Författare: Lars

Peter hade suttit i vånda i snart tre veckor, när fånggevaldigerns nyckel vreds om i låset på celldörren. De har börjat känna varann. Pettersson hette han och var från Örebro. Källarvalvet i Noras häkte var förutom sitt mörker också av sådan kyla inbiten att det antagligen bara var bekvämt under sommarens varmaste dagar. Nu var det februari, anno 1853.

Lindesberg. Tingshuset den 19:e februari.

Snön låg hårt packad på landsvägen in mot Lindesberg, grå av slädmedar och stövlar. Det var ännu vintermorgon när folket började samlas utanför tingshuset, trots att solen redan stått en stund över grantopparna. Röken från skorstenarna låg lågt i den kalla luften, och hästarna frustade otåligt där de stod bundna vid sin plats. Tingshuset själv var en stram byggnad, timrad och åldrad, med ett inre som bar spår av otaliga rättegångar, edsavläggelser och domar. Golvplankorna var blankslitna av år av steg, och i rättssalen vilade en tung lukt av trä, våt ylleklädnad och kall tobak.

Häradsrätten för Lindes och Ramsbergs bergslagers härad hade denna dag sammankallats till urtima ting. Det var inte en vanlig tingsdag; målet som nu återupptogs hade redan väckt uppmärksamhet då den påbörjats för snart tre veckor sedan. Jan Peter Persson Ålund från Lönnfallet, satt häktad och fördes nu åter in i salen för fortsatt rannsakning angående andra resan inbrottsstöld.

Han var blek efter vinterns veckor i häktet, klädd i enkel rock, mössan i den ena av de med fängsel låsta händerna. Stegen korta med den begränsning bojorna runt anklarna utgjorde. Blicken var vaksam, stundtals trotsig. När han ställdes inför rätten stod kronolänsman Wictorin redan på sin plats, rakryggad, med handlingarna prydligt ordnade framför sig. Vid sidan av honom satt målsägandena: Jan Jansson i Gränshyttan, tyst och sammanbiten, samt hustrun Stina Ersdotter från Reboda, en kvinna vars händer vittnade om arbete och vars blick bar både oro och beslutsamhet. Rätten konstaterade att målet, jämlikt häradsnämndens beslut från den första i månaden, nu företogs till fortsatt handläggning. Stina Ersdotter kallades att tala.

Hon reste sig långsamt, knäppte händerna framför förklädet och såg först ner, sedan upp mot rätten. Hennes röst var låg men tydlig när hon berättade hur hon under höbärgningstiden sistlidna år varit borta från sin bostad i ungefär en och en halv timme. Dörren hade hon låst noggrant och nyckeln haft med sig. Ändå, när hon återkommit, hade låset varit uppbrutet – såsom med falsk nyckel – och den väggklocka som hängt där så länge hon kunde minnas var borta.

Klockan hade aldrig återfunnits.

Ålund skakade på huvudet när han fick tillfälle att yttra sig. Han förnekade tillgreppet, som han gjort förut, och hans röst bar samma fasta ton som tidigare: han visste intet om någon klocka, intet om något inbrott i Reboda.

Kronolänsman Wictorin begärde då ordet och åberopade skriftlig bevisning, vilken upplästes i rättens närvaro. Efter detta anhöll han om vittnesförhör med de närvarande: Per Jansson i Gränshyttan, Lovisa Jansdotter i Mossgruvetorp samt Stina Ersdotter. När Lovisa Jansdotter kallades fram, reste sig Ålund genast. Han anförde jäv! Med viss hetta uppgav han att Lovisa av honom tillhandlat sig väv, vilken han vid ett tillfälle under sommaren stulit hos Jan Jansson i Finnfallet – ett tillgrepp som, enligt honom, ännu ej blivit föremål för rannsakning. Till stöd för detta åberopade han skräddaren Jan Ersson vid Tappen som vittne. Men skräddaren var inte tillstädes denna dag. Och Lovisa Jansdotter, klädd i mörk kjol och med schal tätt kring axlarna, förnekade bestämt hela anklagelsen. Hon såg rätten rakt i ögonen när hon sade att hon varken köpt stulen väv eller haft vetskap om något sådant. Då inget annat jäv kunde anföras eller utrönas, beslutade rätten att vittnesförhöret skulle fortgå, dock med förbehåll att Ålund vid nästa rättegångstillfälle skulle få styrka sin anmärkning. Vittnena, ojävade, kallades att avlägga sanningseden och varnades noga för edens missbruk.

