Långholmen, den elfte maj 1857.
När järndörren öppnades kände han ingen emotion. Vaktchefen sade inget mer än en kort grymtning som menade han skulle följa med. Väl inne på skrivarens kontor, så försökte Peter säga något, men inget kom ur honom. Vakterna sade heller ingenting. Inget ord om botgöring, inget handslag. Bara ett namn, ett datum och en signatur. Sedan stod han där, på fastlandet söder om Långholmen. Tittade bort över vattnet mot Stockholm med ett papper i handen som vek sig i vinden. Två år straffarbete var avslutade. Peter Ålund stod en stund stilla, som om kroppen ännu väntade på ett kommando som inte kom.
Han började gå mot staden.Långholmen låg där bakom honom, grå och låg, med murar som krympte för varje steg. Han hade lärt sig dem väl. Lärt sig stegen mellan arbetsplats och cell, lärt sig doften av fuktigt järn och gammalt trä, lärt sig hur tiden inte rör sig framåt utan nöter sig inåt. Arbetet hade varit tungt men regelbundet: sten, jord, redskap som slet händerna till likgiltighet. Nätterna hade varit värre. Där fanns minnet, drömmarna som kom utan ordning, och den långsamma insikten att världen inte väntar på någon. Nu var han fri. Men ingen tog emot honom. Stockholm låg där som en kropp som andades, oberörd av hans frigivning.
Han gick. Det var en märklig känsla, att få välja riktning. Benen bar honom långsamt, ovant. Han gick förbi gårdar, längs vatten där solen ännu stod lågt men på väg upp. Vid kajerna låg ångbåtarna, sotiga och otåliga, som djur redo att sättas i arbete. Han visste vart han skulle. Arboga. Därifrån kunde han gå hem på två dagar. Biljetten han köpte var den billigaste. Akterdäck, bar himmel. Det var inget han behövde fråga om; det fanns en sorts ordning även i detta. De som betalade mer gick in, fick bänkar, skydd, kaffe. Han gick akterut, fann en plats nära relingen där han kunde sitta med ryggen mot räcket. Ångbåten Arboga lade ut. Maskinen satte igång med sitt tunga, jämna slag. Vattnet rörde sig långsamt först, sedan mer bestämt. Stockholm gled bort, husen blev lägre, rösterna tunnare. Resan tog sin tid. Mälaren låg vidsträckt och stilla, med öar som passerade som tankar man inte längre höll fast vid. På akterdäck satt de som han: arbetsfolk, någon gumma med knyte, ett par karlar som talade lågmält. Inifrån hördes skratt ibland, klirr av porslin. Skillnaden var tydlig men accepterad. Så hade världen alltid varit. Peter drog jackan tätare kring sig när vinden tog i. Han såg på vattnet, på sin spegelbild som bröts upp i rörelsen. Han tänkte på framtiden, men försiktigt, som om för mycket tanke kunde locka olycka. En sak visste han: han skulle inte tillbaka. Aldrig mer låta sig fångas av järn och mur. Hur – det visste han inte än. Men till varje pris. När Arboga lade till i staden med samma namn hade kvällen börjat falla. Han steg iland utan att se sig om. Marken var fast, pålitlig. Därifrån började han gå. Vägen hem tog två dagar. Han gick genom skog och över höjder, längs stigar som var honom bekanta men ändå förändrade. Natten tillbringade han under bar himmel, liggande på granris, med jackan som täcke. Det var kyligt men han sov. Kroppen var van vid sämre.
När han nådde Södra Lönnfall stod torpet där som det alltid gjort. Lågt, grått, med spår av arbete i varje vinkel. Modern kom ut först. Anna Greta Ersdotter. Hon såg honom länge innan hon sade något. – Du är hemma, sade hon till sist. Hon kramade honom inte. Hon såg honom, uppifrån och ned, som om hon räknade vad som gått förlorat. Maria stod bakom henne, pigan, fästekvinnan. Hon log försiktigt, osäkert, lade handen mot dörrkarmen. Återseendet var kärt men kantigt. Modern talade om arbete, om rykten, om hur svårt det skulle bli nu. Han lyssnade, sade lite. Han anade redan men skulle få veta.
