Som nybliven sjuttonåring och fängelsekund, återvänder Peter till Lönnfall och sin mor och bror med sin nya erfarenhet. Alla de rykten som omgärdat honom är nu bekräftade och hans anseende är skamfilat. Han kommer hem i slutet av september, lagom till Mickelsmäss. Denna helg föll sig väl ut i kalendern för Peters del då första söndagen efter den 29 september också innebar sista dagen på tjänsteåret för alla drängar och pigor som var benägna att hitta ny arbetsgivare. Den formella söndagen som innebar den sista arbetsdagen var samtidigt starten för en frivecka som innebar fest, gille och brännvin inför nästkommande avtalade tjänsteår hos någon hemmansägare.
Ungdomlig synd kan förlåtas och Peter får möjligheten att tjäna som dräng hos landbonden Daniel Jansson vid Ljusnaren. Han anländer till sin nya husbonde i början av oktober. Hans tjänst som dräng vid Ljusnaren blir kort och han är snart tillbaka vid Lönnfallet och några nya uppdrag syntes inte finnas för den unga mannen som saknade ett prästbetyg som kunde locka till anställning. Så Peter beger sig ut i Bergslagen till fots. Som kringvandrande syns inga spår efter Peter och han försvinner helt för den i framtiden som försöker följa honom genom livet.
I teorin så skulle varje person som rörde sig över sockengränserna kunna uppvisa sin identitet med ett prästbevis tillhörande någon anvisning om var han var på väg och här skulle hans närvaro noterats för eftervärlden. Att vandra genom en socken utan prästbevis med deklarerat resmål kunde innebära fängelse för lösdriveri. Men i praktiken så rörde sig människor ganska fritt i socknarna runt om hembygden, för att besöka grannar, vänner eller släkt som kanske bodde i socknen bredvid. Ett besök kunde bestå under flera dagar men det var inget man tog ut ett prästbevis för.
Så Peter Ålund försvinner under några år. Fram till årsskiftet tre år efter frisläppandet från fängelset i Nora…
Någon mil sydväst om Nora stad ligger Skrikarhyttan. Hit kommer Peter Ålund i början av januari 1853 och söker tjänst vid kvarnen hos mjölnaren Per Ekström. Den sökande ynglingen ger ett gott intryck och detta styrks av hans orlovssedel han visar upp. Mjölnaren Per skriver avtal med Peter om anställning från den tolfte januari 1853 fram till hösten samma år, med en lön om tjugo riksdaler riksgäldsmynt och känner sig nöjd med sin nya medarbetare. Detta uttrycker han för sin fru, då orlovsbrevet minsann visat att den nyanlända unga Ålund minsann tjänat hos en bergsman i tre år och hade så fina vitsord att de i honom fått sig en god dräng:
”Drängen Per Ålund vid Södra Lönnfallet som har varit hos mig undertecknad i tjänst i tre års tid, har han uppfört sig ärig och beskelig, nykter och arbetssam å lättviss i alla sysslor och göromål och av ur min tjänst ledig den 24:e nästkommande oktober 1852 och till det bästa vill jag rekommendera honom. Nya Kopparberget och Södra Lönnfallet den 25:e oktober 1852, bergsmannen Per Persson. Intygas Fred. Söderqvist på Rälln.”
Inför flytten till Skrikarhyttan meddelar dock Peter att han behöver återvända hem till Ljusnarsberg för att hämta sina tillhöriga persedlar på Lönnfallet och får för färden låna mjölnaren Ekströms päls för att mota januarivinterns kyla. Men Peter hade ingen avsikt att återvända….
Ljusnarsberg, mitten av januari.
Per Fredric Floding begrundar den post som nått honom under gårdagen och njuter såväl sitt kaffe som det gryende ljuset som letade sig in genom rimfrosten i glaset som spröjsats på Stråtgården i Ljusnarsberg. Per Fredric är kronolänsman och på denna dag hade han att samla fjärdingsman och några utsedda bönder i södra sockenänden, att bistå som handräckning i uppgiften att hitta och gripa Peter Ålund. De hade alla fått bud om tilldragelsen och de skulle alla samlas vid Rällen, just norr om torpet.
