Peter hade suttit i vånda i snart tre veckor, när fånggevaldigerns nyckel vreds om i låset på celldörren. De har börjat känna varann. Pettersson hette han och var från Örebro. Källarvalvet i Noras häkte var förutom sitt mörker också av sådan kyla inbiten att det antagligen bara var bekvämt under sommarens varmaste dagar. Nu var det februari, anno 1853.
Lindesberg. Tingshuset den 19:e februari.
Snön låg hårt packad på landsvägen in mot Lindesberg, grå av slädmedar och stövlar. Det var ännu vintermorgon när folket började samlas utanför tingshuset, trots att solen redan stått en stund över grantopparna. Röken från skorstenarna låg lågt i den kalla luften, och hästarna frustade otåligt där de stod bundna vid sin plats. Tingshuset själv var en stram byggnad, timrad och åldrad, med ett inre som bar spår av otaliga rättegångar, edsavläggelser och domar. Golvplankorna var blankslitna av år av steg, och i rättssalen vilade en tung lukt av trä, våt ylleklädnad och kall tobak.
Häradsrätten för Lindes och Ramsbergs bergslagers härad hade denna dag sammankallats till urtima ting. Det var inte en vanlig tingsdag; målet som nu återupptogs hade redan väckt uppmärksamhet då den påbörjats för snart tre veckor sedan. Jan Peter Persson Ålund från Lönnfallet, satt häktad och fördes nu åter in i salen för fortsatt rannsakning angående andra resan inbrottsstöld.
Han var blek efter vinterns veckor i häktet, klädd i enkel rock, mössan i den ena av de med fängsel låsta händerna. Stegen korta med den begränsning bojorna runt anklarna utgjorde. Blicken var vaksam, stundtals trotsig. När han ställdes inför rätten stod kronolänsman Wictorin redan på sin plats, rakryggad, med handlingarna prydligt ordnade framför sig. Vid sidan av honom satt målsägandena: Jan Jansson i Gränshyttan, tyst och sammanbiten, samt hustrun Stina Ersdotter från Reboda, en kvinna vars händer vittnade om arbete och vars blick bar både oro och beslutsamhet. Rätten konstaterade att målet, jämlikt häradsnämndens beslut från den första i månaden, nu företogs till fortsatt handläggning. Stina Ersdotter kallades att tala.
Hon reste sig långsamt, knäppte händerna framför förklädet och såg först ner, sedan upp mot rätten. Hennes röst var låg men tydlig när hon berättade hur hon under höbärgningstiden sistlidna år varit borta från sin bostad i ungefär en och en halv timme. Dörren hade hon låst noggrant och nyckeln haft med sig. Ändå, när hon återkommit, hade låset varit uppbrutet – såsom med falsk nyckel – och den väggklocka som hängt där så länge hon kunde minnas var borta.
Klockan hade aldrig återfunnits.
Ålund skakade på huvudet när han fick tillfälle att yttra sig. Han förnekade tillgreppet, som han gjort förut, och hans röst bar samma fasta ton som tidigare: han visste intet om någon klocka, intet om något inbrott i Reboda.
Kronolänsman Wictorin begärde då ordet och åberopade skriftlig bevisning, vilken upplästes i rättens närvaro. Efter detta anhöll han om vittnesförhör med de närvarande: Per Jansson i Gränshyttan, Lovisa Jansdotter i Mossgruvetorp samt Stina Ersdotter. När Lovisa Jansdotter kallades fram, reste sig Ålund genast. Han anförde jäv! Med viss hetta uppgav han att Lovisa av honom tillhandlat sig väv, vilken han vid ett tillfälle under sommaren stulit hos Jan Jansson i Finnfallet – ett tillgrepp som, enligt honom, ännu ej blivit föremål för rannsakning. Till stöd för detta åberopade han skräddaren Jan Ersson vid Tappen som vittne. Men skräddaren var inte tillstädes denna dag. Och Lovisa Jansdotter, klädd i mörk kjol och med schal tätt kring axlarna, förnekade bestämt hela anklagelsen. Hon såg rätten rakt i ögonen när hon sade att hon varken köpt stulen väv eller haft vetskap om något sådant. Då inget annat jäv kunde anföras eller utrönas, beslutade rätten att vittnesförhöret skulle fortgå, dock med förbehåll att Ålund vid nästa rättegångstillfälle skulle få styrka sin anmärkning. Vittnena, ojävade, kallades att avlägga sanningseden och varnades noga för edens missbruk.
