Kategori: 1840

  • 1840-03-25

    1840-03-25

    Redan drygt två veckor efter föregående stämma har ett nytt möte sammankallats. Denna gång redan mitt i veckan på en onsdag, där annars söndagar är gängse tillfälle, direkt efter gudstjänsten. Denna gång har stämman sammankallats efter att en gosse återvänt till Ljusnarsberg från Örebro där han suttit häktad för stöld, men nu på fri fot….

    Carl Gustaf Ersson, 14 år belv häktad i Örebro slottshäkte för åtskilliga stölder under hösten 1839 Carl Gustaf var 14 år vid tillfället. Han beskrivs ha ”svart hår, bruna ögon trubbig näsa, liten till växten”. Carl Gustaf blev skickad till Nora för rannsakning vid Urtima ting, därstädes

    Justitiekanslern -1974, Huvudarkivet EIIIcc:854 (1840) Bild 2210

    Justitiekanslern -1974, Huvudarkivet EIIIcc:854 (1840) Bild 2350

    Protokoll hållet i allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling den 25:e Mars 1840

    §1 Ordföranden anmälde behovet att hos något allvarsamt folk få inackorderd värnlöse gossen Carl Ersson, eller den så kallade ’Lencalle’, vilken för stöld varit en längre tid häktad i Örebro, men nu på fri fot försatt, till församlingen återkommit. Och som enligt hans egen uppgift han äger fallenhet för skomakarhantverket, beslöts att han hos någon skomakare borde inackorderas; varför på lysning nästa söndag skulle ske om någon för skäligt pris vore hågad att honom emottaga.

    §2. Sundbergs hustru vid Myrbo vilken ännu, ehuru på bättringsvägen efter sin svåra sjukdom, voro oförmögen att själv sig försörja, skulle av fattigföreståndaren herr J. Adler på kyrkbacken erhålla vad som kunde behövas till sitt uppehälle under sitt sjukdomstillstånd.
    Sålunda beslutat intyga på församlingens vägnar:

    Andersson i Körartorp, Pär Pärsson i Brännbyn.

    Det blev ingen inackordering för Carl Gustaf då ingen sockenmedlem ville ta in honom. Johan Dan Westholm tog sig dock an pojken enligt Fattigvårdsstyrelsens protokoll:

    Fattigvårdsstyrelsen för Ljusnarsbergs socken d. 27 september 1840

    ”I sammanhang härmed tillkännagav ordföranden, att han vid början av detta år upptog av tiggargatan värnlösa och för stöld tilltalade gossen Carl Gustaf Ersson, Len Calle, kallad, alldeles utblottad på kläder. På allmän sockenstämma den 25:e sistlidna mars beslöts väl att nämnda gosse skulle på fattigkassans bekostnad erhålla nödiga kläder och inackorderas hos något beskedligt folk. Men då ingen i anseende till de vanarter varföre han vore känd ville honom emottaga, så hade dock undertecknad behållit honom i sitt hus för att om möjligt föra honom på bättre väg. Någon ersättning av församlingens för gossens födande och vårdande äskades icke; men hemställde om icke församlingen ville på fattigvårdskassans beskostnad bestå gossen en ny klädning till vintern. Fattigvårdens ledamöter beviljade detta och trodde att församlingen icke skulle ha något däremot invända”

    Ljusnarsberg (T) KV:2 (1834-1868) Bild 210

    Kommentar:

    Värnlöse gossen Lencalle

    Benämningen ’gosse’ avser manspersoner yngre än 15 (innan de genomfört konfirmationen) och då vi har spåret av en Carl Gustaf Ersson född i Nya Kopparberget varandes 14 år gammal, anno 1840, så var han född 1826. Men inga ytterligare spår har hittats. Domboken i Nora är i skrivande stund ej tillgänglig via nätet, varför denna fråga får bida sin tid…

    Sundbergs hustru vid Myrbo

    Hon hette egentligen Cathrina Persdotter och var född 1768 i Grangärde. Hon flyttade in till Ljusnarsberg och gifte sig i oktober 1800 med den åtta år äldre Eric Magnusson (f: 1776-01-31) som vid tillfället bodde vid Svepargruvan. De fick sonen Jan Eric redan sommaren efter, men som avled som 3-åring (d: 1804-01-21). Samtidigt hade en lillebror kommit till världen i samma vintermånad: Anders (f: 1801-01-08).

