öppet lag. Men en annan gång då gick nog pojken dit ensam. När de sedan friat en tid, då bruka de ingå förbindelse med varandra, samt gifta sig, såvitt inte flickans föräldrar satte sig emot det. Om dessa inte ville ha ynglingen till måg, så kunde det t.o.m. gå så långt att de med trolleri sökte att få slut på frieriet. Om ynglingen bedrog flickan genom att övergiva henne sedan hon var i grossess och börja frieri och gifta sig med en annan, då brukade flickans föräldrar – så vitt de ville ha pojken till måg – hämnas denna orätt genom att trolla den, som han då gifte sig med. Sådant har nog hänt mer än en gång förr i tiden. Jag känner en gammal man som i sin ungdom friade till en flicka. Men när hon blivit moder till ett barn då övergav han både henne och barnet. Som han var en duglig karl, blev flickans moder mycket förargad över det. Och när karlen i fråga sedan gifte sig med en annan, så sades det allmänt att hon trollade hans hustru så att hon blev kollrig. Hon har också varit på hospital gång på gång, och hennes man har fått utstå mycket ont ända från de blevo gifta.
Det är en allmän folktro, att den, som beter sig på detta sätt mot en kvinna blir inte ostraffad. om inte någon människa kan göra det så skall Gud göra det genom att de få motgångar och svårigheter här i tiden. När ynglingen började fria på allvar då gick han naturligtvis ensam. De bruka då gå på lördags och söndagskvällar, och även en kväll mitt i veckan. Flickorna brukade därför säga till pojkarna att;
’Om ni är snälla, så kan ni hitt på få er en helgdagsnatt mitt i vicka’.”
När pojken på detta sätt gick och fria då stannade han kvar över natten. Frieri kunde även uppstå när ungdomen om söndagarna träffades vid kyrkan. I en mycket gammal visa, som de om vinterkvällarna brukade sjunga, när de satt vid sina spinnrockar och spann lin och blårn nämns även mycket därom. Såhär lyder de två första verserna:
Rocken surrar, lampan brinner,
vinterkvällen är ej lång,
lik en rök den snart försvinner
under munterhet och sång.
Veckans dagar är ej många,
söndan får vi snart igen,
då får vi till kyrkan gånga gånga
träffa där vår trogna vän.
Jag vet ej om något särskilt sätt. Men de brukade vanligen gå till väga ungefär så här: När ynglingen kom fram till gården, gick han till köksfönstret, där flickorna vanligen hade sin soffa eller säng – i all synnerhet om de väntade friare – och knackade litet sakta. Flickan satte då sig upp och tittade ut. Om hon då ej kunde känna igen honom, frågade hon vem det var. När hon fått veta det, går hon till dörren och öppnar. Sedan de hälsat varandra, går hon tillbaka till soffan. Efter ett litet dröjsmål lägger hon sig åter, och ynglingen sätter då sig på soffkanten vänd mot flickan och de språka om ett och annat. Till sist säger han på omslags skull att:
”Nej, jag skall full ut och gå igen, här får jag väl ändå inte stanna?” ”Ha,” svarar flickan, ”Du har full inte så bråttom – men du ska full gå till fästmöa, förstår ja.” Men hur de språka, så blir han kvar över natten. Och om morgonen går han helt tidigt, för att komma igen nästa helgdagsnatt (härdesnatt) Allt efter som tiden lider, blir det allt mera intimt dem emellan. De börja brevväxla med varandra. Och vad kan vara roligare än att få kärleksbrev. Sådana brev började vanligen med de orden: ”Min ömt älskade vän” och slutade med: ”Adjö min älskade.” I stället för namnteckning kunde det stå: Jag vill ej skriva mitt namn uti fall att någon annan skulle bryta brevet. Frieriet skulle alltså vara en hemlighet så länge som möjligt, men det hände dock att i listade ut det genom att öppna breven.
