Studerade vid Teknologiskt institut varefter han började en anställning vid Hällefors bruk som inspektor. Via Gäddeholm under två år och en efterföljande period åter vid Hällefors, så landade Wallmo på Stjärnfors bruk i mitten av 1850-talet. Ca två år senare (1857), köpte Wallmo en vattendriven hammarsmedja av bergsmännen och anlade sedermera en mindre Martin för att färska tackjärn.
Han var den som lät genomföra kanalbygget i Bångbro och genomdrev en bolagsbildning som möjliggjorde uppstarten av ett stålverk på orten.I Bångbro finns hans namn sparat genom ’Wallmovägen’. Leo Wallmo har sin sista vila på Ljusnarsbergs gamla kyrkogård tillsammans med hustru och son, Birgitta Kristina och Uno (gravplats nr 144-145).
d 1882-01-82, Motala, Sverige. Begravd i Kopparberg.
Adolf Fredrik Baer föddes på Kaistaniemi gård i Åbo, Finland ur en gammal livländsk köpmannasläkt. Han antogs som sjuttonåring till studier vid Uppsala universitet och nådde där bergsexamen 1833. Några år senare anlitades Adolf Fredrik som Geschworner (Underbergmästare) i Norr- och Västerbotten 1836 och några år senare till Nya Kopparberget och Nora och Lindes gruvdistrikt, för samma typ av uppdrag, där han i egenskap av bergmästarens närmaste man, övervakade gruvdriften.
Sedermera anlitades Adolf Fredrik som tillförordnad bergmästare i Nya Kopparbergets tredje distrikt 1849 och som ständig bergmästare i densamma från 1855 fram till sitt avsked 1878. Han var Kopparbergs sista bergmästare.
Förutom sin roll i bergsbrytningen var Adolf Fredriks engagemang genom sitt deltagande i grundandet av Kopparbergs missionsförsamling 1859 och var dess ordförande intill 1876 då han flyttade till Motala.
En av Adolf Fredrik Baers utnämningar var Riddare av Vasaorden.
Sin sista vila delar han med hustrun Anna Sofia Plageman och ytterligare åtta familjemedlemmar.
Protokoll hållet i allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling den 16:e augusti 1846.
§1 Församlingens ledamöter vore nu enligt förutgången i laga ordning från predikstolen uppläst kallelse, samlade för att tillfölje av Konungens befallningshavandes till pastorsämbetet givna föreskrift uti allmän sockenstämma taga kännedom och avgiva förklaring över de besvär en del församlingsledamöter anfört över val till deputerade för uppgörande av grunderna till utgörande av de extra ordinarie utskylder och besvär som fastighet åligga. Till en början upplästes nu såväl Konungens befallningshavandes resolution uppå de anförda besvären som och själva besvärsskriften, hela handlings ord för ord så lydande:
”Till konungens höga befallningshavande i Örebro län den 18:e juli 1846 Kommuniceras pastorsämbetet i Ljusnarsbergs församling som anmodas, att häröver i sockenstämma höra den del av församlingen som icke i besvären deltagit, samt att med dess förklaring, jämte eget utlåtande och dessa handlingar för där sammeligen hit inkomma. Örebro slott, landskansliet som ovan. E.J Bergensschöld / E.J Wikander”
”Emot närlagda sockenstämmobeslut såvitt det rör val av kommitterade för uppgörning av kommuniala utgifter och alla andra samhällsskyldigheter inom Ljusnarsbergs socken, får vi i största ödmjukhet anföra besvär. Sedan mest bara så kallade 4:e-partsägare, vilka alltid giva ton och vilja ha över handen blivit valda och ej mer än, en, nämndeman Peter Persson i Brännbyn som egentligen kan sägas rätt representera de klagande eller de förr så vanlottade, så kallade torpägare, men på vilka det icke förgätit, lägga drygaste delen av samhällsskyldigheterna ty egendomar finnas, med 28 a 36 tunnlands areal som hava längre vägstycken än många halva 4:e-parter, som hava kring 340 tunnland, då valet åtminstone borde göras så att det varit hälften av vardera partiet. Vi kunna således icke annat än på förhand, förklarats obelåtna med vad dessa, för övrigt ganska aktningsvärda män, besluta. Ty valet utför för ensidigt, för att vi, uti ifrågavarande fall, kunna lämna dem beskattningsrätten över — så framt de icke vilja att vi får taga del i väghållning, skjuts, allmänna byggnader, fattigförsörjning och alla andra utgifter efter hemmantal, och varefter vi utgöra — till Kongl. Majts och Kronan, vilket är och blir våra påståenden.
Nya Kopparberget, 27:e juni 1846. Anders Andersson i Körartorp, A. Magnusson, hemmansägare, Eric E.P.S Persson vid Walltorp, Eric Bengtsson vid Stora Orrbacken, Jan Andersson vid Klotbacken, Jan Ersson vid Rällself, J.F Adler vid Råstock, Carl Ersson vid Nya Vägen, David Mattsson vid Fäbobacken, Lars Samuelsson vid Rälln, Fredrik Adler i Backen, Anders Persson vid Konstbacken, ERik ERsson vid Harstorp, Lars Hägerström Stuvkärn, Carl Fredrik Olsson vid Stuvkärnsfall, Lars Isaac Jansson vid Stuvtjärn.”
Sedan föregående blivit uppläst, uppstod f.d bruksinspektören A. Magnusson och förklarade att Konungens befallningshavandes mening med uttrycket, den del av församlingen som icke i besvären deltagit, vore ehuru icke bestämt uttryckt, att de förr så kallade torpare eller hemmansägare skulle höras huruvida de ville i besvären delta. Pastor däremot förklarade att han icke av landshövdingeämbetet omförmälta uttryck kunde draga en sådan slutsats utan fann meningen tydligen vara den att alla fastighetsägare så bergsmän som torp- eller hemmansägare vilka icke uti besväreen deltagit, skulle avgiva en gemensam förklaring över de anförda besvären. Pastor yrkade för den skull att församlingens ledamöter behagade förklara sig över det överklagade valet till deputerade för uppgörande av en billig fördelning för utgörandet av de extra ordinarie utskylder och besvär, som fastighet åtfölja. Till följe av denna pastorsuppmaning uppdrogs åt postmästaren herr P.A Carlberg på Abrahamsgård att å församlingens vägnar avgiva den äskade förklaringen som borde innehålla att enär sockenstämman då valet förrättades blivit hållen efter 14 dagar förut skedd pålysning, vilken söndagen därpå och samma dag sockenstämman hölls förnyades och i övrigt ingen olaglighet vid valet blivit begången, det förda protokollet i behörig ordning justerat samt från predikstolen uppläst, valet måtte äga bestånd. Upplysningsvis borde även omnämnas att tvänne av de valda, nämligen nämndemannen Erik Segelström vid Västra Lövfallet och Peter Persson i Brännbyn, icke äro 4:epartsägare av de övriga nio äro alla innehavare av så väl torp som fjärdepartsegendomar utom nämndeman Per Ersson i Dahltorp som endast äger en halv fjärdeparts egendom.