    Eric avlider och Cathrina blir änka för första gången. Hon flyttar runt mellan Sund och Norra Björkberg och benämns som ’inhyses fattighjon’ tills hon 1818 gifter om sig med den med den tjugo år yngre dagkarlen Jan Peter Sundberg (f: 25:e april 1788, i Heden). 

    Sedermera boende på Myrbo där hon vid denna tid hunnit bli 72 år och hamnat i nöd och sjukdom och i behov av församlingens fattighjälp…

    Vad ingen vet är att Cathrina vid detta tillfälle endast har ett år kvar i livet: Den ’gudfruktiga’ Cathrina avlider ensam den 21 april 1841 av ’gikt och ålderdomsbräcklighet’. I noterna står att hon var lämnad av den ’förrymde’ maken vid tillfället då hon dog. Hon efterlämnade en son; Eric (f: 1823-10-16)

    Källor:

    Ljusnarsberg (T) EI:2 (1775-1819) Bild 100
    Ljusnarsberg (T) C:11 (1803-1815) Bild 15
    Ljusnarsberg (T) AI:13a (1805-1813) Bild 93 / sid 71b
    Ljusnarsberg (T) AI:14b (1813-1819) Bild 2220 / sid 460
    Ljusnarsberg (T) AI:14a (1813-1819) Bild 178 / sid 165
    Ljusnarsberg (T) AI:15b (1820-1829) Bild 98 / sid 332

  • 1840-03-08

    1840-03-08

    Knappt två månader har gått sedan det förra och första mötet på 1840-talet och stämman sammanträder med pastor Westerholm och det ledande skiktet i Ljusnarsberg igen. Det har hunnit bli mars i Ljusnarsberg där vårvintrar är den värsta perioden för de allra fattigaste: Förråden är slut och inget går att odla ännu för de ljusnarsbergare som lever ur hand i mun…

    År 1840 den 8:e mars hölls, efter förut skedd laglig på lysning allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling.

    §1 Föredrogs herr A.G Anderssons vid Ljusnarsbergs Gård räkning uppå omkostnader efter dels avsägelse från lärarbefattningen, för bestridandet av läsningen å Myrbo skola under vårterminen 1839, uppgående till en summa av 84 riksdaler banco. Församlingens ledamöter vilka väl ansåg denna summa alltför hög när den vida överstiger beloppet av den åt landcasterläraren anslagna årliga lönen, ville dock såsom en gärd av sin erkänsla för herr Anderssons ådagalagda nit och skicklighet under den tid han vid nämnda skola undervisningen förestått, åt honom anslå en summa av 50 riksdaler banco, vilka medel beslöts bör av skolkassan utgå.

    §2 Uppå därom gjord anmälan beviljades åt nedanskrivna fattiga till hjälp uti deras nödställda belägenhet följande

    1. Per Janssons änka vid Fäbobacken 1/4 tunna råg

    2. Enkan Maria Persdotter från Elfshöjds skriftlag 1/4 tunna råg

    3. Gamla och ofärdiga drängen Anders Gunnarsson vid Hörks hytta 1/4 tunna råg

    4. Jan Jansson Sundberg från Stora Kumlan 1/4 tunna råg

    5. Anders Hansson vid Björkäng vilken angivits vara i så utblottat tillstånd att han ej äga det ringaste blida plagg att skyla sig med, skulle av byggnadskassan till detta behov uppfyllande erhålla medel och uppdrogs åt byggnadskassören herr patron Adler att därom draga förfång mot en summa af 13 riksdaler 16 S banco

    6. Pär Jansson vid Rälln vilken även om avsaknad av nödiga kläder, men ägde en fordran av Lars Samuelsson på Rälln varom likväl uppstått tvist skulle till dess den blive bilagd, förskottsvis av byggnadskassan anhålla understöd for ovannämnda ändamål.