Gossarna kunde nog börja därmed, så snart de slutat denna skola. De äldre gossarna kunde då säga till dem att: ”Nu ska du följa med oss ut på byn, för nu har du gått och läst, så nu är du karl.” Men det var ju inte lika med alla gossar. Det var nog en allmän sed och ansågs icke för någon osed att pojkarna gingo ensamma när de skulle ut och fria. Men så kallat bättre folk, begagnade i allmänhet icke nattfrieriet, utan gick eller for på dagen, när de skulle fria. Och vad flickorna beträffar, så voro de inte så giriga. De bruka nog dröja något år. För övrigt var det just inte den seden, att de gick ut på samma sätt som pojkarna. Det kunde också bero på att föräldrarna bättre kunde hålla reda på flickorna.
Jag har ej hört talas om något ungdomslag. – tror ej att det förekommit här i socknen. Och vad namnen beträffar, så kallades de vanligen för pojkar å flickur. (Pöjkar å flickur.)
Därom har jag inte hört talas. (7) Ej heller detta, tror jag, ha förekommit här i Ljusnarsberg. (8) Detta är mig också obekant. (9)Det är nog möjligt, men har ej hört det. När gossarna ville in till flickorna, brukade dom knacka på dörren eller fönstret allt efter som det passade och det föll dem in att göra. De bruka då säga: “Ä du vaken, så ta av haken.” De hade för det mesta en järnkrok på dörrens insida, och en märla i dörrgatan. När de stängde dörren, sattes kroken (haken) i märlan. Några ramsor vet jag ej. När en gosse friade på allvar och stannade kvar över natten var det vanligt att han tilläts att taga av sig rock och skor. Detta var vanligt i början av frieriet. – längre fram när bekantskapen blev mera intima, tilläts även att han tog av sig underkläderna. Om två flickor lågo i samma bädd när den enas friare kom, så bruka nog den andra flickan gå och lägga sig på ett annat ställe. Om det fanns plats, för hon ville inte heta kolare. Men var det ingen annan råd, då fick de väl lov att ligga i soffan eller sängen alla tre. Om två flickor deltogo, kallades det att kola. Den flicka, som då inte hade friare fick då bli föremål för mycket skämt och skoj, både av gårdsfolket och grannarna. Utom det att hon fick heta kolare, så brukade de säga åt henne att hon skulle kola riktigt, så att det inte blev någon brandfant, – därmed menade de att hon skulle vara på sin vakt och se noga efter att de inte fick fria på det viset att det blev oäkta barn. I början av frieriet gick nog ynglingen helt tidigt, för att inte bli upptäckt, men snart stannade han tills han fick kaffe – antingen av fästmön eller svärmor – Dit hör nog också det här: “I morä bitti, I morä bitti, kommer svärmor mä kaffe.” Dylika frierier kunde nog pågå både längre och kortare allt efter omständigheterna.
Ett frieri kunde av en eller annan orsak upphöra. Det hände nog att flickorna inte alltid var så punktliga och kunde samtidigt ha flera än en friare, och då slutade naturligtvis den första. Och likaså kunde fästmannen vara oärlig. Alltnog, då ett frieri genom en eller annan orsak blev upplöst, så väckte detta beundran i samhället. Och allra mest, om flickan råkade att vara i grossess.