§2. Uppläste pastor Västerås högvördiga domkapitels resolution uppå de besvär f.d bruksinspektören herr A. Magnusson i domkapitlet anfört över det å valborgsmässo sockenstämman fattade beslut att inga med eldstäder försedda boningsrum så vidare i närheten av kyrkan och dess område uppföras. Magnussons besvärsskrift jämte domkapitlets —- resolution var av följande lydelse:
”Till högvördiga domkapitlet i Västerås! Resolution Kommuniceras kyrkoherden i Ljusnarsberg J.D Westholm med anmodan att häröver höra Ljusnarsbergs församling samt därefter med dess förklaring jämte eget utlåtande i målet hit inkomma. Västerås domkapitel den 29:e juli 1846. Ex afficio J.O.W Sjöquist
”Med flera betydande sockenbors skriftliga bifall, uppbyggde jag och några grannar med mig, uti en grusgrop på Ljusnarsbergs kyrkas yttersta område, ibland andra kyrkostall, ett sådant, för att få häst och åkdon om söndagarna under tak och inom lås förvarade överkläder m.m samt för att — få sina saker bortstulna, som exempel icke saknas hava skett. Det påbyggdes så högt att det inrättades en liten så kallad kyrkkammare uppå för att hava ett rum, heller såkallat litet kyrkokvarter att gå in på när man kom fram till kyrkan och även vid andra tillfällen i detta lilla rum inmurades en dubbel tackjärns kakelugn för att i kall vinter när man var framme, ej oftare, kunna elda litet varmt. I kring kyrkan är ej tillfälle att få gå in i passande varmt rum där bor och är såkallade bättre hus, hos vilka man ej utan ärenden kan gå in utan att genera och vara generad. Vid sockenstämman den 24:e förlidna maj detta år vilket protokollsutdrag här när i ödmjukhet bifogas, fattades det beslut att inga med eldstäder försedda boningsrum få i närheten av kyrkan uppföras, samt där jämte att inga nya byggnader skall heller vad de heta månde, få å kyrkans mark uppföras, etc, etc. Det är emot detta beslut, så vitt därmed skulle åsyftas någon retroaktiv verkan, på detta lilla oskadliga och ingen för närmare rum som var före beslutets fattande och uppfört förlidet år, heller att det skulle borttagas, som jag visst icke tror, ty beslutet var, att där inga vidare skulle få uppföras, således detta lilla som redan var uppfört lämnades ett tyst medgivande att få kvarstå, som jag hos högvördiga domkapitlet, i största ödmjukhet för anföra besvär. Eldfarligt för kyrkan är det icke. Den blir ingen bostad, det ligger över 150 aln från henne. Uti sakristian eldas i järnkakelugn, Abrahamsgård och herr kassör Adlers ligger mycket närmare uppå dessa stora gårdar eldas dagligen, då däremot i detta, endast någon gång vintertiden. Sockenstugan och arresten ligga även närmare och ibland kyrkostallen. Det har även före min, varit kyrkokammare mycket närmare kyrkan utan någon farlighet. Högfors bruk hade sådan som blev borttagen, sedan bruket kom i numera avldna brukspatron Ericssons hand, som själv bodde vid kyrkan. Jag anhåller i anledning av vad anfört är, i största ödmjukhet att detta lilla rum som ligger i en grusgrop och på ena änden av stallraden, och fanns före beslutet, att detta får vara.
Nya Kopparberget 1 juli 1846. A. Magnusson, förr bruksinspektor, nu hemmansägare.”
Efter uppläsandet härav, tillkännagav herr inspektor Magnusson att han med denna besvärsskrift icke åsyftade upphävande av det på valborgsmässo sockenstämman fattade beslut att ingen boningsrum med eldstäder vidare få i närheten av kyrkan och på dess område uppföras, utan att hans mening därmed varit förhindra tillägga beslutet någon retroaktiv verkan, varigenom han kunde komma att förlora sin kyrkokammare. Med anledning härav hemställe pastor till församlingen huruvida församlingen ville tillåta inspektor Magnusson att vintertiden få elda sin kyrkkammare vid de tillfällen han för egen del behövde densamma begagna. En del av församlingens ledamöter, nämligen Anders Andersson i Körartorp, bergsman Eric Persson i Walltorp och Peter Andersson i Stora Kumlan medgåvo att herr Magnusson skulle få begagna kammaren och varmhålla den, varemot herr greve Mörner på Stjärnfors, postmästaren P.A Carlberg på Abrahamsgård, Anders Ersson i Svepartorp med flera, förklarade att herr inspektorens över kyrkstallet uppförda kammare just egentliga givit anledningen till det fattade beslutet att icke några med eldstäder försedda boningsrum finge på kyrkans område uppföras vadan ock de nu yrkade att herr Magnusson skulle utur sin kyrkkammare låta borttaga kakelugnen eller åtminstone icke elda den. Tillfölje av detta yrkande, som utgjorde pluralitetens, uppdrogs åt postmästaren herr P.A Carlberg att å församlingens vägnar avgiva förklaring över herr inspektor Magnussons i domkapitlet anförda besvär och skulle herr postmästaren uti denna förklaring närmare utveckla skälen, varför församlingen icke ville medgiva herr Magnussons rättighet att elda i sin såkallade kyrkkammare. §3. Peter Perssons i Lönnfall dotter företrädde och anhöll om ytterligare hjälp till förda för sin av kylskador ännu till arbete oförmögne broder, Erik Persson Lundberg, församlingen ansåg att fadern Peter Person, som ägde en hemmansdel, vilken han nu skördat, borde själv kunna hädanefter försörja sin son intill dess denne kunde genom arbete sig försörja. vadan alltså begäran om ytterligare underhåll för Eric Persson Lundberg denna gång avslogs. In fidem. J.D Westholm.
Justerat och uppläst samt riktigt befunnit betyga å församlingens vägnar. Eric Jansson i Stennäs. (signatur)
Protokoll hållet i allmän sockenstämma med Ljusnarsbergs församling den 28:e juni 1846.
§1. Enligt åtta dagar förut skedd kallelse sammanträdde nu församlingens ledamöter för att yttra sig över herr brukspatron och riddaren E. Cederborghs begäran, att utse någon eller några, som besiktiga den vägomläggningen inom socken som går ifrån Stjernfors emot Hjulsjö och där över sitt utlåtande meddela, även som huru församlingens åtagna andel däruti kan komma att beräknas samt om icke skäl vore att något utöver herr Ljungdahls föreslagna förbättringen densamma är ett förbigånget ställe även anlägga för att få det hela mer ändamålsenligt. För att närmare utveckla och förklara denna sin önskan och begäran hade bemälda brukspatron till ordföranden låtit inlämna följande skriftliga anförande, som nu upplästes:
”Sedan direktören för väg och vattenbyggnaden anslagit en betydlig summa penningar för vägarnas anläggning i Nya Kopparberget så övertog (..) särskilda bergslagens ledamöter verkställigheten därav enligt herr lantmätaren Ljungdahls förslag och kostnadsvärdering. Emot inbördes borgen finge dessa medel lyftas och en var disponerade det belopp som på den vägomläggning han övertagit belöpt sedan däruti församlingen uti beslut av den 12:e december 1841 åtagit sig med 1/3 därav för sin del befordra det nyttiga företaget. ——– så vad kan vara allmänt (…) så som detta har sig ehuru ingalunda iklädande mig någon ansvarighet eller verkställighetsplikt (…) för fullbordande av den del av vägen som ligger mig såsom Stjernfors Bruks ägare närmast, eller ifrån Stjernfors förbi Salbobackarna, jag har sedan det föreföll mig som vore något därå att ytterligare fullända samtalet med en av bergslagens utmärkt aktningsvärda medlemmar om fulländande därav medelst sin hussyn och nämndemannen Anders Andersson i Körartorp ha i det avseendet svarat mot min väntan, den väganläggning herr Ljungdahl föreslagit är som jag vid besiktning förleden gårdag därå såsom enskild person gjort, ganska väl efter — förhållanden iakttagen, att herr Ljungdahl för—- en fortsättning därav, förbi den så kallade Grind- och Marcusbacken betagen ej vad som är gjort — —– men anhållan vore det ville församlingen utse någon eller några som besiktigade och lämnade sitt utlåtande om detta arbete, vartill jag får föreslå herr bergsfogden Craelius med den honom till biträde lämnades jag hoppas han ej undandrager sig denna möda och lämnar yttrande därom. Sedan kan vägen ifrågavarande till nyttjande upplåta och indelas, där förutom och som till denna väg enligt fattat och som jag hoppas orubbligt beslut av den 12:e december 1841 Bergslagen förbundit sig lämna 1/3 tillskott, skulle jag föreslå om detta, sedan den bestämda vägomläggningen blivit godkänd därå bliva något överskott att det samma måtte få användas till den förut omförmälda Grindbackens omkringgående och varom allt de utsedda syningsmännen torde lämna sitt utlåtande att ifrågavarande tillskott av byggningskassören må utttagas och tillhandahållas tar jag för avgjort och att såvitt på mig beror fullständig redovisning för använda medel må bliva framlagd för sig anmäla, Stjernfors den 27:e juni 1846, Eric Cederborgh”
Församlingens ledamöter, som tog detta anförande i övervägande funne ej skäl att bi—– herr brukspatrons begäran att utse någon eller några som besiktigade ifrågavarande vägomläggning, enär herr kapten Olivecrona i nästinfallande juli månad här skall inträffa för att å direktions för väg- och vattenbyggnader —– anställa en förberedande syn och alla inom socknen verkställda vägomläggningar och i sådant fall där besiktning, som av några församlingens ledamöter anställdes uti deras yttrande däröver vore utan —- ändamål, –som vägarbetets gillande eller ogillande, endast och allenast kan komma att bero av bemälda Olivecronas utlåtande därom. Vad åter angick herr brukspatrons uttalade önskan och begäran att i denna händelse några medel, sedan m——— vägomläggning blivit gillad, skulle bliva övriga och måtte få användas på kringgående av den så kallade Grind- och Marcusbacken, kunde den ej annat än godkännas av de församlade som ansåg den före—- vägomläggningen vara av behovet högt påkallad, men kunde ej förr fatta något avgörande beslut om verkställigheten därav, än den eller de som iklätt sig ansvaret uti skyldigheten att verkställa ovan besagda vägomläggning enl sätt den utsynad, redogjort för omkostnaderna och de medel som de av statsanslaget uppburit. Skulle något härav bliva övrigt våre det församlingens önskan, att detsamma måtte användas för sistbesagda ändamål (men ville ej vidkännas att utbetala det 1/3 tillskott vilket församlingen till förbundit sig att lämna endast och allenast för att kunna hitbekomna merbemälda statsanslag).
§2. Hemställde ordföranden till församlingens avgörande vad mått och steg borde tagits med Jonas Persson i Stora Kumlan som låter sin dotter Maria vilken lider av svåra brännsår över hela ryggen, försmäkta i allra största elände, utan att lämna henne minsta tillsyn, skötsel och underhåll. Församlingen, som visserligen hade sig bekant hans iråkade obestånd, kunde dock ej frikalla honom ifrån den faderliga omvårdnad han borde visa ett så olyckligt och beklagansvärt barn, men de — tillsägelser till Jonas Persson att hädanefter mer faderligt och kärleksfullt vårda henne ansågs vara utan all påföljd, uppdrogs åt Petter Andersson från Stora Kumlan, som nu närvarande upplyste att besagda flicka ägde ett litet arv a 5-6 riksdaler rgs efter sin avlidna mor hos honom innestående, att detsamma utlämna och använda till hennes vård och skötsel, och ville församlingen sedan det var använt och förtärt, och att Jonas Persson skulle fortfara att vara lika hjärtlös och obarmhärtig framdeles göra något undantag åt den beklagansvärda.
§3. Företrädde Petter Perssons hustru i Lönnfallet och anhöll om vidare understöd till föda åt sin av kylskador ännu svårt lidande son Erik. Församlingens ledamöter som noggrant hörde föräldrarnas knappa omständigheter och därför sedan maj månad tilldelat honom ett understöd av 6 riksdaler 32 skilling banco, anmodades nu ytterligare åt honom en fjärdedels tunna råg.
In fidem J.D Westholm
Uppläst justerat och erkänt i allmän sockenstämma den 5:e juli 1846, betyga å församlingens vägnar, Eric Persson i Wiken.
Den 22-åriga Johan Gezelius, boende hemma hos sina föräldrar och den som försörjer familjen, blir väckt tidigt en söndagmorgon i april anno 1849. Fadern önskar att Johan provar söka en orre i skogen att skjuta. Så Johan laddar sin hagelbössa och beger sig ut i den mörka men gryende vårmorgonen. Men i skogen finns intet och han återvänder hem, där han hittar Fredrik Andersson från Östra Born som varit ute i samma ärende, fågeljakt, sittandes med fadern Carl Gustaf Gezelius och språka om sådant som folk berörde i mitten av 1800-talet. Johan hänger i vanlig ordning sin bössa under taket i stugan och slår sig ner.
Tillsammans äter de tre dagens första måltid, där fadern därefter bjuder på en sup. I deras arla morgonstund i gemenskap, så är besökaren Fredrik nyfiken på kamraten Johans bössa som enligt utsago ska ha en intressant gravyr. Johan plockar ner bössan från taket för att låta gravyren bli beskådad och vidare diskuterad. Då upptäcker han att avtryckaren lossnat, varför reparationer påbörjas – vilket samtidigt är inledningen till den tragiska olycka ingen kunde förutse……..
Prolog:
Nedan finns fyra delar. Urtima ting vid Ljusnarsberg: Rättegångsprotokollet, samt fyra efterföljande delar som är ingående stöd till rannsakningen. Förutom ett varningens ord för läsning av ”Litt A: Obduktionsprotokollet” (som är grafiskt och övertydligt), så rekommenderas däremot ”Litt C: Erik Segelströms vittnesmål” – denna utsaga avslöjar den mänskliga och sorgliga aspekten i någon lite bredare utsträckning än vad rättegångsprotokollet förmår göra.
Urtima ting vid Ljusnarsbergs kyrka, den 21:a maj 1849
År 1849 den 21:a maj inställde sig undertecknad E.O notarie i Kongl. Majts och Rikets Svea Hovrätt i tingshuset vid Ljusnarsbergs kyrka, att till följd av Kongl Hovrättens den 7:e innevarande månad meddelade konstitutorial och sedan domared inför konungens befallningshavande i länet den 14:e denna blivit avlagd, hålla urtima ting med Nya Kopparbergs bergslags härad; därvid vore närvarande av häradets edsvurna; Nämndeman Johan Adler på Kyrkbacken, häradsdomare Erik Hellsten i Björkbro, Erik Persson i Wiken, Erik Jansson i Stennäs, Eric Persson i Dahltorp och Anders Andersson i Björkäng; varjämte för fyllande av domfört antal i nämnden, Br Eilas Ericsson fick framträda och efter avlagd domared, intaga säte i rätten.
§1. Upplästes det för undertecknad utfärdade konstitutorial, varefter lystes ting och tingsfrid.
§2. Sedan hos domhavanden anmält blivit att backstugesittaren Carl Gustaf Gezelius vid Eskilsbygge på Sunds ägor, den 23:e sistlidna april avlidit genom följderna av ett föregående dag utav hans son drängen Johan Gezelius i våda avlossat skott som medica-legal obduktion å Carl Gustaf Gezelii döda kropp blivit föranstaltad; så inställde sig nu å denna till rannsakningen utsatta dag länsmannen i häradet P.F Floding i egenskap av allmän åklagare, samt tilltalade drängen Johan Gezelius i Eskilsbygge personligen, sedan vid föredrogs och upplästes dels det domhavanden tillhandakomna obduktionsprotokollet, som var av följande innehåll. Litt A; och dels följande av åklagaren inlämnade undersökningsprotokoll; Litt B.