    7. Förrymde så kallade Skrots kvarlämnade hustru Maja Jansdotter vid Tennkullen får 1/8 tunna råg

    8. Skomakaren Erik Ersson vid Tallåsen, som förlorat sin enda ko hade hos kyrkoherden anmält att få en stambok upprättad för att vid denna socken kunna söka någon hjälp i sin olycka. Men då kyrkoherden icke ansåg sig berättigad att utan församlingens hörande en dylik stambok utfärda anmäldes nu av honom detta ärende; och ansågo församlingens ledamöter det vara tjänligare att, i stället för beviljandet av stambok, tilldela Erik Ersson utav byggnadskassan 13 riksdaler 16 S banco.

    9. Åt Gerzelii hustru vid Gunnarstorp vilken under en tid av 3 veckor, skött och vårdat Sundbergs hustru vid Myrbo, som nu låg illa sjuk, beviljades 1 riksdaler per vecka vilket anslag även till den som hädanefter åtar sig Sundbergs hustrus skötsel under dess sjukdom bör erläggas.

    10. Oäkta möderlösa flickan Stina Lovisa Björnberg från Nya Vägs skriftlag, omkring 9 år gammal, skulle enligt sockenstämmans beslut av den 10:e november 1839, hos något beskedligt folk inackorderas till försörjning och uppfostran mot en ersättning av 13 riksdaler 16 S banco om året; och borde på lysning därom från predikstolen nästkommande söndag.

    11. Inhyses Erik Nilssons från Elgfall dövstumma son Erik, på 15:e året emottogs på ett års tid av Gustaf Ersson till försörjning och vård mot ersättning av församlingen med 13 16 S riksdaler banco.

    12.Begravningskostnader för värmlänningen Blank som avlidit vid Laggarbo, skulle när ingen upplysning kunde erhållas vilken församling denna man hörde, av fattigkassan erläggas med 3 riksdaler 16 S banco.

    Inspektor Söderfeldt vid Norra Bredsjön hade skriftligen anmält dagkarlen Jan Perssons änka därstädes till erhållande av något understöd av fattigmedlen. Men då herr Söderfeldt själv anmärkte att denna kvinna uti 10 års tid arbetat åt ägaren av Norra Bredsjön, herr brukspatron G. Eriksson på Ramsbergs bruk, ansåg församlingens ledamöter rättvist att nämndee herr brukspatron själv borde den ge försorg om Jan Persson änkas underhåll.

    §3. Till ledamöter uti detta års beredningskommitté, som sammanträder den 15:e nästkommande april uti sockenstugan, valdes herr postmästaren P.A Carlberg, på Abrahamsgård, herr inspektor A. Magnusson på Stjernfors, bergsbruksidkaren och handlaren herr J.F Behrling vid Sundet, häradsdomaren J. Adler på kyrkbacken, sexmannen Erik Jansson vid Stennäs och bergsman Jan Jansson i Viktorp.

    Sålunda beslutat och valt, uppläst och erkänt betyga a församlingens vägnar:
    J.D. Westholm Ordförande, Pastor
    Hindric Jansson vid Trumslagartorp
    J.W (…), J.F Boström båda från Tappen

    Kommentar

    Jan Jansson Sundberg (§2:4) föddes den 29:e maj 1800 som oäkta utan känd far i Stora Kumlan. Han var tidigt dömd ’som av sjukdom ofärdig’ och fick som fattighjon hysas in med fru och barn där det gick. Han fick tillsammans med hustrun Anna Matsdotter två barn; Stina och Per Gustaf Jansson Sundberg. Dottern Stina var vid tillfället 1480 fem år gammal. Hon var min morfars farmor…

    Redan i föregående sockenstämma (sex veckor tidigare), fick Jan Jansson Sundberg 1/8 tunna råg och är alltså fortfarande utblottad och kan ej försörja för sin familj – denna gång får han dubbelt så mycket som senast: 1/4 tunna råg. Samtidigt så finns inga förväntningar på frun och barnens sockengång, varför jag antar att rågen var avsedd att försörja alla fyra.

