Det började som så mycket annat: med brännvin. Både Peter som Per Gustaf tyckte om berusningen. Vid Hammaren hade de stannat, för där fanns alltid något att köpa. Så länge man inte ställde frågor. Två halva stop fylldes, klara och kalla, och därtill ett kvarter som de drack upp stående innan benen hunnit bli tröga av spriten. Peter kände hur värmen spred sig i kroppen, hur världen fick sina konturer mjukare och hur orden föll lättare. Det var så han föredrog det: Tillräckligt för att känna sig säker, aldrig så mycket att han tappade räkningen.
En torsdag i maj 1859, återvände de till Rishöjdberget med en sparad butelj för gubben Tunander. Nyfunna vänner med planer som skulle mätas mot den gamles erfarenhet. De talade om resor, om Stockholm, om möjligheter längre bort där ingen kände deras namn och man inte behövde se sig om över axeln efter länsman. På Rishöjdberget stannade de över natten men gubben Tunander själv var inte hemma så de gjorde slut på buteljen dem emellan. Tunanders hustru fick också smaka vilket gjorde henne talför. Som alltid när hon talade om äldsta sonen Erik Tunander – Per Gustafs bror som bodde mellan Stockholm och Mariefred – gjorde hon det med ett kallt leende som inte var utan beräkning. – Han är ful i själen, sa hon. En skälm. Men han förstår sig på folk som er. Peter lyssnade noga. Han gjorde alltid det.
På fredagen så var de uppe tidigt för att bege sig ner till Lönnfallet för att besöka modern och fästmön Maria. När de anlände till torpet, så skymtade den gamla kvinnan luta sig mot dörrkarmen framför en okänd man. De satte sig på huk och iakttog samtalet innan de backade tillbaka in i granskogen för att vänta på att modern skulle lämnas ensam. Den övergivna riskojan Peter övernattat i flera gånger förr, behövde lite reparation efter vintern och bereddes med nytt solvarmt granris. De skulle nog behöva stanna en natt hos modern och sedan återvända till Rishöjdberget på fredagen istället. Lillebror Carl hade haft planer på ett inbrott och ville få Ålund och Per Gustaf att bistå i kuppen. När mannen gått sin väg lät han Per Gustaf gå fram till huset. Själv stannade Ålund i skogen utanför, dold. Han ville veta vem mannen var och vilket ärende han gjort sig på Lönnfall innan han visade sig. Modern var sjuklig fick han höra och hade behövt hjälp. Det rörde honom mindre än han lät påskina. Han tillät ändå Per Gustaf att laga gärdesgården, ett sätt att visa sig nyttig, ett sätt att hålla henne lugn. Maten bars ut till honom. Han tog emot den utan tacksamhet, som något han hade rätt till. Per Gustaf kunde övernatta i torpet. Det var ingen länsman som sökte honom.
Tillbaka på Rishöjdberget dagen därpå. Carl hade berättat om sina inbrottsplaner i detalj, där de låg på logen. Peter hade hört det med ett halvt öra och kände ingen lockelse till att delta. Men noterade tyst i sitt minne hur de skulle gå tillväga. Han lämnade bröderna till sitt värv och tog några dagar i hjulsjöskogarna på egen hand. Folk letade efter honom. Det kunde vara väl att undvika gruvfolket på Rishöjdberget, så han gick ner till den gamle Eric Sjöberg. Där kunde han vila tryggt någon liten tid. Och Eric bjöd gärna på brännvin.
På pingstdagen, 1859, var Per Gustaf och Ålund på väg mot Stockholm. Ålund hade passat på att hämta och sälja lite persedlar han hade gömt under en loge i Gränshyttan och hade respengar för dem båda. Den äldre brodern Erik kunde de få bo hos utan att Ålund riskerade gripas och ett prästbetyg kunde han själv förfalska som så många gånger förr. Men först ett nytt besök på Lönnfallet där riskojan blev deras övernattning. De satt i kojan, han och Per Gustaf. Skyddade av ris. Maria kom med mat, med kortlek, med visor. De spelade, skrattade. Peter höll räkningen. Han visste hur mycket som fanns kvar i flaskan. Han visste också att resan krävde pengar.