Johan Gezelius, som angående sina levnadsomständigheter berättade att han vore 22 år gammal, att hans föräldrar var numera avlidna backstugesittaren Carl Gustaf Gezelius vid Eskilsbygge på Sunds ägor och dennas efterlevande änka Anna Maria Persdotter samt det han, utan antagande av årstjänst allt hitintills vistats hemma hos sina föräldrar, avgav om förloppet vid den olyckshändelse, varför han vore tilltalad, under synbar rörelse, följande berättelse: att han tidigt på morgonen den 22:a sistlidna april blivit av fadern väckt med tillsägelse att gå ut på jakt efter fågel, vilken han även gjort sedan han först laddat sin bössa med ett stort skott hagel; att Gezelius, efter några timmars kringströvande utan att kunna anträffa något villebråd, återvänt till hemmet, där han i taket inne i stugan upphängt sitt oavlossade gevär; att då Gezelius i sällskap med sin fader och en före Gezelii hemkomst till Eskilsbygge anländ dräng; Fredrik Andersson i Wiken ätit frukost, hade Gerzelius på Fredrik Anderssons begäran att få närmare beskåda hans bössa nedtagit densamma ifrån taket, varvid trycket fallit ut; att Gezelius efter att ehuru förgäves, sökt med en kniv borttaga den på cylindern ännu kvarsittande knapphättan, för att kunna åter insätta det utfallna trycket, avskruvat låset på bössan; att då Gezelius varit sysselsatt att åter infästa det avskruvade låset, å vilket hanen endast varit till hälften uppspänd, varvid Gezelius suttut på en stol vid den ena änden av bordet med bössan vilande i sina knän, så att bösspipan i horisontal riktning sträckte sig under bordet, vid var andra ända fadern suttit omkring en aln från bössmynningen, hade Fredrik Andersson, som varseblivit att knallhatten icke var borttagen, under utrop: ”Usch, har du kopparhatten på!” räckt sig fram för att fatta en kniv och därvid bortta knallhatten då i samma ögonblick skottet förmodligen därav att någonting inne i stocken tagit emot trycket, avbrunnit, att då skottet smällt av hade Gezelius med förskräckelse märkt hur fadern lutat sig tillbaka från stolen och jämrande sig yttrat: ”det gick genom knäet”, då Gezelius, med till hjälp av Fredrik Andersson skyndsamt burit den sårade i sängen, att Gezelius härefter på faderns begäran begivit sig åstad till JAn Ersson vid Svepartorp, vilken skulle vara kunnig i att förbinda sår samt på ditvägen varit inne hos nämndeman Segelströms vid Västra Lövfallet och bett dennes hustru att emellertid gå till Eskilsbygge och biträda med den sårades skötsel; och hade Jan Ersson anlänt till Eskilsbygge först följande dagen då Carl Gustaf Gezelius, alla omsorger oaktat, vid middagstiden avlidit.
För att upplysningsvis i målet höras vore på kallelse av åklagaren närvarande Carl Gustaf Gezelii änka Anna Maria Persdotter samt barn drängen Elias Gezelius och pigan Carolina Gezelius, vilka härefter hördes, näml: Anna Maria Persdotter som berättade att hon efter det Johan Gezelius på morgonen den 22:a sistl. april, hemkommit från jakten begivit sig ut i ladugråden, där hon om olyckshändelsen blivit underrättad av sitt yngsta 10 år gamla barn: att då hon härvid skyndat in i stugan hon funnit rummet vara uppfyllt med rök och sett mannen ligga utsträckt i sängen med byxan till det högra benet uppriven samt att hon först ensam och sedan med biträde av nämndeman Segelströms hustru, sökt att på bästa sätt förbinda det sårade knäet, varvid det likväl icke lyckats där att i dess rätta läge sammantrycka den krossade knäleden, i anseeende till de svåra plågotr den sårade därtill gjorda försök erfarit; varefter Carl Gustaf Gezelius, som på aftonen haft häftiga kräkningar och fortfarande klagat över pläågor dels i det sårade knäet närmast omgivande kroppsdelar och dels i bröst och nacke följande dagen omkring 2 på eftermiddagen avlidit. Elias Gezelius och 3: Carolina Gezelius, vilka varit inne i stugan då skotteet brunnit av, avgav om förloppet härvid enahanda berättelse som Johan Grzelius avgivit.
Åklagaren anhöll härefter om vittnesförhör med mjölnardrängen Fredrik Andersson i Wiken samt nämndemannen Erik Segelström i Västra Lövfallet och hans hustru Anna Lisa Segelström; med bifall vartill bemälda personer, alla vid rätten tillstädes, fingo framstå och enär något jäv mot dem varken anfördes eller kunde utrönas, avlägga vittneseden, därefter då varande förmanad, hörades var för sig nämligen;
Fredrik Andersson som berättade att efter att den 22 april om morgonen hade varit ute på jakt, på vägen hemåt gått in vid Eskilsbygge för att träffa Johan Gezelius, vilken likväl då icke varit hemma, varför han satt sig ned och inväntat Johan Gezelii hemkomst som inträffat omkring klockan 6, att sedan vittnet härefter tillsammans med den övriga familjen förtärt frukost, varvid Johan Gezelius och vittnet fått varsin sup, hade vittnet, som hört omtalas att låset till Johan Gezelii bössa ett torskhuvud skulle finnas graverat, bett Johan Gezelii att få närmare beskåda bössan för vilket ändamål även Johan Gezelius nedtagit densamma från taket, där den vid hans hemkomst blivit upplagd, varvid tryckpinnen fallit ut, att vittnet som härpå gått ut, vid sin återkomst strax därefter satt sig i sängen bredvid Johan Gezelius, vilekn efter att ha skrivat låset från bössan och åter insatt tryckpinnen, då varit sysselsatt med att infästa låset i stocken på början och suttit på en stol vid ena änden av bordet med bössan liggande över sina knän så att pipan stäckt sig under bordet, att vittnet, som märkt att knallhatten ännu funnits kvar i låset, varpå hanen, på det att låset måtte kunna i stocken införas varit till hälften uppspänd, gjort Johan Gezelius uppmärksam på faran därav, samt då Johan Gezelius sökt att knallhatten avtaga under yttrande: ”vänta så skall jag taga av den”, sträckt sig fram för att ta en på bordet liggande kniv, då skottet samma ögonblick smällt av, varvid vittnet sett hur Carl Gustaf Gezelius, som suttit vid bordets motsatta ända omkring en aln från bössmynningen, under utrip: ”Skottet gick genom knäet” lutat sig tillbaka mot ryggstödet av stolen, att Johan Gezelius då han märkt fadern vara skjuten, visat sig i högsta grad förtvivlad samt omfamnat huvudet på fadern som sökt trösta honom därmed att han väl visste det olyckan skett utan sonens förvållande, att vittnet tillhjälp av Johan Gezelius härefter förflyttat Carl Gustaf Gerzelius till hans sägn, där vittnet med sax klippt upp byxan till det sårade benet samt då vittnet funnit knäleden vara vriden åt ena sidan, sökt att trycka den tillrätta, varvid märg utkommit, samt att vittnet härefter gått ut, återkommit längre fram på förmiddagen och funnit Carl Gustaf Gezelius jämrande sig över svåra plågor i det sårade knäet varefter vittnet, som icke längre kunnat uthärda att åse Carl Gustaf Gezelii lidande och sonens förtvivlan, återvänt till sitt hem. Erik Segelström och 3: Anna Lisa Segelström, vilka vidhöll följande av nämndeman Segelströms (..) och för den upplästa berättelse: Litt. B. Tilläggande (..), på därom framställda fråga att Carl Gustaf Gezelius bland alla sina barn med största ömhet omfattat sonen Johan medan denna, genom sitt arbetet, mest viddragit till den fattiga familjens försörjning samt för övrigt för fadern visat stort tillgivenhet. Vittneseden upprepades och erkändes varefter åklagaren yrkade att Johan Gezelius i anseende till vad mot honom under rannsakningen förekommit, måtte ådömas utgiva halv mansbot, angående den tilltalade inlämande att så lydande prästbetyg Litt D. Partterna fingo härefter avträda under det Hovrätten överlade till följande för dem åter inkallade avlagda:
