Elias Löfberg (1849-1935) från Elgfall, berättade 1928 för en upptecknare om gamla sägner och skildringar om trakten norr om Gillersklack – runt den så kallade ”Tvärtjärnarna”. Ur Maja Forsslunds samlingar. Platserna som Löfberg refererar till finns kvar, men namnen sedan länge glömda, varför det inte går att lokalisera dem i efterhand.
Om malmen vid Tvärtjärnarna.
Förr i tiden var det en person som de kalla för Kroks-Jan som troligen bodde vid Kroks vid Nya Vägen. Han var så envis att hållas vid tvärtjärnarna och meta. Men då hände det att bergrået kom fram och tala om för honom var det låg en stor malm där i närheten. Men han skulle inte få ta upp den (ta öppän) på tre år. Jan to väl reda på var malmen låg och gjorde tydliga märken där så att han sedan skulle hitta dit. Men Jan fick ingen nytta av malmen tyg han dog inom tre år. Rykten om den skatten kom nog ut och många har sökt efter den Men ännu har ingen hittat den. En gång skulle en person kallad Haräls Erker fasta på malmen frö att få veta var den var. Men att fasta var ju svårt ty då fick man inte ära och inte sova och inte tala med någon och ej heller göra sina naturbehov på tre dygn. Och under denna tid fick man ej dricka något utan vistat på den plats där man trodde malmen låg! När fastetiden var ute då kom det fram många slags fula djur och skepnader som kom håret att resa sig på huvudet. Men då fick man inte bli rädd utan ha en fast tro. Blev man då rädd och tog på schappen då var allt förlorat. Men stod man kvar då kom bergrået fram och talade om var skatten låg! Men Haräls Erker var inte nog stark i sin tro. Nån han fick se de där fula djuren blev han rädd och sprang ett långt stycke och kröp in i en kolkoja som tillhörde Bengt Häger vid Finngruvan. Men då djuren även kom dit och håll på att riva ikull kojan blev han ännu värre rädd och gav kojdörren en spark så hon for ett långt stycke. Sedan tjytta han ut ur kojan och sprang för brinnande livet ända te Välmåga.
Om inte Erker blivit rädd och sprungit sin väg så har han nog fått veta var malmen låg. Men har hade inte någon stark tro.
En annan gång när han skulle fasta på samma malm, då somnade han och när han vaknade då låg han i Simmelsjö täkt. Under sömnen blev han flyttad över en halv mil utan att veta vem som gjorde det. Någon malm fick han ej reda på! Det sades att Haräls Erker söp ihjäl sig. Efter en liten gångstig mellan Holmsjön och Sandsjön stod han på knä vid en granrot med en brännvinsflaska i handen. Den person som fann honom trodde han levde och tog i hans hår för att på skämt ge honom en luv, men har var då död och kall. Jag såg honom när jag var liten!
Trunhem.