De hördes därefter var och en för sig.

Per Jansson trädde fram först. Han berättade hur Jan Jansson Skrot, efter det inbrott som skett hos honom, visat vittnet byrån varur penningarna stulits. Låset hade varit frånslaget, och Per Jansson hade förmärkt att våld måste ha använts – ett vasst järn, insatt i nyckelhålet. Märkena i låsjärnet var tydliga, och Jan Jansson hade uppgivit att dessa uppkommit vid inbrottet.

Lovisa Jansdotter berättade därefter sin iakttagelse. Morgonen efter stölden hade hon sett låset till byråklaffen, även det frånslaget, med synliga märken efter ett litet järnverktyg. Även hon hade fått höra av Jan Jansson att våldet förövats av tjuven.

Slutligen hördes Stina Ersdotter på nytt, nu i egenskap av vittne. Hon berättade hur Ålund en dag under höbärgningstiden kommit till henne och bett att få köpa mjölk. Hon hade svarat att om han inte kunde få mjölk annorstädes, borde han gå till målsäganden Stina Ersdotter – och då hade Ålund genast frågat om hennes man var hemma.

Samma dag hade klockan blivit bortstulen.

När vittnesberättelserna upplästes vidhölls de i sin helhet. Ålund stod tyst under uppläsningen, händerna knutna, blicken hård. När han åter fick ordet förnekade han vittnenas utsagor, utan att tillägga något nytt. Det blev stilla i salen. Endast ljudet av en hostning och knarrande bänkar hördes. Kronolänsman Wictorin begärde därefter uppskov, för att vid nästa tillfälle få höra Jan Jansson i Finnfallet samt skräddaren Jan Ersson vid Tappen. Rätten fann anhållan skälig. Rannsakningen uppsköts till den 12 mars klockan 10 förmiddagen. Ålund skulle dessförinnan återförpassas till häktet och då ånyo inställas i närvaro av målsägandena och åklagaren. Åklagaren ålades att till dess inkalla de nämnda vittnena.

När klubban föll var det som om luften lättade något. Folket reste sig långsamt. Ålund fördes bort av vakten, kedjorna klirrade dovt mot stengolvet. Utanför låg vinterdagen kvar, oförändrad, medan rättens maskineri fortsatte sitt långsamma, obönhörliga arbete.

Den 12:e mars, dagen för rättens utslag i åtalet mot Peter Ålund.

Den 12:e mars var rätten återsamlad.Den långa väntan som Peter Ålund i vånda väntat på domen var nu slut.  Tingshuset stod oförändrat, men stämningen i salen var en annan denna dag. Färre hade infunnit sig. Målet hade dragit ut på tiden, och mycket var redan sagt. Det som återstod var klarläggande – och avgörande. Jan Peter Persson Ålund fördes in från Nora kronohäkte. Han hade magrat ytterligare, och blicken var nu mer sluten än trotsig. Han tog plats där han anvisades och såg sig inte omkring. Kedjorna togs av, men han stod kvar som om de ännu vilade kring honom.

Närvarande var allmänna åklagaren, kronolänsman F. M. Wictorin. Av målsägandena hade endast Stina Lisa Ersdotter från Reboda inställt sig. Hon satte sig tyst, med händerna hårt knäppta i knät, och följde vad som sades utan att yttra sig mer än nödvändigt. Rätten konstaterade att rannsakningen, jämlikt beslutet den 19 februari, nu företogs till ytterligare handläggning. Kronolänsman Wictorin tog till orda. Han tillkännagav att Jan Jansson i Finnfallet, som vid förra tillfället omnämnts i samband med påstådd stöld av väv, nu förklarat att någon sådan stöld ej ägt rum. Uppgiften hade prövats, och någon grund för anklagelsen kunde ej styrkas.