Ett sådant där frieri med åtföljande falska löften och osedliga förbindelser, som till och med kunde ha förtvivlan och självmord till följd, ansågs av de äldre för både fult och opassande. Somliga av de unga, som hade bättre bildning ansåg även ett sådant där osedligt levnadssätt för fult och obildat. Det har nog blivit något bättre på senare tiden det osedliga levnadssättet har nog motarbetats förr såväl som nu, – fastän att resultatet blivit dåligt. På husförhören förr i tiden höll nog prästerna förmaningstal till både husbönder och tjänare med avseende på denna sak. Sådana kvinnor, som skaffat sig oäkta barn, skulle tagas i kyrke på ett mindre hederligt sätt. Efter gudstjänstens slut i kyrkan fingo de gå med prästerna in i sakristian. Där skulle de hålla sina knän på en pall, medan prästen förmanade dem samt läste en bön, som inte var så vacker. De, som voro tjänare måste även på grund av sin orlovssedel uppföra sig någorlunda ordentligt. När någon tog tjänst skulle det ske i laglig tid (laga tid). De skulle då lämna sin orlovssedel, som han fått av sin förra husbonde, i den stod då antecknat, hurdan han var samt hur han uppfört sig. När han varit i sin nya tjänst en tid, och det visade sig, att hans duglighet och uppförande i övrigt icke överensstämde med orlovssedeln, då fick detta anmälas för vederbörande myndigheter. Gick en tjänare ur tjänsten och ej kom tillbaka, fick detta även anmälas för länsman, som då hämtade honom tilltaka. Om en tjänare inte lydde sitt husbondefolk, utan uppförde sig dåligt, då blev detta insatt i hans orlovssedel, och då blev det sedan svårt för honom att få någon tjänst. Jag har hört talas om en husbonde, som antecknade följ. i sin drängs orlovssedel:
Han håller inte nå väsen i skogen.
Å inte nå dunder å i logen
i grötfate å han en träl
å smörasken slicker han väl.
Av denna orlovssedel – utifall att det nu inte var bara skämt – framgick, ”att tjänaren var en dålig arbetare – men bra te äta.”
Det var nog brukligt förr i tiden att ungdomen bäddade långbädd på golvet, när det var bröllop eller höga helger. På Julkvällen bruka dom ta in stora halmkärvar och breda ut på golvet, och sedan de ditlagt kuddar och täcken, låg de på den där bädden allehop och sängbäddarna fick vara tomma. Sådana där långbäddar kallades även för syskonbäddar. Sängarna skulle vara lediga ifall att någon eller några döda anhöriga skulle komma på besök. Jag har hört mycket talas om det där skämtet att taga ett älskat par på en grind och under stoj och munterhet bära dem av och an. Men inte har jag sett det.
Långt tillbaka var det nog, enligt vad jag hört, så, att ynglingen först måste höra efter med flickans föräldrar, om de tilllät det, innan det kunde bli något frieri av. Somliga ungdomar kunde nog börja med det där utelivet så tidigt som ett och två år efter skriftskolan, för så vitt inte föräldrarna kunde hålla dem inne om nätterna. Men när de blivit omkr. 20 à 21 år, då gick de som de ville, för då hade föräldrarna ingen råd med dem längre. Jag hörde ej talas om något ungdomslag annat än när de hade dansar. Då kallades alla som voro med med ett gemensamt namn: ”danslaget.“ Och även så när några spelade kort, kallades de för ett kortspelarlag. Det vanliga namnet på ungdomen var ”pojkår å fleckur”, – eller också ”pojkar å konur”. När en flicka fick ett oäkta barn, kalla de henne en gräsänka. När de skulle ställa till med en bjudningsdans, då gick ungdomen tillsammans åtta dar förut och satsade ihop pengar till dansen. En gång, när jag var med, då skulle vi satsa var sina 18 skilling. Det blev då vissa personer utsedda, som skulle ordna med alltsammans. På dansen skulle vi sedan lägga var sin riksdaler på spelmansskålen. Men detta blev nog för mycket pengar åt spelmannen, men de kunde ju ordna med det som de ville. Pojkarne skulle bjuda var sin flicka. Men flickorna behövde ej erlägga några pengar. När ynglingarna var till kyrkan, så gick de mången gång för att träffa sina fästmör. Då t. ex. en yngling hade varit ute på lördagskvällen för att hälsa på sin fästmö, men inte sluppit in eller fått reda på någonting, då beslöt han – som synes av nedanstående lilla nätta poem – att på söndagen gå till kyrkan för att om möjligt träffa henne.
Jag begav mig då till kyrkan
men fann ej henne där.
Då rann det mig i sinnet:
hon har en annan kär.