När Peter Ålund hade varit hemma i fjorton dagar började han förstå att friheten inte var detsamma som lättnad. De första dagarna hade burits av själva återkomsten. Marken under fötterna som inte var fängelsegolv, skogen som inte var inmurad, ljudet av en yxa som slog i vedkubben utan att någon räknade slagen. Moderns stuga stod där den alltid stått, lågt och grått, som om den inte brytt sig om att åren gått eller att han varit borta. Allt var sig likt, och just därför var det svårt. Hans mor Anna Greta Ersdotter var inte hård i ord, men sträng i tystnad. Hon såg på honom när han gick ut om morgnarna, när han kom in om kvällarna. Hon sade inte mycket om Långholmen. Det behövdes inte. Alla visste. Det räckte att hon ibland suckade tungt när han satte sig vid bordet, eller rättade till något han lagt på sin orätta plats, som om ordningen i huset vore det enda som ännu stod mellan dem och fullständig röra. Hans fästekvinna Maria var varsammare. Hon talade lågt, frågade om han ätit sig mätt, om arbetet varit tungt. Ibland, när modern gått ut, kunde hon låta handen vila en sekund för länge mot hans arm. Det fanns något hopp där, men det var försiktigt, nästan räddhågat, som om det kunde gå sönder av för stora ord.
Han tog allt arbete som erbjöds. Dagarna fylldes av slit: hö, ved, stängsel, dikning. Kroppen svarade bättre än han väntat sig. Straffarbetet hade inte brutit honom, snarare härdat. Men det fanns något annat som slet mer: blickarna. Folk såg. Inte öppet, inte alltid, men tillräckligt ofta för att han skulle märka det. Ett ögonkast som stannade för länge. Ett samtal som tystnade när han kom nära. Han visste vad de tänkte. Straffånge. Ordet behövde inte sägas. Om kvällarna satt han ofta på tröskeln och såg solen gå ner över skogen. Han tänkte på vad han lovat sig själv där ute vid Långholmens mur: aldrig mer. Aldrig mer järn, aldrig mer skam. Han visste vad som väntade annars. Kroppen mindes det tydligare än minnet. Ändå var det något som saknades. Pengarna räckte knappt. Arbetet var tillfälligt. Ingen band sig vid honom. Han var nyttig så länge han stod där, men utbytbar, alltid tillfällig. Han såg det i sättet de betalade honom på: några mynt, snabbt överräckta, som om de ville ha saken ur världen. Brännvinet höll han sig ifrån. Först med lätthet, sedan med ansträngning. Det fanns dagar då han gick omvägar för att inte passera Bredsjöfall. Han visste vad som fanns där. Fredrik Söderqvist, skrattet, värmen, flaskan som alltid var halvfull. Han sade till sig själv att han inte behövde det. Att han klarade sig. Att detta liv – knappt men hederligt – var det enda som kunde hålla honom fri. Men sommaren gick. Hösten närmade sig. Och löftet han gett sig själv började kännas mer som en börda än som ett val.
Stölderna kom inte som ett beslut. De gled in, som något han redan kunde. Den första helgen i november gick han till Laggarbo tillsammans med smeden Lindqvist från Norrbärke. De kände egentligen inte varandra, men förstod ändå att de var av samma sort. Som en tyst överenskommelse när de träffats på krogarna i Kopparberg . Det förstod varandras erfarenheter och karaktär, där samtal och utbyten om metoder, vilka torp och boningar som kunde stå tomma vid tider om året, ledde fram till konkreta planer. Fönstret togs ur sin ram. Inget brådska, inget oväsen. Jan Erik Ersson förlorade mer än han någonsin räknat med: silverbestick, ringar, kedjor, schalar. Värdet var stort, trehundra riksdaler, sades det senare. Godset spreds snabbt. Såldes bit för bit. Det fanns alltid någon som inte frågade. Pengarna förändrade honom på ytan. Bättre kläder. Mer tid hos Söderqvist. Spriten flödade. Ryktena gick, men ingen sade något. Länsman Floding anade, men aningar räcker inte långt.
Några veckor senare satt han hos Söderqvist en söndag. Han hade övernattat i torpet vid Bredsjöfall och redan vid frukost hade spriten smakats av. Mitt på dagen kom Anders Jansson från Dammen och de tre avsåg ägna söndagen i varandras sällskap. Alkoholen var ständigt närvarande och om maten inte räckte till så kunde hungern motas med en extra sup. Men Söderqvist hade haft nät i Bredsjön under hösten och mat var det ingen nöd på. Den insaltade abborren lät smaka till spriten och Söderqvist hade potatiskällaren full efter sommarens skörd. Dagen förlöpte med skvaller och kortspel. Inga större insatser men likväl om penningar. Visserligen hade prästen starka åsikter om såväl kortspelandet och superiet, men det var inget som sällskapet ägnade någon större tanke över. Ljusnarsbergs kyrkoherde Johan Alexander Söderberg var själv rejält alkoholiserad och det klerikala uppdraget fick bäras av hans komministrar. Några kortspelsvinster uppbars inte av någon, men Peter noterade under kvällen att Anders Janssons lilla skinnpung såg trång ut när han mellan partierna fingrade efter några nya skilling.