Det vittne som Ålund tidigare åberopat, Johan Ersson vid Tappen, hade denna dag inställt sig. En lång man med väderbitet ansikte, märkt av resan till tingsstället. På rättens fråga förklarade han att han inte hade sig något bekant vare sig om någon stöld av väv från Jan Jansson i Finnfallet eller om någon försäljning av sådan väv från Ålunds sida. Ålund stod tyst medan vittnet talade. När han tillfrågades yttrade han kort att han till alla delar återkallade det jäv han vid föregående rättegångstillfälle anfört mot Lovisa Jansdotter. Hans röst var låg, utan skärpa, som om kampen i den frågan var förlorad.

Därefter trädde extra transportgevaldigern Pettersson fram. Han berättade att han hade sig bekant hur Ålund, i syfte att erhålla tjänst hos mjölnaren P. E. Ekström vid Skrikarhyttan i Nora socken, skulle ha avlämnat en falsk orlovssedel. Ålund förnekade detta, lika bestämt som han förnekat annat, och rätten antecknade uppgiften utan att denna dag gå vidare i saken.

Johan Ersson vid Tappen anhöll därefter om ersättning för sin inställelse. Han bodde nära fyra mil från tingsstället, och resan hade varit både lång och kostsam. Begäran noterades. Ett utdrag ur förteckningen över fångar i Nora kronohäkte föreställdes rätten. Där framgick att Jan Peter Persson Ålund, från Lönnfallet, enligt Nya Kopparbergs häradsrätts utslag den 27 augusti 1850, dömts för första resan stöld med inbrott till tjugoåtta dagars fängelse vid vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt. Denna gång skulle straffet bli en dom för andra resan stöld med inbrott. Nu var det fara för fästningsstraff över lång tid.

Det var ett faktum som vilade tungt i salen.

Vidare tillkännagav kronolänsman Wictorin att länsmannen i Ervalla socken skriftligen anmält att ingen person med namnet Rödskägg var känd i orten, och att inget sådant våldsdåd, som Ålund tidigare för länsmannen Floding påstått sig ha begått, kunnat styrkas. Överläggning företogs. Det var stilla i rättssalen under tiden. Stina Lisa Ersdotter såg ner i golvet. Johan Ersson stod avvaktande vid väggen. Ålund själv stod med händerna knäppta bakom ryggen och blickade rakt fram, som om han redan visste vad som skulle komma.

När rätten återtog sina platser avkunnades utslaget.

Häradsrätten fann att Jan Peter Persson Ålund, mot sitt nekande, icke kunde anses förvunnen att ha olovligen tillgripit den klocka som under sistlidna sommaren bortkommit från Anders Anderssons bostad i Reboda. I den delen lämnades åtalet utan bifall. Men där stannade det inte. I övrigt befanns Ålund – vilken tidigare undergått bestraffning för första resan inbrottsstöld – på grund av egen bekännelse samt genom de hörda vittnena Per Janssons och Lovisa Jansdotters berättelser, skyldig till att ånyo hava olovligen tillgripit varor och penningar från Jan Andersson i Vasselhyttan till ett sammanlagt värde av tre riksdaler tjugoåtta skilling, vilket ej återställts, samt till att hava begått inbrottsstöld från Jan Jansson i Grängshyttan till ett värde av tjugo riksdaler banco, varav allt återbekommits utom en riksdaler fyrtio skilling mynt.