    Råg

    Spannmålet var den vanligast förekommande som odlades under 1800-talet och uppgick till en tredjedel av allt utsäde. En stor mängd köps årligen in till Ljusnarsberg och blir den valuta som ofta utbetalas som fattigunderstöd.
    Innan det metriska systemet infördes (1870-talet), så var en tunna med torra varors volym ca 125 liter, vilket innebär att en fjärdedels tunna motsvarar ca 30 liter. Denna volym i formen av rågkärnor torde vägt ca tjugo kg beroende på storlek och densitet. Omräknat i mald form skulle det ge rågkross och mjöl som motsvarade cirka tvåhundra rejäla portioner råggröt. Tre sådana gröttallrikar om dagen skulle ge tillräckligt med energi (1000 kcal) för att överleva (svältgränsen sägs ligga på ca 500 kcl/dygn). Ett tillskott på 1/4 tunna råg skulle räcka i ca 2 månader för en person utan annan kost tillhanda…

    Förrymde koldrängen Skrot (§7)

    Men här finns också många många fler utsatta som behövde stöd; änkan Maria Persdotter, Anders Hansson, Pär Jansson och den gamla ofärdiga drängen Anders Gunnarsson vid Hörks hytta och så vidare. En liten komplettering tarvar omkring kvarlämnade hustrun Maja Jansdotter som sökte understöd vid denna stämma;

    Maja gifte sig 1828, vid en ålder om 49, med den 16 år yngre Petter Jansson Skrot från Säfsnäs. Han kom till Ljusnarsberg närmast från Ramsberg året innan, där det finns en notering om avsaknad av konfirmation. Till Ljusnarsberg tycks han dock fått det förväntade prästbeviset för att kunna få rätten att flytta till annan socken. Petter Jansson Skrot benämns som ’mästersven’ i lysnings- och vigselboken, men detta tycks vara en egen konstruerad och förskönande omskrivning då han såväl före som efter endast haft uppgifter som kolardräng vid de smedjor han jobbat vid och inget om att vara mästersmedens närmaste man.

    I Ljusnarsberg får han arbete vid Hedens hammarsmedja där han är skriven med hustrun Maja, men redan 1832 händer något då han rymmer från socknen. Spår finns efter Majas man i Skinnskatteberg dit också Maja Jansdotter ansöker om prästbevis för att flytta till. En resa hon aldrig företar, men varför prästen tycks anta att det var dit mannen Petter Jansson Skrot rymt till. 

    Petter lämnar spår i kyrkböckerna i Njutånger och Ovansjö efterföljande de åren. I den sistnämnda socknen har han anställning 1836 men har också därifrån rymt. Till var vet ingen och han saknas i register över döda och begravna. Han försvinner helt ur tiden. Han lämnade Maja i Ljusnarsberg och där han sedermera varit skriven, har han hävdat att hustrun i Ljusnarsberg har ’avlidit’. 

    Hemma i Ljusnarsberg noterades Maja vara ’gift eller änka’ efter Petter…

  • 1840-01-26

    1840-01-26

    Mitt i vintern, tredje söndagen efter trettondagen, har sockenstämman sitt första möte på 1840-talet. Här infann sig den brännskadade kolardrängen Gustaf Larsson och ansökte om fattigunderstöd. Han hade blivit svårt bränd vid en olycka på sin kolmila för drygt 10 år sedan, men överlevt. Dömd till resten av livet som oförmögen till arbete och ett liv av umbäranden som rotehjon i Ljusnarsberg…

    År 1840 den 26:e januari hölls, enligt därom i laga ordning utfärdad kungörelse från predikstolen uppläsen, allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling.

    §1. Undertecknad ordförande tillkännagav att hos honom anmälan blivit gjord om åtskilliga fattiga, såsom varande i stort behov av något understöd av församlingens fattigvård, och ibland dessa i synnerhet Jan Jansson Sundberg från Stora Kumlan vilken genom i råkad sjukdom vore ur stånd att sig, hustru och barn försörja. På hemställan av huru stort underhåll församlingen ville för närvarande tilldela detta fattiga hushåll, beslöts att Sundberg skulle genast erhålla 1/8-dels tunna råg och hustrun jämte barnen vara tillåtet att genom omkring vandrande inom socknen söka sitt uppehälle. Fråga väcktes väl om Sundbergs försändande till länets lasarett, men avgörandet därmed borde dröja intill dess verkan av de från socknens apotek meddelade medikamenter hunnit visa sig.