När morgonen kom hade Maria redan lämnat dem och när kaffet uteblev, så började otåligheten krypa. De tog sina sista supar, packade sina saker i knyten och började bege sig mot Stockholm. Först en vid sväng förbi Lönnfall, över vägen och ut i skogen igen. Stigen förde dem ner söderut genom blåbärsriset på västra sidan om de sanka områdena framför tjärnen i Ingelshyttans skog. Redan några kilometer från moderns torp började sankmarken breda ut sig, tills det blev till ett kärr. Öppet och stilla. De satte sig vid kanten på de torra tuvorna för att vila i solen trots myggen. De surrade för fullt och tog sin tull av deras hud. Ålund jagade dem med handen utan egentlig avsikt eller allvarligt försök att träffa någon, medan Per Gustaf började tälja vidare på en vandringskäpp som han skurit tidigare på morgonen. Det gick alltid att göra en käpp bättre.
Det var där samtalet skiftade. Tystanden bröts av ett äskande. Per Gustaf ville ha mer pengar. Han ansåg sig ha rätt till dem. Peter tog fram två fem-riksdalerssedlar och bjöd honom. Det var vad de kommit överens om. Men Per Gustaf ville ha femton. Ålund log, det där tunna leendet han bar när han ljög utan att anstränga sig. – Du får mer sedan, sa han. Det går åt penningar till resan. Som jag står för. Han räknade upp vad han redan gett till honom: Rocken från Hammarby, klockan, småpengar. Han gjorde bokslut över deras gemenskap, som om vänskap kunde vägas i silver och tyg. Per Gustaf tog inte emot de tio riksdalerna. Han blev rasande. Det gick fort då. Käppen kom upp. Slaget mot munnen. Blodet.
Ålund ryggade tillbaka, sa inget. Förde förvånat upp handen mot munnen och såg blodet på fingrarna. Vände sig, böjde sig över vattnet för att tvätta sig. Då kom stenen bakifrån. Smärtan var vit och klar och bragte honom ur balans, så att han tog ett famlande steg rakt ut i kärret. Instinkt tog över. Raseri. Han vred sig om, tog sig upp och grep tag i stenen som låg kvar på tuvorna. Slog tillbaka och kastade sig över Per Gustaf. De rullade i leran och utbytte slag. Ålund hamnade överst. Per Gustafs kniv låg inom räckhåll på marken. Strax därefter i Ålunds hand. Han högg. Inte en gång. Flera. Om och om igen. Magen, bröstet, halsen, huvudet. Han högg tills motståndet upphörde. Det sista hugget träffade just ovan örat. Han kände hur kroppen under honom blev slapp medan han vickade loss kniven som fastnat i skallbenet. Per Gustaf var död inom kort. Oigenkännlig. Bloddränkt. Stilla.
Peter satt kvar en stund bredvid kroppen. Tittade på den. Han kände inte sorg. Han kände inte ens skräck, inte genast. Han drack upp det sista av brännvinet. Sedan började han arbeta. Han skar upp kläderna, rev dem i stycken. Tog av byxorna. Tog klockan. Tog Per Gustafs prästbetyg för resan till Botkyrka – han hade ju inget eget. Samt små saker ur knytet. Kroppen vältes ner i kärret och täcktes med ris. Kläderna grävde han ner i gyttjan. Allt gjordes metodiskt. Han hade gjort värre saker förr, även om han inte ville kalla dem så. När det var klart gick han tillbaka till riskojan uppe vid Lönnfall. Måste tänka. Planera. Han kröp in, lade sig ner och började gråta. Gråten var inte för Per Gustaf, utan för det besvär som nu väntade. För risken. För ensamheten.
Efter en stund kom Maria ut, bärande kaffe och mat. Hon sade, att hon varit där två, ja tre gånger, men ej sett någon. Hon hade ropat, men ingen hade svarat. Hon frågade vad det var som felade honom när hon sett spåret efter tårarna. Varför verkade han där så besynnerlig? Han svarade henne att de tänkt att hon ej skulle komma ut om morgonen och att de därför gått nedåt vägen mot Högfors. Där, sade han, hade han blivit så sjuk och konstig, att han måst vända om, medan den andre fortsatt, och han hade visat honom över skogen. Lovisa sade åt honom att dricka kaffe och äta litet, så skulle det nog bli bättre. Hon sade att han väl var hungrig, klockan var över elva på dagen. Han nekade först, men förtärde dock något av det hon hade med sig. Hon lämnade mat och kaffe kvar hos honom och gick sin väg. Efter en stund kom hon åter, nu med gumman, hans gamla mor. Också hon frågade vad som felade honom, men Ålund blev henne svaret skyldig. De skulle till Stockholm, började han förklara, men han hade blivit så sjuk att han måst vända om. Modern sade att det kunde hända han var drabbad av något värre. Maria hade berättat hur besynnerlig han varit nyss så att hon tagit käppen i näven och gått dit till honom. Trots att hon själv var skröplig och usel. Hon hade tagit med sig litet småsaker som han skulle inta. Medicin. Då skulle han nog bli bra.