Gossarna sökte vanligen genom knackningar på dörren att komma in till flickorna. Ramsor kunde även förekomma. För övrigt tillgick det så, att det var på hösten och mörka kvällar när pojken kom och knackade på, då brukade han stryka eld på en tändsticka och lysa på fönstret. Men om han inte gjorde det, så hände det, att flickan tände ett ljus och lyste på fönstret för att se vem det var. De kunde då talas vid genom fönstret. Om flickan då ville honom något, släppte hon in honom, men i annat fall släckte hon ljuset, och han fick gå sin väg. Om han fick komma in och fria, gick han sedan helt tidigt på morgon, innan gårdsfolket kom upp. Var flickan dotter i huset, då fick han nog fägnad av henne eller också av svärmor, som de brukade sjunga;
I morabitti klocka fyra
kommer svärmor mä kaffe.
När pojken skulle fria, var det vanligt, att han tog av sig huvudbonad, rock och skor. Ett frieri kunde pågå längre och kortare tid – allt efter förhållandena. Ett frieri kunde av mer än en orsak slå upp. Ibland hände det, att flickan av en eller annan orsak åtrå sig (drog huvudlink) som de brukade säga och gav sin fästman “korgen”. Även hände det, att fästmannen var så orättvis, att han övergav flickan, när hon blev i grossesses. Denna osed bedömdes av de äldre för att vara mycket orätt, varför de brukade säga: “Sitt rätta frieri skall man om dagen bruka”.
Den som går om nattettid,
han har en annan sjuka.”
Det kunde nog även vara så, att flickan själv var orsak till att hennes fästman övergav henne i ett sådant tillstånd, – därigenom att hon varit otrogen och haft mer än en friare på samma gång. Om det så förhöll sig, då blev det av både unga och gamla bedömt, att fästmannen ifråga handlat rättvist. Denna sed har nog urartat på senare tid. Men jag tror ej, att detta har blivit till det bättre, utan till det sämre. I min ungdom hörde man inte talas om sånt där, som de nu kallar för “den fria kärleken” med dess fula oseder o.s.v.. Men det där lösaktiga levnadssättet har nog motarbetats såväl av föräldrar som prästerskapet, fastän att det blivit dåligt resultat. Vid trolofvningen tillgick det vanligen på det sättet att sedan de båda erhållit löfte av fästmöns föräldrar att gifta sig, köptes förlofningsringen. I densamma voro deras namn ingraverade. På den tiden fanns ingen guldsmed i Ljusnarsbergs kyrkoby, varför de, som skulle ha en guldring, måste fara till Linde eller någon annan stad och köpa den.
Men när det var marknad i Kopparberg, då brukade det dock finnas någon guldsmed där. De gingo därpå till prästen och förlovade sig. Förlofvningen gällde ett år. Under denna tid skulle vigseln äga rum, annars blev förlofvningen ogiltig. Ett frieri hölls nog hemligt i det längsta, men när det var så långt gått, att flickans föräldrar voro säkra på att det skulle bli gift utav. Då vändes bladet. Modern började då att skryta och låta stort samt tala om, att ’om lördag då skå dom te Linde eller Örebro och köpa ring’ o.s.v.v. Då var det ingen hemlighet längre. Trolovningen betraktades ej som äktenskap. Det senare ansågs för mycket viktigare. Så länge som de ej voro vigda, kunde det ej sägas att de voro gifta. Min moder brukade tala om, att de vid jul och även vid bröllop brukade bädda med halm på golvet. De gjorde det därför att det ansågs mera storartat än att ligga i sina vanliga bäddar. Min mor var född vid Örtjärn i norra delen av Ljusnarsbergs socken. Hon sade att när de gjorde halmbäddar på golvet, då lade de halmen i en rundel kring golvet d.v.s. att de lade halmen så långt ut efter stugans alla väggar som möjligt och runt ikring hela stugan, så att endast blev en liten rund fläck mitt på golvet som ej var betäckt. En sådan bädd kallades för både ’Syskonbädd’ och ’Syskonkring’. Det senare namnet var måst brukligt. Vid bröllop brukade de ligga par om par. Även brudparet var med på bädden. Det var alltså både unga och gamla, som låg på halmen. Det där skämtet att taga en fästman eller både fästman och fästmön på en grind och bära dem har jag hört mycket talas om, men har ej varit med på eller sett det. Men det har nog varit verklighet, efter som det så allmänt talas om det.