Utslag
Genom vad Johan Gezelius inför rätten frivilligt bekänt samt på ed avhörda vittnet mjölnardrängen Fredrik Andersson i Wiken berättat, jämfört med vad provinsialläkaren doktor J. F. Roth i avgiven ämbetsattest intygat, finner Hovrätten det vara utrett att sedan Johan Gezelius om morgonen den 22:a sistlidna april, för att insätta trycket å en med hagel laddad bössa, avskruvat det därtill hörande lås och vilket hanen varit till hälften uppspänd och varpå Johan Gezelius underlåtit att avtaga knallhatten, så har, under det Johan Gezelius varit sysselsatt med att åter i stocken inpassa det avskruvade låset, skottet avbrunnit och i högra knäet träffat Johan Gezelii fader backstugsittaren Carl Gustaf Gezelius, så att denne genom den därav förorsakade blodförlust påföljande dag avlidit.. Och som Johan Gezelius såludan blivit övertygad att ha genom vårdslöshet vid hanterande av skjutgevär varit till Carl Gustaf Gezelii död vållande, alltså och i förmåga av 28:e kapitlet i Missgärningsbalken samt 43:e punkten i Kongl. Förklaringen den 23 mars 1807, prövar Hovrätten skäligt därför fälla Johan Gezelius att halv mansbott, femtio daler silvermynt med femtio daler banco, eller om Johan Gezelius ej förmår dessa böter utgiva, i stället undergå fjorton dagar fängelse vid vatten och bröd, samt att i Ljusnarsbergs kyrka enskilt skriftas och avlösas; varförutan Johan Gezelius kännes skyldig att ersätta kostnader för den å Carl Gustaf Gezelii döda kropp anställda obduktion med det belopp som av Kongl. Sundhetskollegium varder bestämt, vilken kostnad, så framt den ej kan av Johan Gerzelius gäldas, kommer att av allmänna medel utgå; dock varder detta utslag, jämlikt 25:e kap. 5 § i Rättegångsbalken, Kongl. Hovrättens prövning underställd.
§3. Urtima tinget avlystes och rätten åtskiljdes.
År och dag som ovan på Urtima tingsrättens vägnar,
W. Silversparre
Saköreslängden
Då Johan saknar medel, så omvandlas hans straff för vållande till annans död, till fängelse på vatten och bröd i 14 dagar…
Screenshot
Litt A: Obduktionsprotokollet
Protokoll hållet vid den medico legala obduktion, som på anmodan av herr domhavande i orten, förrättades av undertecknad vid Ljusnarsbergs kyrka den 9:e maj 1849 å backstugesittaren C.G Gezelii döda kropp i närvaro och kronolänsman Floding och herr Johan Joönsson som förde protokollet.
Enligt berättelse hade den avlidnas som, Johan, den 22 sistl. april på f.m varit sysselsatt med rengörandet av låset på en laddad bössa och med knallhatt försedd bössa, då skottet oförmodat avbrunnit och träffat den på ungefär en aln avstånd från bössmynningen sittande Carl Gustaf Gezelius i högra knäet. Avlidna Gezelius hade fter olyckshändelsen känt sig sjuk i hela kroppen, klagat över bröstet samt höft våldsamma kräkningar. Krafterna avtog så småningom och inträffade döden tyst och stilla följande dag omkring 2 e.m.
Yttre besiktningen: Liket hade blivit tvättat och påklätt rent linne. Kroppen mycket avmagrad och medelmåttig längd. ögonen insjunkna och fördunklade, tungan tillbakadragen. På yttre sidan av högra knäet, ett runt sår /Vulnus/ och halv tum i diameter, med nedtryckta, svällda och svarta kanter. På inre sida av samma knä tvänne stora i flera riktningar söndersprängda sår med röda och svällda kanter: det ena av dessa hade utträtt en del av skenbenets övre ände, det andra innehöll koagulerat blod jämte en mängd benskärvor.
Inre besiktningen: Såröppningen på yttre sidan av knät kommunicerade med såröppningarna på den inre. Under huden, omkring ovannämnda sår extravaserat blod. Knäskålens ligament avslitet, de övriga till knäleden hörande ligamenten mer eller mindre sönderslitna; samma förhållande med blodkärl, nerver och senor, lårbenets båda conduli frakturerade och splittrade, ävenså förhållandet med skenbenets övre del. Inom ledgången en mängd extra vaserat blod jämte krossade såväl hårda som mjuka delar, i vilken grötaktiga massa sex stycken blyhagel påträffades.
Huvudet: Kärlen uti hjärnan och dess hinnor innehållande föga blod. Långa blodledaren blodtom. I vardera sidokammaren omkring en tesked färglöst åder… blodtomma.
Bröstet: Lungorna bleka, den vänsta av gammalt fastväxt med bröstväggen. Hjärtat slappt dels …. blek till färgen, höra kammaren innehållande en större blodlever, den vänstra tom. Bröstets större blodkärl med undantag av … ….. blodtomma.
Buken: Lever, mjälte och tarmar blodfattiga och ovanligt bleka i magen omkring 1/2 kvarter gulaktig vätska, i urinblåsan ett par matskedar urin.
För övrigt intet anmärkningsvärt. Jan Th Roth. Såsom närvarande vittnen P. Fr Floding, Joh, Hönsson
Attest:
Med anledning av förestående liköppningsprotokoll får jag härmed intyga och förklara att backstugesittaren Carl Gustaf Gezelius träffats på yttre sidan där sex st hagel vore kvarliggande varemot det övriga av skottet utträngt på knät inre sida på tvenne särskilda ställen samt under vägen krossat och säkersplittrat de till knäleden tillhörande delar, även som att döden härrört av den blodförlust, som skadan framkallat och den enligt liköppningsprotokollet förefunna blodlöshet antyder Dock – alldenstund den avlidna sedan längre tid tillbaka lärer befunnit sig i ett allmänt svaghetstillstånd och vilket uppgivna förhållande finns stöd i kroppens betydliga avmagring, bör antas att denna omständighet mycket bidragit till den dödliga utgången, som i annat fall, genom sina läkarhjälp till äventyrs kunnat förekommas. Sanningen härav intygas på avlagd ämbetsed och bekräftas med denna min edeliga förpliktelse: ”Så sant mig Gud hjälpa till liv och själ”
Hällefors den 16 maj 1849. Joh Th. Roth h. Prov Läkare.