Fler frågor ställdes. Kanske sörjde han därför han ej vågade vara hemma? Modern frågade honom, om det var så att han var skyldig till det som sades, det som han skulle ha stulit vid Hammarby och på andra platser. I så fall borde han bära igen godset det och be om förlåtelse? Be om att få arbeta hos dem i förlikning? Hon bad honom innerligt att ta reson. Sade att om han aldrig mer skulle göra något illa, såsom hon så många gånger förmanat honom, så kanske han kunde stanna i ro. Hemma på Lönnfall. Ålund nekade till någon skuld om de brott som sades vara hans värv. Han sa till henne att till det som timat vid Hammarby var han oskyldig. Men även som oskyldig så hade de arresterat honom. En gång straffånge, alltid misstänkt. Han åt litet och drack ur kaffet, och sedan tog han avsked av mor och fästmö. De betraktade honom under tystnad när han gick rakt österut. Mot Ramsbergshållet.
Efter en middag i Resta by, utanför Ramsberg, gick han ner mot järnvägen och fick plats på tåget mot Arboga, där han köpte billigaste biljett med ångfartyget till Strängnäs. Sedan till fots längs landsvägen till torpet Hagen i Botkyrka socken där Erik Tunander bodde. Där skulle han äntligen kunna vila ut.
Botkyrka socken, juni 1859.
Erik Tunander blev först överraskad över sin brors besök. Erik hade inte träffat Per Gustaf sedan han var barn och nu var han en vuxen man, ståendes framför honom. Men sedan berättade han att han var flyktig, vad han egentligen hette, att han hade ett prästbetyg som han köpt av Per Gustaf för att kunna få bo hos sin bror utan att länsman visste. Ålund sade det lågt, nästan som om orden ej var ämnade att nå längre än till sin egen mun. Medan han talade vred han mösskanten mellan fingrarna, som att förstärka sin sårbarhet inför de granskande ögonen. Att uttala namnet Per Gustaf väckte minnen av allt blod men det Ålund kunde enkelt trycka undan dem. Brodern Erik kunde inte få veta. Naturligtvis inte. Men det var inte första gången han bar en lögn så väl och denna gång hade han repeterat historien under den långa resan så att den föll naturligt. Tunander såg på honom, först en hastig blick, sedan längre. Hans blick gled ej genast bort, utan stannade kvar som för att väga sanningen i det som sagts. Ålund märkte hur han rätade sig något och hur hans mun drog sig samman i ett tunt streck. För att ge berättelsen stadga, tillade han att Per Gustaf länge varit hans vän, att de arbetat tillsammans, delat både bröd och möda, och att han varit rörd av vännens trångmål och därför sålt betyget till Ålund. Per Gustaf själv hade anmält sig vara förlustig prästbeviset till kyrkoherden i Ljusnarsberg, Johan Alexander Söderberg, som snabbt författat ett nytt. Ålund avslutade med orden om att brodern begett sig till södra Närke för ett arbete…
Erik Tunander stod där, stark i armarna, med blicken vaksam. Ålund visste att Tunander kände sin yngre brors leverne och frejd väl, från de brev som föräldrarna och han regelbundet fick. Han visste hans svagheter lika väl som hans karaktär och just däri låg Ålunds förhoppning. Tunander sade inget. Han tog några steg bort, sparkade undan en sten med stöveln och såg ut över marken. Så vände han sig om igen och sade, halvhögt, att det var illa beställt när unga karlar sålde sitt namn för pengar, men att världen nu för tiden var sådan. Han frågade Ålund efter betyget, men inte hur mycket som betalats för det. I det förstod Ålund att Erik valt att inte se för djupt i denna fråga. Lögnen höll och den var nu delad om länsmannen skulle efterfråga vem kommit på besök.
Kärret vid Ingelshyttan låg stilla där långt ifrån dem. Dolt, tyst, som om det aldrig funnits.
Berättelserna bakom historien
Det som finns presenterat här, är resultatet av mycket inläsning, transkribering och författande. Och helt fritt att läsa!