Ett stycke sydost från Tvärtjärnarna ligger ett ställe som kallas Trunhem. Där är en slogtäkt som är instängd. Strax utanför den södra gärdesgården har förr stått en gammal stugkoja (Gukku-Lasses). Där bodde en gubbe, Gukku-Lasse. Hans rätta namn hörde jag aldrig. Detta namn fick han på så sätt, att när han var ung och tjänstedräng då var det brukligt under höbärgningen gå upp så tidigt om morgnarna och slå – ungefär samtiidigt som göken började ropa. När Lasse stigit upp och sedan skulle väcka de andra, då ställde han sig på ett ställe och började ropa Gukku! Gukku!, så att de skulle vakna. Därmed ville han säga att ”nu ska ni öpp och ut å slå – för nu ropar göken”
Bryggstu-Lasse
Ett par tre bösshåll norr om Tvärtjärnarna stod också en stuga (Bryggstu-Lasses). Där bodde en gift gruvarbetare (Bryggstu-Lasse) med sin familje. Hans rätta namn vet jag ej! Den där lilla stugan var ingen bryggstuga men troligen hade hans mor någon gång bott i sådan eftersom han fått det där namne. Lasse arbetade i Grängesberg och fick han en förskräcklig död, som man ännu kan få höra talas om, fastän det är över 70 år sedan det hände. Det gick så till att gruvkarlarna tog hem brännvin till våffeldagen och började att supa i gruvstugan. De trugade Lasse med brännvin för att få honom full. Han tog också emot suparna men hällde det i en flaska som han hade i sin matkista. När de inte fick honom att supa blev de förargade och kom överens om att de en annan gång skulle göra det bättre. När de sedan fick hem sitt påskbrännvin, då tratta dom i Lasse brännvin, ocke han ville eller inte, så att han blev full. Sedan spikade de fast honom utanför gruvstugeväggen. De ställde honom med ryggen mot väggen satte ut armarna och slog en spik genom vardera rockärmen, samt genom båda byxbenen. Sedan gick de in i stugan. Men han tog sig lös och v ar så dum att att han åter gick in i stugan. Men då tog dom och gjorde det bättre. De lade honom på rygg på golvet, lade armarna utåt och slog även en spik genom rockärmarna och byxbenen. Sedan lade de de långa rockskörterna i kors över hans ansikte och slog en spik genom vardera skörtsnibben. Men då kan han inte lös utan fick ligga och bli förkvävd (störkna). Detta talats och undrats mycket att inte de som begick denna ogärning fick något straff. En dotter till en av dem som var med och begick detta brott brukade säga ”jag tror inte far får någon rättförs död, därför att han var med och gjorde så illa”
Hon tycktes spå rätt ty när hennes far en dag var uppe på sitt stugtak och öste av snön, då föll han ned och slog ihjäl sig.
Lars – eller Bryggstu-Lasse hade flera barn av vilka två ännu lever. En dotter blev gift med Sör-Jans Fredrik i Finnfallet och båda drunknade (gjorde av med sig) i Holmsjön för omkring 40 år sedan. Det gick till så att dom skulle till prästen och kristna ett barn tå en släkting som bodde vid tvärtjärnarna. På kvällen när dom kom hem med barnet och li trakterade. Men Fredrik var så orolig och ville iväg hem. Då så hans hustru åt honom att ”Du fäktar och har så bråttom så du åker full ner i Holmsjön ikväll”. Och så gick det! När dom sedan skulle över sjön hade han henne på tjälken. De tog fel på vägen i mörkret och kom för nära strömdraget där isen brast. Tjälken låg en stund över vaken där fallit ner. Vid Holmsjögårdarna hörde de en sån vacker musik från sjön, kvällen förut innan dom drunknade. Troligen ett förebud mot olyckan. Om någon i sina företag hade ovanligt bråttom då sades det att den hade mycket ogjort och lite att leva” Likaså om någon åt mycket (var storäten) att den ”hade mycket ätit och lite och leva”
Holmsjö Hojja,
En bit öster om Trunhem har stått en gammal stuga (Holmsjö Hojja). Där bodde en gift karl vid namn Per Jansson med sin familj. Har var ifrån Rävåla i Grangärde. Han brukade slakta och flå hästar. De fick en svår motgång när deras stuga brann upp och de blev husvilla. Elden bröt ut på vinden och utataket stod snart i ljusan låga, gubben och gumman voro i stugan men visste ej att det brann. Men så fick hon höra att det dundra uppåt taket och sade ”jag vet inte va dä ä söm döner”. Då svara gubben och sa ”lät hä döna, inte har du nå rå mä hä” Men i det samma kom det folk från en granngård (Holmsjöberget) och tala om att stugan brann. Men det var då för sent att släcka.