Domen

Med åberopande av tionde kapitlet, tjugoförsta paragrafen i Rättegångsinstruktionen förklarades Jan Peter Persson Ålund skyldig till ansvar och ersättning för andra resan stöld begångna genom inbrott. Han ålades därutöver att gottgöra Johan Ersson vid Tappen för inställelsebesvär med fyra riksdaler trettiotvå skilling. Då Ålund dessutom angivits för förfalskningsbrott i Nora härad, förklarade rätten att han i den delen skulle till vederbörlig domstol hänvisas för rannsakning. Det ankom på den rätt där Ålund sist lagfördes att bestämma det samlade ansvar vartill han genom sina förbrytelser gjort sig skyldig.

Till dess skulle han återförpassas till Nora kronohäkte.

När orden föll var det som om något slocknade i Ålund. Han sade ingenting. Ingen protest, ingen bön. Endast en kort, nästan omärklig utandning, som om han länge burit domen inom sig. Gevaldiger Pettersson trädde fram. Kedjorna sattes åter på. Stina Lisa Ersdotter reste sig långsamt. Hon hade fått höra att klockan inte kunde bindas vid honom, men domen i övrigt stod fast. Hennes ansikte bar varken lättnad eller vrede – bara trötthet. När Ålund fördes ut ur salen låg vårvattnet i rännilar längs tingshusets grund. En vinter hade brutits, men för honom låg ännu många kalla dagar framför…

---

Som nybliven sjuttonåring och fängelsekund, återvänder Peter till Lönnfall och sin mor och bror med sin nya erfarenhet. Alla de rykten som omgärdat honom är nu bekräftade och hans anseende är skamfilat. Han kommer hem i slutet av september, lagom till Mickelsmäss. Denna helg föll sig väl ut i kalendern för Peters del då första söndagen efter den 29 september också innebar sista dagen på tjänsteåret för alla drängar och pigor som var benägna att hitta ny arbetsgivare. Den formella söndagen som innebar den sista arbetsdagen var samtidigt starten för en frivecka som innebar fest, gille och brännvin inför nästkommande avtalade tjänsteår hos någon hemmansägare.

Ungdomlig synd kan förlåtas och Peter får möjligheten att tjäna som dräng hos landbonden Daniel Jansson vid Ljusnaren. Han anländer till sin nya husbonde i början av oktober. Hans tjänst som dräng vid Ljusnaren blir kort och han är snart tillbaka vid Lönnfallet och några nya uppdrag syntes inte finnas för den unga mannen som saknade ett prästbetyg som kunde locka till anställning. Så Peter beger sig ut i Bergslagen till fots. Som kringvandrande syns inga spår efter Peter och han försvinner helt för den i framtiden som försöker följa honom genom livet.

I teorin så skulle varje person som rörde sig över sockengränserna kunna uppvisa sin identitet med ett prästbevis tillhörande någon anvisning om var han var på väg och här skulle hans närvaro noterats för eftervärlden. Att vandra genom en socken utan prästbevis med deklarerat resmål kunde innebära fängelse för lösdriveri. Men i praktiken så rörde sig människor ganska fritt i socknarna runt om hembygden, för att besöka grannar, vänner eller släkt som kanske bodde i socknen bredvid. Ett besök kunde bestå under flera dagar men det var inget man tog ut ett prästbevis för.

Så Peter Ålund försvinner under några år. Fram till årsskiftet tre år efter frisläppandet från fängelset i Nora…

Någon mil sydväst om Nora stad ligger Skrikarhyttan. Hit kommer Peter Ålund i början av januari 1853 och söker tjänst vid kvarnen hos mjölnaren Per Ekström. Den sökande ynglingen ger ett gott intryck och detta styrks av hans orlovssedel han visar upp. Mjölnaren Per skriver avtal med Peter om anställning från den tolfte januari 1853 fram till hösten samma år, med en lön om tjugo riksdaler riksgäldsmynt och känner sig nöjd med sin nya medarbetare. Detta uttrycker han för sin fru, då orlovsbrevet minsann visat att den nyanlända unga Ålund minsann tjänat hos en bergsman i tre år och hade så fina vitsord att de i honom fått sig en god dräng:

 ”Drängen Per Ålund vid Södra Lönnfallet som har varit hos mig undertecknad i tjänst i tre års tid, har han uppfört sig ärig och beskelig, nykter och arbetssam å lättviss i alla sysslor och göromål och av ur min tjänst ledig den 24:e nästkommande oktober 1852 och till det bästa vill jag rekommendera honom. Nya Kopparberget och Södra Lönnfallet den 25:e oktober 1852, bergsmannen Per Persson. Intygas Fred. Söderqvist på Rälln.”