Om du tycker det är intressant och spännande, så får du gärna bjuda mig på en kopp kaffe via Swish här till höger – >
Peter Ålunds skriftliga bekännelse från händelserna vid kärret i Ingelshyttans skogar
Wid hammaren, förty han hade bränvin till sälja, der tjöpte vi 2, halfstops boteljer. fulla med brännvin, som vi ska hafva med oss hem, till Gubben Tunander, äfven ett qvarter som vi söp av, inna vi gik åt Rishöjdberge, vi fortsäte vår resa till, den Gustafs, gemm, när vi kom dit så var ej gubben hemma, der taltes vi vid om att resa till Stockholm vi var der öfver naten till andra afton; då kom vi öfverens att vi skole hällsa på Eric Tunander som bodde i mellan Stockholm å Mariäfred: för han skole vara så, uttom ordentlitt full i siälen: sade Tunandergubbens hustru så han jelper dig nog till det bästa, bara ni får talas vid å du talar om för honom hur det är för dig allt så blir ni nog snart öfverens: för han var en bra stor sjellm, medan har var hemma, sade honn: Sedan förssatte vi vår resa österut, det var om tisdagen före pingst om aftonen efter e som jag vill mines, å då tillbringa vi den natten uti skogen, dagen efter kom till till Lönnfall, då sa jag åt P. Gustaf gå in till min gamla moder, å hör efter huru det står till om hon lefver, äler hur dett är, han gik fram å jag stadna uti hagenn, en stunder efter, så kom han igen till mig å hellsa de mej; från gumman, att hon var ganska sjuklig: å då har han sakt till henne om ni vill så skall jag rätta upp jerdes gården der nere som jag jikk förbi imellan tekkta och hagen, medan vi vilar oss för ålund har ont i fötterna sade hann, det sade gumman skole vara bra till få jerddes gården laga, han börja på jerdsgårn åm eftermiddan äfven var hemm efter lite mat ått mig vi var der uti hagen om natten till andra dagen; då kom vi öfverens Per Gustaf å jag, att jag skole gå tillbaka till Rishöjdberge, till Carl för att han hade en stöld i fundament, som han ville, att jag skulle jelpa honom jöra, jag gick om onstes afton; efter mitten men ner jag, kom till Rishöjdberge, så var det grufvefolk der, så jag tordes icke gå fram; sedan gik jag till Eric Sjöberg men gik villse i skogen, så jag kom inte fram till stugan för om middags tiden om fredagen der var jag till söndag afton då förskafa han lite brännvin som vi söp der sedan gik ja, till lönnfalle men dett rusa äfter så jag la mig såfva i skogen till andra dagen, då gik jag till lönnfall då hade P.G spart brännvinet så det var velag tre qvarter qvar.
det var om måndags afton eller andra pingst då taltes vi vid att vi skole fortsätta vårn redsa följande morgon, P. Gustaf och jag satte oss på en tufva inunder en gran, äfven skar åf några buskar å satte omkring os, ner det led till qvellen så kom Lovisa utt till os med lite mat, å då hade hon en kortlek i fikkann vi satt å roa os med, äfven en historia å visor, ner det led till klokkan 5 eller 6 om morgonen, så skole hon gå in å koka caffe ått os inna vi skole gå, vi satt qvar å spela kort om öl till vi skole komma till Ramshyta så skole han gå in efter, för ty mig tjiende dom, så dröide Lovisa så lenge, så klokkan var vill 8 å ingen kom med någott kaffe eller mat då tänkte vi att det var någon der ine – Opartisk som förhindra henne då sa vi till varandra P.G å jag, vi får vi har ej tid att venta lengre vi får vell gå in på vägen, å tjöpa oss kaffe å mat medan vi kommer nerått Resta byn; vi tar os några supar å så gik vi, vi lag, en fjerding väg der ifrån, på Ingelshytte skog och var det ett kjärr der sätte vi oss vid kanten, för der var vatten å vi var törstiga å vi äfven (…) der satt vi å resonnera om våra aferder, han ville att vi skole förse os med någon stöld der ner igenom Ramshyttan, så han skole få några bettre kläder till en så lång resa, men det ville inte jag, ina vi skole koma lengre uttför ut landet i mellertid så söp vi ur brännvinet medan vi resonera så bejerte han pengar af mig, som han, skole ha af mig 10 Rd mynt, som jag hade lofva honom, jag tar op två 5 Ricdalar å bjuder honom, som förut vi hvar öfverens om, men han ville ha 15, då sa ja du ska få mera sedan,, förty det går något åt till resan så jag blir mest utan till vi kommer fram, emedan vi aldrig komm till att gå å ta (,,,) på dom pängarna, som