Lovisa Eliasson (1847-1926) deltog vid ett dubbelbröllop vid Stockbacken 1853. Maja Forsslund som upptecknade berättelsen, skrev texten på kopparbergsdialekt, precis som Lovisa uttryckte den. Denna text är dock justerad för högre läsbarhet, men i övrigt ordagrann.
Jo, så det var så, att Anna-Stina Sör hade både bror och syster, som var brudfolk en gång och Erik Ersson i Stockbacken hade det likadant. En son och en dotter, Erik hette han och hon hette Karolina. De gjorde syskonbyte, så det blev dubbelbröllop hos Erik Ersson. Det var på hösten. Jag var sex år, så det var 1853. Det var ett ganska stort bröllop i Finnfall. Det var första gången som min mamma och fler med henne som såg stearinljus, så nog var det märkvärdigt. Bröllopet varade i fyra dagar. Kyrkoherde Söderberg var dit och vigde. Jag minns så väl hur brudpallarna såg ut. Först låg det såna där äkta sjalar på dem och över dem var där blå och röda silkeskläden, rosiga och granna, som de begagnade på den tiden. Båda brudar hade guldkrona. Den ena hörde till kyrkan och den andra till klockaren Nederdahl.
Mamma hon stickade strumpor till brudgummarna. De var vita, långa bomullsstrumpor och brudarna hade också vita och låga skor med svart band i korsvis över. Dom hade svarta klänningar, men andra dagen skulle de ha rosiga kläder. Dom hade all grannlåten på sig då, så när som på guldkronan. Dom hade två kransar på huvudet. En större ytterst så stor så bladen kunde hänga ända ner i ögonen och så en mindre uppe på huvudet intill guldkronan. Dom hade aldrig någon slöja på den tiden. Där var kransar av konstgjorda blommor och blad. Å så hörde det till att ha ett halsband, å ja det var flera halsband. Omkring händerna också. Det ramlade och skramlade av pärlor dom de kom. Allt det där hade brudkläderskorna med sig. Det var nog en där Berglinds Maja-Lotta som var brudkläderska och så fanns det en till, Ulla Smedberg (Skutt-Ulla) var också brudkläderska. Ja jag vet inte om där var Ulla Becker hon hette?
Brudkläderska, hon brukade passa upp också. Och så hade brudarna vita vantar, brudgummarna hade inga och på den tiden hade inte brudgummen någon ring heller. Brudgummarna var svartklädda.
Hur borden var dukade, det minns jag inte om det var i hästsko. Två spelemän hade de. Den ena var väl Jan Anders Anders vid Rällsälven och om det sen var Ås-Gustav, jag tror det. Anders, han spelade mycket Gucku-Polska. Han sjunger den, så de dansade mycket slängpolska här förr. Dom dansade fyra:
Gucku sa göken
När han satt i håla
Gucku på, så får du mer att skåla
Falladeralla lalla lej
Sen om kvällen, när dansen började, då skulle släkten dansa först. Allra först prästen och bruden. De var ledsna över det, dom var så brydda innan dom fick dansa prästen ifrån sig. Det var bara slängpolska. Dvs, det var den viktigaste dansen då. Dom började med den, sen var där vals och polkett, som de kallade det. Men sen när de gamla dansade, så dansade prästen med oss barn. Jag minns så väl jag hade en rutig klänning på mig. Det var köpetyg för mamma hade inte hunnit väva, då detta var på hösten.
Förning skulle man ha med sig. Dom hade smör, kött och grädde och en skålbulle. Det var ett farligt ställ med de där skålbullarna. De var inte vanligt att baka vörtbröd då. Och så en stor pannkaka eller ostkaka, allt däet här skulle vara från ett ställe, så en fick bjuda till allt vad man kunde. Ja, det kostade nog att vara med på sådana där kalas. Å så skulle de gamla ge pengar, lägga på brudskållen, nån krona och nån kanske fem, Mer gav nog ingen. Det var mycket då. Jag tror det var något kaffebord under de där dagarna. Jag tror inte spelemännen spela något när de satt och åt. Det var bara till dansen. Dom unga dom skulle ge skänkar. De köpte mycket kopparkärl och någon silversked, allt efter som de hade råd. Och porslin. Dom gav nog inte innan de blev bjudna, det var ju som lite näsvist. Utom släkten förstås.
Om lekar och spratt bland ungdomen?
Tre pojkar klädde ut sig till brud, brudgum och präst. De gjorde en halmgubbe. Minns ej mer. Innan dom var stad att fria, då skulle nog karln ha med sig en talman som skulle skryta åt dem, så att han skulle få ihop dem. Det var inte brukligt på min tid. Ja, förr så tänkte dom nog på hur dom skulle kunna reda sig, när de gift sig. Men det gör dom inte nu. Det är att leka sig fram.
Lysning det skulle de ta ut på ny. Klippa fåren skulle dom också göra på ny, då skulle ullen växa bättre. När dom var stadd och tog ut lysning, var aldrig fruntimren med. Det skulle svärfadern, brudens far. Den första jag hörde som var med, var Ebba Mörner. Men då va han häradshövding så dom skulle väl veta att det var dugligt. Fästmön skulle ge brudgummen en skjorta och hon gav nog honom strumporna också. Han skulle väl skaffa henne, vad hon skulle ha, klänning och guldring, och eftersom han var te.
Ögonvittnet:
Lovisa Israelsson (född Eliasson). f: 1847, Norra Finnfall – d: 1926, Pipartorp).
Brudpar 1:
Anders Andersson Sör (1829-1906), Finnfall
Karolina Ersdotter (1829-1903), Stockbacken
Brudpar 2:
Erik Ersson (1830- emigrerade till Nordamerika 1870)
Lovisa Andersdotter Sör (1829- emigrerade till Nordamerika 1870)
Källor:
Ljusnarsberg (T) EI:4 (1840-1860) Bild 21
Ljusnarsberg (T) AI:19d (1862-1871) Bild 100 / sid 821
Ljusnarsberg (T) AI:20c (1872-1881) Bild 164 / sid 652
Ljusnarsberg (T) AIIa:4 (1897-1909) Bild 1990 / sid 1317