Breven som han öppnade igår hade haft två olika avsändare men med samma ärende. Hans kollegor i Lindesberg och i Nora hade anmält intresse för Peter Ålund, som var misstänkt för brott och skulle gripas och tillhandahållas till respektive tingslag för rannsakning. Nora hade ärende om ett förfalskningsbrott och Lindesberg hade intresse av Peter som misstänkt för två inbrott. Sedan var det där med misstanken från Söderbärke han ville ställa frågor till Peter om. Där hade ännu ingen formell häktningsförfrågan inkommit, men ingen rök utan eld, som det sades om Peter. Kaffet var snart uppdrucket och därmed dags att möta upp männen och bege sig till Södra Lönnfall…
Den nittonde januari 1853 grips Peter Ålund i skogen just utanför torpet där han växt upp. Han hade suttit i samtal med sin mor och bror när han skymtat den annalkande hästdragna släden genom fönstret. En blick, ett beslut och han fattade sina tillhörigheter och sprang. Fort. Bort. Snö revs ner från granar, benen pulsandes i en stiglös skog för att undkomma släden med länsman och hans sällskap. Till ingen nytta. Snöns djup lämnade tydliga spår för Floding att följa och han styrde vant ekipaget genom skogen och närmade sig Peter som till slut inte orkade längre. Han fördes tillbaka till Kopparberg och i arresten nedanför kyrkan där han förhördes av kronolänsman Floding;
Protokoll hållet vid undersökningar med häktade J.P Ålund från Lönnfallet i denna socken vid Nya Kopparbergets härads arrest den 19:e januari 1853. Erkänner Ålund att under höstmånaderna sistlidet år hos Petter Persson i Ibbarbo, Sörbärke socken i Falu län förövat stöld på så sätt att han innan dörrarna blivit låsta ingått och dermera stannat kvar tills nycklarna blivit uttagna, förövat stöld av nedanstående saker tvenne rockar av kläde, ett par tyskstövlar, två par byxor, två västar två mössor, några bullar bröd, två skjortor samt något brännvin. Även erkänna Ålund att han under julveckan varit inne hos Anders Larsson i Sjöbadet, Ervalla socken och där påträffat en gammal gubbe, under namn Rödskägg och sett att han innehade penningar, då Ålund genast gått i försåt på gubben och vägen mellan gårdarna fråntagit honom penningarna men straxt efter stölden blivit av här nämnda Anders Larsson eftersatt och fasttagen, då Ålund påstår sig ha till Anders Larsson genast överlämnat det stulna penningarna som skulle utgöra 72 riksdaler banco och Ålund blev då ställd på fri fot. Ålund gör det tillägg att han skaffat omkull gubben Röskägg och säcken som han hade på ryggen, därur tagit förutom nämnda 72 riksdaler rgs. Hos Jan Andersson i Hålkärra Lindes socken erkänna Ålund att han under förlidet års höstsommar förövat stöld av ett par gamla stövlar, en styck guldring och 9 skilling rgs i kopparslantar. Guldringen säger sig Ålund ha försålt till en okänd kvinnsperson vid Klotens bruk för 2 rd rgs och det övriga använt själv. Från Jan Jansson i Gränshyttan Lindes bergssocken förövat stöld av ett fickur samt i styck täljkniv under förlidet års vinter. Förteckning på de tillrättakomna av Ålund stulna persedlar, följer härunder. Datum som ovan, P.F Floding.
Fängelsetransporten anlände till Kopparberg för att föra Peter Ålund till Nora cellfängelse. Vanligen så hade det varit en gallerförsedd vagn, men mitt i vintern så fick han vid järn skjutsas i släde. De handsmidda järnbojorna bestod av två halvcirkelformade manschetter som låstes runt anklarna och förbands med en kort kedja, liksom de som sattes för hans händer. Även om han lyckats ta sig ur släden och ta sig undan, så hade han gjort en lustig figur i snön, krypandes i ett futilt försök till frihet.
I Nora fick han samma cell som senast. Det skulle inte bli sista gången i Nora. Men det visste inte Peter vid detta tillfälle. Närmast stod en rättegång i Lindesberg om en dryg vecka…
Urtima ting i Lindes och Ramsbergs bergslager, den 1 februari 1853
Det var kallt i häktet den morgonen och kylan hade redan blivit en del av kroppen. När Peter Ålund fördes in i tingssalen bar han den med sig som en lukt, som om järnet fastnat i kläderna. Han gick lugnt. Inte trotsigt, inte böjt. Bara stilla, som en man som vet att stegen inte längre leder någon annanstans.
När rätten frågade om hans liv, svarade Peter Ålund kort. Född 1833, på Lönnfallet. Fadern död. Modern levde, Anna Greta Ersdotter, brukade hemmanet ännu. Han var skriven där. År 1850 hade han dömts för första resan stöld med inbrott. Tjänat året därpå hos Eric Andersson vid Ljusnaren. Sedan inget. Orden sedan inget hängde kvar.