En friarhistoria
Jag hade en grannpojke, som ville fria till den ena pigan vid en bondgård i grannskapet. Flickan ville honom ingenting. Men han var lika envis. Husbonden lovade då pigorna belöning, om de ville göra som han lärde dem för att bli av med friarn. Nästa gång han kom, skulle kuppen utföras. De släppte då in honom, men han skulle inte få lägga sig, om han inte ville taga av sig i bara skjortan. När han legat en stund smög sig den andra pigan, som lagt sig på ett annat ställe, upp och tog hans kläder och sprang ut. Den andra pigan sade, att hon måste gå till lagårn och se om en kalvko. Därpå sprang även hon ut sin väg. Nu stod pojken där ensam och utan kläder. En annan meddelare tillägger, att husbonden, som var en riktig “kurre”, just då när friarn var i sin svåra belägenhet, kom till köket med en stor käpp och hotade friarn med stryk. Denne måste då ge sig ut på gården i bara skjortan och som det var på hösten och kyligt i vädret, måste han springa för att hålla sig varm. Han sprang då omkring tre kilometer utan kläder och det lär ha gått med fart.
Vad pigornas belöning angick, så blev den inte stor. De fingo var sitt huvudkläde av bomull, som kostade femtio öre styck.
Enn friarhistoria från 1850-talet.
Min far brukade tala om, att när han var ung och gick och friade, så hände det, att han råkade ut för något, som var riktigt obehagligt. Han friade till en piga vid Abrahamsgård i Ljusnarsbergs kyrkoby. En kväll när han skulle gå dit och fria, hände det, att han av någon orsak ej fick träffa henne. Och därtill började det att regna mycket hårt. Ingenstans kunde han komma in och få tak över huvudet för natten. Han såg ingen annan utväg än att gå till båthuset och försöka att komma in där. Dörrarna voro låsta, men det var så pass stort rum under dessa, att han kunde krypa under och komma in. Som det var mörkt därinne, kunde han inte se något omkring sig utan måste känna sig fram. Han lade sig på golvet, men som han var våt av regnet och kände sig frusen och ruskig, sade han för sig själv: “Usch, usch.” I detsamma hörde han en röst inne i båthuset, som sade: “Lägg på dej bårtäcke.” Men han fäste sig ej något vid den där rösten, utan låg, tills han slumrade av och sov tills på morgonsidan. När han vaknade och det var så pass ljust, att han kunde se omkring sig, då fick han se, att det stod ett lik därinne. Och det omnämnda bårtäcket låg alldeles invid honom. Han tyckte att den där natten var en mycket ruskig natt.
En friarhistoria från Dalarna
I en Dalasocken hände förr i tiden att en Dalpojke friade till en kula, som låg i ladugården. När pojken, som kom till henne på kvällen, skulle lägga sig, tog han av sig bracko (byxorna), som var gjorda av skinn, och hängde upp dem på en båsbalk. Kulan sade då till honom, att inte sätta byxorna där, för då skulle korna äta upp dem. Men då svarade han, att “Det gör ingenting, för jag har sju slikom par hemma”. På natten åt en ko upp byxorna. Och på morgonen, när han inte hade några byxor att sätta på sig, tog han illa vid sig och sade: “Ja, här sitter jag brackomlös och rådönlös. Och hemma sitter far brackomlös och rådönlös.” Det var nämligen det enda par byxor, far och son hade tillsammans. Nu voro både far och son utan hälgdagsbyxor, fastän han skröt för fästmön, att han hade sju par.