    2:a Till pastorsämbetet hade från kronobefallningsman Hasselström i Nora ankommit en skrivelse med antydan att pastorsämbetet ville tillse den förre koldrängen Gustaf Larsson, för flera år sedan genom brännskada oförmögen till arbete, komma i åtnjutande av det fattigunderhåll varav han kunde vara i behov, med anledning härav och då Gustaf Larsson nu vare från Örebro lasarett till församlingen återkommen och idag vid sockenstämman sig infann, prövade församlingen skäligt bevilja till hans underhåll för året 20 Rd Rgs, vilka penningar dock skulle av brodern Jacob Larsson vid Lövåstorp emottas och Gustaf Larsson efter behov tilldelas.

    3:e. Kvinnan Stina Larsdotter vid Lilla Kristjärn, som för närvarande legat sjuk i gruvkammaren vid Kristtjerns silvergruva, beviljades 1/8 tunna råg.

    4:e. Ofärdiga på kryckor gående inhysesmannen Erik Larsson vid Källtjärn, hade jämväl anhållt om något understöd. Men som han ansågs ännu äga styrkan att idka skomakerhantverket och därigenom säkerligen vara i tillfälle sig försörja, så kunde församlingen ej denna gång bevilja honom något underhåll av fattigförsörjningen.

    5:e. Anders Erssons från Alderfallet änka med tre barn av vilka det yngsta vore 7 år gammalt, inställde sig och anhöll om någon hjälp till föda för sig och barnen, som nu kunde hållas i skola. Församlingen ansåg bemärkta änka, såsom fullt arbetsför, ännu kunna sig själv försörja vadan hennes begäran om understöd avslogs: Däremot vad hennes barn beträffade så skulle dem vara tillåtet, att lika med andra fattiga barn söka sitt uppehålle genom att vandra gård emellan inom socknen och för övrigt skulle barnaläraren för deras undervisning i läsning erhålla sin betalning av församlingens fattigkassa eller skolfond.

    Sålunda överenskommet och beslutat intyga å församlingens vägnar:
    J.D. Westholm Ordförande, Pastor, Eric Jansson, Erik Segerström, Bengt (…)

    Kommentar:

    Kolning på 1800-talet var ett farligt arbete. Hugget virke skulle staplas så tätt som möjligt och täckas med jord och flis, men med särskilda öppningar för att kunna kontrollera den blivande förbränningen. Kolmilans innehåll förbrändes därför utan att ”brinna upp” tack vara den kontrollerade syrefattiga miljön. Att kola en mila tog ett par veckor och kunde ge en god förtjänst – så länge den inte brann!

    Allt eftersom det färska virket förkolnades så krympte milan och när den satte sig, så var det kolarens uppgift att snabbt packa ner tätskiktet av jord och fylla på med mer material så att det inte skapades luftfickor som kunde explodera. En av de största farorna för kolaren var när dessa riskabla fickor behövde packas ner – det hände att kolare ramlade igenom, rakt ner i milan med hemska följder. Inte sällan döden.

    Något sådant hände Gustaf Larsson i Ljusnarsberg. Han blev svårt bränd vid en olycka på sin kolmila 1828, men överlevde. Antingen så exploderade hans mila med brinnande material, eller så ramlade han igenom ”locket”. Brännskadorna var så allvarliga att han aldrig mer kunde försörja sig själv och blev hänvisad till rotegång enligt husförhörslängden.

    Detta innebar att uppgjorda gårdar i socknen fick ta ansvar om hjonets försörjning efter sitt mantal. Dvs antal dagar per gård avgjordes av dess skattekraft. Gustaf var inlagd Örebro lasarett redan efter olyckan men också 1835 och hösten 1839, vilket antyds i protokollet, som noterar att han infann sig hos sockenstämman efter återkomsten från Örebro. Gustaf bodde hos sin bror Jacob på Lövåstorp som försörjde honom genom socknens fattigunderhåll. Han avled senare på våren efter sitt besök hos sockenstämman (1840-05-27).