När de bröt upp var Anders tung av rus. Just såpass att han kunde gå. Peter var klarare än han gav sken av. De gick tillsammans norrut mot Bredsjöbäcken med sikte på att Anders skulle kunna ta sig hem till Dammen. Det var en omväg för Peter som annars helst tagit stigen över skogen österut till Lönnfall, men han hade sina skäl. Vägen var mörk, marken ojämn. Peter lutade sig in mot Anders Jansson och de föll i diket. I rörelsen tog han skinnpungen men hittade också en sedelbok. Anders märkte det och när de tagit sig upp på fötterna igen, så konfronterade Anders honom och krävde sedelbok och skinnpung tillbaka. Peter slog. Och slog hårt igen där den berusade Anders inte hade någon möjlighet att freda sig. Peter lämnade honom liggandes på vägen i novembernatten och gick vidare. Peter vek av vägen ut i skogen mot Lönnfall. Den lilla skinnpungen var fylld med mynt, men sedelboken var intressantare. Den hade ett mässingslås han knäppte upp. Sexton riksdaler i sedlar samt en skuldsedel mellan Anders Jansson vid Dammen och Per Nilsson i Löa. Den var dock betydelselös för honom, även om beloppet var ansenligt. Anders skulle säkert sakna fordringen tänkte han, medan han fnissande kastade ut skinnpungen och sedelboken med skuldsedeln i skogen. Han anade att detta skulle bli svårare att komma undan med. Eller han visste det. Anders Jansson vid Dammen skulle anmäla honom till länsman och han skulle bli inkallad till Floding. Men spritens ångor tystade tanken. Pengarna var välkomna. Livet han återvänt till, krävde sitt och det var inte billigt.
Men någonstans, inte långt bort, började länsman Floding lyssna…
Eget skrivet erkännande om händelserna vid Bredsjöfall, författad av Peter Åund, 1860.
Ålunds levfnad i från d 13e maij 1857 sedan jag åtter kom i från Långholmen, – så lefer jag som en christen meniska, så lenge jag inte smakade brännvin, å var arbetsam å godvilliga i gudsfruktan, intill hösten hvarmed, alla som jag arbetade gos, å äfven alla som tjende mig, kan intyga, – till i November månad, om hösten, då jag började, at bli invefvad i Sup Sällskap vid bredsiöfall, hos F. Söderqvist, som sållde brännvin – så intreffade en söndag, att jag kom i sup sälskap, med And: Jansson vid dammen, sedan På qvällen, Så jorde vi båda sällskap – och under vägen, så tog jag ur hans rockfikka en gammal sedell bok, hvaruti låg i mellan 15 å 16 Rd Riksmynt, äfven några hopvikna skuld sedlar, pengarna dom tog jag, ur boken, och kastta det öfriga ått skolgen äfven en tom Skinnpung –
Utdrag från rättegångsprotokoll 21:a juni 1860
Inför Lindes och Ramsbergs bergslags häradsrätt hade Ålund erkänt, att han hösten 1857 gående från Fredrik Söderqvist på Bredsjöfall i sällskap med Anders Jansson på Dammen genom fickstöld tillgripit en skinnpung med mässingslås och en sedelbok var uti legat 16 Rd i penningar jämte ett skuldebrev och papper, vilken revers Ålund först sagt sig ha kastat till skogen (…)
Hörd häröver berättade nu Ålund, att under det han gick mellan Bredsjöfall och Bredsjöbacken, hållande Anders Jansson på Dammen, under armen och låtsade sig vara drucken, hade Ålund fått känna att Anders Jansson hade något i sin rockfick och dit instuckit handen varpå Anders Jansson som känt detta, sökt hindra Ålund från tillgreppet, i anledning härav ett brottande dem emellan uppstått därvid Ålund, efter det brottandet fortfarit en stund, förmått omkullslå Anders Jansson och därigenom bemäktiga sig ifrågavarande sedelbok och skinnpung, som ej varit den under rannsakningen företedda portmonnaie, att icke berörda och skinnpung av Ålund åtkommits 20 riksdaler Rmt i penningar och slantar jämte nämnda skuldbrev varav icke något blivit till Anders Jansson återställt.