De hördes därefter var och en för sig.
Per Jansson trädde fram först. Han berättade hur Jan Jansson Skrot, efter det inbrott som skett hos honom, visat vittnet byrån varur penningarna stulits. Låset hade varit frånslaget, och Per Jansson hade förmärkt att våld måste ha använts – ett vasst järn, insatt i nyckelhålet. Märkena i låsjärnet var tydliga, och Jan Jansson hade uppgivit att dessa uppkommit vid inbrottet.
Lovisa Jansdotter berättade därefter sin iakttagelse. Morgonen efter stölden hade hon sett låset till byråklaffen, även det frånslaget, med synliga märken efter ett litet järnverktyg. Även hon hade fått höra av Jan Jansson att våldet förövats av tjuven.
Slutligen hördes Stina Ersdotter på nytt, nu i egenskap av vittne. Hon berättade hur Ålund en dag under höbärgningstiden kommit till henne och bett att få köpa mjölk. Hon hade svarat att om han inte kunde få mjölk annorstädes, borde han gå till målsäganden Stina Ersdotter – och då hade Ålund genast frågat om hennes man var hemma.
Samma dag hade klockan blivit bortstulen.
När vittnesberättelserna upplästes vidhölls de i sin helhet. Ålund stod tyst under uppläsningen, händerna knutna, blicken hård. När han åter fick ordet förnekade han vittnenas utsagor, utan att tillägga något nytt. Det blev stilla i salen. Endast ljudet av en hostning och knarrande bänkar hördes. Kronolänsman Wictorin begärde därefter uppskov, för att vid nästa tillfälle få höra Jan Jansson i Finnfallet samt skräddaren Jan Ersson vid Tappen. Rätten fann anhållan skälig. Rannsakningen uppsköts till den 12 mars klockan 10 förmiddagen. Ålund skulle dessförinnan återförpassas till häktet och då ånyo inställas i närvaro av målsägandena och åklagaren. Åklagaren ålades att till dess inkalla de nämnda vittnena.
När klubban föll var det som om luften lättade något. Folket reste sig långsamt. Ålund fördes bort av vakten, kedjorna klirrade dovt mot stengolvet. Utanför låg vinterdagen kvar, oförändrad, medan rättens maskineri fortsatte sitt långsamma, obönhörliga arbete.
Den 12:e mars, dagen för rättens utslag i åtalet mot Peter Ålund.
Den 12:e mars var rätten återsamlad.Den långa väntan som Peter Ålund i vånda väntat på domen var nu slut. Tingshuset stod oförändrat, men stämningen i salen var en annan denna dag. Färre hade infunnit sig. Målet hade dragit ut på tiden, och mycket var redan sagt. Det som återstod var klarläggande – och avgörande. Jan Peter Persson Ålund fördes in från Nora kronohäkte. Han hade magrat ytterligare, och blicken var nu mer sluten än trotsig. Han tog plats där han anvisades och såg sig inte omkring. Kedjorna togs av, men han stod kvar som om de ännu vilade kring honom.
Närvarande var allmänna åklagaren, kronolänsman F. M. Wictorin. Av målsägandena hade endast Stina Lisa Ersdotter från Reboda inställt sig. Hon satte sig tyst, med händerna hårt knäppta i knät, och följde vad som sades utan att yttra sig mer än nödvändigt. Rätten konstaterade att rannsakningen, jämlikt beslutet den 19 februari, nu företogs till ytterligare handläggning. Kronolänsman Wictorin tog till orda. Han tillkännagav att Jan Jansson i Finnfallet, som vid förra tillfället omnämnts i samband med påstådd stöld av väv, nu förklarat att någon sådan stöld ej ägt rum. Uppgiften hade prövats, och någon grund för anklagelsen kunde ej styrkas.
Det vittne som Ålund tidigare åberopat, Johan Ersson vid Tappen, hade denna dag inställt sig. En lång man med väderbitet ansikte, märkt av resan till tingsstället. På rättens fråga förklarade han att han inte hade sig något bekant vare sig om någon stöld av väv från Jan Jansson i Finnfallet eller om någon försäljning av sådan väv från Ålunds sida. Ålund stod tyst medan vittnet talade. När han tillfrågades yttrade han kort att han till alla delar återkallade det jäv han vid föregående rättegångstillfälle anfört mot Lovisa Jansdotter. Hans röst var låg, utan skärpa, som om kampen i den frågan var förlorad.