Inför flytten till Skrikarhyttan meddelar dock Peter att han behöver återvända hem till Ljusnarsberg för att hämta sina tillhöriga persedlar på Lönnfallet och får för färden låna mjölnaren Ekströms päls för att mota januarivinterns kyla. Men Peter hade ingen avsikt att återvända….

Ljusnarsberg, mitten av januari.

Per Fredric Floding begrundar den post som nått honom under gårdagen och njuter såväl sitt kaffe som det gryende ljuset som letade sig in genom rimfrosten i glaset som spröjsats på Stråtgården i Ljusnarsberg. Per Fredric är kronolänsman och på denna dag hade han att samla fjärdingsman och några utsedda bönder i södra sockenänden, att bistå som handräckning i uppgiften att hitta och gripa Peter Ålund. De hade alla fått bud om tilldragelsen och de skulle alla samlas vid Rällen, just norr om torpet.

Breven som han öppnade igår hade haft två olika avsändare men med samma ärende. Hans kollegor i Lindesberg och i Nora hade anmält intresse för Peter Ålund, som var misstänkt för brott och skulle gripas och tillhandahållas till respektive tingslag för rannsakning. Nora hade ärende om ett förfalskningsbrott och Lindesberg hade intresse av Peter som misstänkt för två inbrott. Sedan var det där med misstanken från Söderbärke han ville ställa frågor till Peter om. Där hade ännu ingen formell häktningsförfrågan inkommit, men ingen rök utan eld, som det sades om Peter. Kaffet var snart uppdrucket och därmed dags att möta upp männen och bege sig till Södra Lönnfall…

Den nittonde januari 1853 grips Peter Ålund i skogen just utanför torpet där han växt upp. Han hade suttit i samtal med sin mor och bror när han skymtat den annalkande hästdragna släden genom fönstret. En blick, ett beslut och han fattade sina tillhörigheter och sprang. Fort. Bort. Snö revs ner från granar, benen pulsandes i en stiglös skog för att undkomma släden med länsman och hans sällskap. Till ingen nytta. Snöns djup lämnade tydliga spår för Floding att följa och han styrde vant ekipaget genom skogen och närmade sig Peter som till slut inte orkade längre. Han fördes tillbaka till Kopparberg och i arresten nedanför kyrkan där han förhördes av kronolänsman Floding;

Protokoll hållet vid undersökningar med häktade J.P Ålund från Lönnfallet i denna socken vid Nya Kopparbergets härads arrest den 19:e januari 1853. Erkänner Ålund att under höstmånaderna sistlidet år hos Petter Persson i Ibbarbo, Sörbärke socken i Falu län förövat stöld på så sätt att han innan dörrarna blivit låsta ingått och dermera stannat kvar tills nycklarna blivit uttagna, förövat stöld av nedanstående saker tvenne rockar av kläde, ett par tyskstövlar, två par byxor, två västar två mössor, några bullar bröd, två skjortor samt något brännvin. Även erkänna Ålund att han under julveckan varit inne hos Anders Larsson i Sjöbadet, Ervalla socken och där påträffat en gammal gubbe, under namn Rödskägg och sett att han innehade penningar, då Ålund genast gått i försåt på gubben och vägen mellan gårdarna fråntagit honom penningarna men straxt efter stölden blivit av här nämnda Anders Larsson eftersatt och fasttagen, då Ålund påstår sig ha till Anders Larsson genast överlämnat det stulna penningarna som skulle utgöra 72 riksdaler banco och Ålund blev då ställd på fri fot. Ålund gör det tillägg att han skaffat omkull gubben Röskägg och säcken som han hade på ryggen, därur tagit förutom nämnda 72 riksdaler rgs. Hos Jan Andersson i Hålkärra Lindes socken erkänna Ålund att han under förlidet års höstsommar förövat stöld av ett par gamla stövlar, en styck guldring och 9 skilling rgs i kopparslantar. Guldringen säger sig Ålund ha försålt till en okänd kvinnsperson vid Klotens bruk för 2 rd rgs och det övriga använt själv. Från Jan Jansson i Gränshyttan Lindes bergssocken förövat stöld av ett fickur samt i styck täljkniv under förlidet års vinter. Förteckning på de tillrättakomna av Ålund stulna persedlar, följer härunder. Datum som ovan, P.F Floding.