Länsman tillika allmänne åklagaren Wictorin satt redan på sin plats, papperen ordnade framför sig. Framför rätten stod två män: Jan Andersson från Vasselhyttan – Hålkärra kallades det också – och Jan Jansson från Grängshyttan. De var olika till växt och hållning, men förenades av samma sak: viljan att få rannsaka den misstänkte och att förhoppningsvis få ersättning för sina förluster.
Skrivelsen från kronohäktet i Nora hade lästs upp. Förteckningar, bilagor. Saker hade fått bokstavsbeteckningar, blivit delar av en ordning som inte frågade hur de burits, bara var de funnits. Rätten gav ordet till Jan Andersson.
Han berättade om sommardagen i juli. Om hur han och hans husfolk varit ute på åkern, hur arbetet dragit dem bort från stugan. När de kommit tillbaka hade något varit förändrat, fast inget syntes genast. Dörren hade inte brutits upp. Ingen låsring hade slagits loss. En stol hade stått framför dörren, som vanligt. Men stolen var flyttad och inne i rummet fattades saker. Han räknade upp dem långsamt, som om varje ord krävde sin egen plats i luften: stövlarna, guldringen, flaskan, teskedarna. Pengarna. Silver. Koppar. Summan lades samman: tre riksdaler, tjugotvå skilling banco. När Peter Ålund fick möjligheten till genmäle sade han det genast, nästan ivrigt:
– Dörren var inte låst. Det stod bara en stol för.
Han medgav tillgreppet. Sakerna. Samt katekesen – den nämnde han särskilt, som om även han ville dra en gräns någonstans. Om pengarna sade han att han inte visste. Sex skilling banco hade han nog haft hos sig när han räknat efter. Men kunde ha tappats. Det var möjligt.
Det var alltid möjligt.
Jan Jansson trädde fram därefter. Hans berättelse gick längre tillbaka, till november 1851. Då hade det varit annorlunda. Då hade något brutits sönder. Dörren till stugan och byrån i rummet. Lås som inte längre hållit för det våld det utsatts för. Han beskrev byrån som om han såg den framför sig: klaffen, det mindre rummet innanför, hur saker legat där, hur de inte längre gjorde det. Fickuret. Pipan med silverbeslag. Fällkniven. Pengarna – papperssedlar och silvermynt. Peter Ålund lyssnade med blicken sänkt. När han talade var rösten jämn. Han erkände tillgreppet. Erkände pengarna. Erkände till och med något mer: ett mynt silver, koppar ett och ett halvt. Men han nekade till inbrott. Nekade till dyrk. Han beskrev i stället ett förlopp som helt saknade våld; hur han sett Janssons hustru gå till ladugården, hur han gått in i stugan, dragit ut en olåst bordslåda, funnit en nyckel. Hur nyckeln passat. Hur låset alls inte tvingats upp.
– Stugans dörrlås var redan skadad, sade han. Dörren stod på glänt!. Han såg upp och mötte rätten med blicken.
– Jag använde inget våld!.
Jan Jansson skakade på huvudet. Byrån hade varit låst. Klaffen uppbruten. Det hade inte funnits någon annan nyckel i huset. Värden fastställdes. Fickuret till åtta riksdaler. Pipan till två. Kniven till åtta. Summan skrevs ned, som om siffrorna kunde väga upp tomrummet.
Maria Christina Ersdotter från Reboda steg fram. Hon talade om ett fickur som försvunnit, om misstanken. Ålund nekade. Nu medgav han plötsligt en stöld i Ibbarbo – den som endast varit ett rykte och ännu bara var en notering i handlingar som inte hunnit fram att binda hans namn till brottet – men förnekade allt som liknade rån eller överfall i Linde såväl som Ervalla. Han hade inte legat i försåt och heller inte tagit från någon gammal man, kallad Rödskägg därstädes, inte från någon annan heller, för den delen.
Rätten lyssnade. Åklagaren begärde uppskov. Fler skulle höras och upplysningar om vad som skett i Ervalla skulle införskaffas. Och prästbevis på målsägandena.
Peter Ålund fördes tillbaka till häktet. Efter honom gick ett rättsbiträde med de persedlar som var föremål för nästa rannsakning. De låg samlade i ett knyte: mössan, skjortan, västarna, byxorna, halsdukarna. Rocken med sammetskrage. Pälsen med fårskinn, som han sade sig ha lånat av Ekström i Skrikarhyttan. Allt detta var nu ordnat, namngivet, knutet till platser som han inte längre kunde bry sig om. När dörren slog igen bakom honom hade vintern ännu inte släppt sitt grepp om bygden och snön skulle ligga kvar när den slutliga domen skulle falla. Och ännu visste ingen att ett papper – ett betyg – snart skulle väga lika tungt som alla dessa ting tillsammans…