Därefter trädde extra transportgevaldigern Pettersson fram. Han berättade att han hade sig bekant hur Ålund, i syfte att erhålla tjänst hos mjölnaren P. E. Ekström vid Skrikarhyttan i Nora socken, skulle ha avlämnat en falsk orlovssedel. Ålund förnekade detta, lika bestämt som han förnekat annat, och rätten antecknade uppgiften utan att denna dag gå vidare i saken.
Johan Ersson vid Tappen anhöll därefter om ersättning för sin inställelse. Han bodde nära fyra mil från tingsstället, och resan hade varit både lång och kostsam. Begäran noterades. Ett utdrag ur förteckningen över fångar i Nora kronohäkte föreställdes rätten. Där framgick att Jan Peter Persson Ålund, från Lönnfallet, enligt Nya Kopparbergs häradsrätts utslag den 27 augusti 1850, dömts för första resan stöld med inbrott till tjugoåtta dagars fängelse vid vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt. Denna gång skulle straffet bli en dom för andra resan stöld med inbrott. Nu var det fara för fästningsstraff över lång tid.
Det var ett faktum som vilade tungt i salen.
Vidare tillkännagav kronolänsman Wictorin att länsmannen i Ervalla socken skriftligen anmält att ingen person med namnet Rödskägg var känd i orten, och att inget sådant våldsdåd, som Ålund tidigare för länsmannen Floding påstått sig ha begått, kunnat styrkas. Överläggning företogs. Det var stilla i rättssalen under tiden. Stina Lisa Ersdotter såg ner i golvet. Johan Ersson stod avvaktande vid väggen. Ålund själv stod med händerna knäppta bakom ryggen och blickade rakt fram, som om han redan visste vad som skulle komma.
När rätten återtog sina platser avkunnades utslaget.
Häradsrätten fann att Jan Peter Persson Ålund, mot sitt nekande, icke kunde anses förvunnen att ha olovligen tillgripit den klocka som under sistlidna sommaren bortkommit från Anders Anderssons bostad i Reboda. I den delen lämnades åtalet utan bifall. Men där stannade det inte. I övrigt befanns Ålund – vilken tidigare undergått bestraffning för första resan inbrottsstöld – på grund av egen bekännelse samt genom de hörda vittnena Per Janssons och Lovisa Jansdotters berättelser, skyldig till att ånyo hava olovligen tillgripit varor och penningar från Jan Andersson i Vasselhyttan till ett sammanlagt värde av tre riksdaler tjugoåtta skilling, vilket ej återställts, samt till att hava begått inbrottsstöld från Jan Jansson i Grängshyttan till ett värde av tjugo riksdaler banco, varav allt återbekommits utom en riksdaler fyrtio skilling mynt.
Domen
Med åberopande av tionde kapitlet, tjugoförsta paragrafen i Rättegångsinstruktionen förklarades Jan Peter Persson Ålund skyldig till ansvar och ersättning för andra resan stöld begångna genom inbrott. Han ålades därutöver att gottgöra Johan Ersson vid Tappen för inställelsebesvär med fyra riksdaler trettiotvå skilling. Då Ålund dessutom angivits för förfalskningsbrott i Nora härad, förklarade rätten att han i den delen skulle till vederbörlig domstol hänvisas för rannsakning. Det ankom på den rätt där Ålund sist lagfördes att bestämma det samlade ansvar vartill han genom sina förbrytelser gjort sig skyldig.
Till dess skulle han återförpassas till Nora kronohäkte.
När orden föll var det som om något slocknade i Ålund. Han sade ingenting. Ingen protest, ingen bön. Endast en kort, nästan omärklig utandning, som om han länge burit domen inom sig. Gevaldiger Pettersson trädde fram. Kedjorna sattes åter på. Stina Lisa Ersdotter reste sig långsamt. Hon hade fått höra att klockan inte kunde bindas vid honom, men domen i övrigt stod fast. Hennes ansikte bar varken lättnad eller vrede – bara trötthet. När Ålund fördes ut ur salen låg vårvattnet i rännilar längs tingshusets grund. En vinter hade brutits, men för honom låg ännu många kalla dagar framför…