Våren hade slagit sig till ro på höjden. Rishöjdberget låg öppet mot solen, marken ännu sträv av fjolårsgräs och sten, men luften var mild och bar löfte om arbete. Björkarna hade just fått sin första, skira grönska, och från gruvfälten längre bort hördes då och då dova slag, som påminde om att världen utanför torpet var i rörelse.
Erik Tunander satt på trappan till torpet med ryggen mot väggen. Han hade satt sig där som han ofta gjorde, för att vila benen en stund innan nästa syssla tog vid. Han höll händerna knäppta över knäna och såg på sina söner som kom över tunet i rask gång, pratande högt och ivrigt, som om orden trängdes för att först få komma fram. Erik var född i Vintermossen i Ljusnarsberg år 1805 och hade burit sitt livs möda med samma stillsamma envishet som de flesta män i Bergslagen. Som nybliven femtioåring, var han torpare och gruvdräng, far till sex barn och van vid att väga varje handling mot följderna. Bredvid honom, i dörröppningen, stod Catharina, hans hustru, född året efter honom i Järnboås. Dotter till Per, som lärt henne tidigt att hushåll och överlevnad inte alltid följde de vägar prästen talade om från predikstolen. Den äldste sonen, som bar sin fars namn, hade lämnat hemmet drygt tio år tidigare, för att söka arbete i Stockholm. Efter en tid hade han till sist hamnat i Botkyrka och enligt de brev han skickat hem, så hade han och hans fru hittat ett torp på Lindhovs ägor som hette Hagen.
Tunanders barn som ännu bodde hemma var mellan fem och nitton år gamla, och av dem var det de äldsta bröderna Per Gustaf och Carl Fredrik som nu kom gående. Nitton och sexton år gamla, redan med ett steg som vittnade om vuxenlivets lockelser och faror. De stannade först på tunet, fortsatte tala i mun på varandra, tills Erik lyfte blicken och sade åt dem att ta det lugnt och komma närmare. Då skyndade de fram, andfådda mer av iver än av gång. De hade hört nyheten vid gruvfältet. Den hade spritt sig snabbt, från mun till mun, över hela socknen. Peter Ålund var dömd till fästning. Eller Jan, som de ibland kallat honom, men nu sade alla Peter. Han hade fällts vid tinget i Skinnskatteberg. För stölderna, alla tillsammans, hade han fått två år. Någon sade att överfallet på fångvaktmästaren också vägts in, att det varit den sista rannsakningen, den som bundit samman brotten från flera socknar till ett och samma öde.
Per Gustaf talade snabbast. Carl Fredrik fyllde i. Orden rann över varandra. De berättade om inbrotten i Linde och i Norrbärke, hur Ålund smugit sig in vid Baggå bruk, där norr om Skinnskatteberg, om natten, hur han tagit sig till smedjan och funnit den stora kopparformen. Så tung hade den varit att han inte förmått bära den. Till slut hade han gett upp, rullat ner den i strömmen nedanför bruket och fortsatt sin vandring, som om även misslyckandet var en del av färden. De yngre barnen hade samlats runt trappan. De satt tysta nu, med stora ögon. De visste vem Peter var. Han hade varit där flera gånger, suttit vid bordet med de vuxna, talat lågt medan barnen låtsats leka men lyssnat med hela kroppen. Det hade handlat om inbrott, om byten, om nattliga vägar. Om sådant som prästen kallade synd och som Gud, sades det, inte kunde förlåta utan bot.
– Han kommer till helvetet, om han inte bättrar sig, hade någon sagt en gång.
Nu var det fästningen de talade om. Långholmen i Stockholm. Två år. Ett ord som bar mer tyngd än pojkarna först förstod. De hade aldrig känt någon som suttit där. Men de hade hört berättelserna. Om hur människor kom tillbaka knäckta, tysta, som om något blivit kvar bakom murarna. Solen sken över Rishöjdberget denna dag. Den lyste på barnens ansikten, på trappans slitna plankor, på Catharinas händer som vilade i förklädet. Erik Tunander såg på dem alla och kände hur tankarna drog åt olika håll. Han hoppades att de små inte skulle ta för djupt intryck av sina äldre bröder. Per Gustaf och Carl Fredrik hade redan långa fingrar. Det visste han. De hade dragit hem saker som inte alltid haft ett tydligt ursprung, och ibland hade det varit lättare att se åt ett annat håll än att ställa frågor som kunde kosta mer än de gav. Samtidigt hade det hjälpt familjen. Kläder, redskap, byten. I ett liv där varje dag var en förhandling med fattigdomen fanns det handlingar man lärde sig att kalla för nödvändiga.