Per Jansson hade en pojke som ville lära sig skjuta. Han hade hört talas om att om amn tog oblaten som man fick när man gick till nattvarden och lade den i bössan och sköt mot solen, så skulle man sedan få skjuta så mycket villebråd som man ville ha! I sitt oförstånd gjorde han på det viset. När han gick till nattarden första gången, tog han oblaten med sig hem, lade dem i bössan och sköt mot solen. När han blev äldre brukade han tala om det där och då sa han ”Jag kommer så väl ihåg hur prästen talade den där söndagen då vi för första gången gick till nattvarden (till skrift). Han önskade då att vi varje gång under hela vårt liv kunde gå lika värdigt till nattvarden som vi gjorde den första gången. Men då gick jag så ovärdigt till nattvarden som jag nästan kunde göra, tillade han. ”Det troddes att han fick samvetskval över det där och började grubbla så att för den skull blev sinnessvag och kom till hospitalet.
Ett märkligt släktregister (1)
En liten bit öster om Frunhem var förr ett litet ställe (Laback-Jans) . Där bodde en arbetare som hette Jan Andersson – som för det mesta kallades Laback-Jan, därför att han förut vistats vid Labacken. Hans hustru hette Eva (Skriker-Eva) och var troligen kommen från Skrikarhyttan. De hade en som som hette Jan Fredrik. Denne blev måg åt Vilhelm Mattsson vid Gillersklack som var änkling. När Jan Fredriks mor blev änka, då gifte hon om sig med nämnda Vilhelm Mattson. Och då kunde Jan Fredrik – som det talats om – kalla sin mor för både mor och svärmor. Och Jan Fredriks hustru kunde även kalla henne svärmor och styvmor.
En Amerika-resa (2)
Den förut omtalade Laback-Jan hade en svåger vid namn Johan Hasselberg (Skrikar-Jan) som troligen var från Skrikarhyttan. Han ville fara till Ameria, men då han var både fattig och sinnessvag så var det svårt för honom att ta sig dit. Hur han kom till Göteborg det vet jag ej. Men när han kom dit, då gick han på ett fartyg och steg obemärkt ner i lastrummet där han gömde sig i ett tomt sockerfat och kom med ända till England. Där blev han upptäckt och förd tillbaka till Göteborg, där de vederbörande fingo stora besvär med att ta reda på var han hörde hemma. När de frågade om var han var hemma, då svarade han endast att ”jag är hemma i den där socken där dom bygger som mest”. De fick lov att fotografera honom och sända kort till prästerna i flera socknar och fråga om de kände igen honom. När Hammarström fick kortet då drog han känsla (illgrund) på attt det var Johan Hasselberg. Han blev då hitförd.
Svartberget
I närheten av slätåsarna är ett berg som heter Svartberget. På den västra sidan om berget ligger en tjärn: Svarttjärn. Om tjärnen har namn av berget eller tvärtom, det vet jag ej. På trakten kring svarttjärnarna och Gillersklack har förr i tiden varit minst 10 små torp och stugor som nu äro borta. Nästan all mark på dessa trakter tillhör numer Högfors bolag! Strax inttill Gillersklack på västra sidan har ståett en stuga där två dövstumma barn blivit födda (Erik och Nils)
Hur gårdarna Elgdalen och Elgfallet fått sina namn
Eljdalen har fått sitt namn därav att dom förr i tiden brände och sådda fallråg ett stycke öster om gårdarna. På hösten när det var grön råg då höll sig älgarna där och åt råg- Och i dalen norr om rågfallet ville de också gärna vistas, därav namnet. Älgfallet har fått sitt namn på samma sätt.
Piromhälla
I närheten av Älgfallet ligger ett litet ställe som heter Piromhälla. Detta namn har det nog fått därför att dom pirat med någonting. Förr i tiden brukade dom ta hem brännvin och sälja på förtjänst och då slog dom vatten i det. Detta kallades att ”pira”. (Dom slår vatten i brännvinet) sades det, eller ”dom pira bort krafta ur brännvinet”. Det sades även om dåliga talgdankar att dom pira. När de hade ont om talg då gjorde de ljusen så illa smala så pass att det lite talg utanför veken. Dessa ljus kunde ej stå i någon stake, utan hölls i fingrarna. Ungefär som pörtvedsstickor. Dom lyste så dåligt och liknades vid månljuset och kallades för månljus.