Fängelsetransporten anlände till Kopparberg för att föra Peter Ålund till Nora cellfängelse. Vanligen så hade det varit en gallerförsedd vagn, men mitt i vintern så fick han vid järn skjutsas i släde. De handsmidda järnbojorna bestod av två halvcirkelformade manschetter som låstes runt anklarna och förbands med en kort kedja, liksom de som sattes för hans händer. Även om han lyckats ta sig ur släden och ta sig undan, så hade han gjort en lustig figur i snön, krypandes i ett futilt försök till frihet.

I Nora fick han samma cell som senast. Det skulle inte bli sista gången i Nora. Men det visste inte Peter vid detta tillfälle. Närmast stod en rättegång i Lindesberg om en dryg vecka…

Urtima ting i Lindes och Ramsbergs bergslager, den 1 februari 1853

Det var kallt i häktet den morgonen och kylan hade redan blivit en del av kroppen. När Peter Ålund fördes in i tingssalen bar han den med sig som en lukt, som om järnet fastnat i kläderna. Han gick lugnt. Inte trotsigt, inte böjt. Bara stilla, som en man som vet att stegen inte längre leder någon annanstans.

När rätten frågade om hans liv, svarade Peter Ålund kort. Född 1833, på Lönnfallet. Fadern död. Modern levde, Anna Greta Ersdotter, brukade hemmanet ännu. Han var skriven där. År 1850 hade han dömts för första resan stöld med inbrott. Tjänat året därpå hos Eric Andersson vid Ljusnaren. Sedan inget. Orden sedan inget hängde kvar.

Länsman tillika allmänne åklagaren Wictorin satt redan på sin plats, papperen ordnade framför sig. Framför rätten stod två män: Jan Andersson från Vasselhyttan – Hålkärra kallades det också – och Jan Jansson från Grängshyttan. De var olika till växt och hållning, men förenades av samma sak: viljan att få rannsaka den misstänkte och att förhoppningsvis få ersättning för sina förluster.

Skrivelsen från kronohäktet i Nora hade lästs upp. Förteckningar, bilagor. Saker hade fått bokstavsbeteckningar, blivit delar av en ordning som inte frågade hur de burits, bara var de funnits. Rätten gav ordet till Jan Andersson.

Han berättade om sommardagen i juli. Om hur han och hans husfolk varit ute på åkern, hur arbetet dragit dem bort från stugan. När de kommit tillbaka hade något varit förändrat, fast inget syntes genast. Dörren hade inte brutits upp. Ingen låsring hade slagits loss. En stol hade stått framför dörren, som vanligt. Men stolen var flyttad och inne i rummet fattades saker. Han räknade upp dem långsamt, som om varje ord krävde sin egen plats i luften: stövlarna, guldringen, flaskan, teskedarna. Pengarna. Silver. Koppar. Summan lades samman: tre riksdaler, tjugotvå skilling banco. När Peter Ålund fick möjligheten till genmäle sade han det genast, nästan ivrigt:

– Dörren var inte låst. Det stod bara en stol för.

Han medgav tillgreppet. Sakerna. Samt katekesen – den nämnde han särskilt, som om även han ville dra en gräns någonstans. Om pengarna sade han att han inte visste. Sex skilling banco hade han nog haft hos sig när han räknat efter. Men kunde ha tappats. Det var möjligt.