Litt B. Kronolänsman J F. Flodings förundersökningsprotokoll
Protokoll hållet vid den undersökningen efter avlidna backstugesittaren Carl Gustaf Gezelii dödsätt vid Eskilsbygge på Sundsägor av denna socken, som inträffade den 22:a sistl. april.Den avlidnas son, drängen Johan Gezelius upplyste att tidigt söndagsmorgonen d. 22 sistl. april, tillrådde fadern honom att begiva sig ut i skogen för att skjuta fågel, vilket han gjorde, men fick en någon, utan hemgick. Efter hemkomsten samma morgon kl 6 å 7, var mjölnardrängen Fredrik Andersson från Finnhyttan inne i stugan, tillika med fadern, en broder och tvenne systrar, då Fredrik Andersson begärde få se bössan. Johan Gezelius observerade då att låset på densamma far felaktigt, varför han sätter sig ned vid ena änden av bordet för att frånskruva låset och avhjälpa det bristfälliga. Då han åter tillskruvadet det, stod låset i halv spänd, och vilket genom tryckning av stocken nedfälldes, då skottet avgick och träffade fadern C. G Gezelius, som satt vid andra änden av bordet, en knapp aln från mynningen, i yttre sidan av högra knäet. Såret blev genast förbundet, utan någon större blodförlust.Samma dag, eller d. 22:a april, blev genom församlingens pastor beslutat, attt den blesserade skulle dagen därpå avsändas, genom nämndeman Erik Segelströms försorg, till Linde lasarett, för att bli skött under läkarvård, men vid Segelströms ankomst, måndags morgon var C.G Gezelius högst svar, och klagade över svåra smärtor i bröstet samt trodde sin tid snart vara slut – kunde ingen avresa företas, varefter han avled samma dag, eller den 23:e, kl 2 e.m.Nya Kopparberget den 14:e maj 1849 J. Fr. Floding
Litt C. Nämndeman Erik Segelströms vittnesmål
Berättelse om backstugemannen Carl Gustaf Gezelii olyckliga skjutning och hans inträffade död. Tidigt på söndagsmorgonen den 22:a april hade Gezelius väckt sin son Jan för att med bössa laddad begiva sig t ull sokgen för att lyssna efter någon tjäder, mellan kl 6 och 7 på morgonen hade Jan återkommet med skottet oavlöst och lagt bössan ifrån sig uppe på taket i stugan, han hade där därhemma träffat mjölnardrängen Fredrik Andersson från Östra Born nu boende vid Wiken som även på morgonen varit ute i skottärenden och haft bössa med sig. Dessa hade då i sällskap med fadern Gezelius åtit frukost, sedan de ätit hade mjölnardrängen skolat sett på Jans bössa. Då Jan nedtagit bössan ur taket hade trycket fallit ifrån. Han hade då satt sig vid ena bordsänden och skruvat från låset för att undersöka felet i trycket och fadern hade setat vid andra änden av bordet och mjölnardrängen hade dåt gått ut. Jan hade då försökt att avtaga kopparhättan som då starkt fastnat på röret och han ej förmått lösa den ehurur han därmed gjort försök med en bordkniv, då mjölnardrängen kommit in hade han sett på låset och betraktat sedan hade Jan återtagit låset för att fästa det vid bössan men hade ej fått det inriktat i stocken förrän det i halvspänd stämning avtryckt och avlossat skottet i den ställning att bössan legat över båda knäna på Jan så att skottet träffat fadern i högra knäet på ett avstånd av cirka en aln från bössmynningen, det hade således gjort en … öppning å yttre sidan och spritt sig mot knäleden som blivit alldeles krossad och gjort tvenne öppningar, där de gått ut på inre sidan av knäet. Omkring 8 på morgonen då jag färdig resa till kyrkan, kom ovanbemälda Gezelius son Jan hit till Löfall med brådska och häpenhet, berättade händelsen och anmodade min hustru komma och hjälpa till att förbinda faderns olyckliga sår, hon skyndade genast dit i anmodade ärendet, då jag även skickade min son dit för att inhämta en tydlig berättelse för att i hast verkställa om läkarhjälp som sjag ansåg genast vara nödigt. Han kom fram till kyrkan med den underrättelsen som här nedan är anfört och att din min hustru kommit dit hade den bläserade legat på sängen och sårnaden medett kläda omlindat som hon upplöst och avtagit för att foga krossade leden i någon ordning och att förbinda den bättre, hade den sårade klagat att det gjort så ont, … i tjockbenet och bak i låret att han intet tålt någon rubbning från den stållning det då var, vilken hon ej heller funnit rådligt vidröra sedan hon betraktat sårnadens svårighet, å yttre öppningen dör skottet inträngt hade ingen blod utkommit och i inre öppningen så lindrigt blött, att … kunnat tro förblödning vare farlig. Så fort min son kom fram till kyrkan med berättelsen anmälde jag hela förloppet för ordföranden i sockennämnden, brukspatron C. Carlberg, samt även för pastor Milenius, vilka herrar tillika med flera av sockennämndens ledamöter tillstädesvarande gjordet det beslut att han så fort som möjligt skulle forslas till lasarettet i Lindesberg för att erhålla läkarvård enligt av brukspatron Carlberg för sådan ändamål skriftligen avlämande betyg vilket bestyr med forslandet jag lovade att på följande morgonen verkställa. Tidigt på morgonen den 23:e april infann jag mig på Gezelii bostad med passande åkdon för att verkställa resan till lasarettet. Han beklagade då att han utom det lidandet skottet vållat blivit så sjuk i hela kroppen medelst våldsamma kräkningar som pågått om aftonen varav han blivit så svag att han ej trodde sig tåla att på åkdon forslas utan ville vänta därmed till dess om han blev friskare och sade tillika att han trodde sig vara så nära sin förvandling att ingen lasarettsresa skulle bli behövlig. Han klagade värst över tyngd och smärta i bröstet och nacken och sade att där uti bestod hans svåraste lidande. Omkring kl 9 på morgonen satt jag bredvid honom på sängen. Han bad mig då känna på pulsådern på vänstra armen och yttrade att han själv förmärkt den var avstannad och trodde det komma sig därav att den sidan å kroppen förut varit mycket sjuk och i flera år varit med värk och plågor belastad. Middagstiden syntes han bliva mer tillfrisknad och sade att plågorna blivit lindrigager och bröstet lättare, då jag tillika med Jan Ersson från Svepartorp som även var närvarande begav oss därifrån. Han hade sedan blivit förmögen att förtära lite färsk kokad mjölk, samt att begära få en kam och själv utkammat håret. Varefter han lagt sig ned och lika som tyst samt stilla insomnat samt i den ställning kl 2 till 2 avlidit. Han levde således endast 1 och ett 1/4-dels dygn efter skottets avlossande.Tilldragelsen sålunda på det nogaste utrönad. Nya Kopparberget och Västra Löffallet den 9:e maj 1849 Erik Segelström
Litt D: Pastor Westerholms prästbetyg för Johan Gerzelius
Backstugesittarsonen Johan Gezelius på Sunds ägor, vilken den 22:a sistlidna april genom ett vådeligen avlossat bösskott träffat sin fader backstugesittaren Carl Gustaf Gezelius som dagen därpå avled, är född den 11 april 1827, äga någorlunda kristendomskunskap och mig veterligen god frejd samt han ordentligen begått Herrens nattvard. Attesteras Ljusnarsberg den 12 maj 1849 J.D Westerholm Pastor
Epilog
Johan Gezelius döms till fängelse, vilket han klarar och återvänder till Ljusnarsberg. Han bor kvar hos sin mor och syskon på Eskilsbygge men skadar sig vid en bergssprängning i en gruva. Husförhörslängden noterar att ”skjuten fördärvad i Hvilåsgruvan”, i april år 1851.
Han återfår hälsan såpass att han tar sig vidare i livet. 1861 flyttar han till Norrbärke, där hans skador noteras som ”enögd och saknar tre fingrar på vänstra handen” i husförhörsboken. Där gifter sig Johan och paret får ett antal barn. Johan går ur tiden 1904 (orsak; ”ålderdomsavtyning”) vid en ålder om 77 år vid Gunnars, Norrbärke, Kopparbergs län.
Vid Storhöjden var det åtta familjer samt en ensamstående skogvaktare mantalsskrivna anno 1842. Denna skara grannar utgjordes av 15 vuxna personer och 27 barn vilket antyder det varit liv och rörelse i området. Men i ett av hemmen ruvade en mörk skugga som ingen visste om. Det som nu denna oktober 1842 som uppdagats hos Eric Gustafsson var något helt annat än det som timat året innan – 1841 hade inhyses unga pigan Maja Lisa Nylén fällts i urtima ting för barnamord, där just Eric var vittnet som fällde Maja Lisa.