jag tog vid hammarby du skall vara nöjd för denna gång med, 10 Rd förresten så har du inte jort rett för mera du fick ju de blå klädes råken som jag tog vid hammarby ifiol sommar du sållde ju den å fick 25 rd daller för äfven jilpte jag dig till klockan som kostar mig 10 Rd daller den, ditt blir 45 Rd daler å mera smått som du har fått af mig. Så jag vill all inte vara sjyli dig något mira ner du nu får 10 Rd daler efter som du är oförnöjd, så kunde jerna få gå var du vill jag reder mig ändå, sade jag han tog ej imot peningar som jag biöd honom, ttan blefv ovetti på mig, å fulla tog vi på å bli emedan vi var fastande han hade en kjäp med en grofv krykka på, som han slår mig om munnen mäd, så näsan börja å blö på mig, men jag sa ingenting ändå utan lutar mig öfver, vatten hollet som vi satt jemte, för att tvätta bloddet av näsan då slår han mig bak i hufva med en sten ett jupt håll då vreds jag mig om å får äfven tag i en sten och slår han i hufvudet med, då fick han min baklänges under sig då får jag opp en liten fäll knif och hakka honom i hufvudet flera tag å (…) att han skole släppa mig men det jorde han inte då hög jag till ett å dett träffa honom förmodeligen vid örat i hallsen å han blef inom några minuter död, då blef jag rakt öfver gifven hur jag skole bära mig ått, då var det velag en jumfru brännvin kvar i botiljen det söp jag ur så tog jag knifven och skar opp kläderna å refv äfven dem så han hade bara sjortan på sig å vellta ner honom i kärre som vi satt i jämte, å kasta några risbuskar på honom å klädem gräfde jag ner i kärre, klokkan den tog jag igenn äfven byxorna – äfven hade h an små saker i mitt knyte dom behölt jag qvar, men (…) jag var så engslig så gick jag tillbaka till hagen der vi var om natten der la jag mig å gråta öfver händellsen som jag har jort velag (…) efter så kom Lovisa å sökte äfter os med kaffe å mat då sa hon jag har varitt hit 2, 3 gånger men inte har sett någon jag har hojia men ingen har svara, sade on heller vad feler det dig vara petter sade hon, då svarade jag vi tenkte att du inte skole komma så vi jik å ner vi kom på vägen ått Högforssen så blefv jag så sjuk å konsti så jag måste vända om å han gik jag visade honom öfver skogen sade jag, hon sade till mig Drik kaffe å ätt littte så blir fulle bättre du är vell så hungrig sade hon för ty klockan å öfver 11 på dagen å neij svarade jag eller heller förtärde jag någott som honn hade mäd sig hon lemna maten och kaffe qvar hos mig å gik hon om en stund der äfter som hom hon till backers å hade gumman med sig då frågade min gamla moder vad det felade mig då svara jag att jag inte visste vad det var ått mig vi skole fortsäta nån resa men jag blef så siuk så jag måste vända om sa jag, kan hända sade guma att du är (…….) Lovisa sa ner hon kom hem att du var så besynlig så jag tog tjäppen i näfven å ver gote knall mig hit till dig fast jag är slumer å uslig jag tog med mig litte små saker du ska taga inn sade hon så blir du fulle bra; eller sörjer du så myke för att du inte törs vara hemma, är det så att du är sjyldig till det som dom säger attt du har skola tagit vid Hammarby så bär igen det å bed dem om förlåtelse å bedom att du får arbeta ått dom i förlikning. Kjäre du mom du är saker till det så jör det jag bederdig å sielf aldrig något mera som du vet att jag så många gånnger har förmana dig före att du alldrig skole jöra något illa, så du nog vara hema sade min gamla moder, men jag sa att dett var jag oskyldig till vid hammarby, men om jag har varitt em så har jag lika väl blifvit arrestera emedan jag är straffa före å dem misstänker mig, jag åt lite och drak ur caffe, å sedan tog jag afsied af dem – jag fortsäte min resa till hella ågen.
Der jik jag på locke motifven till Arboga på ångfartyg till Strängnäs sedan gik jag lannsvägen till hagen i bokyrkosoken till E. Tunander då fråga han mig var jag var hema jag tyker jag vi tjenes vi dig ade han är hema i bergslagen sade jag, då är du full ifrån mina hemtragter sade han då blinkade jag ått honom, då sade han kom ska vi gå ut bortikring egena med vi språkar det söndagen för midsomar då sa han till mig är inte du Ålund, jo svarade jag det är så, men jag har tjöpe betyg av Petter bror din jag är flykti sade jag