Morbacken
En liten bil nordväst om Statåsarna är en skogsdunge kallad Morbacken. Jag tycker mig minnas att en kvinna en gång för länge sedan gick in en koja där och blev mor till ett barn. Därav namnet. Morbacken syns i öster från Tärnmossen.
Skogstjärnar
På trakten norr om Gillersklack finns förutom de förut nämnda åtta tjärnar. Nämligen finns vägstjärn som ligger efter Finnvägen mellan Holmsjön och Gillersklack. Samt stora och lilla Grästjärn, Klacktjärn samt Bränntjärn invid Brännbyn (Bränngårn) och Rötjärn som ligger öster om Klacken.
Kannbergs än å hojja
Kannberget ligger intill vägen mellan Holmsjö Hojja och Holmsjögårdarna. Berget är stort och har tvära stup där vattnet rinner utför sliarna och benämnd även i samband med hojja.
Rinkaberga
Ligger öster från Holmsjön. Där har varit stora hallonfall (Fallbärsfall). Dit folk gått långa vägar och plockat hallon. Där på trakten är ett ställe som heter Tjurdön. Där var en tjur och en björn en gång i tiden tog så hårda nappatag med varandra att båda låg döda på valplatsen. Därav namnet!
Kvarnåsarna.
På samma trakt som Tjurdön ligger bergryggen (Kvarnåsarna). På sidan om dessa är det en bäck (Kvarnbäcken) där det förr i tiden har varit en sådan där Skvaltkvarn där folket på trakten malde sin säd.
Besynnerliga namn
På samma trakt finns platser med besynnerliga namn, såsom: Sures baktrög, Rövskura och Rövskurabäcken. Platserna har fått sitt namn efter markens beskaffenhet och utseende. Markområdet tillhör Högfors bolag. I sjön Stora Korslången i nordöstra hörnet av Ljusnarsbergs socken går fyra sockenlinjor över en stenman ute i sjön. Linjorna ligger mellan Ljusnarsberg, Ramsberg, Malingsbo och Norrbärke socknar. För varje socken linja går en udde utåt sjön påstår en person här, som är från den där trakten. Löfberg har sett denna sjö. Den har flera holmar och långa vikkar. Dom ligger härs och tvärs. Därav torde den ha sitt namn. Körslången är en ful sjö! Jag har också hört mycket talas om de där – att så många sockenlinjer går fram där i sjön.
Upptecknaren
Kommentar
- Eva Danielsdotter Hasselberg gifter sig med Laback-Jan Andersson (f:1823) men blir änka 10:e juni 1875 när mannen dör av tarmvred. Sonen Jan Fredrik Jansson (f:1853) gifter sig tre år senare med Wilhelm Mattssons dotter Maja Stina Wilhelmsdotter (f:1857) och modern Eva med brudens far 1879.
- Evas bror, Jan Hasselberg var född 1821-05-01 vid Västra Elfshöjden. Föräldrarna var Daniel Danielsson Hasselberg (2898) och Anna Nilsdotter (1798). Han levde runt Kumlan och Smedberg, men blev på äldre dar intagen vid Rällsö fattiggård. Han var antagligen medellös genom livet, hade fel på ögonen och betraktad svagsint (eller som idiot) av prästen genom åren. Men rolig historia om att han ändå tog sig till England!
- Bryggstu-Lasse var en gruvarbetare vid namn Lars Larsson f: 1809-10-02.
Wilhelm Mattsson 1879 och släktrelationen blir såsom Löfberg mindes det.
Ljusnarsberg (T) AI:17b (1841-1851) Bild 68 / sid 346
Ljusnarsberg (T) AI:18b (1852-1861) Bild 284 / sid 561
Ljusnarsberg (T) AI:20d (1872-1881) Bild 124 / sid 835
Ljusnarsberg (T) AI:20c (1872-1881) Bild 165 / sid 653
.