Det var alltid möjligt.

Jan Jansson trädde fram därefter. Hans berättelse gick längre tillbaka, till november 1851. Då hade det varit annorlunda. Då hade något brutits sönder. Dörren till stugan och byrån i rummet. Lås som inte längre hållit för det våld det utsatts för. Han beskrev byrån som om han såg den framför sig: klaffen, det mindre rummet innanför, hur saker legat där, hur de inte längre gjorde det. Fickuret. Pipan med silverbeslag. Fällkniven. Pengarna – papperssedlar och silvermynt.  Peter Ålund lyssnade med blicken sänkt. När han talade var rösten jämn. Han erkände tillgreppet. Erkände pengarna. Erkände till och med något mer: ett mynt silver, koppar ett och ett halvt. Men han nekade till inbrott. Nekade till dyrk. Han beskrev i stället ett förlopp som helt saknade våld; hur han sett Janssons hustru gå till ladugården, hur han gått in i stugan, dragit ut en olåst bordslåda, funnit en nyckel. Hur nyckeln passat. Hur låset alls inte tvingats upp.

– Stugans dörrlås var redan skadad, sade han. Dörren stod på glänt!. Han såg upp och mötte rätten med blicken.

– Jag använde inget våld!.

Jan Jansson skakade på huvudet. Byrån hade varit låst. Klaffen uppbruten. Det hade inte funnits någon annan nyckel i huset. Värden fastställdes. Fickuret till åtta riksdaler. Pipan till två. Kniven till åtta. Summan skrevs ned, som om siffrorna kunde väga upp tomrummet.

Maria Christina Ersdotter från Reboda steg fram. Hon talade om ett fickur som försvunnit, om misstanken. Ålund nekade. Nu medgav han plötsligt en stöld i Ibbarbo – den som endast varit ett rykte och ännu bara var en notering i handlingar som inte hunnit fram att binda hans namn till brottet – men förnekade allt som liknade rån eller överfall i Linde såväl som Ervalla. Han hade inte legat i försåt och heller inte tagit från någon gammal man, kallad Rödskägg därstädes, inte från någon annan heller, för den delen.

Rätten lyssnade. Åklagaren begärde uppskov. Fler skulle höras och upplysningar om vad som skett i Ervalla skulle införskaffas. Och prästbevis på målsägandena.

Peter Ålund fördes tillbaka till häktet. Efter honom gick ett rättsbiträde med de persedlar som var föremål för nästa rannsakning. De låg samlade i ett knyte: mössan, skjortan, västarna, byxorna, halsdukarna. Rocken med sammetskrage. Pälsen med fårskinn, som han sade sig ha lånat av Ekström i Skrikarhyttan. Allt detta var nu ordnat, namngivet, knutet till platser som han inte längre kunde bry sig om. När dörren slog igen bakom honom hade vintern ännu inte släppt sitt grepp om bygden och snön skulle ligga kvar när den slutliga domen skulle falla. Och ännu visste ingen att ett papper – ett betyg – snart skulle väga lika tungt som alla dessa ting tillsammans…

---

Solen stiger upp över sin socken mitt i Bergslagen. Trots att natten snart passerat, har tystnaden aldrig riktigt fått fäste och många av invånarna är vakna. Gruvfältens aldrig avstannande stånggångar pumpar ett alltid inträngande vatten ur de gruvhål som ett nytt skift av gruvdrängar klättrar ned i. Den gryende dagens arbetare avlöser sina grannar och vänner som är på väg hem till sina torp efter en lång natt till dem som inte jobbar i gruvnäringen. Många av gruvdrängarna har en bit att vandra innan de får sin vila. Vägar med dubbla grässträngar leder slingrande fram över höjder till avlägsna torp i en socken som med en jämn fördelning brett ut sig över en ojämn landskapsbygd. Här finns deras fruar och pigor som tar hand om husdjurens bestyr.  Kor att mjölka, getter att ge bete och allt övrigt som bereds för att försöka överleva någon dag till.