Erik reste sig långsamt från trappan. Han sade inget mer just då. Men i hans blick fanns en stilla oro, som solen inte förmådde jaga bort…
Långholmen, 19 maj 1855
Resan från Skinnskatteberg hade varit lång och sönderstyckad, sådan som alla transporter av fångar var. Med järn om handlederna och rep kring livet hade Peter Ålund förts från länshäkte till länshäkte, stundom till fots, stundom på kärra, alltid under vaksamma ögon. De fyrtio spöslagen hade han redan fått uthärda redan i Skinnskatteberg. Ryggen bar ännu märkena, huden stram och öm, men det var inte smärtan som gnagde längst. Det var vissheten om vad som väntade.
När Stockholm till sist öppnade sig, grå och vid, med vatten åt alla håll, var det som att staden själv höll andan. Långholmen låg där i strömmen, låg och tung, med murar som reste sig utan prydnad eller löfte. Dit fördes han, tillsammans med andra, över vattnet, medan åror slog taktfast och ingen talade mer än nödvändigt. Vid intagningen fråntogs han sitt namn. Han blev ett nummer, en anteckning i liggaren. Kläderna han burit – slitna, men ännu hans – byttes mot fångdräkt. Håret klipptes. Det var den nittonde maj 1855 och Peter var tjugotvå år gammal. Nu rannsakades, vägdes, synades han, som om han vore ett stycke redskap snarare än människa. En skrivare läste högt ur handlingarna: andra resans inbrottsstöld, våld mot fångvaktare, lösdriveri. Domen stod fast. Två år på fästning. Peter suckade inombords när han insåg att han skulle stanna här i åtta årstider. Vakterna var många, men det var deras chef som satte tonen. Frans August Tellander var en kraftig man med kall blick och röst som aldrig höjdes, just därför fruktad. Han talade om ordning, om reform, om att fängelset inte längre bara var en bestraffning utan en möjlighet till bättring. Men hans hand vilade tungt på käppen och den som bröt mot reglementet fick snabbt erfara att reform inte betydde mildhet.
Peter fördes in i sin cell. Den var trång, men högt i tak. Möblerad endast med en brits, tvättställ och en pottstol. Varje man hade sin plats, sitt nummer, sitt utrymme. Luften var tung av fukt, svett och gammalt trä. Om natten hördes avlägsna hostningar, suckar, ibland dämpade gråtljud. Men ingen försökte ta kontakt. Tystnaden var en del av ordningen och bröts den, så kom Tellanders vakter.
Dagarna började tidigt. Vid signal steg de upp och ställde upp. Arbetskommenderingen var hård men regelbunden. Vägen till bättring var att brottslingen skulle brytas ner av arbete och på så vis kunna återanpassas till samhället. Peter sattes först till stenarbete, sedan till enklare hantverk – rep, spik, sortering. Arbetet var monotont, händerna värkte. Den som inte höll sig sysselsatt fick smaka vakternas käppar. Måltiderna var knappa. Bröd, gröt, soppa. Allt uppmätt. Allt övervakat. Vakterna gick mellan raderna, stövlar mot sten, blickar som räknade varje rörelse. Straff utdelades för minsta förseelse: en blick för länge, ett ord för högt, en tvekan i ledet. Att tala med någon innebar ett slag av käppen. Kravet på tystnad lärdes fort.
Fängelset bar spår av den nya tiden. Ensamhetsidéerna talades det om, om bot genom eftertanke, om att själen skulle formas genom ordning och tystnad. Män med straff för inbrottsstöld och liknande tillsammans, arbetade dagtid under tystnad och satt i enskild cell under natten. De som satt inne för mord, i regel på livstid, eller i väntan på avrättning, hade egna isoleringsceller. Dygnet runt, året runt. Vägen till bättring för dem, var att nedbrytning genom tystnad. Det kallades reform, men muren stod kvar som förr.
Om kvällarna, när arbetet var slut och ljuset föll snett genom det höga fönstret, brukade Peter sitta på sin brits och räkna dagarna. Han ristade små märken i träet, ett för varje vecka. Två år var lång tid, men tiden gick ändå, steg för steg, som vandringen över isen han en gång gjort, när de grep honom i Säter. Han tänkte på skogarna, på vägarna, på nätterna då han gått fri. På hur han sagt att lönearbete inte var hans val. Här fanns inget val. Här fanns bara lydnad. Och ändå, någonstans djupt inom honom, fanns väntan. Inte hopp, kanske, men en riktning. Friheten låg bortom murarna, bortom vattnet, bortom varje slag och varje dag av slit. Den var avlägsen, men den fanns. Så arbetade han. Så sov han. Så räknade han. Och tiden, som inte tog hänsyn till vare sig dom eller vilja, fortsatte att gå…
Bilder
Tunanders torp på Rishöjdberget, Hjulsjö socken, Örebro län.
Frans August Tellander (1812-1872). Militär och fängelsechef på Långholmen, 1853-1866