Maja Lisa hade tagit sin tillflykt till sin moster Anna och där tog hon sitt nyfödda barns liv. Detta brott torde rimligen varit ett vanligt förekommande samtalsämne på Storhöjden. Mordet och straffet torde ha diskuterats av dem alla, men nu avslöjades något annat. Långt mörkare och hemskare.
Folket på Storhöjden bodde granne med ett monster! Det som föranledde det officiella avslöjandet i oktober upptäcktes redan vid midsommartid 1842 av en grannpiga.
Prolog
Det är mitt i sommaren och tidigt på morgonen. Klockan är 06, solen redan uppe och det går att föreställa sig morgondaggen i gräset där pigan rör sig mellan torpen. Lotta Jansdotter (f:1819) bodde bredvid Gustafssons familj och som livet fungerade i skogarna, som nära grannar kom och gick man i varandras hem, mer som vänner än som gäster. Så också denna tidiga morgon när Lotta hade ett ärende hem till änklingen Gustafsson och hans tre barn. Gustafssons hustru Anna Jansdotter Rus (f: 1802) hade avlidit av vattusot föregående år och Eric levde själv med sin enda dotter och två yngre söner. Dottern 13 år, pojkarna 11 och 7 år gamla.
När Lotta nådde torpet och tänkt vanan trogen att knacka och kliva in, så var dörren reglad och det tog stopp på trappstenen. Nyfiken på vad som stod på, tog hon ett steg till vänster och kikade in i fönstret för att se om någon var hemma, varvid hon upptäckte något som satte henne i chock:
(Gustafssons dotter har anonymiserats till att nedan hädanefter benämnas som ’Sara’)
Lotta Jansdotters vittnesmål:
Vittnesberättelse om kopparslagaren Eric Gustafssons blodskamsutövning med sin dotter:
Omkring kl 6 på morgonen den 25:e juni innevarande år kom jag till Gustafssons stuga i Storhöjden och ville gå in men — dörren igenstängd huru jag trodde husfolket vara hemma, jag gick då till fönstret som är nära till dörren på västra sidan å stugan för att se om någon var inne, då jag tydligt blev varse om att Gustafsson låg hos sin dotter Sara i hennes säng som stod nära vid fönstret där jag var, jag blev både blyg och förvånad vid denna oförmodade syn då jag tydligt såg dem liggande i den för åskådare ohyggligaste ställning och med kroppsrörelser som är allt för blygsamt att omtala, jag begav mig från fönstret för att avbida till dess de skulle sluta för att få komma in och uträtta mitt ärende, men som det skulle dröja något länge gick jag åter till fönstret och fann dem i samma ställning, jag gick ytterligare från fönstret fram på gården då öppnade Gustafsson dörren och fråga om jag ville in då jag uträttade mitt ärende och kom in i stugan låg dottern kvar i sängen och hade dragit särken över huvudet som hon syntes sova, jag ville då intet tala något till henne utan begav mig där ifrån. Jag blev emellertid bekymrad huru jag skulle våga mig att yppa denna deras ohyggliga levnad sedan jag var vid tillfället ensamt vittne, men det blev för mitt samvete allt för tungt att förtiga så att jag gick till herr kyrkoherden och berättade för honom hela händelsen. Sedan dottern fått veta att att så tillgått kom hon för 3 veckor sedan till mitt hem i Storhöjden då vi började tala om annat som intet ens rörde detta, hon började då för mig att beklaga sin olycka hon föll i stark gråt och berättade mycket mer om denna skamliga gärning än någon kunde tänka, att hennes fader haft sådant umgänge med henne från det jag såg allt ifrån hennes spädane barndom i lång tid under hennes moders livstid. Hon blev då med mig överens att vi skulle följas åt till prästgården att få för herr kyrkoherden omtala sin olyckliga belägenhet vilket och straxt skedde.
Detta allt vill jag med min salighets ed bekräfta.
Nya Kopparberget den 29:e november 1842 Charlotta Jansdotter i Storhöjden.
Detta vittnesmål föranledde rättsligt ansvar för Eric, efter att kyrkoherde och länsman fått kännedom om det avskyvärda brott som skett på Storhöjden. Eric Gustafsson häktades omedelbart där i mitten av november 1842 och försattes i häradshäktet i Nora medan datum för häradsrättens sammanträde i urtima ting inväntades. Den 30:e november rannsakades Eric Gustafsson som ett av två brottsmål vid det urtima tinget. Protokollet är alltför grafiskt och detaljerat för att oavkortat redovisas, varför stycken redigerats bort.
Rättsliga handlingar från Urtima ting, 1842-11-30 ff (urval)
Sedan länsman P.F Floding till domhavande inkommit med så följande:
”Ödmjukaste rapport
Som flickan Sara förliden söndag den 13 dennes anmälde att dess fader, kopparslagaren Erik Gustafsson vid Storhöjden i flera års tid haft henne köttsliga begärelser och viljat utöva blodskam. I anledning därav har en undersökning med bemälda Gustafsson blivit hållen, då han till största delen sitt avskyvärda brott erkänt, det han för ovannämnda sin dotter i flera års tid haft syndiga begärelser, varför jag funnit mig föranlåten införpassa Erik Gustafsson till Nora kronohäkte för avbidande av rannsaknings undergående. Dess barn, eller Sara, är i förvar satt hos nämndeman Erik Segelström vid Västra Löffallet, vilket jag i största ödmjukhet får vid handen giva med avvaktan av höggunstigt utlåtande vad härmed vidare kan vara att i saken iaktta.
Nya Kopparberget den 18 november 1842 P.F Floding”
(..) och rannsakning om antydda brott blivit utsatt till detta för fortsatt handläggning av ett tjuvnadsmål, beramade urtima ting, så rek efter det närvarande lyssnande menighet på förständigande, avträtt, samt dörrarna till sessionsrummet blivit tillslutna, föredrogs nu berörd rannsakning, därvid Sara, som var av en efter hennes ålder knappt —– — —- hade ett glåmigt utseende, först enskilt hördes dess med tårfyllda ögon berättade att från det hon var omkring 8 år hade fadern sökt med henne bedriva blodskam; att dessa ofta förnyade försök alltid gjorts då hennes sistl. år avlidna moder varit borta,(…) att hennes båda bröder — vore yngre, alltid blivit av fadern utvisade innan han berörde avskyvärda förehavande; att hon innerligt bett fadern avstå från sin onda lusta, under yttrande: att hon skulle tala om det för modern, men han då alltid nypt henne i öronen och bultat huvudet mot väggen samt sagt henne, att hon skulle bli olycklig om hon talade om det för modern eller någon annan, varför hon icke heller vågat omnämna förhållandet ens för modern att då fadern fredagen i sista veckan av sistlidne oktober månad blivit kallad till kyrkoherden Wernholm för att undergå förhör i avseende å ifrågavarande brott, hon då bett honom att inför kyrkoherden göra en uppriktig bekännelse men han svarat ”är du tokig människa förr skulle jag väl skära halsen av mig”; att efter hemkomsten från kyrkoherden samma dag, fadern yttrat: ” än är det bra, nu behöver du ej tala om det för någon”, hon då frågat honom om han erkänt, varpå han givit till svar:”det har jag ej, det var icke värt”, (…)
Härefter blev Erik Gustafsson från häradsfängelset uppförd och för rätta ställd, därvid han frivilligt erkändt, att han länge hyst uppsåt och även försökt att utföra blodskam med sin dotter Sara (…) och förebar Sara att han vid berörda avskyvärda förehavanden för det mesta varit av starka drycker någon ankommen.