Nya Kopparberget har namnet till trots tidigt insett att järnhanteringen är framtiden parallellt med kopparen. Vinsterna är inte tillnärmelsevis i närheten av Stora Kopparberget (Falun), med sin anrika gruva tio mil norr om vår socken. Men tillräcklig för att upprätthålla en ekonomisk bas och ett eget organiserat samhälle i Bergslagen. Allt tog sin början med en nybyggande svedjefinne som oväntat snubblade på en malmåder. När malmfyndigheterna bekräftats, etablerades snabbt ett protosamhälle i rask takt. I den inflyttningsström som följde kom människor som letade en framtid. Det var främst unga män och kvinnor i jakt på en utkomst inom gruvnäringen. Men också etablerade hantverkare inom varje skrå, de klerikala under kyrkan för omhändertagandet av vilsna själar som samtidigt hotade med Guds straff, de styrande till att anta stolarna i en sockenstämma, samt en rudimentär läkarvård som endast var tillgänglig genom provinsialläkarsystem, delat på flera socknar.

I denna köping kallad Nya Kopparberget, finns kyrkan centralt placerad tillsammans med sockenstuga, tingshus och de huvudgårdar som bebos av välbeställda brukspatroner. Det huvudsakliga breda befolkningsskiktet är dock spridd över de nära 600 kvadratkilometer skogsmark som blivit sönderhackat med gruvhål i jakten på rätt sorts malm. Där hålen hänger samman har ett gruvfält uppstått. Den malm som bärs upp försörjer de hyttor som aldrig slocknar, i sin tur matade med glödande kolmilor i skogarna runt om. Alltsammans drivs av de familjer som lever och dör för tackjärnet. Här finns också de nybyggare som pressar gränsen ytterligare mot den mörka okända värld som skogen utgör, till potentiella nya malmfyndigheter och högre välstånd för de få.

I denna lokala värld är fattigdomen utbredd. Veneriska sjukdomar är vanligt förekommande, liksom arbetsolyckor. Döden kommer också via rödsot, kolera, difteri och lungsot. Trots tvåsiffriga födelsetal så finns i genomsnitt endast sex barn i varje hushåll. Alla känner döden och döden känner dem alla och de lever tätt tillsammans.

Under detta år 1840 så är befolkningen 5600 invånare fördelat på 897 hushåll. Om vi följer samhällsorganisationen hierarkiskt nedåt, så består den ägande och det klerikala skiktet av fjorton personer. Bergsmännen som äger privilegiebrevet för en särskild fyndighet, är inte nödvändigtvis att betrakta som särskilt framgångsrika i lokalsamhället. Bland de totalt sjuttiotvå bergsmän är det inte ovanligt att leva på gränsen till överlevnad, på grund av de ingångna avtal vars leveranskrav alltid förväntas. De boende som äger tillräcklig mark för att vara självförsörjande och kan betraktas självständiga är hemmansägarna. I vår socken är de etthundratrettionio till antalet. De tvåhundraåttio män som fått möjligheten att bryta ny mark allt längre ut i periferin är nybyggarna. Resterande tvåhundrasju människor är de som står i direkt kontakt med malmens färd från berget till det tackjärn som skeppas ut. Kvar finns de hantverkare som egentligen inte kan räknas in i hierarkin utan verkar inom sina skrån med rättigheter och skyldigheter. I Nya Kopparberget finns det trettio män detta år som har rätten att utföra sitt hantverk.

Hälften av dessa ovan sockenbor, 2800 invånare, saknar helt förmågan att själv försörja sig utan stöd från samhällsorganisationen. Den starka sociala kontrollen, tillsammans med kyrkans och Guds ord, håller de allra flesta i Herrans tukt och förmaning. Men brott var ibland en sista utväg. I andra fall som en livsstil. Lite som Jan Peter Pehrsson Ålunds öde väljer att ge honom.

---