Åklagaren tillkännagav att han till vittnen i målet inkallat den närvarande – Anders Andersson i Björkäng och rättaren Ekroth vid Ljusnarsbergsgård samt nybyggaren Pär Janssons dotter Lotta Jansdotter vid Storhöjden, av vilka de tvenne förstnämnda, som anmäldes endast hava att berätta om Erik Gustafsson förut gjorda erkännande av brottsligt, hördes utan ed och därvid intygade: Anders Andersson att han hört Erik Gustafsson, så vid dagen före dennes häktande vid förhör hos kyrkoherden Westholm erkänna sig ha flera gånger, även under hustruns levnad, gjort försök att bedriva blodskam med sin dotter, men att det icke riktigt för sig gått som sedermera vid Ljusnarsbergsgård samma dag häktandet skedde inför länsmannen Flodings förnya — erkännande och Skroth att han varit tillstädes endast vid sistnämnda tillfälle och hört Erik Gustafsson avgiva den av Anders Andersson berättade bekännelse. Erik Gustafsson förklarade om, att han söka ville förneka, det han ju även under hans hustrus livstid sökt att med dottern frångå sin onda lusta. Lotta Jansdotter som uppnått laga ålder och emot — något jäv varken anfördes eller kunde uttolkas fick åter avlägga — sanningseden, därpå hon efter erhållna varningar för ordens missbruk och erinrad om densammas stora betydelse, — avgav sin utsaga, som i allt instämde med en av henne nu ingiven skriftlig berättelse.(…)
Erik Gustafsson, som var av medelmåttig växt och stark kroppsbyggnad, uppgav i avseende å sina levnadsomständigheter att han vore född i Wadstena den 31:a juli 1796 av — föräldrarna, snickaren Anders Gustafsson och hans hustru Brita Stina Persdotter och att han — uti föräldrahuset tills fyllda 13 år, då han kommit i lära hos kopparslagaren Olof Lagerbäck i nämnda stad, där han varit i 6 3/4 år, varefter han såsom kopparslagargesäll arbetat uti Stockholm, i 4 1/2 år och sedermera i Göteborg samt flera andra rikets städer och däribland senast i Lindesberg, därifrån han 1824 flyttat till Krokfors mekaniska verkstad, varest han arbetat i 3 år samt slutligen bosatt sig vid Storhöjden, där han gift sig och allt sedan haft sitt hemvist; och hade han icke tillförene varit tilltalad för något brott.
Fortsättningen av denna rannsakning utställdes nu till förmiddagen påföljande dag, vartill vidare handläggningen av förut antydda tjuvnadsmål även blivit uppskjuten: och återfördes Erik Gustafsson till häradsfängelset.
— föredrogs från pastorsämbetet infordrade och avgivna prästbesked av detta innehåll:
” Inhysesmannen f.d kopparslagaren Eric Gustafsson från Storhöjden är född den 3:e juli 1796 uti Wadstena ägde någorlunda kristendomskunskap, har obehindrat brukat nådemedlen och är till frejden ärlig – blev änkling 1841. Attesterad av Ljusnarsberg eller Nya Kopparberget den 30:e november. J.D Westerholm Kyrkoherde.”
——
”f.d kopparslagaren Eric Gustafssons dotter Sara vid Storhöjden är född här i församlingen den 1 januari 1828, läser innantill någorlunda och kan utantill Luthers katekes jämte förklaringar därav någorlunda. Är till KK icke admitterad. Emot dess frejd är icke något i kyrkoboken anmärkt. Attesteras av Ljusnarsberg d. 30 november 1842. J.D Westerholm. Kyrkoherde.”
——–
Varefter och då åklagaren tillkännagav att några vidare bevisning, än den redan föredragits, icke — — i målet –, men ändock yrkade ansvar å Eric Gustafsson på grund av dennes erkännande att han vid sitt avskyväckande förehavande med dottern ”haft på njutning” enligt 59 kap. 28 mom. — tog — målet i övervägande och för de emellertid utträde, men åter inkallade — avlade detta:
Utslag:
Ehuru Erik Gustafsson och hans dotter Sara frivilligen och enstämmigt erkänt, att den förre med den senare, allt från det hon var omkring 8 år gammal, –oftast och senast i slutet av nästl. oktober månad gjort försök att bedriva blodskam och vittnet Lotta Jansdotter på avlagd ed intygat att vittnet om morgonen den 25:e juni innevarande år, då vittnet ämnat att något ärende besöka Gustafsson, genom fönstret, sett (…) – dessa icke erhålles av den i målet förebragda bevisning; ty … XX, det Erik Gustafsson icke kan anses säker att hava — blodskam med sin dotter; varemot –då Gustafsson, på även berörda sått är övertygad att — hyst uppsåt — gjort ihärdiga försök att — ifrågavarande avskyvärda brott, XX med tillämpning av 22 kap 18 mom och Kongl XXX d.20 jan 1779 5:e kap 4§ XX jämförd mot Kongl XX d. 10 juni 1841, provar skäligt förklara, det skulle Gustafsson för denna sin brottslighet böta 100 daler eller i brist därav undergå 23 dygns fängelse — vatten och bröd.
Med avseende därå att Sara ännu är minderårig och varit endast omkring 8 år gammal då fadern först bjudit till och med henne bedriva otukt, anses XX henne icke kunna fällas till något ansvar i målet.
Likmätigt 25 kap 5§ RB — denna rannsakning och dom underställd — Kongl. Svea Riksrätt närmare skärskådan och prövning och kommer Erik Gustafsson att återförpassas till Nora kronohäkte för att där avvakta Kongl Riksens dom, särskild besvärshänvisning meddelad. År och dagen som för — — . På … Tingsrättens vägnar
(Signatur).
Epilog
Den rättsliga synen på blodskam under 1800-talet innebar inte något automatisk åtskillnad på parternas skuld i målet. Där kunde synen på att ena parten var ett offer saknas och båda kunde fällas till lika ansvar. Sara var dock omyndig och ”undgår” rättsligt ansvar. Men det tycks mellan raderna i utslaget finnas ett tyst outtalat alternativ där endast hennes unga ålder skyddat henne från följder.
Monstret Eric Gustafsson dömdes till böter om 100 riksdaler, i dagens penningvärde; ca 13400kr. Men då det var medel som Eric inte hade, så omvandlades straffet till 23 dagars fängelse på vatten och bröd. Detta kan i förstone framstå som ovanligt lindrigt för vad han utsatte sin dotter för och även om man önskat honom ett hårdare straff, så var det nära det hårdaste straff som fanns näst efter avrättning. Kroppsstraffet var egentligen inte ett svältstraff utan snarare en medvetet genomförd dödsdom. Vatten och bröd innebar frånvaro av salter (utöver det lilla salt som möjligen kunde ha funnits i brödet), vilket som konsekvens satte kroppens elektrolytbalans ur spel. Med de sanitära förhållandena i svenska fängelser under tiden ifråga, innebar detta straff inte sällan döden, då en försvagad kropp blir rejält infektionskänslig. Redan efter 10-15 dagars vatten och bröd kan innebära allvarligt livshotande konsekvenser – men om en fängslad med detta straff visade livshotande symptom, så ingick det i straffet för fångvakterna att icke ingripa.
Denna typ av straff kunde ges mellan 4 – 28 dagar. Eric fick 24 dagar, men överlevde och återvände till socknen. Han dör 21 juni 1861 av lungsot på Elgfall, Ljusnarsberg. Inte en dag för tidigt.
Sara skyddas genom boendet hos nämndemannen Eric Segelström på Västra Löffall där hon växer upp. Sedermera som vuxen, i arbete som piga, gifter hon sig, får barn och utvandrar som 28-åring till Nordamerika 1870 tillsammans med familjen. Hennes vidare öde är okänt.
